Året var 1951 och för Flygvapnets flygande personal, som hamnade i nöd, fanns nödproviantsats som bland annat innehöll cigaretter, choklad och stimulerande medel – troligen ett amfetaminpreparat.

Text och foto: Jens Flyckt

Den lilla, förseglade plåtasken med gul etikett innehöll det nödvändiga, för till exempel piloter tvingats hoppa och måste klara sig själv en kortare tid.

År 1951 innehöll nödproviantsatsen för icke rökare följande, enligt innehållsförteckningen:

Proviantpåse, två chokladkakor, kola, karamell, tuggummi, druvsocker, bitsocker, kaffe, salttabletter, tändstickor, hudsalva, smärtstillande medel (röd förpackning), stimulerande medel (färglös förpackning), sjösjukemedel (gul förpackning), nål och tråd och ståltråd.

Nödproviantsatsen fanns även för rökare. Den 8nnehöll mindre choklad och åtta cigaretter.

Det som verkligen sticker ut är förpackningen med stimulerande medel. Det är oklart vilket stimulerande det var. Sverigereportage har bland annat ställt frågan till Flygvapenmuseet. Museet har inga uppgifter om detta.

Mycket tyder på att det var ett amfetaminpreparat av något slag som ingick i nödproviantsatsen – troligen fenedrin, pervitin eller fenopromin. Samtliga preparat är numera drogklassade.

Enligt Nordisk familjebok från 1948 hade fenopromin och pervetin använts mycket för att öka soldaters prestationsförmåga.

På 1940-talet kunde fenedrin köpas utan recept på svenska apoteket. I januari 1955 blev fenedrin indraget som läkemedel, på grund av de stora missbruksproblem det orsakade.

Att tyska och allierade soldater fick stora mängder amfetamin under andra världskriget är välkänt och omskrivet. Tyska stridspiloter var de första som fick metamfetamin för att öka prestationen, minska rädslan, minska hunger etcetera. Från 1943 och under resterande delen av kriget fick amerikanska soldater amfetaminpreparatet Benzedrine.

Men Svenska flygvapnets användning av stimulerande medel är betydligt svårare att hitta information om.

Kanske hamnade tomhylsorna i polisbilen, en Ford Galaxie från 1963, efter att amerikansk polis tvingats avlossa sin tjänsterevolver.

Text och foto: Jens Flyckt

Numera står den gamla Forden i Sverige i väntan på renovering. I bilen finns flera detaljer som vittnar om att den från början var en civil polisbil med särskild utrustning. Till exempel är V8-motorn med dubbla förgasare och tillhörande fyrväxlad manuell växellåda, något av det värsta som då gick att köpa.

I gamla bilar kan man hitta alla möjliga prylar och skräp, som genom årtionden hamnat i handskfack, dörrsidor och under säten och mattor. Pengar, kort, polletter, fiskedrag, verktyg, nycklar och kondomer är sådant som ibland dyker upp.

Ibland får man, likt en arkeolog, gräva sig igenom lager med skräp och prylar, för att nå golvet.

I många amerikanska delstater hade och har man fortfarande en betydligt mer liberal vapenlagstiftning jämfört med Sverige. Det är därför inte ovanligt att ammunition påträffas i veteranbilar som importerats från USA.

Många amerikanska veteranbilar har även kulhål i sig efter att folk stått och skjutit prick på dem. På fordens vänster sida, nedanför vindrutan, syns flera hål. Men det är inga skotthål utan skruvhål från montering av sidosökare.

Forden har inte varit i trafik på många årtionden. När inredningen plockades ut hittades en patron i kaliber 22lr – eller snarare rester av en. Den var så svårt sargad av rost och oxid att den omöjligen skulle kunna avfyras.

22 lr (long rifle) har en lång historia och betraktas som världens mest spridda patron för jakt- och sportskytte.

Även en grövre patron i okänd kaliber, som säkert legat i bilen i femtio år, hittades. Hylsan är ärgad och blykulan har av ålder delat på sig.

Det mest intressanta fyndet är två tomhylsor i kaliber 38 special, som under större delen av 1900-talet var standardkaliber för många polismyndigheter i USA, låg under mattan i Forden.

Denna typ av fynd kan få fantasin att rusa iväg, tillbaka i tiden till början av 1960-talet och någon dammig grusväg någonstans i USA.

Kanske tvingades en civilpolis att avlossa sin tjänsterevolver i samband med ett ingripande eller grovt brott. När han sedan skulle ladda om så hamnade hylsorna i bilen – där de blev liggande.

Eller så hamnade tomhylsor och patroner i bilen senare – då Fordens tid som civil polisbil för länge sedan var över.

Gulmåran är de solheta torrbackarnas yviga karaktärsväxt, som genom sin honungsdoft röjer sin närvaro även om man inte ser den. Som nyttoväxt och inom folktron har den en historia som går tillbaka till antiken.

Text och foto: Jens Flyckt

Gulmåran kan knappast förväxlas med någon annan växt i den svenska floran. Det är en typisk ängs- och hagmarksväxt. Men i takt med att hävden upphör markerna växer igen, så har gulmåran hittat till vägrenar och banvallar.

Enligt legenden bäddade Jungfru Maria Jesus krubba med den väldoftande gulmåran – därav namnet Jungfru Maria sänghalm. I antikens Grekland gjorde man magiska amuletter av gulmåran som skydd mot ormbett och sjukdomar.

I den nordiska forntiden förknippades gulmåran med Freja – fruktbarhetens gudinna. Den har använts som ölkrydda, blodstillande medel och som lindring vid barnafödsel.

Trots sin gula färg så ger gulmårans rot ett rött färgämne som använts till färgning av ylle.

Inom den svenska folktron har gulmåran kallats för osämjeört, efter som man i fordom ansåg att det skapade osämja. Om gulmåra lades på golvet inför en fest, så slutade det alltid i bråk.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl” skriver Carl von Linné.

Linné undersökte saken. Han kom fram till att gulmåran var oskyldig och att det var spriten som orsakade bråken.

Om gulmåran gjorde mannen aggressiv så hade den motsatt effekt hos kvinnor, som ska ha blivit kärlekskranka och till dig av den gula växten.

I den svenska folksjälen har gulmårans doft en särskild plats, inte minst som ett bevis på att sommaren har kommit. Och en vas med sommarblommor på köksbordet är inte komplett utan gulmåran.

I Gannarve på Gotland finns en 3000 år gammal skeppssättning från bronsåldern. Varför forntidens människor byggde detta stenmonument intill havet är en gåta.

Text och foto: Jens Flyckt

Utsikten från den väldiga skeppssättningen är vidunderligt vacker – över ett landskap med stora naturvärden. Den var knappast mindre vacker på bronsåldern, då havsnivån stod cirka 20 meter högre än idag och stranden låg närmare skeppssättningen.

Gannarveskeppet är 29 meter långt och nästen 5 meter brett. Totalt rymmer det 114 tätt ställda stenblock av gråsten. Stävstenarna, det vill säga stenarna i fören och aktern, är 1,3 meter höga.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar. De betraktas i regel som forntida gravar från yngre järnålder. Det finns även skeppssättningar som är betydligt äldre, från yngre bronsålder. Det landskap som har flest skeppssättningar från yngre bronsålder är Gotland med 412 stycken registrerade. Av dessa finns 352 stycken kvar.

Med den Skandinaviska bronsåldern menas tiden mellan 1700 -500 fKr. Bronsåldern delas in i en äldre och yngre del. Den yngre omfattar tiden 1100-500 fKr. Efter bronsåldern kommer äldre och yngre järnålder, som sträcker sig från 500 fKr till 1050 eKr.

Många av Gotlands skeppssättningar har förstörts genom åren. Arkeologerna uppskattar att så mycket som 30-40 procent av skeppssättningarna har försvunnit sedan de anlades på bronsåldern. Än idag förstörs skeppssättningar – av till exempel oaktsamma maskinförare.

Teckningar från slutet av 1700-talet vittnar om att det vid Gannarve fanns två skeppssättningar, som låg stäv mot stäv mot varandra. Knappt femtio år senare, på 1850-talet, var de bägge skeppssättningarna förstörda – troligen bortodlade. I slutet av 1950-talet återstod endast stävstenarna, i för och akter, från den ena skeppssättningen. Allt annat var borta eller omkullfallet.

Åren 1959 och 1961 undersöktes platsen av arkeologer. Där varje stenblock hade stått fanns gropar i marken, som vittnade om stenskeppets ursprungliga form. Utifrån tolkningen av de arkeologiska resultaten rekonstruerades Gannarve-skeppet.

Den arkeologiska undersökningen gav få fynd. Innanför den norra stäven fanns en stenpackning, cirka 2,5 meter i diameter, med skivor av kalksten. I denna packning hittades några flintavslag och hartsbitar.

Mitt i skeppet, mellan stävarna, fanns en anläggning med mindre stenar, som tolkats som ett eventuellt stolphål där en mast kan ha varit rest.

Relativt många av de gotländska skeppssättningarna har undersökts. Ofta har dessa stenskepp använts för begravningar. Ofta har de/den döde först bränts på bål. Benen har sedan lagts i urnor som grävts ner i eller intill skeppssättningarna. Men även brandlager med och utan ben och andra varianter förekommer.

Mycket tyder på att benen har behandlats, genom putsning och krossning, innan de lades i urnor. Dessutom verkar bara en liten del av människobenen begravts. Varför man gjorde så och vad som hände med övriga ben är oklart.

I sin avhandling, Östersjöns skeppssättningar – monument och mötesplatser under yngre bronsålder, berör arkeologen Joakim Wehlin frågan om de saknade människobenen. Han frågar sig om den dåtida synen på begravning kan jämföras med dagens begravningar.

”Att skeppssättningarna i många fall utgör rum för mänskliga kvarlevor står relativt klart. Dock är frågan om det är möjligt att tala om en grav i den betydelsen vi lägger i begreppet idag. Det förefaller nämligen så att det vanligen är endast en mindre mängd människoben som påträffas.” skriver Joakim Wehlin i sin avhandling.

Gannarve-skeppet är på den punkten ännu märkligare. När platsen undersöktes påträffades inga tydliga spår efter gravläggning, människoben eller gravplundring. Det finns ytterligare några undersökta skeppsättningar på Gotland som tycks sakna gravar.

Kanske fanns det ingen kropp att begrava eller så hade Gannarve-skeppet en annan funktion, kanske som någon form av minnes- eller mötesplats.

Gannarve-skeppet ligger i en gammal hagmark med rik flora. Där växer pukvete, en i ögonfallande växt som en gång i tiden var ett vanligt åkerogräs, men som numera sällsynt.

Pukvete var en av många växter som Carl von Linné noterade på sin gotländska resa år 1741.

”Wäxer på Gotland och Öland allmänt i Åkrarne. Denna har jag ock sedt wäxa allmän med sina härliga ax, bland säden på Skåne slät” skrev Carl von Linné.

Namnet kommer från det fornsvenska puke, som betyder djävul eller ond. Kombinationen med vete syftar på att pukvetets frön, som påminner om vetekorn, ibland misstogs för vete och då gav brödet en dålig smak.

Puken är enligt svensk folktro en dragväsen, till exempel en katt eller hare, som gör sin ägare rik på andras bekostnad.

En kyrkogård från 1800-talet. Men där de döda begravts i stenåldersgravar, vikingatida högar, mausoleum, gravkammare och stentempel som för tankarna till forntida kungar.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är inte forntida kungar, hövdingar eller gudar som är begravda vid Lindhagens kulle, som är en del av Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm. Men man kan lätt tro det när man går omkring där, bland kvarteren av väldiga gravmonument av granit, brons och järn. Lindhagens kulle har kallats för De dödas stad för att denna del av kyrkogården devis påminner om ett villaområde.

Norra begravningsplatsen, som rymmer cirka 33000 gravar och täcker en yta på 66 hektar, invigdes år 1827 som en begravningsplats åt Stockholmarna. Lindhagens kulle är belägen i norra delen av kyrkogården.

I slutet av 1800-talet började industriborgarklassen, familjer till framstående vetenskapsmän, adeln, höga befäl etcetera att uppföra monumentala gravar vid Lindhagens kulle. Bland de mer kända släkterna kan von Platen, Nobel, Bernadotte och de Laval nämnas.

En av de märkligaste monumenten är arkeologen, riksantikvarien och akademiledamoten Oscar Montelius (1843-1921) grav. Graven är byggd som en stenåldersdös. Gravens försegling har tydliga influenser från de gotländska bildstenarna.

Dös är stommen, som består av stora stenblock, i en gravtyp från yngre stenålder, runt 3300 fKr. Dösarna är de äldsta formerna av megalitgravar, som kan beskrivas som gravkammare byggda av stenblock. Megalit är grekiska och betyder stor sten.

De gotländska bildstenarna är unika. De dateras i regel från 400- till 900-talet. Många av bildstenarnas motiv tycks vara hämtade från nordisk mytologi. Ofta förekommer vikingaskepp med hissat segel.

Lindhagens kulle har i över hundra år fascinerat, förbryllat och förskräckt. Gigantiska resurser har lagts ner på överdimensionerade monument och gravbyggnader – vissa i storlek som en mindre villa. Ingenting har lämnats åt slumpen. Varenda detalj framstår som extremt påkostad – oavsett om det är bronssmide, stenhuggerier eller val av bergarter.

Många av dess gravar är så monumentala att de inte går att fotografera dem, i alla fall inte om man vill ge en rättvis bild. Där finns till exempel höga obelisker, omgivna av ännu högre träd, granitmonument byggda i etapper och där arkitekterna medvetet har jobbat med att skapa djup och bredd som gör dem svåra att överblicka.

Mest svårfotograferat är de kvarter med mosuleum som slingrar sig upp i terrängen. Många av dessa gravmonument är präglade av grekisk och romersk forntid.

Andra exempel är familjegravar är stora gravhögar – uppenbart influerade av yngre järnålder. Men istället för att begravas inne i högen, så har de döda gravsatts i toppen, ibland i cirkelformation som omgärdas av välansade häckar.

Även bland de mer ”vanliga” gravstenar är forntiden närvarande. Där finns gravklot, stenar som påminner om runstenar och åtminstone en sten som är formad som en flintkniv från stenåldern.

Med gravklot menas runda stenblock, något större än en fotboll, som ibland har inhugget ornament. De förekommer på kvinnogravar under järnåldern.

Det forntida formspråket vid Lindhagens kulle upphörde inte vid 1900-talets början, utan brukas än idag.

På en av familjegravarna finns en nyligen uppsatt skylt i rostfri plåt. Texten på skylten, som är skriven av anhöriga till en tonåring som nyligen begravdes, ber föräldrarna besökarna att tänka på deras döda son. Texten avslutas med en textrad som är skriven med den 24-teckniga runraden.

Den 24-tecknings runraden började användas i Skandinavien runt 200 eKr. Det är i alla fall från den tiden de äldsta ristningarna är kända. Vid 600/700-talet genomgick runraden en förändring och ersattes med den 16-teckning runraden, som sedan kom att utvecklas och användas ända in på 1900-talet i Sverige.

Mitt i detta överflöd finns även små och extremt anspråkslösa gravar. Strax utanför minneslunden, mellan en stig och skogskanten, markerar en liten ring med små gatstenar och en smultronplanta en sådan grav.

Spår i gräset intill den lilla graven, som saknar namn och som består av sexton stenar, vittnar om att det är många besökare som stannar där.