Journalist sedan mång år. Gillar att skriva om udda personer, sevärda platser, forntid, historia och märkliga händelser.
Sverigereportage.com är ett ideellt projekt - vilket innebär att sidan/bloggen inte är vinstdrivande eller har några inkomster av annons eller sponsorer. Verksamheten är politiskt och religiös obunden.
Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.
Allt material på Sverigereportage.com är producerat av Jens Flyckt och är skyddat av upphovsrätt.
Undantaget är de få bilder som kommer från museer och omfattas av Public Domain.
Överträdelser av upphovsrätten beivras.
En kyrkogård från 1800-talet. Men där de döda begravts i stenåldersgravar, vikingatida högar, mausoleum, gravkammare och stentempel som för tankarna till forntida kungar.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är inte forntida kungar, hövdingar eller gudar som är begravda vid Lindhagens kulle, som är en del av Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm. Men man kan lätt tro det när man går omkring där, bland kvarteren av väldiga gravmonument av granit, brons och järn. Lindhagens kulle har kallats för De dödas stad för att denna del av kyrkogården devis påminner om ett villaområde.
På toppen av Lindhagens kulle finns dessa mausoleum.
Norra begravningsplatsen, som rymmer cirka 33000 gravar och täcker en yta på 66 hektar, invigdes år 1827 som en begravningsplats åt Stockholmarna. Lindhagens kulle är belägen i norra delen av kyrkogården.
I slutet av 1800-talet började industriborgarklassen, familjer till framstående vetenskapsmän, adeln, höga befäl etcetera att uppföra monumentala gravar vid Lindhagens kulle. Bland de mer kända släkterna kan von Platen, Nobel, Bernadotte och de Laval nämnas.
Arkeologen och akademiledamoten Oscar Montelius grav – i form av en stenåldersgrav.Gravstenen som även förseglar Oscar Montelius grav har hämtat motiv från 700-900-talets gotländska bildstenar.
En av de märkligaste monumenten är arkeologen, riksantikvarien och akademiledamoten Oscar Montelius (1843-1921) grav. Graven är byggd som en stenåldersdös. Gravens försegling har tydliga influenser från de gotländska bildstenarna.
Dös är stommen, som består av stora stenblock, i en gravtyp från yngre stenålder, runt 3300 fKr. Dösarna är de äldsta formerna av megalitgravar, som kan beskrivas som gravkammare byggda av stenblock. Megalit är grekiska och betyder stor sten.
De gotländska bildstenarna är unika. De dateras i regel från 400- till 900-talet. Många av bildstenarnas motiv tycks vara hämtade från nordisk mytologi. Ofta förekommer vikingaskepp med hissat segel.
Vissa av familjegravarna är huggna direkt ur berget.
Lindhagens kulle har i över hundra år fascinerat, förbryllat och förskräckt. Gigantiska resurser har lagts ner på överdimensionerade monument och gravbyggnader – vissa i storlek som en mindre villa. Ingenting har lämnats åt slumpen. Varenda detalj framstår som extremt påkostad – oavsett om det är bronssmide, stenhuggerier eller val av bergarter.
Många av gravmonumenten vid Lindhagens kulle är så stora att de är svåra att fotografera.
Många av dess gravar är så monumentala att de inte går att fotografera dem, i alla fall inte om man vill ge en rättvis bild. Där finns till exempel höga obelisker, omgivna av ännu högre träd, granitmonument byggda i etapper och där arkitekterna medvetet har jobbat med att skapa djup och bredd som gör dem svåra att överblicka.
Mest svårfotograferat är de kvarter med mosuleum som slingrar sig upp i terrängen. Många av dessa gravmonument är präglade av grekisk och romersk forntid.
Ett av kvartetterna vid Lindhagens kulle.
Andra exempel är familjegravar är stora gravhögar – uppenbart influerade av yngre järnålder. Men istället för att begravas inne i högen, så har de döda gravsatts i toppen, ibland i cirkelformation som omgärdas av välansade häckar.
Familjegravar som påminner om gravhögar från yngre järnålder.
Även bland de mer ”vanliga” gravstenar är forntiden närvarande. Där finns gravklot, stenar som påminner om runstenar och åtminstone en sten som är formad som en flintkniv från stenåldern.
Med gravklot menas runda stenblock, något större än en fotboll, som ibland har inhugget ornament. De förekommer på kvinnogravar under järnåldern.
Gravsten i form avgravklot.Gravsten formad som en flintkniv från stenåldern.
Det forntida formspråket vid Lindhagens kulle upphörde inte vid 1900-talets början, utan brukas än idag.
På en av familjegravarna finns en nyligen uppsatt skylt i rostfri plåt. Texten på skylten, som är skriven av anhöriga till en tonåring som nyligen begravdes, ber föräldrarna besökarna att tänka på deras döda son. Texten avslutas med en textrad som är skriven med den 24-teckniga runraden.
Den 24-tecknings runraden började användas i Skandinavien runt 200 eKr. Det är i alla fall från den tiden de äldsta ristningarna är kända. Vid 600/700-talet genomgick runraden en förändring och ersattes med den 16-teckning runraden, som sedan kom att utvecklas och användas ända in på 1900-talet i Sverige.
Minnestext på en nutida skylt som avslutas med runor från den 24-teckniga runraden.
Mitt i detta överflöd finns även små och extremt anspråkslösa gravar. Strax utanför minneslunden, mellan en stig och skogskanten, markerar en liten ring med små gatstenar och en smultronplanta en sådan grav.
Spår i gräset intill den lilla graven, som saknar namn och som består av sexton stenar, vittnar om att det är många besökare som stannar där.
Titta noga. Materialet i trähinken är unikt. För tusen år sedan användes det som byggnadsmaterial i Viksbåten – en båt från vikingatiden.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är så kallat nöthårsdrev – hår från kor som flätats samman till något som liknar rep. Med dessa rep eller flätor tätades springorna mellan de drygt 30 centimeter breda borden på den nästan tio meter långa Viksbåten – som hade plats cirka för sex roddare.
Nöthårsdrev från vikingatiden.
Viksbåten påträffades år 1898 vid dikning, men låg gömd och bortglömd i 87 år. Först på 1980-talet uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson de 80-tal båtdelarna av ek, som låg utspridda i olika uthus. Då uppdagades det att båten är vikingatida – från 1000-talet.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Viksbåten.
Den enda fungerande evighetsmaskin som någonsin konstruerats. Det hävdade i alla fall uppfinnaren Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, som jobbade på sin evighetsmaskin fram till sin död.
Text och foto: Jens Flyckt
”Detta är den enda gångbara evighetsmaskinen, Perpetuum Mobile, som kan uppfinnas av oss med den enda självständiga kraften: värmen och den bakomvarande allmakten…” skriver Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson i sin beskrivning av sin evighetsmaskin.
Hans mystiska evighetsmaskin finns utställd på hembygdsmuseet Erikskulle i Söderby-Karl i Uppland. Där finns även en kort biografi om Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, och ett par av hans ritningar.
Karl Verner ” Evighets-Kalle” Erikssons evighetsmaskin. Han skänkte maskinen till SöderBy-Karls fornminnes- och hembygdsförening.
Han föddes år 1865 i Lohärad i Roslagen.
Redan i unga år visade han en stor teknisk begåvning, som när han plockade isär församlingens orgel i småbitar och sedan satte ihop den igen.
Det är inte lätt att förstå principen bakom Karl Verner ”Evighets-Kalle Erikssons evighetsmaskin. Notera de många skarvarna, som vittnar att han ändrade och modifierade sin maskin åtskilliga gånger.
Han lär ha ritat ett förslag till en självspelande orgel, som han skickade till en orgeltillverkare. Men någon tillverkning blev det aldrig. Bland hans andra idéer finns en elektromagnetmaskin samt en anordning till T-Ford, som skulle förhindra dikeskörningar.
En orsak till att det aldrig blev något av hans idéer, ska ha berott på att han inte hade råd att betala patentavgifterna.
En av evighetsmaskinens ritningar i bakgrunden.
Evighetsmaskinen, Perpetum Mobile, som behåller sin ursprungliga rörelse utan att sakta av, har engagerat uppfinnare och tänkare i hundratals år. Ett av de äldsta kända beläggen är OVillard de Honnecours skiss på ett hjul som skulle drivas med tyngder, från 1230-talet.
På 1500-talet funderade en italiensk forskare på en självblåsande väderkvarn.
Leonardo da Vinci och Christopher Polhem är några av de mest kända vetenskapsmän som förgäves försökt skapa Perpetum Mobile, som enligt termodynamikens första huvudsats är en omöjlighet.
Evighetsmaskinens orimlighet gjorde att patentansökningar i ämnet förbjöds i Frankrike på 1700-talet.
Än idag engagerar och fascinerar evighetsmaskinen.
Ett gytter av stag och instruktionslappar.
Det första man ser på Erikskulle hembygdsmuseums ovanvåning, är ett märkligt ramverk av metall. Däri trängs ett gytter stag, fjädrar, cylindrar, hjul, kärl, kugghjul, plastslangar och motvikter. Delarna är antingen sammanfogade genom hårdlödning, eller med skruvar och ståltråd.
Detta är Karl Verner ”Evighets-Kalle” Erikssons maskin. Hur den är tänkt att fungera är oklart. På maskinens olika delar hänger gulnande och handskrivna lappar, som uppfinnaren själv har skrivit. Men informationen är inte direkt pedagogisk. Det krävs mer ingående studier för att förstå hans resonemang.
Uppfinnarens egna, handskrivna lappar ska förklara hur hans evighetsmaskin fungerar.
Några högre tekniska studier blev det aldrig för Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson, trots att han drömde om det hela livet. Det var tidigt tänkt att han skulle ta över gården efter fadern, vilket han inte ville.
Han verkar inte haft det så lätt hemma. Han rymde två gånger. Vid det första tillfället bar det av till Stockholm, där han fick anställning på en orgelfabrik. Men han hämtades hem. Efter den andra rymningen återkom han först efter föräldrarnas död.
Efter föräldrarnas död tog Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson över gården tillsammans med sin syster. Ingen av dem bildade familj.
Gårdens jordbruk arrenderades ut. Han ägnade sig istället åt att reparera saker åt folk och att uppfinna. Evighetsmaskinen lär han han ha funderat på länge, vilket gav honom hans smeknamn. På en del i maskinen står 1963 skrivet. Kanske är det årtalet då han påbörjade bygget.
Två kärl i lödd mässing, en avlång cylinder med kolvstång i rostfritt stål och bas i bly samt en plastslang som på något sätt bildar en enhet.
Även när när han hade flyttat in på ålderdomshem, så fortsatte han jobba på sin maskin. Detta resulterade i att röken från lödningen utlöste brandlarmet.
Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson blev 93 år gammal. Han gick ur tiden 1978. När hans dödsbo tömdes så brändes det mesta av hans kvarlåtenskap, som ritningar och arbeten. Att hans evighetsmaskin fortfarande finns kvar beror på att han skänkte den till hembygdsföreningen.
Och hur var det då med maskinens funktion? Jo, den ska tydligen fungera, enligt obekräftade källor. Det är bara ”någon” detalj som först måste ordnas.
Innan sin död år 1978 skänkte Karl Verner ”Evighets-Kalle” Eriksson sin evighetsmaskin till Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening, som äger och förvaltar hembygdsmuseet Erikskulle.
Erikskulle drivs och förvaltas av Söderbykarls fornminnes- och hembygdsförening. Föreningen, som bildades 1918, driver och förvaltar även ett intilliggande friluftsmuseum med allmogebyggnader och tillhörande föremål.
Runt om i Sverige finns spår från nedlagda skjutbanor, som vittnar om en tid då det fanns minst en skjutbana i varje socken. Det var en tid då det stod ett mausergevär i var och varannan garderob och ingen hade hört talas om gängskjutningar.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Det är en en morgon i juli. Gräset är blött av dagg och i ett buskage, som för några årtionden sedan var en skjutbana, sjunger en lövsångare. Det är svårt att tro att det skjutits hundratusentals skott på denna plats som naturen nu tar tillbaka.
Det var länge sedan som det markerades skjutresultat här. Tavelställen står kvar.
I den igenväxta målboden, där olika måltavlor förvaras, är det orört sedan den där dagen då den sista skjutningen skedde och banan lades ner.
Semaforen, en anordning som används för att signalera när skytte pågår, är helt omsluten av vegetation. Man måste stå alldeles intill för att se den.
Här har tiden stått stilla.
Dörren till den gamla klubbhuset står öppen. Någon har rivit runt där inne och kastat ut kvarlämnade prylar. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Där inne finns bara gammalt bråte.
Målboden.
Skytte var i över hundra år en stor folkrörelse i Sverige. Skjutbanor fanns det visserligen redan under 1500-talet, men det var under 1800-talets första hälft som skyttet tog fart som folkrörelse. Det hela började i samband med bildandet av skarpskytterörelsen.
Skarpskytterörelsen var en form av frivillig folkbeväpning i nationalistisk anda. De första skarpskytteföreningarna bildades i Stockholm och Göteborg. I mitten på 1800-talet hade antalet föreningar vuxit till 239 stycken runt om i landet.
För inte allt så länge sedan var detta en skjutbana. Nu har skjutvallarna förvandlats till artrika hagmarker.
Men den militära disciplinen gjorde att folk med tiden tröttnade. Runt 1860 föddes istället den frivilliga skytterörelsen, FSR, som fokuserade på skyttet som folksport. Dock var FSR en frivillig försvarsorganisation med årligt anslag från försvarsmakten. Ända fram till 2000-talet skänkte Försvarsmakten stora mängder av ammunition och annat materiell till landets skytteföreningar.
Många av landets skytteföreningar bildades runt sekelskiftet 1800/1900. Så är även fallet med den förening som höll till på denna bana.
Den igenvuxna semaforen.
FSR hade sin storhetstid under 1900-talets mitt. Svenskar, som på 1950-talet sysslade med skytte, kan berätta om ett helt annat samhälle, där skyttet verkligen var en folkrörelse och synen på skjutvapen var en helt annan än idag. Då var det ingen som reagerade om en tonåring kom cyklande på väg till skjutbanan, med ett mausergevär på axeln och patronaskar på pakethållaren. Tvärt om ansågs ungdomar som sysslade med skytte som sunda.
Den svenska civilbefolkningens kunskap och vana att hantera skjutvapen var under 1900-talet stor. När Hitler skissade på sina anfallsplatser mot Sverige, så räknade man med stora förluster på grund av svenskarnas skjutskicklighet och tillgång till skjutvapen.
Det fanns en tid, långt innan dagens våldsamma samhälle med sprängningar och gängskjutningar, där det stod ett mausergevär i var och varannan stuga.
Under 1900-talets sena hälft förändrades samhällets syn på skyttet och legalt vapenägande. Bostadsbebyggelse på landsbygden, hårdare regelverk och miljökrav och nya politiska vindar har gjort det allt svårare för landets skytteföreningar – och skyttar.
Den 30 maj 2009 avvecklades den Frivilliga skytterörelsen. Idag är svenskt skytte en spillra av vad det en gång var. Men fortfarande är många svenskar involverande i någon form av sportskytte.
Den gamla skytteföreningens klubbhus – som numera är omgiven av en äng där den biologiska mångfalden frodas.
Den så kallade skjutbanedöden, då banor läggs ner på grund av exploateringar, hårdare regelverk eller miljöskäl, har pågått länge. Och den fortsätter.
Att just denna skjutbana lades ner berodde på att ett villaområde skulle byggas i närheten på 1970-talet. Nu är det länge sedan skott avlossades. Av 300-metersvallen återstår knappt 100 meter öppen mark. Resten är igenvuxet.
Målboden där det mesta är orört.
I vallen på 50-meters banan har grävlingen grävt sig ett gryt.
Den tidigare gräsmattan har tack vare betande kor förvandlats till en artrik hagmark. Där, bland tuvorna, blommar orkidéer. Många ängsarter, som i Sverige minskar på grund av att hag- och ängsmarker försvinner, frodas nu på skjutbanan.
Artrik hagmark på den gamla skjutbanan.
Över den mark där gevärskulor tidigare flög fram i 900 meter per sekund, fladdrar nu en mångfald av fjärilar och om natten stryker lågt flygande fladdermöss över blommande gulmåra.
Bilisterna kör snabbt förbi den lilla bruksorten Ortala, som ligger vid Ortalavikens strand i Roslagen. Det är en bruksmiljö som går tillbaka till 1500-talet och som John Mattson, grundare av byggbolaget JM, kallade för den vackraste platsen på jorden.
Text och foto: Jens Flyckt
År 1586 grundades Ortala järnbruk. Förutsättningen för bruket var Orlalaåns strömmande vatten.
Ortala bruk är inte större än att det tar några sekunder att passera det med bil. Järnbruket grundades 1586, men Ortsnamnet nämns betydligt tidigare.
I skriftliga handlingar från början av 1400-talet stavades Ortala Ortalom och senare Urtala.
Det äldsta kända, skriftliga belägget för Ortala kommer från en runsten vid Ortalalund, i närheten av bruket.
I runstenstexten berättas om tre bröder som bodde på Ulfdalum, som Ortala stavades på 1000-talet. Ulf står antingen för ett mansnamn eller för varg. Kanske var det i forna tider så mycket varg i Ortala att bygden fick namn därefter.
Hur gammal bruksmiljön i Ortala verkligen är går inte att säga. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts. Men sannolikt har Ortalaån utnyttjats som energikälla i mindre omfattning redan under medeltiden.
Kulturlager med kol, bränd lera, kalk och slagg vid stranden nedanför Ortala bruk.
Redan på 1560-talet utnyttjade Ortalaåns forsade vatten, som faller tjugo meter på sin väg från sjön Bornan ner till Ortalaviken, som energikälla för att driva en kvarn. Den vattenkvarn som finns bevarad i Ortala är sannolikt byggd på kvarngrunden från 1500-talet.
På 1600-talet, då de tre bruksdammarna anlades, räknades Ortala till ett av Upplands viktigaste järnbruk. Där framställdes järn som bland annat användes till vapentillverkning.
En av Ortalas bruksdammar från 1600-talet. Där uppstår spegelreflexer under soliga dagar.
En av de första bruksverksamheterna som bedrevs på platsen var så kallat rännverkssmide, en tysk metod där smidbart järn framställdes direkt ur malmen utan att först ha processats i masugn.
Vid tiden runt år 1700 introducerades vallonsmide i Ortala. Bruket hade bland annat en stångjärnshammare, plåtvalsverk och tre smedjor En av smedjorna är riven och två är ombyggda till sågverk.
Gaveln på Ortala bruks kolhus.
Platsen har även en gammal men kort historia som gruvort. På 1600-talet bröts svavelkis, som kan innehålla metaller som koppar, zink och guld, i närliggande Ortala lund.
Från Ortalas järnbruksera är bland annat kolhuset från 1789 och huvudbyggnaden från 1878 bevarade. Många av de äldre byggnaderna brändes ner i samband med rysshärjningarna år 1719. Härjningarna inträffade i samband med det Stora nordiska kriget, då den ryska flottan utsatte den svenska civilbefolkningen längs svenska kusten för omfattande terroraktioner, då bland annat städerna Norrtälje och Södertälje brändes.
Som många andra drabbade bruk byggdes Ortala upp efter ryssarnas ödeläggelse.
Sedan 1789 har detta ankarjärn hållit ihop stenrampen upp till kolhusets övervåning. Notera det andra ankarjärnet som med åren nästan har täckts med jord.
Stångjärnshammaren i Ortala tystnade slutligen år 1878 då järnbruket lades ner. Men bruksorten Ortala levde kvar lite över hundra år som sågverk, en verksamhet som troligen startades parallellt med järnbruket på 1600-talet.
Kanske föreställer statyn vid Ortala bruk mästersmeden själv, med slägga och huggmejsel i sina händer, lutandes mot sitt städ? Dock har ingen svensk smed burit den sortens kläder i sitt arbete.
De faluröda byggnader, bland annat spånlada, som idag präglar bruksmiljön intill vägen är till stor del från den sista sågverkseran, som inleddes 1951 då byggmästaren John Mattson förvärvade bruket.
Sågen lades ner slutligen ner på 1980-talet.
Ortala bruks spånlada. I bakgrunden skymtar Väddö.
Enligt länsstyrelsen finns sågen, med dess tillhörande maskiner och inredning kvar i orört skick bakom mörklagda fönster, från den där dagen 1983 då de sista sågverksarbetarna gick hem och dörrarna låstes.
Idag är Ortala en stor skogsfastighet som ägs och drivs av John Mattsons döttrar.
1983 lades den sista verksamheten vid Ortala bruk ner.
Hammarslagen har för länge sedan tystnat. Men ännu dånar vattnet i Ortalaån, som det gjort i över fyrahundra år, på sin forsande väg från bruksdammarna och ner mot viken.
Med fort och skyttevärn skulle Korvlinjens norra front hindra fientligt markanfall mot Stockholm. Mer än hundra år senare finns mycket av den gamla försvarslinjen kvar. Pierre Näsman är admin för Facebookgruppen Korvlinjen. Han är en av många personer som vill att försvarslinjen skyddas.
Text och foto: Jens Flyckt
Det har gått närmare 120 år sedan det började byggas – Gribbylundsfortet i Täby, ett par mil norr om Stockholm. Trots att ormbunkar numera täcker skottgluggarna och betongen är grön av mossor – så är det fortfarande en plats som inger respekt.
Detta är bara ett av många fort, skyttevärn och skyttegravar där svenska soldater skulle hindra fienden från att nå huvudstaden.
Gribbylundsfortet betraktas som den bäst bevarade anläggningen i norra linjen.
Pierre Näsman tar av sig ryggsäcken och tar fram kameran. Han tittar upp mot den höjd som det T-formade Gribbylundsfortet är byggt på och säger:
-Jag tycker att korvlinjen är en viktig del av Sveriges militärhistoria. Linjen visar hur viktigt allmänheten ansåg att den var och att man var beredd på att satsa stora pengar i bygget, säger Pierre Näsman.
Pierre Näsman
Korvlinjen är det folkliga namnet på två försvarslinjer, norr och söder om Stockholm, som började byggas för mer än 120 år sedan.
Den norra linjen, som det här reportaget handlar om, sträckte sig från östra Ryd i Österåker till Ed i Upplands Väsby. Det var en sträcka på 2,5 mil som bestod av ett sammanhängande system med fort, skyttevärn, kulsprutevärn, artilleribatterier, vägspärrar och mycket annat.
Längs Danderydslinjen Finn många exempel på svensk befästningskonst från tidigt 1900-tal. Detta är ett överbyggt skyttevärn. Bilden är tagen hösten 2020. Sommaren 2021 bröts dörren upp och anläggningen utsattes för ytterligare vandalisering.
Den svenska armén hade redan under 1800-talets andra hälft planer på en försvarslinje runt huvudstaden. Men finansiering saknades och det blev inget av med planerna.
Att Korvlinjen byggdes berodde dels på att det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrades vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900. Det fanns en rädsla för en fientlig landstigning i Roslagen, som sedan kunde leda till ett överraskningsanfall mot Stockholm.
Ståldörr vid ett av norra frontens fort.
Opinionen för en försvarslinje runt huvudstaden var därför stark. För att lösa den ekonomiska frågan bildades år 1902 Föreningen för Stockholms fasta försvar – som samlade in pengar till markköp och byggmaterial, främst till den södra linjen.
Den norra linjen finansierade med pengar från Palmqvistska fonden till Stockholms befästande. Fonden grundades av Fredrik Georg Stiernklo-Lillienberg-Palmqvist, som var kapten vid Smålands grenadjärbataljon.
De första anläggningarna i Danderydslinjen byggdes av infanterister från bland annat Vaxholms grenadjärregemente och Landstormen – men under civil ledning. När byggnationerna var klara skänktes allt till armén som tog försvarslinjen i bruk.
1904 påbörjade bygget Danderydslinjen, som är en del av Korvlinjens norra front. Typiskt för de tidiga anläggningarna är att de är murande, eller kallmurade, med natursten. Detta raserade värn är ett exempel. Intill värnet syns tydliga spår från att man röjt och grävt, troligen med tanke att förlänga det. På 1920-talet tyck platsen ha övergivits och ett nytt kulsprutevärn i betong byggdes några hundra meter bort.
Den norra linjen var uppdelad i mindre två linjer – Danderydslinjen och Sollentunalinjen. Danderydslinjen är idag den sträcka som anses vara bäst bevarad.
Bygget pågick mellan 1904 och 1920. Vissa uppgifter anger att bygget var klart 1916. Under andra världskriget förstärktes och moderniserades Korvlinjen som var i tjänst fram till 1952, då togs den ur bruk och lämnades till sitt öde.
Skogbergafortet i Täby.
Inledningsvis bemannades Korvlinjen med infanterister från landstormen, som bestod av värnpliktiga i äldre årskurser. I början av 1900-talet bestod deras utrustning främst av en trekantig hatt, armbindel, ammunitionsgördel och gevär model 1867. I övrigt bar de civila kläder.
Landstormens soldater var även bristfälligt utbildade.
Sakta tar naturen tillbaka vad människor än gång tog. Mossor och lavar, i kombination med värme och kyla, bryter sakta ner betongen i ett fort längs Korvlinjens norra front.
Pierre Näsman har grävt i arkiven och sökt i terrängen efter information om Korvlinjen. Han berättar att det finns betongkonstruktioner och andra lämningar som fallit i glömska.
– Det var otroligt mycket folk involverade i bemanningen, totalt närmare 40 000 personer. Vid den södra linjen, vid Tyresö, är det så tydligt. Där syns fortfarande var tältförläggningar, kök, kolonvägar, ammunitionsförråd och så vidare låg för hundra år sedan, säger han.
För sjuttio år sedan, då Korvlinjen togs ur bruk, var detta fort ett militärt skyddsobjekt. Längs norra fronten finns flera fort där spår av taggtråd fortfarande är synligt.
Kartor från 1900-talets början visar var kulsprutevärn och skyttevärn var placerade i terrängen för att eldgivningen skulle täcka så stora områden som möjligt, för att hindra fienden att avancera framåt.
Sjöar utnyttjades som naturliga hinder. Som pärlband i landskapet låg kulsprutevärnen placerade på höjder – med fri sikt över de landområden där fiendens infanteri och kavalleri förväntades rycka fram.
Militär karta från 1900-talets första hälft. som visar områden runt Prästgårdsfortet, samt intilliggande fort och kulsprutevärn, skulle hindra fienden att avancera framåt.
Pierre Näsman påpekar att Korvlinjen började byggas i en tid då krigsföringen såg helt annorlunda ut än vad den gör idag.
-Varken bombflyg och missiler var påtänkta och kavalleri användes fortfarande. Beväpningen längs Korvlinjen bestod inledningsvis av gevär. Kulsprutor kom något årtionde senare, säger han.
Vi går in genom Gribylundsfortet rostiga ståldörrar. Klotter syns i ljuset från dörröppningen. Längre in blir det mörkt. Vi snubblar på sprayburkar, möbler och annat bråte.
Gribbylundsfortet är som många andra fort längs med Korvlinjen vandaliserat med klotter. Notera de gjutna avsatserna längs väggarna.
Endast raderna med skottgluggar släpper in ljus. Dessa fort är alla konstruerade på samma sätt. Längs de cigarrformade betongkorvarna, med tjocka väggar och välvda tak, löper breda avsatser längs väggarna.
Pierre Näsman säger att designen är väl genomtänkt för att fungera under strid. Han ställer sig på avsatsen, tittar ut ur gluggen och låtsas lägga an.
-Avsatsen, det välvda betongtaket och gluggens utformning gör att skjutplatserna passar personer med olika kroppslängder. Det finns till och med utrymme för armstöd, säger han.
Pierre Näsman visar hur anpassade skottgluggarna i Korvlinjens fort är för eldgivning med gevär.
Sverigereportage har sedan hösten 2020 besökt flertalet av de försvarsanläggningar som finns kvar av Danderydslinjen.
Samtliga fort längs Danderydslinjen har utsatts för omfattande vandalisering och skadegörelse – framför allt med klotter. I vissa fall har besökare brutit upp lås, hackat loss betongbitar och tagit med sig järnluckor.
Ett annat nerklottrat fort längs Danderydslinjen.
Det förekommer även att villaägare använder skyttevärn som dumpningsplatser för trädgårdsavfall.
Delar av fort och värn har även rivits i samband med sentida exploateringar, bland annat i samband med etablering av nya butiker i Arninge centrum.
Östra Arningefortet i Täby som devis är rivet och där där den krossade betongen täpper för det som en gång var dörr in till ett kulsprutevärn.
-Skicket på Korvlinjens befästningar varierar. Av vissa fort återstår endast naken, vittrad betong. Men det finns även fort som är välbevarade och som har dörrar och luckor av järn kvar, säger Pierre Näsman.
Breda och vältrampade stigar vittnar om att de är populära besöksmål. På några platser har privatpersoner satt upp handmålade skyltar, som visar vägen till forten.
Många av Korvlinjens lämningar ligger svårtillgängligt. På flera platser har allmänheten monterat egentillverkade skyltar.
Men besökare som vill veta mer om Korvlinjen kan inte förvänta sig hitta någon större mängd information, såvida man vill forska och gå igenom arkivhandlingar. Endast vid Prästgårdsfortet har länsstyrelsen satt upp informationsskyltar.
Någon skrift eller webbsida med samlad information om Korvlinjen finns egentligen inte. Den information som är tillgänglig är i regel resultatet av privatpersoner och föreningars efterforskningar.
Karbybatteriet består av fyra pjäsplats, för tungt artilleri som tillhörde artilleriförbandet Positionsartileriregementet. Detta förband var verksamt mellan 1903 och 1927. Typiskt för detta artilleri var att pjäsplatserna, avsedda för haubitsar modell 1906 med hög lavett, låg bekom en jordvall. Till Karbybatteriet finns även bevarade betongtunnlar och för förvaring av granater,
Pierre Näsman håller även på att göra en hemsida sommarkafé handla om Korvlinjen.
Fanderydlinjens fort, skyttegravar etcetera registrerade som övriga kulturhistoriska lämningar i fornlämningsregistret. Men det finns även lämningar som inte är registrerade över huvud taget.
Gribbylundsvärnet
Ett exempel är den ristning som Sverigereportage hittade hösten 2020 vid ett av de tidigaste skyttevärnen, inte långt från Arninge centrum.
På den grunda ristningen, som är gjord på ett block i värnets murade vägg,mstår: ”I 26 1904”
Förkortningen står med stor sannolikhet för Vaxholms grenadjärregemente, som från 1904 var med och byggde Danderydslinjen.
1904 högg soldater från Vaxholms grenadjärregementet in detta minnesmärke.
Det är många personer som delar Pierre Näsman intresse för Korvlinjen. Ett exempel är Täby hembygdsförenings befästningsgrupp som i flera år har jobbat för att bevara den norra fronten.
Föreningen arrangerar bland annat bunkervandringar och driver även en Facebooksida om norra fronten.
Och allt fler röster höjs att Korvlinjens status borde höjas, så att lämningarna får ett starkare juridiskt skydd och därmed kan bevaras.
Västra Skavlötens kulsprutevärn är ett bra exempel på värnens strategiska positioner i landskapet.
Varför skapade du facebookgruppen om Korvlinjen?
-Jag är uppvuxen på Gotland. I min hembygd finns det en hel del bunkrar, som gjorde att jag blev intresserad. När jag hörde talas om Korvlinjen så var det svårt att hitta information om den. Sedan har det visat sig att det är fler än jag som vill veta mer Korvlinjen, säger Pierre Näsman.
Men myndigheternas syn på Korvlinjen håller på att förändras. År 2019 gav länsstyrelsen i Stockholms län företaget Arkeologikonsult i uppdrag att kartlägga Danderydslinjen, med syfte att ge den en högre klassning i fornlämningsregistret och därmed ett ökat lagskydd.
”Syftet med kartläggningen är att ge underlag till länsstyrelsen att införa en fornlämningsförklaring av delar av linjen, vilket kommer ge ett ökat lagskydd i framtiden” skriver Arkeologikonsult.
Flera hundra meter, ovanför Västra Skavlötens kulsprutevärn, bevarade skyttevärn som likt en orm slingrar sig fram genom terrängen.
Vad tycker du borde hända med Korvlinjen?
-Jag tycker att kommunerna som äger marken borde sätta upp informationstavlor. De får gärna återställa något fort eller värn till sitt ursprungliga skick för att visa allmänheten hur de såg ut och de var tänkta att användas, säger Pierre Näsman.
Varför då?
-Därför att det är en del av vår historia och den förtjänar att bevaras, säger han.
Här är länken till Pierre Facebook-sida om Korvlinjen:
En av Sveriges mer säregna runstenar kommer från byn Arenberga i Märsta. Runstenen, som består av en ristad sandstenspelare, är lika unik som gåtfull.
Text och foto: Jens Flyckt
”Det är mycket beklagligt att av denna i sin art enastående runsten endast ett fragment har blivit bevarat”står det i Upplands runinskrifter från 1940-talet.
Runstenspelaren (U-436) från Arenberga by i Märsta. Stenen, som är daterad till vikingatid, förvaras på Historiska museet.
Runstenen är känd sedan rannsakningarna på 1600-talet, där det framgår att den då nyfunna runstenen fanns vid en av gårdarna i Arenberga by. Platsen där byn låg, en halvmil väster om Arlanda flygplats i tätorten Märsta, är sedan länge bebyggd med villor.
Runpelaren förvaras på Historiska museet.
Detta är ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan är foten av en sandstenspelare med elliptisk genomskärning.
Den är 0,8 meter hög och 0,5 meter bred.
Träsnitt från 1600-talet föreställande runstenspelaren från Arenberga by.
I och med att uppskattningsvis tre fjärdedelar av den ristade pelaren saknas, finns bara fragment av runtexten kvar. Den lyder:
”Frörik lät… och efter…”
Stenens exakta fyndplats är inte känd. Trots efterforskningar har resterande delar inte återfunnits.
”Inskriften har tydligen varit en vanlig minnesinskrift, men den har varit anbragt på en sten av mindre vanligt material och ännu mer ovanlig form. Man frågar sig, vad detta kan ha varit för föremål: en kolonn eller möjligen ett hugget stenkors?” står det i Upplands runinskrifter.
Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet
De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.
Skansudd, som platsen heter vid Ekstakusten på Gotlands västkust, har en 300-årig tradition som försvarsanläggning. Här anlades Kronvalls skans i juni år 1713
Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.
Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.
Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.
Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,
Enligt sägnen var det här, i närheten av Skansudd vid Ekstakusten på Gotland, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sina truppen den 22 juli år 1361. Uppgifterna kommer från en författare på 1600-talet. Men några konkreta bevis för sägnen finns inte.
Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.
Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.
Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.
Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.
Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.
Ritning över Kronvalls skans, med nio kanoner, från 1713. Platsen hade en militär funktion fram till år 2004.
Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.
Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.
Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.
Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.
Kulsprutevärn från 1900-talet vid Ekstakusten, några hundra meter söder om Skansudd och Kronvalls skans. Fotot är taget genom vindrutan.
I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.
Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.
Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.
Två runstensfragment påträffades i början av juni i Övergran kyrka, mellan Bålsta och Enköping i Uppland. Fynden gjordes i sakristias vind i samband med renoveringsarbeten.
Text och foto: Jens Flyckt
Det handlar om två tidigare okända runstensfragment. De är 30-40 centimeter långa och inmurade i sakristians vindsvägg. De tycks komma från en och samma, sönderslagna runsten.
Det ena fragmentet består av en avhuggen slinga med sex runtecken.
Det ena nyfunna runstensfragmentet består av en kort, avhuggen runslinga. Texten verkar bestå av sex runtecken och ett skiljemärke.
Fragmenten har ännu inte undersökts av Riksantikvarieämbetets experter. Möjligen lyder det ena fragmentets text:
…n : hasti…
De fem sista runorna skulle kunna tolkas som personnamnet Håsten. Men detta är inte bekräftat.
Det andra fragmentet är svårare att tyda där det är inmurat. Dels är det delvis täckt av kalkbruk. På grund av ett enormt fågelbo som är över en meter högt är fragmentet svåråtkomligt och svårfotograferat.
Det andra runstensfragmentet, som verkar bestå av en böjd runslinga, är svårtolkat.
Seden att resa runstenar dog ut i början av 1100-talet. Vissa runstenar föll omkull och i glömska. Andra återanvändes, både som hela stenar och sönderslagna fragment, som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder och broar.
Så sent som i oktober 1964 återfanns en hel runsten, som var försvunnen sedan länge, i Övergrans kyrka. Den runstenen, som hade gått av på mitten, hade fraktats dit och medvetet använts som tröskelsten när vapenhusets dörröppning byggdes om år 1718.
Den runsten som i oktober 1964 påträffades under tröskeln i Övergran kyrka.
Fragmenten har med stor sannolikhet suttit inmurade i sakristians vägg sedan 1200-talet. Att de inte har påträffats fören nu beror delvis på att vinden saknar ingång. För att hantverkarna ska kunna komma in i den trånga vinden har ett hål sågats upp i spåntaket.
Övergrans kyrka i Uppland uppfördes på 1100-talet. I början av juni 2021 påträffades två runstensfragment i sakristians vindsvägg.
Stora delar av den aktuella stenväggen är täckt med två enorma fågelbon. Kanske finns det där bakom allt bråte som kajorna släpat in genom åren, ytterligare runstensfragment.
Sverigereportage återkommer till Övergrans sakristia och de upptäckta runstensfragmenten.
