Bilden. Året är 2001. Det är sensommar och rocken roll i folkparken i Grycksbo. Tidig morgon och daggen dröjer sig kvar i gräset.
På en motorhuv sitter ett par – hon gränsle över honom. Jag frågar om jag får ta några bilder. Och det fick jag.
Det hände mycket den helgen. Det var då jag såg den: en gräsligt ful, liten engelsk bil med en lika gräslig lack – mitt bland alla amerikanska bilar. Det var en Vauxhall Viktor från 1964 och som några år tidigare hade räddats från Arbroskroten.
Den var till salu. Nästa helg åkte jag buss de tjugo milen till Söderhamn för att hämta bilen. Det var i slutet av augusti och runt om på Vauxhallen satt fulldubbade vinterdäck.
-Här, här är lite motorolja. Packboxen vid vevaxeln läcker lite. Det ska nog räcka, sa säljaren och räckte över en tiolitersdunk.
Och läckte gjorde den. Det gick åt mer motorolja per mil än bensin. Med en hastighet som aldrig översteg 60 kilometer i timmen och dubbdäcken smattrande mot asfalten i sommarkvällen bar det av hemåt i den varma skymningen.
Vid en liten sjö någonstans i Sverige står en tjock, söndersprängd stålplåt lutad mot en sten. Plåten är ett av många spår från den militära verksamhet som i största hemlighet utbildade 15 000 norska soldater på svensk mark, bakom regeringens rygg och i strid mot den svenska neutraliteten.
Text och foto: Jens Flyckt
Den lilla sjön är idag en öde plats utan vägförbindelse. Några sommarstugor längs stränderna utgör den enda bebyggelsen. Förutom bävrar som ibland syns simma, händer inte mycket på sjön.
De så kallade polistrupperna, som var den officiella versionen, är ett ganska okänt kapitel i Sveriges agerande under andra världskriget.
Tjocka stålplåtar som utsatts för sprängverkan ligger fortfarande kvar längs sjöns stränder,m där de norska soldaterna tränades i största hemlighet mellan 1943 och 1945. Färgen är målad under senare tid.
Det var kriminologen Revolver-Harry, eller Harry Söderman som han hette, som efter kontakt med den norska exilregeringen i London 1942, startade upp en polisutbildning för norrmän – som kom att utbilda tusentals norska soldater på svensk mark och med svenskt materiell. Verksamheten startades 1943 bakom ryggen på den svenska regeringen.
I journalisten Anders Johanssons bok, Den glömda armén, framgår att det fanns ett tjugotal norska polislagen runt om i Sverige. Det fanns vid den tiden ett stort antal frustrerade, norska män som hade flytt till Sverige efter Tysklands anfall mot Norge 9 april 1940.
Under andra världskriget var den här platsen träningsläger för 2500 norska soldater. Spåren från den hemliga verksamheten är fortfarande synliga bland mossa och rötter.
Den norska läkaren Carl Semb hjälpte till att kalla norrmännen till ”hälsoläger”, som i själva verket var en militär mönstring.
Harry Söderman ordnade även fram en stor mängd svenska vapen, som k-pistar och mausergevär. Polistrupperna hade även tillgång till lättare arteleri.
Närmare 15 000 norska soldater utbildades i hemlighet i Sverige mellan åren 1943 och 1945. Tanken var att trupperna skulle sättas in efter kriget och ersätta den norska poliskåren som infiltrerats av nazisterna. 1300 av soldaterna deltog i befrielsen av Finnmark vintern 1945. Men det fanns även läger som utbildade sabotörer som sattes in mot tyskarna under kriget, enligt Anders Johansson.
Det är länge sedan som de norska soldaterna lämnade sina logement vid den lilla sjön. Övningsfälten har skogen tagit tillbaka. Betongplintar under mossan vittnar om var baracker och andra byggnader en gång stod.
Runt och i den lilla sjön finns fortfarande militärmilitärt material kvar från de fältpoliser, telegrafister och specialförband som utbildades där – totalt 2500 man.
Vid magnetfiske i sjön fastnar ofta granatsplitter i olika storlekar på magneten.
Det berättas om att stora mängder material sänktes i sjön efter krigsslutet. Hur det är med den saken är oklart. Men i strandkanterna ligger fortfarande skarp ammunition kvar och på bottnen i den lilla sjön finns stora mängder granatsplitter.
Sjön ligger idag avlägset och var på 1940-talet en lämplig plats för utbildning av norska soldater. Numera är det mest bävrarna, som har flera hyddor i sjön,som rör sig där.
Och så finns där tjocka, rostiga stålplåtar som användes i utbildningen och som har fläkts upp efter riktad sprängverkan. En av plåtarna har en sommarstugeägare släpat upp på tomten och målat. Och där står den nu som ett anonymt monument över en verksamhet som till stora delar än i dag är okänd.
Bilden. Ett enögt väsen med näbb och armar? Lava som tränger upp i bäcken? Eller enbart några solstrålar som för ett ögonblick lyckas leta sig genom ett tät grenverk och vidare ner i mörka, strömmande vatten?
Idag är alla spår från gården borta. Tegar och vallar som det tog generationer av småbrukare hundratals år att bryta och rensa från sten, skuggas nu av granar. Det här är ett reportage om en gård som inte existerar annat än i bilder som togs av en slump för tjugo år sedan.
Text och foto: Jens Flyckt
Det var en tillfällighet att jag stannade just på den parkeringsfickan för att sträcka på benen.
Där inne i ett igenväxande odlingslandskap låg en ödegård. Ett falurött boningshus med sönderslagna rutor, drängstuga med inrasat tak, vagnslider och en liten ladugård. Och uppe på skogen låg smedjan.
Då hade jag ingen aning om gårdens historia eller vem som hade bott där. Jag tog några bilder och samlade ihop dokument som låg utspridda i det höstblöta höggräset i trädgården.
Idag, mer är tjugo år senare, vet jag mer om vems hem som låg i spillror den där höstdagen.
Han hette Knut och han hade enligt bouppteckningen tagit över gården från sina föräldrar i början av 1960-talet. Han var i ungdomen en duktig mauserskytt och jakten var ett intresse som följde honom hela livet.
Nog jobbade han hårt och gjorde allt han kunde. Men i takt med att 1900-talet fortskred och det blev allt mer omöjligt att överleva på småskaligt jordbruk, så verkar det gått sämre och sämre för honom och gården.
Avräkningar och kvitton, som jag fick med mig den där höstdagen, visar att gårdens lilla produktion blev mindre och mindre. I mitten av 1970-talet kördes mjölkkorna till slakt.
En tid senare försvann fåren. Och utan betande mular började ganska snart sly att återta de ängar och hagar som hävdats i nästan tvåhundra år.
Han tycks ha levt i det förgångna – och ensam. I ladugården låg djurens sista hö fortfarande kvar – trots att det då var närmare trettio år sedan de försvann. Den där dagen då slaktbilen åkte därifrån verkar Knut bara ha stängt dörren till ladugården för att sedan aldrig mer gå in dit igen.
Hans sista tid på gården var nog inte så trevlig. Spåren i boningshuset, som när jag besökte platsen hade plundrats och slagits sönder, vittnade om misär. Bakugnen ovanför vedspisen var fylld med äggskal som hade rasat ut på golvet och runt om i det sönderslagna köket, låg det mängder av hushållssopor.
Mycket tyder dock på att han bodde på ett äldreboende under sin sista tid i livet.
Bland de papper som låg utspridda fanns ett dokument som vittnade om kontakt med släktingar eller vänner under senare tid. Det var ett vykort daterat i februari 1996:
”Vi kommer och hälsar på dig när det tinar upp. Var rädd om dig”
Det här är berättelsen om Säffle-sheriffen – en Chevrolet från 1963 vars utseende knappast lämnar någon oberörd. Det handlar även om ett lika utskällt och unikt kulturfenomen – den svenska pilsnerhäcken.
Text och foto: Jens Flyckt
Pilsnerhäck, eller pilsnerbil, är en subkultur inom svensk bilhobby som började dyka upp i slutet av 1980-talet och som idag har många anhängare – och kritiker.
Pilsnerhäck är enkelt beskrivet en större amerikansk veteranbil, ofta med inhoppat tak, som är täckt med dekaler med mer eller mindre förolämpande innebörd och som har en ljudanläggning utöver det vanliga.
Säffle-sheriffen, en Chevrolet Bel Air från 1963, är en av landets mest kända pilsnerhäckar. Bilderna, utom den mittersta, i detta reportage är tagna i juli 2009 i Västerås där motorträffen Power Big Meet arrangerades . Inte långt från flygfältet i Västerås hade polisen stoppat Säffle-sheriffen för en flygande besiktning.
Säffle-sheriffen och liknande pilsnerhäckar drar ofta till sig polisens intresse. Power Big Meet i Västerås 2006.
Bilen ägdes 2009 av Tony ”Fridde” Fridlund från Säffle. Han berättar att det inte var första eller sista gången som polisen gjorde flygande besiktning på Säffle-sheriffen och att han idag, drygt elva år senare, har lite svårt att minnas hur det gick.
-Det gick bra. Men jag är osäker på året, om det var 2012. Vi fick i alla fall inte körförbud. Poliserna var lite bitska till en början, men sedan tinade de upp och flera av dem kunde inte hålla sig från att fota Sheriffen. Jag har hört att det sitter en bild på Sheriffen på en vägg i en polisstation någonstans i Sverige, säger Tony ”Fridde” Fridlund.
Tony ”Fridde” Fridlund. Foto: privat
Det mesta som har med veteranbilar att göra handlar vanligtvis om att göra fordonen så fina och blänkande som möjligt. Med pilsnerhäckar är det tvärt om. Där handlar det om att göra bilen så rå och uppseendeväckande som det bara är möjligt.
För att förstå polisens intresse för Säffle-sheriffen måste man även ha klart för sig hur den såg ut. Den hade en mattsvart och rostig kaross utan en enda rak plåt. Bilen var så låg att bakre kofångare stundtals skrapade i asfalten. Takräcket var fullt med ölbackar, solstolar och väskor.
Hette bilen Sheriffen när du köpte den år 2006?
-Nej, det var jag som skapade den och namnet, säger Tony ”Fridde” Fridlund.
Även om många bilentusiaster fnyser åt pilsnerhäckar som Säffle-sheriffen så väcker detta unika, motorburna kulturfenomen allt mer intresse och uppmärksamhet, inte minst i internationell motorpress.
Den svenska bilhobbyn är som sagt delad när det gäller dessa bilar som ofta uppfattas som rullande vrak. Många traditionella veteranbilsentusiaster tycker det är en skam för bilhobbyn. De anser att inhoppade tak och söndersupna bilinredningar inte är representativt för svensk bilhobby.
Ett vanligt argument mot pilsnerhäckar är att det ofta är bilar med ett högt kulturellt och ekonomiskt värde som förstörs. Dock finns det även många exempel på pilsnerhäckar som räddats från någon skogsbacke och där ägarna lagt ner hundratals arbetstimmar och bytt åtskilliga kvadratmeter med plåt för att få ut dem på vägarna igen.
Förespråkarna anser att pilsnerhäckarna är ett uttryck för individualism på hög nivå och att det råa och risiga utseendet sällan är en slump, utan resultatet av en process som både kräver tekniskt kunnande och känsla för form.
Vad många kritiker inte inser är att många av dessa bilar, som för den ovane kan se ut som rullande skrothögar som något tuggat på, i själva verket är fordon som ägarna lägger ner mycket arbete på i garage runt om i landet. För att klara av hundratals mil varje år på sommarvägarna och polisens vakande blickar, så krävs det en del jobb. Inte sällan brukar till exempel den ursprungliga v8-motorn bytas ut till en mindre, modern dieselmotor för driftsäkerheten och ekonomins skull.
Hur kommer det sig att Säffle-sheriffen är så kultförklarad och känd som den är?
-Ja, du… Den har synts så pass mycket på utställningar och bilträffar och den har ett namn. Det är väl därför den har blivit så pass känd, skulle jag tro, säger Tony ”Fridde” Fridlund.
Tony ägde bilen i tretton år och sålde den i september 2016. Sedan dess har bilen haft ytterligare fem ägare.
Enligt Transportstyrelsen är Säffle-sheriffen, som numera är hemmahörande i Karlstad, påställd och i trafik.
Vägchampinjonen har en märklig förmåga att dyka upp på alla möjliga och omöjliga platser. Namnet skvallrar om att den ofta växer vid vägar – där den kan orsaka stora skador.
Text och foto: Jens Flyckt
Likt en kapsel med en mystisk organism, som länge väntat nere i marken, bryter sig vägchampinjonen plötsligt upp genom vägrenen. Än så länge håller den sig inom vägrenen. Men det är bara en tidsfråga innan mycelet, som är svampens rötter, letar sig in under asfalten – och sakta spränger sönder den svarta beläggningen.
Plötsligt bryter sig vägchampinjonerna upp genom vägrenen.
Att svampar letar sig upp genom hårdgjorda ytor sker ofta. Men vägchampinjonen är något av svampvärldens värsting när det gäller att förstöra vägar, parkeringar och rabatter.
Som matsvamp är vägchampinjonen inte att rekommendera. Dels innehåller den cancerframkallande ämnen. Men framför allt är svampen olämplig att äta i och med att den ofta växer på platser med tungmetaller och andra föroreningar.
Vid skärgårdsstaden Öregrund har sommargäster, kungligheter och andra besökare ristat sina namn på havsklipporna i över hundra år. Det är en ganska okänd kulturskatt som sakta försvinner i vågor och glömska.
Text och foto: Jens Flyckt
En sommardag år 1890 ristade eller högg signaturen LN sina initialer i berghällen vid havet. Det var sannolikt redan då bitvis ganska trångt mellan namnen på lämpligaste hällarna. Man kan därför anta att LN fick vandra fram och tillbaka en stund innan den rätta platsen hittades. Samma person lät samtidig föreviga en liten växt, som sedan dess slingrar sig fram över den hårda graniten.
Anders Lindström är ordförande för Öregrund hembygdsförening. Han säger att det inte finns någon samlad dokumentation över ristningarna.
-Många av ristningarna är från tiden runt andra världskriget och sannolikt gjorda av svenska soldater. Hur många ristningar det finns i Öregrund vet jag inte. Jag har ofta gått där nere på hällarna och tittat. Jag skulle tro att det är åtminstone hundra stycken, säger Anders Lindström.
Vissa av ristningarna är dock registrerade i det nationella fornlämningsregistret. Där nämns bland annat ett grupp med ett 10-tal ristningar vid ett område som heter Västerhamnen. Men informationen är begränsad. Det framgår även att den kortfattade information som finns inte är kvalitetssäkrad.
De ristningar som finns kvar kan tidsmässigt delas in i tre kategorier, enligt Sverigereportage egna bedömningar på platsen: Sekelskiftet 1800/1900,1920/1940-tal och 1960-tal. På en skadad ristning, där den första siffran bitvis är borta, kan det stå 1820, vilket i så fall är det äldsta ristade årtalet. Det finns även enstaka ristningar som förefaller vara nygjorda – vilket vittnar om att traditionen lever vidare.
Öregrund blev från slutet av 1800-talet en populär kurort. Mycket av Öregrunds träbebyggelse härör från den tiden. Nya kommunikationsmöjligheter gjorde att stortiden som kurort upphörde på 1930-talet.
Man kan därför anta att många av ristningarna är gjorda av välbärgade stadsbor som vid sekelskiftet 1800/1900 besökte Öregrund för att stärka hälsan och vila ut. Men det finns även lokala namn på hällarna.
-Vissa av efternamnen på hällarna känner jag igen. Det är gamla Öregrundsbor, så det var inte enbart besökare och soldater som ristade, säger Anders Lindström.
På flera öar i Stockholms skärgård finns ristningar som är gjorda av fiskare och besättningsmän. Den typen av ristningar, som inregel har en djupare innebörd, består ofta av labyrinter, kompassrosor, sköldar, fartygsnamn och mystiska symboler. Några av Öregrunds ristningar har den karaktären och skulle därför kunna härröra från sjömän eller fiskare. Men merparten av ristningarna är personnamn och årtal som är mer eller mindre konstnärligt utförda.
Skicket på Öregrunds ristningar varierar. Ristningarna som ligger mer skyddade från höst- och vinterstormarna är i regel bättre bevarade. Andra ristningar är så slitna att de knappt är synliga. Många ristningar har försvunnit. Andra ristningar är svårt skadade efter att folk har grillat på eller intill dem. Fästen från gamla militära installationer har också orsakat skador på ristningar.
En del av ristningarna är imålade. Någon organiserad skötsel av ristningarna sker dock inte, enligt uppgift.
Egentligen är det inte fråga om ristningar, utan om namn, årtal och symboler som är huggna i berget med huggmejsel och hammare, eller liknande verktyg. Den tekniska kvalitén, på vilket de är utförda, varierar kraftigt.
De flesta initialerna och namn på hällarna är numera höljda i ett historiskt töcken. Men det finns några undantag.
-Prins Bertil har ristat sitt namn på ett ställe. Det var 1950. Det var inte han själv som ristade. Han skrev sitt namn på hällen och sedan gjorde någon annan jobbet, säger Anders Lindström.
De flesta personer som ristade sina namn på hällarna är för länge sedan borta – och glömda. Hur till exempel Hildurs och Lars liv blev, efter att de den 22 augusti 1908 bestämde sig för att föreviga sig själva på en berghäll med utsikt över havet, får vi aldrig veta. Men ännu dröjer sig deras namn kvar i Öregrund – där havet möter land.
I Slagsta marina utanför Stockholm ligger en säregen båt i strandkanten. Det är en katamaran som inte liknar någonting annat och som det tagit Hallundabon Villy Lauraeus trettio år att bygga.
Text och foto: Jens Flyckt
Arton meter lång, fyrtio ton tung, sexton rum och med ett futuristiskt utseende som mer påminner om en rymdfärja än en segelbåt. Villys Lauraeus katamaranbygge väcker uppmärksamhet.
Villy Lauraeus katamaran är ett annorlunda inslag i Slagsta marina.
-Jag påbörjade bygget för trettio år sedan. Det var tjugo år för sent, säger Villy Lauraeus där han sitter i en sliten skinnsoffa i katamaranens stora akterrum, med utsikt över Vårbyfjärdens vatten. Det enda som stör utsikten är en rostfri vedkamin.
Katamaranbyggaren Villy Lauraeus.
Villy Lauraeus har varit intresserad av båtar sedan barndomen. Under större delen av sitt sjuttioettåriga liv har han sysslat med båtbyggeri – både modeller och fullskaliga båtar.
På grund av frånvarande föräldrar växte han upp hos sin farfar i centrala Åbo. Farfar var överarbetsledare på ett finskt fartygsvarv. I skolan blev det problem och ett år blev Villy underkänd i engelska och matematik.
Hur blev du intresserad av katamaraner?
– Pappa och jag byggde en gång en segelbåtsmodel. Som barn läste jag om prins Philip i England som hade en katamaran. Första båten jag byggde var en trimaran, en segelbåt med tre skrov. Den byggde jag i farfars lägenhet i centrala Åbo. När vi lyfte ut båten på gatan så stannade alla spårvagnar för att folk var så nyfikna, berättar han.
Seglade du med trimaranen?
-Ja, den gick bra rakt fram men gick inte att kryssa med, det vill säga att vända med. Men det spelade inte så stor roll. Den båten blev kvar ute i skärgården, säger han.
Han flyttade till Sverige 1976. Han utbildade sig till civilingenjör på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och 1980 påbörjade han bygget av sin andra båt – en katamaran. Han berättar att den båten var tolv meter lång och gjorde 25 knop.
-Masten byggde jag i vardagsrummet i min lägenhet i Fittja. Men det gillade inte hyresvärden. Jag hade ett tält mellan skroven. Med den båten seglade jag och min fru till Holland, säger han.
Vad hände med den katamaranen?
-Det sista jag hörde var att den stod någonstans i Finland och användes som bastu, säger han.
Styrbords sida.
Seglatsen till Holland är inte den enda långsegling han har gjort. Förutom sina äventyr på Östersjön så har han även seglat till Las Palmas och till Frisiska öarna.
Sitt nuvarande katamaranbygge påbörjade han 1989 – samma år som hans pappa dog och han ärvde 15 000 kronor.
-För pengarna köpte jag en bod och i den började jag bygga katamaranens väggar. Det var ingen som fattade vad jag höll på med, säger han och skrattar.
Under intervjun återkommer Villy flera gånger till matematikens betydelse. Han förklarar att ett problem med två paralella skrov är att de stag som förbinder skroven utsätts för mycket hög belastning i sjögången och att fästpunkterna är de svaga punkterna.
-Med ettor och nollor kan man uttrycka allt. Matematiken ljuger inte. Med ett par enkla formler så kan man räkna ut och bygga en konstruktion som tål rörelserna, säger han och börjar räkna på ett papper.
Akterrummet i Villy Lauraeus katamaranbygge.
Utseendet på Villys katamaran är alltså inte en slump utan resultatet av beräkningar. En detalj som han i efterhand är mindre nöjd med är den plana ytan mellan skroven i fören. Han menar att det blir stor påfrestning på de ytan vid hög sjögång och att den borde haft en annan form.
-Men om man bara ska segla i skärgården spelar det ingen roll i och med att sjön inte går så hög där, säger han.
Babords sida.Katamaranens för.
Totalt har katamaranbygget kostat Villy 600 000 kronor genom åren. Varje år lägger han ner cirka 25 000 kronor på sin båt och då är inte arbetstiden inräknad. Han berättar att bara plywooden kostade 80 000 kronor. Köket betalade han 4000 kronor för. Mycket av materialet har han köpt billigt.
-Köksspisen gav jag 200 kronor för, förklarar han.
Rummen i katamaranen ligger på rad längs väggarna och i mitten ligger det öppna köket. Även om det återstår en del jobb med inredningen så kan man se en planlösning med stora utrymmen och där ljuset flödar in genom de många men små fönsterna.
Dieselmotor som väntar på montering.
Insidan är isolerade med 100 millimeter frigolit – totalt 50 kubikmeter har det gått åt, berättar han.
Runt om och under katamaranen ligger virke, rostfria rör, plaströr, elkabel och annat material som kan vara bra att ha när man bygger båt. Han vill inte kalla sitt projekt för budgetbygge, men säger samtidigt han tar vara på sådant som andra kastar och som kan komma till nytta.
Ännu återstår lite jobb med inredningen i de sexton rummen.
-De här rören fick jag igår. De används i båtkapell, förklarar han och pekar på en hög med blänkande rör i mörkret under de väldiga skroven.
Hur reagerar folk på din katamaran?
-De flesta blir glada, nyfikna och ställer massa frågor som du gör. Men det finns även personer som inte uppskattar den, säger han.
Utsikten över Vårbyfjärden från akterrummet.
När Sverigereportage besöker Villy så pågår sjösättningen för fullt runt om på Slagsta marina. Det sjuder av liv och rörelse – både på land och till sjös.
Den kanske vanligaste frågan Villy får är när katamaranen ska bli klar.
Hans skapelse har dock aldrig varit i vattnet och på frågan när det kan tänkas bli sjösättning ler han där han sitter i skinnsoffan. Och med blicken fäst någonstans ute på fjärden svarar han lite kryptiskt:
Plötsligt låg det märkliga föremål av brons i spadtaget från trädgårdslandet. Det som hade kommit fram ur jorden var en bronsskatt – säkert värd en större förmögenhet när den för 2600 år sedan lades ner i vattnet en forntida sjö.
Text och foto: Jens Flyckt
Reportage. På bronsåldern var platsen där trädgårdslandet idag ligger, strandkanten på en relativt stor sjö.
Århundranden och årtusenden kom och gick efter att bronsföremålen lades i vattnet. Landhöjningen och sentida dikningsföretag torrlade med tiden större delen av sjöbottnen och gjorde marken odlingsbar. Så, i mitten på 1980-talet, kom bronsföremålen åter i dagen.
Bronsåldern är en tidsperiod som i Skandinavien sträcker sig från 1800 till 500 före Kristus (f.Kr.) Namnet har perioden fått efter som det var då som man på våra breddgrader gick från att använda stenverktyg, till att importera och tillverka vapen, verktyg och smycken av brons.
Den aktuella fyndplatsen är på många sätt en typisk, uppländsk bronsåldersbygd där krönrösen, skålgropar, skärvstenshögar och andra lämningar är belägna på höjdnivåerna runt det forntida vattendraget.
Bronsföremålen i trädgårdslandet är ett så kallat depåfynd, det vill säga en samling föremål som medvetet lagts ner i vattnet.
Depåfyndet från trädgårdslandet består av 21 bronsföremål. Det mest praktfulla föremålet är en stor så kallad Wendelring med omkastad vridning.
Fyndet består av 21 bronsföremål. Där finns bland annat tre holkyxor. Holkyxan, en arbetsyxa som kom att utvecklades och användas under bronsåldern, är ett relativt vanligt bronsåldersfynd. Yxmodellen, som kan delas in i flera typer, har dels tillverkats lokalt men även importerats.
Dessutom finns två hela halsringar – varav en så kallad Wendelring med sin typiska, omkastade vridning. Även toppen av en större bronsnål, bestående av tre runda skivor med upphöjda koniska kretsar, ingår i fyndet.
Depåfyndet är daterat till 600-500 f.Kr. – det vill säga vid bronsålderns slutskede, på gränsen till övergången till den efterföljande tidsperioden – förromersk järnålder.
Länsstyrelsen informerades om fyndet och en mindre arkeologisk undersökning gjordes på platsen. Men några ytterligare fynd gjordes dock inte. Inte heller senare har några fynd gjorts på platsen.
Wendelringar är halsringar från bronsåldern som tolkats som kvinnosymboler.
Det har tidigare gjorts flera våtmarksfynd i närområdet. På 1960-talet hittades två stockbåtar. Båtarna rapporterades. Men antikvariska myndigheter var ointresserade av fynden. Stockbåtarna blev därför aldrig dokumenterade innan väder och vind förstörde dem. År 1881 påträffades ett tveeggat svärd med inläggningar av guld, silver och niello. Svärdet, som är daterat till vikingatid, skänktes till Historiska museet år 1911.
Niello är en mycket gammal metod som används för dekoration av silverföremål. Tekniken användes i bland annat i Orienten långt före Kristi födelse och kom den att blomstra i Skandinavien under vikingatiden. Tekniken går ut på att graverade linjer och bearbetade ytor fylls ut med färgad massa, bestående av en blandning av bland annat bly, koppar och svavel (reds.anmärkning.)
Kanske ligger förklaringen i detta depåfynd i wendelringen. Inom den arkeologiska forskningen finns en uppfattning om att dessa halsringar var kvinnosymboler. Det har i sin tur lett till teorier om att wendelringar i depåfynd kan vara offer till kvinnliga gudar eller väsen.
Men som mycket annat som har med bronsåldern att göra så är det ingen som med säkerhet vet hur dessa människor resonerade eller hur deras idévärld såg ut – och ännu mindre varför de lade ner dyrbara bronsföremål i vattendrag.
Sverigereportage 