Kategoriarkiv: Teknikhistoria

Lennakatten ångar vidare

Publicerad den av
1

År 1876 öppnades sträckan Uppsala – Länna för smalspårig järnvägstrafik. 145 år senare trafikeras sträckan fortfarande av ånglok och rälsbussar – i Museiföreningen Lennakattens regi.
Bakom den historiska verksamheten och turbundna tågytafiken under sommarhalvåret, ligger en enorm arbetsinsats som föreningens medlemmar jobbar ideellt med året runt.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är lördagen före tredje advent 2020. Det uppländska landskapet är höljt i ett grått töcken och det regnar.
För tre månader sedan var det säsongsavslutning för Lennakattens turtrafik. Då gick ånglok och rälsbussar långt in på den varma sensommarnatten och det var fullt med resenärer på perrongerna.

September 2020. Stopp med ångloket BLJ 5 Thor vid Marielund station för av- och påstigning.

Men i december är det öde längs spår och perronger. Det var planerat att föreningen skulle köra några turer vid Lucia. Men pågrund av Covid-19 ställdes planerna in. Det enda som rör sig på spåren är någon enstaka dressin och trafik i samband med underhållsarbeten.

December 2020. Faringe lokstallar med vändskivan i centrum.

Men vid Faringe bangård, lokstallar och stationshus är det full verksamhet bland föreningens medlemmar. Ett av många pågående projekt är renoveringen av ångloket NÖJ 16, som tillverkades 1917 och ursprungligen gick på Norra Östergötlands järnvägar. Renoveringen har pågått sedan 1987, men inte kontinuerlig. Medlemmarna har under den tiden bland annat byggt ett nytt stationshus i Faringe.

Ångloket Nöj 16 som är under renovering.

-Vi jobbar ideellt året runt. Många av våra resenärer tror att det bara är att damma av lok och vagnar på våren och börja köra. Men så är det inte. En sådan här verksamhet kräver mycket underhållsarbete. Att köra tågen är bara en bit av verksamheten. Själv jobbar jag mest med signalsystem, säger Per Wirback som har varit medlem sedan 1978.

Per Wirback och Martin Kolseth.

Halvvägs under loket sitter Martin Kolseth. Omsorgsfullt filar han på ett stort lager, som tillverkats av föreningens medlemmar. Det ska sitta på en axeltapp på ett av lokets stora hjul. Differenserna är små och justeras med fil.
-Jag håller på att passa in lagret. Märkfärgen på lagrets slitbana visar var ojämnheterna är, säger Martin Kolseth som varit medlem sedan 1983.

Martin Kolseth nöter in ett lager på ångloket Nöj 16.
Färgen visar var ojämnheterna i lagerbanan finns.

Per Wirback tillägger:

-Förr i tiden var det här något som de flesta bysmeder kunde göra, men idag är det en försvinnande kunskap, säger han.

Det är ett stort kulturarv som medlemmarna förvaltar. Där finns allt från lok, vagnar, servicefordon, byggnader, järnvägsövergångar, växlar, signaler, skyltar och inte minst 3,3 mil smalspårig järnväg mellan Faringe station och Uppsala resecentrum.
På bangården i Faringe står många märkliga fordon, vagnar och annan järnvägsrelaterade utrustning som är under renovering, eller används som reservdelar.

Lennakatten är en resa tillbaka i tiden innan järnvägen elektrifierades. Det hela började 1876 då sträckan Länna-Uppsala öppnades, mycket pågrund av lokala industrier och bönder var i behov av transportmöjligheter för sina produkter till och från Uppsala. Det blev startskottet på en expansiv järnvägsutbyggnad i nordöstra Uppland.

Museijärnvägen Lennakatten förvaltar 3,3 mil smalspårig järnväg – mellan
Faringe och Resecentrum i Uppsala. Spårvidden är på 891 millimeter. En
normalspårig järnväg innebär en spårvidd på 1 435 millimeter.

År 1884 hade järnvägen förlängts österut via bruksorten Rånäs och vidare mot Rimbo. Rimbo blev en viktig knutpunkt för tågtrafiken, där passagerare bytte tåg till bland annat Stockholm, Hallstavik och Norrtälje.

Stationshuset i Faringe är ett av många projekt som Museijärvägen Lennakattens medlemmar byggt från grunden. Det nya stationshuset, som stod klart 2011, är en kopia av det gamla som brann ner 1982.

År1885 sträckte sig banan norrut till Lövsta bruk och söderut till Östra station i Stockholm. Som mest, på 1920-talet, bestod systemet av 33 mil sammanhängande smalspårig järnväg.

I takt med bilismens intåg så minskade tågåkandet. Stora delar av banan lades ner och rälsen revs upp. Av den smalspåriga järnvägen återstår idag Roslagsbanan, som är en del av Stockholms kollektivtrafik, samt Lennakattens museijärnväg.

Stockholm. Den smalspåriga Roslagsbanan är idag en del av Stockholms lokaltrafik. Men en gång i tiden ingick denna sträcka i ett 33 mil långt bansystem som sträckte sig över större delen av nordöstra Uppland. Roslagsbanan och Museijärnvägen Lennakatten är idag det enda som återstår av det systemet.

Under 1960-talet inleddes nedläggningen av tågtrafiken. Hösten 1966 lades persontrafiken till Hallstavik ner. Åren därefter försvann bland annat persontrafiken till Uppsala.

Föreningen startades 1968 och har idag drygt 2000 medlemmar. Det är många ungdomar och yngre medlemmar som är engagerade i verksamheten. En av dem är Rasmus Eriksson som varit medlem i sex år.

Rasmus Eriksson. Foto: privat

-Jag har åkt med Lennakatten sedan jag var liten. Jag blev medlem och började åka tåg som biträde på somrarna. Efter ca två år började jag med underhåll på vintern. Sedan har tiden bara runnit på och åren gått, säger Rasmus Eriksson.

En annan av föreningens många eldsjälar är lokmästaren Henrik Johansson. Sverigereportage har träffat honom vid ett antal tillfället i samband med det här reportaget. I höstas visade han runt på bangården i Faringe, bland alla projekt som håller på att göras i ordning.

Lokmästare Henrik Johansson i samband med rundsmörjning av Thor. Ånglok kräver mycket underhåll.
Henrik Johansson.

Hans favoritlok är SJ 28 – eller Stortysken som det även kallas, som tillverkades 1922. Det har funnits inom verksamheten sedan 1987. Sedan 2005 är Museijärnvägen Lennakatten ensam ägare. Henrik berättar att pengarna till renoveringen av loket kommer från donationer och insamlade pengar.

-Stortysken är ett mytomspunnet och stort lok och vårt flaggskepp – ett underbart lok. Det köptes in tre stycken från Tyskland. Men det är bara det här som är bevarat. Det har dessutom gått på den här banan tidigare vilket gör det ännu mer intressant, säger Henrik Johansson.

Stortysken från 1922 under renovering i Museiföreningen Lennakattens lokstallar.
Kultur på hjul.

När kan Stortysken åter vara i trafik?

-Går allt som det ska räknar vi med att det skar så rullar det i slutet av säsongen 2021. Det är jag och några andra medlemmar som håller i renoveringen. Det mesta arbetet, som axlar, lager och cylindrar, är gjort. Smådelar är klara och väntar på montering. Det som återstår är pannan som ska tubas, säger han.

Han visar de rum som på många sätt är verksamhetens hjärta – verkstaden med tillhörande smedja, som är belägna längst in i lokstallarna.

En av flera svarar i lokstallet. Denna används bland annat till hjulaxlar.

-Här är det någon och jobbar varje helg, ja varje dag. En del reservdelar, som kommer från skrotade lok, går att köpa. Men mycket tillverkar vi själva. Det är tillexempel nya lager som vi gjuter, svarvar och skaver in. Många av våra axlar kan vi svarva här inne i den där svarven, säger han och pekar mot en hörna i verkstan.

Inom Museijärnvägen Lennakatten finns en bred kompetens. Där sker till exempel tunga mekaniska arbeten sida vid sida av finsnickerier.

Han berättar att de tillverkar delar till allt från ånglok till rälsbuss och vagnsdelar.

-Maskinparken och kompetensen hos medlemmarna är helt avgörande för att hålla en så gammal fordonsfllotta som Lennakattens rullande. Vidareutveckling är därför en viktig del inom verksamheten. Mycket av det vi gör här inne bygger på kunskap som få verkstäder idag besitter, säger Henrik Johansson.

Detta 800 kilo tunga verkstadsbord stod en gång i tiden i Rimbo lokstallar. I bakgrunden skymtar smedjan.

Vi går ut ur verkstan, lokstallarna och vidare ut genom tegelbyggnadens dörr. Miljön, där en stor vändskiva utgör centrum, är i stort sett bevarad sedan 1900-talets början. Överallt står det vagnar, lok och prylar som alla har sin historia.

Vändskivan används bland annat för att vända på loks färdriktning (reds.anm.)

Vi går längs med spåren till den andra delen av bangården, till en avlång byggnad där lok och vagnar vinterförvarar.

Bangården i den lilla Uppländska byn Faringe.

-Grejerna håller så mycket bättre när de kan stå inne i skydd mot regn och rusk, säger Henrik Johansson.

Längst inne i mörkret står en lokal kändis – ångloket Rimbo. Det var ett av de tre första ångloken som Stockholm-Rimbo Jernvägsaktiebolag köpte in år 1884 och som gick i trafik fram till 1923. Henrik har svårt att dölja sin förtjusning när han börjar berätta om loket och dess historia.

Loket SRJ 3 Rimbo.
Loket Rimbo som motiv i offentlig konst i Rimbo samhälle.
Rimbo station är idag resturang och gym. Rälsen är för länge sedan borta och bangården har
har ersatts med parkering och bostäder.

Sedan 1975 har Lennakattenkört trafikerat Länna-Uppsala med turbunden sommartid. Enormt mycket arbete har lagts ner av föreningens medlemmar, inte minst på att bemanna tåg, rälsbussar, växlar och stationer längs sträckan.

Det är i skrivandets stund ett halvår till sommaren 2021, då Lennakattens medlemmar åter börjar köra turtrafik mellan Faringe och Uppsala. Men det är en kort tid, i alla fall för en museijärnvägs medlemmar som i närmare femtio år har vårdat sitt smalspåriga kulturarv.

På väg med Lennakatten genom Uppsalas ålderdomliga kulturlandskap. Notera järnvägsövergången med stenstolpar från sent 1800-tal.


,Fakta Museijärnvägen Lennakatten

Verksamheten drivs av Museiföreningen Stockholm-Roslagen Järnvägar (SRJmf). som bildades 1968. Den reguljära museitrafiken mellan Faringe och Uppsala startade sommaren 1974.
Antal medlemmar cirka 2000.
Verksamheten är uppdelad i sex avdelningar: bana, maskin, signal, trafikledning, fastighet och marknad.
Ångloken är från sent 1800-tal och början av 1900-talet. Dieselloken och rälsbussarna är från 1950-talet.
Namnet Lennakatten tillkom på 1800-talet, då folk uppfattade ljudet från ångloken som en väsande katt.
Spårvidd (smalspårig) på rälsen 891 millimeter.
Tågens högsta hastighet 50 kilometer i timmen.
Hundar är välkomna ombord.

http://www.lennakatten.use/sv/

Mekaniska mästerverk av metall

Publicerad den av
Svara


Bakom sly och högt gräs står ett rostigt vidunder. Få bilister som passerar på vägen intill ser den 14 ton tunga tingesten och ännu färre vet vad det är.
Det är en vajergrävare – en tidig typ av grävmaskin vars historia går tillbaka till 1600-talets Holland

Text och foto: Jens Flyckt

Fram till 1900-talets första årtionden skedde alla gräv- och anläggningsarbeten för hand – vilket krävde mycket personal och tog väldigt lång tid. Vajergrävmaskinen var en av den industriella revolutionens många inovationer och som kom att revolutionera alla arbeten med flyttning av jordmassor. Plötsligt kunde arbetsuppgifter, som det tidigare tagit stora arbetslag med spadar och hackor månader att utföra, göras av ett par personer och på en bråkdel av tiden.

En grävmaskin från en svunnen tid….
… som naturen håller på att ta över.

Idag är grävmaskiner en självklarhet vid byggen och anläggningsarbeten. Knappast någon vill betala ett arbetslag en månads arbete för att handgräva en husgrund eller en pool, när samma arbete kan göras på någon dag med grävmaskin.

Grävmaskinens historia tog sin början i Holland på 1600-talet, då hästdrivna maskiner på pråmar användes för grävarbeten under vatten vid kanalbyggen. Enligt Tekniska museet importerades år 1670 en sådan maskin till Sverige för grävningen av kanaler i Göteborg.

Men det var först vid den industriella revolutionen som det tog fart. Vid 1800-talets mitt började stora, ångdrivna och rälsbundna mudderverk att användas i Europa. Grundkonstruktionen är enkelt beskrivet ett system med vajertrummor, kopplingar, spel, bromsar och spakar som fördelar kraften från motorn till maskinens bom och skopa.

I mitten av 1900-talet var detta det senaste inom grävmaskinstekniken.

Vid sekelskiftet 1800/1900 hade grävmaskinerna blivit mindre och smidigare. Ångan ersattes med förbränningsmotorer för fotogen, bensin och diesel.

I Sverige började vajergrävmaskinerna, eller lingrävmaskiner, på allvar att konkurrera ut den manuella arbetskraften på 1920-talet. Den engelska arbetarklassen hade på 1800-talet anklagat maskinerna och dess förespråkare för att ta deras levebröd ifrån dem. Samma protester hördes i depressionens Sverige på 1930-talet.

Men den tid då grävarbeten för vägar, hus, järnvägar etcetera skedde med handkraft var över. Grävmaskinerna hade kommit för att stanna.

Vajertrummor som via spakar i hytten används för att styra grävmaskinens bom och skopa.

Det har funnits ett femtontal kända tillverkare av grävmaskiner i Sverige. Ett av de mer kända var Landsverk, som grundades 1872 och bland annat producerade pansarfordon, dammluckor och broar, var på sin tid Sveriges största tillverkarna av vajergrävmaskiner. Företaget köptes upp av Kockum.

En av många utländska tillverkare av vajergrävare var engelska Newton Chambers & Company. Företaget, som köptes upp 1972, startades redan år 1794 och sysslade ursprungligen med järnframställning.

1949 introducerade Newton Chambers & Co en vajergrävare under varumärket NCK, vilket skedde i samarbete med det nordamerikanska maskintillverkaren Koehring. Monteringen av grävmaskinerna skedde i samma lokaler som Churchillstridsvagnarna tillverkades under andra världskriget.

NCK står för Newton Chambers & Company som grundades i England år 1794.

Den rostbruna vajergrävaren i detta reportage är en Koehring model 205, som i Sverige såldes under namnet NCK på 1950-talet. I likhet med andra vajergrävmaskiner är den ett mekaniskt mästerverk och ett under av ingenjörsanda. Den drivs av en sexcylindrig radimotor, för bensin, från Chevrolet Med undantag från någon enstaka elkabel, till batteriet, startmotorn, tändspole och de två startknapparna, saknar 205:an elektronik.

Även om grävmaskinen i reportaget, en Koehring 205 från 1950-talet, ser lite risig ut så verkar den vara hel och komplett. Även om den inte har använts på 20-30 år, så krävs det sannolikt inte mer än ett laddat batteri, ny bensin och uppfräschning av motorns tänddelar för att väcka den ur dess törnrosasömn.
På en vajergrävmaskin, eller lingrävare som de även heter,
regleras varje rörelse i bom och skopa med vajrar.

1952 kom fransmannen George J. Bataille på idén att ersätta vajertekniken i grävmaskiner med hydraulik. Hydrauliken, som enkelt beskrivet fördelar kraften från motorn till bom och skopa i slangar och kolvar under högt tryck, gjorde grävmaskinerna mindre och betydligt mer lättmanövrerade.

I slutet av 1960-talet hade hydrauliken blivit den dominerande tekniken i nya grävmaskiner. Merparten av de producenter som tillverkade vajergrävare klarade inte övergången till hydraulik. Koehring klarade dock övergången. Under 1970-talet utvecklade de med stor framgång grävmaskiner och skogsmaskiner. Men sedan försvann även Koehring in i den historiska dimman.

Men vajergrävarnas tid är inte helt över. Tekniken är fortfarande i bruk i de gigantiska grävmaskiner som används i dagbrott världen över. Och i Sverige finns många entusiaster som håller minnet och kunskapen om dessa mekaniska mästerverk i liv.

Grästuvornas rostande historia

Publicerad den av
Svara

I en alskog sticker två järnhjul fram mellan trädstammarna. Där bland löven på en plats som en gång var slåtteräng, skymtar rostigt järn och fragmentariska spår från bortmultnade trädetaljer. Det är en maskin som för mer än hundra år sedan revolutionerade jordbruket.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är en hästdragen slåttermaskin, eller åtminstone rester av en, som dröjer sig kvar, inte långt från en igenvuxen strand.
Slåttermaskinen uppfanns under 1800-talets tidiga årtionden. Enkelt beskrivet består den av en balk med rörliga knivar, som via en växellåda drivs av två hjul, som dras fram av hästar. Knivarna, som skär av gräs och spannmål, sätts i rörelse när maskinen dras framåt.

Sitts och balk har någon tagit. Annars är denna slåttermaskin från Westeråsmaskiner i Morgongåva relativt komplett. 1908 tillverkades tusen exemplar av denna slåttermaskin. Runt om i landet står dessa maskiner kvar i lador och skogsbackar, i väntan på att entusiaster ska ta hand om dem.

Vid 1800-talets andra hälft blev slåttermaskinen allt vanligare och och några årtionden senare fick den sitt verkliga genomslag inom svenskt jordbruk.

Just detta exemplar tillverkades för mer än hundra år sedan i den uppländska orten Morgongåva av Westeråsmaskiner.
Västeråsföretaget ”Westeråsmaskiner” bildades 1898, men har en historia som började år 1874 – ursprungligen under namnet Västerås mekaniska verkstad och senare Westerås lantbruksmaskiner. 1908 kom Westeråsmaskiners hästdragna slåttermaskin – en produkt som spred sig till Sveriges alla hörn.

Företaget tillverkade och sålde under flera namn och ägare en rad jordbruksmaskiner under 1900-talet I produktionen fanns även en snövessla med avanceras styrning och snöskotrar. 1981 sålde den sista svenska ägaren, Electrolux, företaget till en finsk företagskoncern.

Hästdragna slåttermaskiner var tunga att dra. Därför användes i regel två draghästar.

Under 1900-talets andra hälft drabbades företaget av ekonomiska problem.
1988 lade den finska ägaren ner all tillverkning i Morgongåva. Därmed gick en nästan hundraårig, svensk industrihistoria i graven.

Skrotens tidlösa evighetsmaskiner

Publicerad den av
Svara

En gång i tiden var de någons blänkande stolthet – som de rattade i ett Sverige där vänstertrafik gällde, rökning i bilen var en självklarhet och bilbälten var extrautrustning. Men det var även en tid då bilar byggdes för att hålla – länge.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Höstlöven faller över över motorhuvar och det blir svårt att avgöra om färgerna kommer från flagande lacker eller klorofyll. I fordon som har kvar rutor rinner kondensen på insidan. Här står de – övergivna och bortglömda, tätt travade på och intill varandra.

Bilskroten må vara en plats som väldigt få personer förknippar med naturen. Ändå är naturen i högsta grad närvarande i träd som växer genom bagagerum och grön mossa som för varje år erövrar nya ytor av vad som en gång var blänkande lack, men som för länge sedan övergått i rostbruna nyanser. Det här är numera sällsynta platser – bakgårdar och igenväxta verkstadsplaner, där bilar, lastbilar, bussar, och maskiner blev stående för långe sedan.

Det människan en gång tog tar naturen nu tillbaka. Det är en enad armé av organismer, från sorkar i handskfacket, till algerna på rutorna, insekterna i inredningarna och vildsvin som bökar i jorden intill fälgarna, som står för nerbrytningen.

Dessa fordon är spår från efterkrigsårens Sverige då allting var möjligt och vanligt folk fick råd med bil, vilket innebar en revolution för vanligt folks frihet och möjlighet att semestra på egen hand – utan att förlita sig på cykel eller tåg.

Det här handlar inte enbart om nostalgi. I dessa travar av rostbruna karosser finns något som gått förlorat. Dessa veteranfordon, oavsett om de fortfarande är i trafik eller står bortglömda bakom någon lada, är kvarlevor från ett förlorat samhälle.

Under större delen av bilismens historia, som tog sin början i slutet av 1800-talet, byggdes bilar för att hålla – länge. Då fanns det inget inbyggt bäst före-datum som idag. En bil kunde i teorin hålla hur länge som helst. Fortfarande rullar det bilar på vägarna – hundra år efter de tillverkades.

Men merparten av dåtidens fordon höll inte särskilt länge. Dåligt vägar, vägsalt i kombination med obefintligt rostskydd, känsliga konstruktioner som gjorde att rosten snabbt fick fäste och dåliga oljor innebar att många bilar, lastbilar, bussar etcetera inte höll särskilt länge – ofta inte mer än tio år.

Men hade det inte varit för alla dessa faktorer som förkortade bilarnas livslängd, så hade betydligt fler av dem rullat än idag.

Mycket av denna hållbarhet handlar om att dåtidens bilar byggde med en enkel och analog teknik. Om man idag hittar en bil som ställdes av i någon lada under 1900-talets första hälft, så krävs det i regel inga större ansträngningar för att starta den. Det brukar inte krävas mer än ett nytt batteri, byte av motorolja, nya tänddelar, översyn av bränslesystem och ny bensin. Sedan går motorn.

Men om någon idag skulle ställa undan en bil som är ett par år gammal på samma sätt i samma lada, så kom mer den garanterat inte gå att starta lika lätt om sjuttio år. I moderna bilar finns flera kilometer med elkabel. Funktioner som förr styrkdes mekaniskt med länkage, vakuum och vajrar, styrs idag av datorer, elmotorer, olika kretsar, signaler och annan mycket känslig elektronik.

Tidens tand i kombination med system som stått strömlösa under lång tid, fukt, galvaniska strömmar och andra faktorer, kommer inte vara nådiga mot en modern bil.
Skulle mot all förmodan all elektronik överleva bilens törnrosasömn, så är frågan om kompetensen om femtio år finns att hantera mjukvaran från 2020-tal. Dagens miljövänliga plaster och gummin, i till exempel multiremmar, slangar, spjällhus, insug och instrument, kommer vara pulverisserade efter åren i ladan.

Dock inte sagt att allt var bättre förr och att folk ska börja köra gamla bakhjulsdrivna veteranbilar med fallförgasare, stötstångsmotorer, urusel väghållning, 6-voltssystem, och värdelös krocksäkerhet. En modern bil kan inte jämföras med en veteran när det gäller till exempel bromsar och inte minst trafik- och krocksäkerhet.

Men det finns en mycket påtaglig och besvärande motsägelse i kontrasten mellan Forden som stått i skogen sedan 1960-talet, och den nya bilen som rullar ut från bilhallen. Perspektiven har vänts upp och ner.

När andra världskriget nyligen hade slutat och begrepp som växthuseffekt och hållbarhet ännu inte var uppfunna, då höll grejerna. Idag, när miljötänket finns överallt, betande kor ses som ett tecken på världens undergång och köp av en plastpåse betraktas som en dödssynd, byggs bilar för att de inte ska hålla och att folk ska köpa nytt efter tio år – i miljöns namn.


Tunnel med teknisk tradition

Publicerad den av
Svara

Den var på sin tid en stor teknisk bedrift – tack vare en engelsk kylmaskin och svensk ingenjöranda. Idag är det få cyklister och fotgängare som reflekterar över bygget av Brunkebergstunneln i Stockholm, som invigdes i juni 1886.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag är den aktuella tunneln, som förbinder Tunnelgatan med David Bagares gata, en viktig del i centrala Stockholms infrastruktur. Trafiken med cyklister och fotgängare är stundtals intensiv.

Den 231 meter långa Brunkebergstunneln som stod klar år 1886. Den används av cyklister ochbfotgängare.

När tunnelbygget genom åsen påbörjades år 1884 så var ingen lätt uppgift – varken tekniskt eller ekonomiskt. Sprickor i berget och porös sand resulterade i sättningar, vilka i sin tur hotade bebyggelse på åsen.

Ingenjören Knut Lindmark, som ett par år tidigare hade konstruerat den ångdrivna Katarinahissen i Stockholm, löste problemet genom att använda en engelsk kylmaskin, som varje natt frös ner några centimeter av åsen. Genom att nattetid skapa en konstgjord tjäle, kunde den 231 meter långa tunneln byggas utan att varken tunnelns tak eller hus på åsen rasade.

Tunnelbygget tog två år att genomföra. Arbetet påbörjades från två olika håll år 1884 och den 22 mars 1886 skedde genombrottet, då de två arbetslagen möttes under åsen.

De problem som präglade projektet gjorde att tunneln fick öknamnet ”Lindmarks undergång” av samtiden. Men tunnelbygget blev till slut en framgång – vilken Stockholmarna än idag har stor nytta av.

Efter en konkurs några år senare valde Knut Lindmark; då 53 år gammal, att ta sitt liv.

M/S Rosella – Ålandsfärja med 24 000 hästkrafter

Publicerad den av
1

Viking Lines m/s Rosella kryssar fram på Ålands hav. För maskinchefen Johan Donning och övrig personal i maskinrummet, som kontrollerar och övervakar motorerna på 24 000 hästkrafter, är det ett vanligt arbetspass.

Text och foto: Jens Flyckt

Efter att ha passerat en trappa och några diskreta dörrar kommer vi in till Rosellas innersta och kanske viktigaste utrymme – kontrollrummet. Maskinchefen Johan Donning berättar att huvudmotorerna, fyra stycken V12-motorer, kontrolleras och övervakas från det lilla rummet, som domineras med paneler med mätare, monitorer, reglage, varningslampor etcetera.

Maskinchefen Johan Donning mellan två av m/s Rosellas fyra V12-motorer. Den största delen av motorerna syns inte utan ryms i utrymmet under gåutrymmet.


-De fyra V12:orna är kopplade via två reduktionsväxlar till två propelleraxlar. Propellrarna har vardera fyra vinkelbara blad. Propellerdiametern är 3,35 meter och vikten ligger på 9700 kilo, förklarar Johan Donning.

Han har jobbat på sjön i tjugo år. Tjänsten som maskinchef på Rosella har han haft i ett och ett halvt år. Personalen består av två arbetslag på totalt sexton personer.

-Det ena laget övervakar och det andra utför service och reparationer. Arbetet här nere går i cykler och enligt listor. När man är klar börjar arbetet om igen, säger han och visar ett A4-papper med en avbockad lista.

M/s Rosellas kontrollrum. Här jobbar sexton personer, uppdelade på två arbetslag.
Mätarna med vit bakgrund anger hur många procent de fyra huvudmotorerna går för.

Så ringer telefonen, med en hög signal som knappast går att missa, och Johan svarar.

-Det var bryggan. De undrade om det går bra att höja motoreffekten ytterligare. Och det är inga problem, säger han.

M/s Rosella har en servicefart på cirka 20 knop. Resan mellan Kapellskär och Mariehamn tar närmare två timmar och trettio minuter. I fjärran försvinner Ålands silhuett.

Hur stor del av motorkapaciteten utnyttjar ni för tillfället?

-Nu kör vi på 70 procent på de två vänstra motorerna och 90 procent på den ena högra motorn. Man vill gärna ligga på lagom hög belastning. Då går motorerna som effektivast och bränsleåtgången är så låg som möjligt, säger han.

Johan Donning visar runt i kontrollrummet och förklarar övergripande vad de hundratals knappar, mätare, reglagen, lampor och skärmarna är till för.

-Där borta har vi till exempel varniningslamporna, säger han och pekar på en stor panel med röda lampor.

De röda lamporna är en del av varningssystemet, som bland annat varnar om motorernas oljetryck skulle börja sjunka.

M/s Rosella byggdes 1980 på det finska varvet Wärtsiläs i Åbo. Hon är 136 meter lång, 24 meter bred, 40 meter hög och har ett djupgång på 5,5 meter. Hon har kapacitet för 1 530 passagerare och 340 personbilar.

-Hon är ett ganska gammalt fartyg. Men hon har byggs om, morderniserats och effektiviserats i flera omgångar, säger han.

Johan Donning, ålänning och maskinchef på m/s Rosella.

Så är det dags att gå in i maskinrummet. På grund av den höga ljudvolymen är hörselskydd ett krav. Där inne måste man nästan skrika för att kommunicera med varandra.

Och där, nedanför en liten avsatts, ligger de väldiga V12-motorerna på rad.
Varje motor har total cylindervolym på 700 liter, eller cirka 58 liter per cylinder. Det kan jämföras med en motor i en vanlig personbil som ligger på cirka två liter.

-Kolvarna mäter 40 centimeter i diameter. Där borta står en reservkolv, säger han och pekar mot ett hörn. Kolven är nästan lika stor som papperskorgen intill.

Soptunna till vänster och reservkolv till höger.

Hur kommer det sig att du valde yrket som maskinchef?

-I och med att jag har ett intresse för teknik och motorer så blev valet ganska lätt. Jag bor på Åland. Där är det vanligt att man jobbar inom sjöfarten, säger Johan Donning.

Det dånar, viner och vibrerar i maskinrummet. Men det är knappast någonting som gästerna, som är fullt upptagna med att umgås och roa sig ett par däck upp, ens märker av.

M/S Rosella. Foto: Viking Line

Övrig fakta M/S Rosella

Huvudmotorer (V12) Wärtsilä Pielstick PC 2,2 på 6000 hästkrafter. Varvtal max 520 rpm.
Fyra stycken hjälpmaskiner på vardera 1250 hästkrafter för elproduktion (rakåttor) Wärtsilä Vasa 824 TS.
Två bogpropellrar på 800 hästkrafter.
Två hydrauliska roder.Nöddieselagregatv Scaniamotor DS 14 (V8) på 338 hästkrafter.
Dricksvattentankar 240 kubikmeter. Dygnsförbrukningen av dricksvatten ligger 30-50 kubikmeter, beroende på antalet passagerare.
Allt avloppsvatten pumpas i land till kommunala reningsverk.

Den bortglömda smedjan

Publicerad den av
1

För tio år sedan köpte Christian Thorén en gård i Gåsvik i Roslagen. Vad han då
inte visste var att gården ruvade på en hemlighet – en orörd och komplett smedja
från 1900-talets början, som stått öde och bortglömd i många årtionden.

Text och Foto: Jens Flyckt

Vid den slingrande byvägen ligger en liten stocktimrad byggnad med grått eternittak och jordgolv. Bakom dörren och de igengrodda fönstren gömmer sig något unikt, en orörd smedja med inredning, verktyg och maskiner från en tid då 1800-talet nyligen hade övergått till 1900-tal.

Christian Thoréns plan är at den gamla smedjan ska bevaras och användas.


-Det tog några år innan vi förstod att det var en smedja, säger Christian Thorén.

Han berättar att gården var var i mycket dåligt skick med inrasade tak, med undantag från smedjan. Det var rörigt och det låg mängder av sopor och bråte i byggnaderna.

En av många släggor insmedjan. Notera skaftet och patinan på smidesstädet.

Men nu är det uppröjt i smedjan. Det en gång vitmålade innertaket är svart med färgflagor som hänger. Vid ett av fönstren står en svart backelittelefon med nummerskiva och vev. På väggen hänger några bilder på kolorerade damer med bara överkroppar.

Smedjan i Gåsvik är en tidskapsel från tidigt 1900-tal.

Överallt i smedjan står det gängaparater, håltagningsmaskiner, smidesstäd, skruvstycken, huggmejslar, smideshammare, släggor och andra verktyg. Där ligger även mängder med järnskrot, nitar, hästskor, råämnen och halvfärdiga järnföremål. Någon bänk är uppallad med stenar och på städen ligger släggor med grovt tillyxade skaft.

Klafreström var ett järnbruk, vid Mörumsåns övre del, som mellan 1736 och 1972 producerade allt från tackjärn till smidesstäd, verkstadsmaskiner och spisar.

-I skjulet här intill smedjan stod smedens gamla Grålle-traktor kvar, berättar Christian Thorén.

I ärssan ligger stenkol kvar sedan det sista smidet. Det är svårt att se och uppfatta alla inredningsdetaljer, verktyg och föremål i smedjan. Varenda hörn är fullt med sådant som enbart smeder kan identifiera och förstå. Intill vissa bänkar, städ och maskiner är det gropar i jordgolvet där smeden en gång stod och jobbade.

Järnskodda träsläggor med okänt användningsområde.

Jordgolvet har visat sig vara rikt på fynd.

-Jag har plockat hur mycket som helst. De mesta av föremålen och verktygen här inne låg på eller i jordgolvet när jag började röja upp. Och hela tiden kommer det fram nya föremål, säger han.

Jordgolvet är fullt med järnskrot men även funktionsdugliga verktyg i bra skick.

Varken svarven, pelarborrmaskinen eller någon av de andra maskinerna i smedjan är direkt eldrivna. Istället drivs de av breda remmar som går kors och tvärs genom smedjan, upp och ner från vinden, och fram till en stor elmotor i ett mörkt hörn.

Remdriven pelarborrmaskin, uppskattningsvis från 1920-talet.

De få fasta elinstallationer som finns är från 1900-talets början. Elledningar med tygisolering, ålderdomliga brytare och proppskåp av trä, var en nymodighet för hundra år sedan. Men än idag fungerar elen.

Remdriven svarv med rakskurna drev.

-Det enda som har moderniserats i smedjan är bälgen och det gjordes inte nyligen. Smedens son har berättat att han fick stå på en pall och dra i bälgen som liten. Så bälgen är därför elektrifierad.

Eldragning model tidigt 1900-tal. Även om det ser skräckinjagande ut, så fungerar allt. Notera handtaget på brytaren i bildens nedre del.

Smeden hade i årtusenden och ända fram till mitten av 1900-talet en central roll i bondesamhället. Det var långt innan konsumtionssamhällets dagar då saker som gick sönder reparerades eller byggdes om. Sådant som inte gick att reparera blev reservdelar.
En gång i tiden hade varje by och större gård en smedja. På många håll står de gamla smedjorna utan tak och förfaller bland bland glömskans höga gräs och buskars.

Överallt ligger och hänger det verktyg som alla vittnar om en lång tids användning.

-När folk började köpa reservdelar istället för att låta smeden laga trasiga delar, då försvann behovet av smeden och den här typen av miljöer, säger han.

Men smedjan i Gåsvik finns kvar och den ska bevaras. Tanken är att glöden åter ska glöda slagen mot städen åter ska ljuda i smedjan. Nyligen publicerade Christian Thorén en förfrågan på en lokal Facebookgrupp om det fanns någon smed som var intresserad av att bedriva verksamhet i smedjan.

-Jag är själv inte smed. Men vad jag kan se och vad mer insatta personer har sagt, så är smedjan komplett och orörd. Allt finns kvar sedan den där dagen då kolet slocknade för årtionden sedan.

Gustav Stangrund (grå tröja) och Johan Lundberg Drotz är från trakten. De svarade på Christian Thorséns efterlysning om det fanns några intresserade som ville börja smida i smedjan.

Är det någon som svarat på din efterlysning?

-Ja, det är två lokala killar som ska börja smida. Det var även någon som ville arrangera event i smedjan. Men det är inte jag intresserad av. Det har inte förändrats något i smedjan sedan 1960-talet. Det är en miljö som är värd att brukas och bevaras – som smedja, säger Christian Thorén.

Kättingen och granen

Publicerad den av
Svara

De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.

Text och foto: Jens Flyckt

För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.

Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.

Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.

Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.

Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.

På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.

Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.

En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.

Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.

Sovjetiska Antonov-flygplan som trädgårdspynt.

Publicerad den av
1

I Timo Lipitsäs trädgård lyser väderkvarnar och annat traditionellt trädgårdspynt med sin frånvaro. Där upptas grönytorna av sovjetiska Antonov An-2 flygplan, militärfordon och bunkrar. De var även tänkt att ett exemplar av jaktflygplanet J 35 Draken skulle fått en plats i trädgården.

Text och foto: Jens Flyckt

Porträtt. Redan på avstånd avtecknar sig silhuetten av två Antonov An-2:or – ett numera kultförklarat transportflygplan från Sovjetunionens dagar, på Timo Lipitsäs tomt några kilometrar från Arlanda flygplats.

Timo Lipitsä i en av sina An-2.

-An-2:an såg likadan ut under hela produktionstiden mellan 1947 och 2001. Ryssarna ändrade väldigt lite i konceptet. Det är ett så kallat bi-plan, det vill säga det har två vingar över varandra. Det är en väldigt stabil konstruktion som kan landas och starta i låga hastigheter, säger Timo Lipitsä som till yrket är entreprenör och egenföretagare.

Varför har du två flygplan i trädgården?

-Jag är intresserad av flyg och historiska flygplan. Det är dessutom mäktigt att starta upp en flygplansmotor på tusen hästkrafter i trädgården. Hade jag vetat att jag skulle bli med flygplan så hade jag planerat tomten annorlunda. En An-2:a är en extremt effektiv löv- och snöblås, säger han.

Men det är inte enbart historiskt flyg som intresserar honom. Timo är författare och fotograf och har gett ut en bok om runstenar – Runresan. Boken är en dokumentation i ord och bild över Sigtuna kommuns samtliga runstenar och runstensfragment.

Han håller nu på med ett nytt bokprojekt med runstenskoppling. Denna gång handlar det om hedniska gudars anknytning till runstenarnas bildmotiv.

Trädgårdspynt som med jämna mellanrum startas och varmkörs. An-2:an är världens största, enmotoriga dubbeldäckare. Cirka 18 000 exemplar tillverkades. Det är ett mångsidigt, robust och fältmässigt transportflygplan och som än idag bland annat använts för terrängflygningar runt om i världen.

Timo är även grundare och ordförande i Föreningen för militärhistoriskt bevarande. Årsmöten och föredrag sker ibland ombord på en av An-2:orna, den som går under namnet Greatful dead.

-Den är inredd med säten. Vi har haft föredrag i den och då har en flygvärdinna serverat medlemmarna drycker. Till sommaren planerar jag att ha visning av dokumentärfilmer i den, säger han.

I en av An-2:orna finns säten, men ingen värme. Vill man som passagerarare värma sig så är det filtar som gäller. Toalett finns inte. Hörselskydd rekommenderas.

De exemplar han äger är tillverkade 1986 och 1975 – i Sovjetunionen och i Polen. De har gått i passagerartrafik men även använts vid fallskärmshoppning.

Är de i flygbart skick?

-Den ena har flygtimmar kvar. Men den har en dålig axpump så det går inte att göra allt för hastiga gaspådrag. Men det ska fixas, säger han.

Axpump är en del i förgasaren (reds.anm.)

An-2:ans cockpit är ålderdomlig och för tankarna till 1940-tlaet, snarare än 1980-tal då detta exemplar tillverkades i Sovjetunionen.

Hur fick du hem dem?

-Det ena exemplaret bogserade en kompis hem med sin chevapickup, efter att jag monterat av vingarna. För den andra, den vita, krävdes en mer organiserad transport med följebil, säger han.

Den ena An-2:an användes fram till ganska nyligen för fallskärmshoppning. Med de färgade lamporna kommunicerar piloten med fallskärmshopparna.
Om batterierna skulle vara urladdade så kan An-2:ans motor vevas igång för hand genom detta uttag.

För några år sedan var det även tänkt att en J35 F Draken, ett legendariskt svenskt jaktflygplan, skulle ha ställts upp i Timos trädgård.

-Alla instanser hade sagt ja och i stort sett allting var klart. Transporten var beställd. Då var det plötsligt någon på försvarshögkvarteret i Stockholm som tyckte att J 35: an var krigsmateriel och i sista sekund satte stopp för planerna. Jag försökte få J 35:an krigsplacerad i min trädgård och ärendet prövades upp till högsta instans, men jag förlorade. I stället skickades J35:an till ett museum i England. Jag kan garantera att den maskinen hade varit i bättre skick än vad den är idag, om jag hade fått hem den. Jag har sett bilder på den. Den tycks bara stå där i regnet, säger han.

-För ett antal år sedan var det tänkt att denna J 35 Draken, med serienummer 35515, skulle ha ställts upp i Timo Lipitsäs trädgård. Maskinen stod i många år på en brandövningsplats vid Stockholm Arlanda Airport.

Han har även blivit erbjuden en fungerande Douglas DC-8, en flygplansmodell från 1900-talets andra hälft som miljontals skandinaver åkt på charter med, gratis – mot hämtning. Men han har inte plats på tomten och transportkostnaden skulle dessutom bli väldigt dyr.

En DC-8 som kan ta upp till 259 passagerare som trädgårdsprydnad?

-Ja, antingen det eller något annat roligt. Om man har plats, säger han.

Men flygintresset stannar inte där. Intill potatislandet stor en höghöjds radarstation på hjul – från 1964.

Radarstation från 1964.

I en maskinhall står en grön Volvolastbil, som har använts som ammunitionslastbil. I samlingarna ingår även en engelsk, trehjulig flygtankbil från 1940-talet och som en gång i tiden användes på Bromma.

Ammunitionslastbil.

Ett annat av Timos intressen är militära bunkrar. Ur ett buskars med rosenspirea sticker en betongkonstruktion upp.

Observationsbunker från tidigt 1900-tal, omgiven av rosenspirea.

-Det är en observationsbunker från 1910–1920. Under andra världskriget användes dessa av observatörer inom luftvärnet. Denna stod vid Danvikstullsbron i Stockholm men de fanns på många platser. Nu är nästan alla borta, säger han.   

I en liten sluttning, vid ett buskars av högvuxna idegranar, ligger en bunker han själv har byggt.

In- och utgången till Timos egenbyggda bunker.
Utsikten mot öster från bunkern
Bunkern som den ser ut utifrån.

-Jag byggde bunkern när jag lade om avloppet. På sommarnätterna brukar jag sitta därinne med en kall pilsner och titta på vildsvinen som går på åkern här utanfört, säger Timo Lipitsä.