I en alskog sticker två järnhjul fram mellan trädstammarna. Där bland löven på en plats som en gång var slåtteräng, skymtar rostigt järn och fragmentariska spår från bortmultnade trädetaljer. Det är en maskin som för mer än hundra år sedan revolutionerade jordbruket.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är en hästdragen slåttermaskin, eller åtminstone rester av en, som dröjer sig kvar, inte långt från en igenvuxen strand. Slåttermaskinen uppfanns under 1800-talets tidiga årtionden. Enkelt beskrivet består den av en balk med rörliga knivar, som via en växellåda drivs av två hjul, som dras fram av hästar. Knivarna, som skär av gräs och spannmål, sätts i rörelse när maskinen dras framåt.
Sitts och balk har någon tagit. Annars är denna slåttermaskin från Westeråsmaskiner i Morgongåva relativt komplett. 1908 tillverkades tusen exemplar av denna slåttermaskin. Runt om i landet står dessa maskiner kvar i lador och skogsbackar, i väntan på att entusiaster ska ta hand om dem.
Vid 1800-talets andra hälft blev slåttermaskinen allt vanligare och och några årtionden senare fick den sitt verkliga genomslag inom svenskt jordbruk.
Just detta exemplar tillverkades för mer än hundra år sedan i den uppländska orten Morgongåva av Westeråsmaskiner. Västeråsföretaget ”Westeråsmaskiner” bildades 1898, men har en historia som började år 1874 – ursprungligen under namnet Västerås mekaniska verkstad och senare Westerås lantbruksmaskiner. 1908 kom Westeråsmaskiners hästdragna slåttermaskin – en produkt som spred sig till Sveriges alla hörn.
Företaget tillverkade och sålde under flera namn och ägare en rad jordbruksmaskiner under 1900-talet I produktionen fanns även en snövessla med avanceras styrning och snöskotrar. 1981 sålde den sista svenska ägaren, Electrolux, företaget till en finsk företagskoncern.
Hästdragna slåttermaskiner var tunga att dra. Därför användes i regel två draghästar.
Under 1900-talets andra hälft drabbades företaget av ekonomiska problem. 1988 lade den finska ägaren ner all tillverkning i Morgongåva. Därmed gick en nästan hundraårig, svensk industrihistoria i graven.
Svensk vapenindustri har producerat många märkliga vapen. Ett exempel är gevär modell 47 från Husqvarna vapenfabrik. Vapnet hade två användningsområden: dels som jaktvapen för bland annat val, men även för att räddning av nödställda personer.
Text och foto: Jens Flyckt
På Husqvarna museum i Husqvarna finns ett udda gevär med ett minst sagt udda användningsområden. Gevär modell 47 såldes i två versioner. Jaktversionen var avsedd för jakt på större fiskar, valross och mindre valar. Den gjordes även i en version för den dåtida räddningstjänsten. Den så kallade linkastarversionen var avsedd för att skjuta räddningslinor, till exempel till sjömän på sjunkande skepp.
Det exemplar som finns utställd på Husqvarna museum är linkastarversionen av modell 47. Notera projektilerna för harpunering och linkastning. Den svarta linhållaren levererades till den version som var avsedd för att skjuta räddningslinor med.
Oavsett användningsområde så är det i grunden samma vapenmodell. Det som skiljer versionerna åt är framför att projektilerna och vissa tillbehör. Harpunversionen hade bland annat flöten av glas. Linkastarversionen har en behållare för linan monterad under framstocken.
Framstocken är den främre delen av kolven, det vill säga den del skytten håller vapnet i (reds.anm.).
Pipan är slätborrad och i kaliber 12 – som på ett hagelgevär. Patronen, som består av en 45 millimeter hög papphylsa, är laddad med tre gram svartkrut Harpunen väger 425 gram. Vapnet har en kraftig rekyl, enligt Husqvarna museum.
Gevär modell 47 verkar inte ha blivit någon större försäljningssuccé. 150-200 exemplar tillverkades mellan åren 1933 och 1935. Nypriset låg på 135 kronor. Tillbehören, som alltså skiljde sig beroende på om det skulle användas till jakt eller rädda nödställda människor, ingick inte i grundpriset.
Sverigereportage har frågat Husqvarna museum om vilka kunder det var som köpte gevär modell 47. Men några uppgifterna detta finns inte.
Runt om i Sverige finns spår från beredskapstiden på 1940-talet, då Sverige fruktade för angrepp från Nazityskland och Sovjetunionen. En av dessa platser är Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr, där fiendens stridsvagnar skulle stoppas från att nå huvudstaden.
Text och foto: Jens Flyckt
Norra Djurgården, ett par kilometer norr om Stockholms city, är med sin omväxlande och frodiga natur ett populärt strövområde. Men ur ett försvarsperspektiv sågs det öppna landskapet som en svaghet.1944 stod därför Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr klar. Spärren bestod av en tre kilometer lång linje med bland annat stridsvagnshinder av betong, skyttevärn, pjäsplatser, bunkrar och taggtråd.
Så kallade Betongpianon i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr som skulle hindra fienden från att nå huvudstaden,
I och med separatfreden mellan Finland och Sovjetunionen 1944 så förändrades det försvarspolitiska läget för Sverige och Stockholm. Ett möjligt scenario var då att fienden skulle göra ett kuppartat anfall mot huvudstaden.
Sverige hade vid den tiden inga effektiva vapen mot pansar. Syftet med dessa stridsvagnshinder i betong var inte att stoppa en framryckande fiende, utan att sakta ner fienden så pass att svenska trupper skulle hinna bekämpa dem.
Från en tid då Sverige hotades av angrepp från flera håll står dessa draktänder kvar någon kilometer utanför Stockholms city.
Draktänder och betongpianon var inte ett svenskt påhitt. Flera länder, där ibland Tyskland och Frankrike, använde sig av denna typ av stridsvagnshinder under andra världskriget. Norra Djurgården var långt ifrån det enda område i Sverige där dessa hinder byggdes.
På ett av de så kallade betongpianona har någon målat en lustig liten vette. Men det är egentligen ingen rolig plats. Norra Djurgårdens stridsvagnshinder var en del i Stockholms H-linje, eller huvudförsvarslinje. Här skulle svenska soldater stupa i strider med en på många sätt överlägsen fiende i striden om Stockholm.
Betongpiano är ett stridsvagnshindrer som liknar ett piano (reds.anm.)
I diset bakom trädraden ligger Stockholms universitet. Denna sträcka, som består av tre rader med draktänder, är den bäst bevarade sträckan i Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr.
Dessa draktänder och betongpianon anlades längs flacka partier där stridsvagnar kunde ta sig fram. På bergspartier och andra höjder som det inte gick att köra upp på, låg istället system med bland annat bunkrar och skyttevärn.
Ingjuten ögla för kamouflagenät eller taggtråd.
Största delen av Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr har genom åren rivits vid vägbyggen och andra byggnationer. Det är ett öde som mött många av Stockholms försvarsanläggningar från beredskapstiden. Enligt Riksantikvarieämbetet återstår idag 112 stycken strdsvagnshinder vid Norra Djurgården. Den mest välbevarade sträckan ligger strax söder om Stockholms universitet.
De stridsvagnshinder som finns kvar vårdas inte på något sätt. Sakta håller de på att återgå till naturen. Längs flera partier har träd fallit över hindren. Flera av draktänder är helt eller delvis täcka med schaktmassor. Många av hindren är vandaliserade med klotter och annan åverkan. Bakom flera hinder finns spår från uteliggare.
Ett stridsvagnshinder som anpassats efter terrängen.
Någon informationsskylt om vad dessa historiska betongklumpar betyder finns inte. Det är anonyma lämningar som inte betyder någonting för merparten av de joggare, ryttare och motionärer som passerar draktänderna och betongpianona med hörlurarna tätt sittande mot sina öron,
Draktand vid Norras Djurgården som håller på att täckas över med stubbar, löv och schaktmassor.
Sverige angreps aldrig, Stockholm ödelades inte av bombmattor och svenska soldater behövde inte stupa i slaget om Stockholm. Men Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr är en påminnelse om att fred inte är en självklarhet och att läget snabbt kan förändras.
I kustsamhället Grisslehamn i Roslagen finns en lika oansenlig som unikt liten byggnad, som vittnar om en försvunnen tid då träfartyg trafikerade haven.
Text och foto: Jens Flyckt
Grisslehamn på norra Väddö är som många andra kustsamhällen präglat av sjöfart. I århundranden var posthanteringen och fisket på Ålands hav viktiga näringar. Idag är Grisslehamn kanske mest känt för Ålandsfärjan Eckerölinjen och det anrika Hotell Havsbaden. Men även varvsindustrin har haft stor betydelse.
Beckhuset i Grisslehamn. Stockholms läns museum anser att byggnaden är kulturhistoriskt unik.
Intill Ekbacksvägen ligger en märklig liten vitputsad byggnad med plåttak. Skorstenens konstruktion vittnar om ett särsilt användningsområde. I en inventering av gamla varvsmiljöer som Stockholms läns museum gjorde 2008, beskrivs denna lilla byggnaden som kulturhistoriskt unik. Även byggnadstekniskt är den intressant.
I byggnaden tillverkades beck – en seg och svart massa. Beck användes bland annat för impregnering av trä och tätning av fartygsskrov.
Beck och tjära var i århundraden en viktig exportprodukt för Sverige. Beck framställdes ur tjära. Processen var både illaluktande och brandfarlig. Därför anlades becksjuderierna på avstånd från bebyggelse.
Byggnadens lite märkliga skorstenar. Småbåtshamnen syns i bakgrunden.
Grisslehamns varvshistoria har anor från1800-talet. År 1897 startades Grisslehamns varv.
”En stor verksamhet med att förbygga och rusta pråmar, liksom att reparera pråmar sattes igång. Man köpte också gamla finnfartyg som man riggade av och gjorde till pråmar” skriver Stockholms läns museum.
Vad som menas med ”finnfartyg” är oklart (reds.anm.)
Verksamheten lades ner på 1920-talet, men återupptogs och moderniserades av ny ägare 1938. Ungefär på samma plats etablerades 1947 Ekbackens båtbyggeri, som sysslade med olika beställningsarbeten, enligt Stockholms läns museum.
I viken utanför platsen där varvet låg finns tre fartygsvrak registrerade, enligt Riksantikvarieämbetet. Fartygslämningar är för övrigt en ganska vanlig marin fornlämning i Roslagen.
Den sista varvsverksamheten lades ner 1967. Beckhuset är den enda varvsbyggnad som finns kvar i Grisslehamn. På platsen ligger idag en småbåtshamn och båtuppställningsplats.
En gång i tiden sysselsatte varvet ibGrisslehamn femtio personer. Varvet är sedan länge borta. Endast beckhuset återstår.
För tjugo år sedan gjordes ett sällsamt fynd i medeltidsstaden Sigtuna. Det var ett fiskeredskap, en minst tusen år gammal mjärde, som påträffades under märkliga omständigheter.
Text och foto: Jens Flyckt
Sigtuna är som många andre medeltida städer byggd på sin historia. Under asfalt, gränder, hus och rabatter finns flera meter djupa kulturlager, där spåren från de människor som en gång levde i staden är bevarade som sidor i en bok.
Medeltidsstaden Sigtuna intill Mälaren i Uppland ruvar på många hemligheter.
I samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Professorn åren1999/2000 hittades en mjärde. Kvarteret ligger intill Stora gatan – stadens huvudgata som haft samma sträckning sedan 970-talet då Sigtuna anlades, troligen av kung Erik Segersäll, efter en utarbetad stadsplan.
-Den mjärden är vansinnigt spännande. Inte minst för att dateringen är dunkel. Den hittades nedtryckt i den postglaciala leran under de nära tre meter djupa kulturlagren i kvarteret Professorn 1. Således är den det allra äldsta fyndet på platsen. Hur gammal den är vet vi inte, men allt före 970-tal i alla fall, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum & Art.
Postglacial lera är en typ av lera som avsattes i samband med inlandsisens avsmältning (reds.anm.)
Mjärden från kvarteret Professorn i Sigtuna stad är än så länge ett arkeologiskt mysterium. Kanske hamnade den sjöbotten under äldre järnåldern.
I vilket skick är mjärden?
-Den är nog bevarad till 100%, men den är helt utfläkt. Så den har inte sin ursprungliga strutform bevarad. Den är gjort av någon slags vidjor, men någon vedartsanalys är inte gjord, säger han.
När huset till vänster i bild skulle byggas gjordes en arkeologisk undersökning. I den sterila leran, under de tre meter tjocka kulturlagren, påträffades mjärden. Mjärden kan vara så gammal som 1 600 år.
Det som gör mjärden så ovanlig är inte enbart att det är ett fiskeredskap, som är en ovanlig fyndkategori i Sigtuna stad. Ännu mer intressant är det sammanhang som mjärden påträffades ii och som kan innebära att den hamnade i lera redan på 300-talet, 600 år innan Sigtuna anlades.
Flöte av bark från Sigtuna stads medeltida kulturlager. Fiskeredskap är en ovanlig fyndkategori i Sigtuna.En av flera fiskekrokar som påträffats i Sigtuna stad. I bakgrunden syns några andra fiskerelaterade fynd från Sigtunas medeltid: några flöten av näver samt ett ljuster av järn.
Sedan 1980-talet har forskningen utgått från att Sigtuna, som ett kristet maktcentrum, anlades intill Mälaren på jungfrulig mark under 900-talets sista årtionden. Men det finns fynd och forskning som pekar mot att det redan på 300-talet tycks det ha pågått någon form av verksamhet på platsen.
S:t Pers kyrkoruin är en av sex, eller möjligen sju, kyrkliga byggnader från medeltiden som är kända till sina namn i Sigtuna stad. Forskningen har i årtionden utgått från att staden anlades som ett religösa maktcentrum, på jungfrulig mark intill Mälarens strand. Men det bilden håller nu på att ändras.
I senaste numret av forskningstidskriften Situne Dei, som ges ut av Sigtuna museum & Art, skriver arkeologen Rosanna Jönis om sin masteruppsats från 2019 – Sigtuna före staden – En undersökning av äldre föremål från Sigtunas kulturlager.
Rosanna Jönis redovisar en stor mängd föremål – pärlor, metallföremål och ben som hittats i Sigtunas kulturlager, men som är betydligt äldre än stadens äldsta skede. Dateringen av dessa föremål sträcker sig från 370-talet, det vill säga äldre järnålder, och fram till 800-talet (vikingatid).
De äldsta påträffade fynden i medeltidsstaden Sigtuna är från 300-talet, det vill säga äldre järnålder. På den tiden bildade den landremsa, där Stora gatan skulle anläggas 600 år senare, en smal och avlång landremsa med vatten på bägge sidor.Modell av Sigtuna under tidig medeltid. Ungefär så här tror arkeologerna att Sigtuna såg ut. Modellen finns utställd i Sigtuna museum & Arts lokaler på Stora gatan.
Vilken typ av verksamhet som kan ha pågått på platsen innan Sigtunas grundades vet ingen. Kanske låg där en marknadsplats.
Rosanna Jönis konstaterar att inget av de äldre föremålen är påträffade under den nivå som Mälaren hade på 900-talet, då Sigtuna grundades. De flesta fynden ligger ovanför 300-talets strandlinje.
”Hade alla äldre fynd varit införda efter staden grundande borde rimligen fler ligga nedanför 900-talets strandlinje” skriver Rosanna Jönis.
Trekanten, som ligger bakom museibyggnaden i bakgrunden, sedd från sydöst. På denna plats, där lövhögen ligger, slogs mellan åren 995 och 1030 landets första mynt. På platsen stod tidigare en rekonstruktion av kungens mynthus – en knuttimrad liten byggnad.
De äldre fynden är inte enbart koncentrerade till en viss höjdnivå, utan även till ett geografiskt område som heter Trekanten, en park där Sigtuna museum ligger. Området runt Trekanten kom att ha stor betydelse efter att Sigtuna grundades. Där låg kungsgården och där anlades en förmodad biskopskyrka någon gång på 1100-talet.
Trekanten, det område i Sigtuna där flest fynd från äldre fynd påträffats. I bakgrunden syns Sigtuna museums lokaler – det så kallade Fornhemmet.
En annan indikation på att platsen brukades innan 900-talet är den fornborg som ligger knappt 700 meter norr om Sigtuna och som är daterad till 500-talet – det vill säga folkvandringstid.
Den östra muren på fornborgen på Trollberget som ligger cirka 700 meter norr om staden. Fornborgen är daterad till folkvandringstid och är ett av flera indicier på att det fanns en verksamhet på platsen – långt innan Sigtuna anlades på 970-talet.
Kanske är även mjärden från den tidiga verksamheten på platsen.
Enligt Anders Söderberg finns det indikationer på att mjärden kan vara betydligt äldre än Sigtuna stad. Han påpekar att det ännu inte finns några dateringar.
Frågan är hur mjärden hamnade i leran under kulturlagren. Kanske var det någon som grävde ner ryssjan i leran vid tiden för Sigtunas grundande, då vikingatiden var på väg att övergå till medeltid. Eller så hamnade den på bottnen långt tidigare, när platsen som skulle bli Sigtuna fortfarande var havsbotten.
Mjärden är välbevarad. Trots att den är minst tusen år gammal kan man tydligt se hur personen som tillverkade den, har flätat med tunna vidjor.
-Om mjärden hamnade på lerbottnen när Mälaren stod högre, kanske till och med över Stora gatans läge, så skulle den kunna vara från äldre järnålder. Men det vet vi ännu ingenting om, säger han.
På frågan hur vanligt det är med så gamla mjädar i Sverige säger Anders Söderberg att liknande ryssjor har påträffats i Malmö.
-Men de är daterade till stenålder. De låg bevarade i leran från den tidens havsbotten. Den ryssja jag känner till från Malmö är fint strutformad, fastän platt och i förnämligt skick, säger han.
Synen på Sigtunas äldsta historia, innan staden anlades på 900-talet, håller på att förändras. Det färggranna arrangemanget i bildens förgrund är ett verk av konstnären Backa-Karin Ivarsdotter. Konstverket markerar grunden på den kyrka från 1100-talet som finns i Sigtuna Museum & Arts trädgård. Stora gatan i bakgrunden.
Anders Söderberg hoppas att C-14-analysen av de väldigt tunna kulturlager som påträffades intill Sigtuna-mjärdens fyndplats, och som borde vara samtida med fiskeredskapet, ska besvara frågan.
-Kanske har vi här en fiskekontext som är före Sigtuna, det vill säga en fiskeaktivitet på platsen innan staden anlades. Det är i så fall något som näppeligen fångats upp tidigare i forskningen. Men det återstår att se, säger Anders Söderberg.
I Maria Ringströms målningar och teckningar sker ofta ett möte – mellan människor, husdjur och skogens vilt. Den 4–10 december ställer hon ut på Galleri Studio Animar i gamla stan i Stockholm.
Text: Jens Flyckt
Maria Ringström bor med sin familj i Moheda i Småland. Motiven och inspirationen hämtar hon hemma på gården, hos familjen, från jakten och i naturen.
-Jag är en riktig naturmänniska, säger hon.
”Hästflickan ” En av Maria Ringströms akrylmålningar med hästmotiv. Foto: Therese Sålder.
-Motiven jag målar speglar så klart mig själv, det är oftast hästar och viltmotiv, då jag är jägare och uppväxt på en gård. Jag bor även nu på gård med får, hästar, höns och katter. Där finns allt utom en hund, men det kommer nog framöver. För det är något jag längtar efter att kunna skaffa, säger Maria Ringström.
Maria Ringström – konstnär och jägare. Foto: Privat.
Sin konstnärliga bana började hon i unga år. Men det var när hon bodde i USA som tanken att verkligen satsa på konsten föddes.
-Jag har målat sedan jag har kunnat hålla i en krita. När jag gick i skola i USA och satt hemma på verandan och målade, så kom en kille förbi och undrade om han kunde beställa ett porträtt på sin fru. Jag blev jättepaff. Då hade jag inte tänk tanken att jag skulle kunna ta betalt för att måla, säger hon.
”Venbocken” akrylmålningar av Maria Ringström. Foto: Peter Johansson.
Hon återvände till Sverige för tjugo år sedan och länge var konsten en sidoverksamhet vid sidan om jobb och föräldraledighet. För nio år sedan startade hon sitt företag, Fine art by Maria Ringström. För fem år sedan sade hon upp sig från sitt jobb inom bygghandeln för att satsa på sin konst på heltid.
-Jag märkte att jag inte fick tid för alla uppdrag, säger hon.
”Nordsvenska arbetshästar” – målning i akryl. Foto: Ann-Britt Berglund.
I hennes akryl- och oljemålningar samt kolteckningar finns forkörare, kallblodshästar, barn, traktorer, jakthundar, älgar, gäss, råbockar, får och mycket annat. Där finns även mötet mellan människa och djur – ofta ur jägarens perspektiv.
”Älgarna” Foto: Therese Sålder.
Vad betyder jakten för dig?
-Jakten betyder mycket för mig. Jag var med min pappa i skogen redan som liten och kunde sitta under jakttornet i timmar. Det är i naturen som jag hittar kraft och inspiration. Självklart är det även mycket spännande med jakt. Men det är lika härligt att bara få vara ute i naturen. Det är balsam för själen, säger hon.
Hon berättar att hon för några år sedan sköt en sextontaggare och att det efter det blivit flera andra stora älgar i de småländska skogarna.
Maria Ringström med en av sina stora älgar. Här tillsammans med sin pappas hund, Saiva.
I skrivandets stund håller hon på med förberedelserna inför utställningen i Stockholm.
-Jag blev jätteglad när galleri Animar ringde och frågade om jag ville ställa ut. Vernisage blir den 4–5 december, det vill säga fredag och lördag. Det kommer vara öppet lite längre på kvällen. Det ska bli oerhört spännande. Det är ett stort steg i min konstresa. Målet är att nå ut över världen med min konst, säger Maria Ringström.
Maria Ringström är även en framgångsrik älgjägare. Under senare år har hon skjutit en sextontaggare, en tiotaggare och en sextaggare i de småländska skogarna.
En gång i tiden var de någons blänkande stolthet – som de rattade i ett Sverige där vänstertrafik gällde, rökning i bilen var en självklarhet och bilbälten var extrautrustning. Men det var även en tid då bilar byggdes för att hålla – länge.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Höstlöven faller över över motorhuvar och det blir svårt att avgöra om färgerna kommer från flagande lacker eller klorofyll. I fordon som har kvar rutor rinner kondensen på insidan. Här står de – övergivna och bortglömda, tätt travade på och intill varandra.
Bilskroten må vara en plats som väldigt få personer förknippar med naturen. Ändå är naturen i högsta grad närvarande i träd som växer genom bagagerum och grön mossa som för varje år erövrar nya ytor av vad som en gång var blänkande lack, men som för länge sedan övergått i rostbruna nyanser. Det här är numera sällsynta platser – bakgårdar och igenväxta verkstadsplaner, där bilar, lastbilar, bussar, och maskiner blev stående för långe sedan.
Det människan en gång tog tar naturen nu tillbaka. Det är en enad armé av organismer, från sorkar i handskfacket, till algerna på rutorna, insekterna i inredningarna och vildsvin som bökar i jorden intill fälgarna, som står för nerbrytningen.
Dessa fordon är spår från efterkrigsårens Sverige då allting var möjligt och vanligt folk fick råd med bil, vilket innebar en revolution för vanligt folks frihet och möjlighet att semestra på egen hand – utan att förlita sig på cykel eller tåg.
Det här handlar inte enbart om nostalgi. I dessa travar av rostbruna karosser finns något som gått förlorat. Dessa veteranfordon, oavsett om de fortfarande är i trafik eller står bortglömda bakom någon lada, är kvarlevor från ett förlorat samhälle.
Under större delen av bilismens historia, som tog sin början i slutet av 1800-talet, byggdes bilar för att hålla – länge. Då fanns det inget inbyggt bäst före-datum som idag. En bil kunde i teorin hålla hur länge som helst. Fortfarande rullar det bilar på vägarna – hundra år efter de tillverkades.
Men merparten av dåtidens fordon höll inte särskilt länge. Dåligt vägar, vägsalt i kombination med obefintligt rostskydd, känsliga konstruktioner som gjorde att rosten snabbt fick fäste och dåliga oljor innebar att många bilar, lastbilar, bussar etcetera inte höll särskilt länge – ofta inte mer än tio år.
Men hade det inte varit för alla dessa faktorer som förkortade bilarnas livslängd, så hade betydligt fler av dem rullat än idag.
Mycket av denna hållbarhet handlar om att dåtidens bilar byggde med en enkel och analog teknik. Om man idag hittar en bil som ställdes av i någon lada under 1900-talets första hälft, så krävs det i regel inga större ansträngningar för att starta den. Det brukar inte krävas mer än ett nytt batteri, byte av motorolja, nya tänddelar, översyn av bränslesystem och ny bensin. Sedan går motorn.
Men om någon idag skulle ställa undan en bil som är ett par år gammal på samma sätt i samma lada, så kom mer den garanterat inte gå att starta lika lätt om sjuttio år. I moderna bilar finns flera kilometer med elkabel. Funktioner som förr styrkdes mekaniskt med länkage, vakuum och vajrar, styrs idag av datorer, elmotorer, olika kretsar, signaler och annan mycket känslig elektronik.
Tidens tand i kombination med system som stått strömlösa under lång tid, fukt, galvaniska strömmar och andra faktorer, kommer inte vara nådiga mot en modern bil. Skulle mot all förmodan all elektronik överleva bilens törnrosasömn, så är frågan om kompetensen om femtio år finns att hantera mjukvaran från 2020-tal. Dagens miljövänliga plaster och gummin, i till exempel multiremmar, slangar, spjällhus, insug och instrument, kommer vara pulverisserade efter åren i ladan.
Dock inte sagt att allt var bättre förr och att folk ska börja köra gamla bakhjulsdrivna veteranbilar med fallförgasare, stötstångsmotorer, urusel väghållning, 6-voltssystem, och värdelös krocksäkerhet. En modern bil kan inte jämföras med en veteran när det gäller till exempel bromsar och inte minst trafik- och krocksäkerhet.
Men det finns en mycket påtaglig och besvärande motsägelse i kontrasten mellan Forden som stått i skogen sedan 1960-talet, och den nya bilen som rullar ut från bilhallen. Perspektiven har vänts upp och ner.
När andra världskriget nyligen hade slutat och begrepp som växthuseffekt och hållbarhet ännu inte var uppfunna, då höll grejerna. Idag, när miljötänket finns överallt, betande kor ses som ett tecken på världens undergång och köp av en plastpåse betraktas som en dödssynd, byggs bilar för att de inte ska hålla och att folk ska köpa nytt efter tio år – i miljöns namn.
1971 påträffades Slagstaristningen – den största kända hällristningen i Stockholms län. Hällristningsexperten Sven-Gunnar Broström minns hur fyndet gjordes och kan avslöja nya detaljer om ristningens gåtfulla bildvärld.
Text och foto: Jens Flyckt
Slagstaristningen, som gjordes för nästan 3 000 år sedan, ligger mellan E4:an och Botkyrkaleden – inte långt från Stockholmsförorten Fittja.
-Det är mycket hög kvalitet på Slagstaristningen. Den har allt. Där finns en för bronsåldern typisk människofigur, med kraftiga vader och svajande kropp, en fotsula, flera skepp, djur och 170 skålgropar, säger Sven Gunnar Broström.
Bronsålderns människor hade inget skriftspråk, men de efterlämnade en rik och gåtfull bildvärld som vi bara kan ana innebörden av. Närbild på Slagstaristningen människofigur.
Knappt två kilometer från ristningen ligger Hallundaboplatsen – en flera hektar stor boplats från bronsåldern. Där har arkeologerna bland annat funnit rester av flera långhus och en omfattande bronsgjutning.
-Det finns mycket bronsålder i Botkyrka, säger Sven-Gunnar Broström när Sverigereportage träffar honom vid Slagstaristningen en oktoberdag 2020.
Sven-Gunnar Broström vid Slagstaristningen. Bakom träden i bakgrunden passerar tusentals fordon på E4:an varje dygn.
Sven-Gunnar Broström, som idag är 75 år, blev intresserad av arkeologi redan som elvaåring. Hans yrkeskarriär inom arkeologin är på många sätt unik. Som 24-åring besökte han den arkeologiska undersökning som pågick i närheten av den plats där Slagstaristningen påträffades.
-Jag har haft förmånen att få utveckla min hobby till mitt arbete. Jag har inventerat hällristningar professionellt i många år. Senast för några veckor sedan hittade jag nya skepsristningar utanför Enköping i samband med ett arkeologiskt forskningsprojekt. Men jag har aldrig läst arkeologi, säger han
Slagstaristningen, inte långt från förorten Fittja, är den största kända hällristningen i Stockholms län. Den upptäcktes 1971 av den jämtländska amatörarkeologen Rudolf Hansson.
Idag består trakten runt Slagstaristningen av betong och asfalt. Dånet från biltrafiken är hela tiden närvarande. Men på bronsåldern var detta en skärgård. Alldeles i närheten låg en havsvik, som har försvunnit genom landhöjningen.
Sven-Gunnar Broström.
Det var den jämtländska amatörarkeologen Rudolf Hansson som hittade ristningen. Sven-Gunnar berättar att det pågick undersökningar av ett gravfält i Slagsta i samband med bygget av Botkyrkaleden. Som 24-åring besökte han undersökningen och lärde då känna Rudolf Hansson.
Rudolf Hansson gick ur tiden 1988.
Vem var Rudolf Hansson?
-Rudolf var amatörarkeolog som jag. Han hade kommit ner från Jämtland med sin hustru och några vänner för att jobba som grovis vid undersökningen i Slagsta. Har var en lugn person som även gjorde insatser för den jämtländskan arkeologin, säger han.
Grovis är en person som sållar och utför andra grövre arbetsuppgifter vid en arkeologisk undersökning. (reds.anm)
Ur Dagens Nyheter 15 september 1971.
Hur gick det till när han hittade hällristningen?
-Rudolf gick varje dag mellan grävningen och en arbetsbod de hade stående här intill. En dag sparkade han till mossan på hällen, vilket var typiskt för honom. Då kom de första ristningarna fram. Då blev det stor kalabalik. Hällen skulle sprängas för att ge plats åt vägen, säger han.
Detalj av Slagstaristningen våren 2020, innan figurerna målades i, vilket Sven-Gunnar Broström gjorde med tillstånd av länsstyrelsen. Ungefär så här, men utan färg, såg ristningen ut när den påträffades under mossan 1971 – nästan 3000 år efter att den hade ristats.
Efter fyndet ändrade ansvariga myndigheter sträckningen på vägen för att rädda den del av berget där ristningen finns.
Samma del av ristningen som bilden ovan hösten 2020.
I ristningen finns tre springande djur avbildade. Dessa djur har tolkats som hjortar. Men Sven-Gunnar Broström delar inte den uppfattningen.
– Jag tror det är hästar. Det är så där hästar ofta är avbildade i den skandinaviska bronsålderns bildvärld. På vissa ristningar är de kombinerade med vagnar, säger han.
På frågan om varifrån personerna som gjorde ristningen kom ifrån, säger han att de kan ha kommit från Hallundaboplatsen.
Krönröse från bronsåldern i Hallunda.
Vad det en slump att de som gjorde Slagstaristningen valde just denna häll?
-Nej, det tror jag inte. Platsen är väl vald och hade någon form av betydelse. Den del av hällen där ristningarna finns är av bergarten amfibolit. Hällen är jämn. Den har knappt vittrat i och med att isräfflorna är fortfarande synliga. Jag tror att det är en och samma person som gjort bildmotiven. De har alla samma karaktär. Skålgroparna har sannolikt tillkommit senare, säger han.
Isräfflorär avlånga spår som inlandsisarna skapade i berghällar (reds.anm).
Efter att Slagstaristningen hade påträffats 1971 ändrades sträckningen av Botkyrkaleden, så att den ristade delen av hällen räddades.
I Slagstaristningen finns flera skepps- eller båtbilder som saknar akter. Det är inte vittring eller andra skador som är orsaken, utan att skeppen av någon anledning inte ristades klart. Men det är enligt Sven-Gunnar Broström inte ovanligt.
-Det är ganska vanligt på hällristningar. Ibland kan både för och akter saknas. Ibland är det bara enstaka streck som gjorts, säger han.
Ett skepp eller båt utan akter
Kan hällen i Slagsta gömma okända ristningar?
-Nej, jag har undersökt hela hällen. Det finns inga fler bildtistningar. Däremot finns det en skålgrop på toppen av hällen. På andra sidan Botkyrkaleden finns fler skålgropar, men de är tyvärr övertäckta av jord, säger han.
Trots att det gått över femtio år sedan Slagstaristningen upptäcktes, så finns det okända detaljer i den, som Sven-Gunnar har noterat. Han visar en avlång kana, en knappt två decimeter bred fördjupning, som går lodrätt genom hela ristningsytan. Den är knappt synlig för ögat och syns inte på bild.
Rakt genom Slagstaristningen löper en knappt två decimeter lång kana. Dessa kanor är i Sverige en dåligt känd fornlämningstyp. De förekommer i hällar med och utan hällristningar.
Liknande kanor har han noterat på flera hällar, både med och utan hällristningar.
Hur pass etablerad är dessa kanor inom svensk arkeologi?
-Inte alls. Dessa kulturkanor är mer eller mindre okända, men är klassade som fornlämningar. Det har skrivits ett fåtal artiklar i ämnet, inte mer. Men i Europa, bland annat Frankrike, så är de mer uppmärksammade och där finns en folklig tradition om fertilitet. Enligt traditionen ska kvinnor som ville bli fertila ha åkte ner i dessa kanor. Jag har noterat att det i Sverige ibland finns skålgropar i kanorna, Sven-Gunnar Broström.
Nedanför Slagstaristningen har arkeologerna hittat keramik.
Varför gjorde bronsålderns människor dessa ristningar?
-Det finns flera teorier. Men de lade ner mycket arbete på att skapa dessa bilder. I samband med att Slagstaristningen upptäcktes gjordes en liten undersökning nedanför hällen. Där hittades keramik som inte är daterad. Någon form av verksamhet har pågått där, säger han.
Nutid möter forntid i Slagsta.
Hur många hällristningar har du hittat?
-Det har jag inte koll på. Men om jag räknar både bilder och skålgropar så är det tusentals. På någon plats kanske det bara finns en skålgrop. På nästa ställe kan det finnas hundratals. Vid många upptäckter har jag haft kollegor med mig, säger han.
Är alla hällristningar upptäckta?
-Nej, tvärt om. De hällristningar som är kända är bara en liten del av vad som finns. Det kan vara värt att titta närmare på kända hällristningar. Ganska ofta finns där bilder som arkeologer har missat, säger han.
Ett skepp, några skålgropar och två abstrakta motiv.
Har du några tips till dem som vill leta efter okända hällristningar?
-En grundförutsättning är att det finns bronsålderslämningar i närheten. Hällristningarna gjordes för att synas. Leta upp hällar och stenblock som ligger i anslutning till åkermark och titta under mossan, säger Sven-Gunnar Broström.
Den ligger i skuggan av Gotlands välkända turistmål – Norrlanda fornstuga, en samling hus och föremål som visar hur en gotländska gård såg ut för hundratals år sedan.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid Burs, inte långt från Hörsne kyrka, ligger ett friluftsmuseum, som ärr en av Gotlands mindre kända pärlor.
Redskapsbod med agtak till vänster. Till höger syns ena gaveln på den så kallade Fingers-ladugården, Gotlands enda bevarade bulhus från 1600-talet.
De var småbrukaren Johan Larsson, som tillsammans med sina söner Gustaf och John, år 1926 köpte en fallfärdig stuga. Halva stugan monterades ner, fraktades och monterades upp på den markplätt som skulle bli Norrlanda fornstuga.
Line-stugan, den första byggnaden som flyttades till Norrlanda fornstuga.Visthusbod .
Gustaf Larsson var en hängiven hembygdsforskare. Han cyklade runt och dokumenterade den gotländska landsbygden, särskilt öns östkust, med kamera och penna. Redan 1916 började han fotografera – med bälgkamera och glasplåtar. Han efterlämnade 2176 bilder på allt från byggnader, porträtt, växter och föremål.
”Han gör porträtt av hus” skrev Dagens Nyheter om Gustaf Larsson den 8 juli 1983 i samband med hans 90-årsdag.
Gustaf Larsson var även poet, vars lågmälda och jordnära poesi har spritt sig långt utanför Gotlands kalkvita stränder.
”Ett askträd kastade sin mörka skugga över min första stund på jorden. Smärtans och glädjens fågel sjöng i dess vida krona. Denna mark som trädet överskuggar känner mina år, vet mitt liv, ty alltid – så ofta jag kan – återvänder jag dit.”
Ur ”Tillflykt” av Gustaf Larsson.
Ljuster, troligen för ålfiske i grunda vatten.
Stugan fylldes med gamla föremål som dels köptes in, men som även kom från familjen Larssons egna samlingar. Det handlar om en lång tidsskala. Det mesta är från 1700- och 1800-talet. Men även stenålder, bronsålder, järnålder och medeltid ingår i samlingarna.
Flintyxor, dopskor av brons, bronsspännen, järnflremål och annat i Norrlanda fornstugas samlingar.
1930 var det dags för hus nummer två, ett så kallat bollhus i Hörsne, som med stöd från Gotlands fornvänner flyttades till Norrlanda.
Norrlanda fornstuga är en närmast dokumentär skildring över en gotländsk gård på 1700-talet. Brunnen i bakgrunden är daterad till medeltiden.
1936 flyttades en tredje byggnad, en strandbod, till Norrlanda. Efter det har flera andra hus, bland annat tjärbod, slåtterbod, torrbastu, hemlighus och smedja flyttats till platsen. Idag ingår tolv hus i samlingarna.
1956 övergick Norrlanda fornstuga till en ideell stiftelse, som idag äger och förvaltar samlingarna.
Norrlanda fornstuga rymmer allt från byggnader, solur, stenyxor, jordbruksföremål, husgeråd, möbler, verktyg, inredningar samt jakt- och fiskeutrustning.
Solur.Diverse handredskap.Samling av ålderdomliga hästskor.
Bland de mer udda föremålen hör ett gravklot från järnåldern, en medeltida brunn bestående av kalkhällar samt en bildsten. Enligt den inventering som Riksantikvarieämbetet gjorde på platsen 1977, ingår öven en valksten och ett valkar i samlingen. Vad valksten är för något framgår inte.
Denna bildsten står i ett av husen vid Norrlanda fornstuga. Den är inte registrerad i fornlämningsregistret.
Husen är byggda i skiftesverksteknik – så kallade bulhus. Det är en byggnadsteknik med lång tradition i Sverige.. Några av husens tak är täckta av ag, ett gräs som växer på fuktiga platser. På Gotlands går bruket att använda ag på taken tillbaka till järnåldern.
I samlingarna ingår även fem kalkblock med så kallade sliprännor, eller svärdslipningsstenar, som de heter i folkmun. Dessa rännor, som kan vara upp till en meter långa, är i likhet med skålgroparna ett mysterium som ingen har kunnat förklara. Teorierna är dock många.
Rännorna kan ligga ensamma, i grupper, i solfjädersmönster och ibland korsar de varandra. Undersökningar av räfflor på Gotland visar att de ofta är gjorde i öst-västlig riktning.
Dateringen av sliprännorna har långe debatterats. Under 1900-talets början ansåg man att de härrörde från tiden vid yngre stenålder-äldre bronsålder. Det har även funnits teorier om att de är medeltida. Idag är den allmänna uppfattningen att de är drygt 1000 år.
Svärdsräfflor i solfjädermönster vid Norrlanda fornstuga.
Det anses dock bevisat att rännorna inte har använts till svärdslipning. Oavsett var gutarna använde rännorna till så måste de haft en stor betydelse – praktiskt eller symboliskt. Cirka 3600 sliprännor är kända från Gotland och de är jämt spridda över hela ön.
Två parallella sliprännor vid Norrlanda bygdegård.
Den 10 maj 1985 gick Gustaf Larsson ur tiden. En månad senare förde hans hembygd stoftet av honom till den sista vilan på Norrlanda kyrkogård.
Ur Gotlands Allehanda 1985.
Fyra år senare bildades Gustaf Larsson-sällskapet, som idag vårdar minnet över hans dokumentära, vetenskapliga och litterära livsverk.
Sverigereportage 