…Sverigereportage med en bild på julbocken – detta urgamla väsen som i gamla tider härjade i stugorna och skrämde barn i juletid.
Sverigereportage är tillbaka på juldagen, antingen med ett reportage om en gravsten från 1200-talet eller en raketpistol.
Foto: Nils Keyland 1910-1920/Nordiska museet.
Bilden är beskuren.
Idag inträffar årets viktigaste händelse – vintersolståndet. Detta är den dag då ljuset övervinner mörkret och vårdträdet här hemma sakta träder fram ur mörkret.
Text och foto: Jens Flyckt
Krönika. Strax utanför torpets sovrumsfönster står en gammal ek. Detta jätteträd, som planterades som ett vårdträd för några hundra år sedan, är en del av sovkammaren i det lika gamla torpet under vår, sommar och höst.
Varje gång jag går upp eller går och lägger mig tittar jag ut på eken och dess långa grenar som sträcker sig halvvägs till den stocktimrade väggen. Sommartid somnar vi till vindsuset i dess lövverk.
Så här års har de flesta svenskar fullt upp med att fira den rödklädda tomten, den klädda granen och andra mer eller mindre utländska traditioner som kom till Sverige på 1800-talet.
Men någonstans i bården av rök från skorstenar, trädstammarnas former och blänket i istapparna, finns det något uråldrigt. Detta något sträcker sig lågt tillbaka i tiden, förbi kristendomen och till hednisk tid. Sannolikt är denna längtan efter solens återkomst ännu äldre.
Kanske är det numera en fråga om stad eller landsbygd – om närhet till naturen eller ett liv i städer. För dem som lever dygnet runt i konstgjort ljus från gatlampor och skyltfönster, spelar kanske vintersolståndet mindre roll.
För några år sedan sålde jag en bil. När köparna, ett par från Stockholm, klev ur bilen den där sena januarikvällen blev de stående i mörkret hemma på stallbacken. Där stod de och stirrade uppåt. Sedan utbrast den ena av dem:
”Titta, stjärnor. De lyser ju.”
För personer som aldrig har stått under en stjärnklar himmel bryr sig knappast om vintersolståndet. Men för oss andra spelar det en stor roll.
Från och med slutet av oktober och början av november göms eken här hemma i mörker. Det enda jag ser från sovrumsfönstret, när jag tittar ut på mornar och kvällar, är ett kompakt mörker.
Men från och med idag vänder det. Sakta men säkert kommer ljuset återvända – och eken ska träda fram ur mörkret.
Ännu är det lång tid kvar innan ljuset gör sig påmind.
Men nu när årets kortaste dag skymmer väcker ändå ekens försvinnande silhuett glädje och känsla av delaktighet i något större – särskilt när ekot från sjöisarnas sång kommer rullandes upp genom skogen – likt en hymn från en urtida ande.
Medeltidsstaden Sigtuna anlades i slutet av 900-talet. Staden hade under vikingatid och tidig medeltid flera in- och utfarter. Den norra utfarten markeras idag av två runstenar intill gatan Runstigen.
Text och foto: Jens Flyckt
I nordvästra delen av Sigtunas stadskärna ligger den asfalterade lokalgatan Runstigen. Den följer bitvis den sträckning som den vikingatida vägsträckningen tros ha haft i slutet av 900-talet och början av 1000-talet.
Exakt hur den vikingatida/tidigmedeltida vägsträckningen såg ut vet man inte. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts på platsen. Det är runstenarna som indikerar att där fanns någon form av väg eller stig genom området.
I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 1945 skriver arkeologen och Sigtunaforskaren Erik Floderus (1902-1955) följande om runstenarna vid Runstigen:
”Sigtunas utfartsled mot norr, mot den centrala Upplands bygden under 1000-talet”
Runstenar restes eller ristades för att folk skulle se dem. Ungefär som med dagens reklamskyltar valdes platser där runstenarna fick mesta möjliga exponering – vid till exempel gränser och färdvägar.
Den aktuella färdvägen började sannolikt vid Prästgatan och fortsatte sedan norrut i terrängen. Prästgatan anlades under tidig medeltid.
Runstigens ena runsten, U 393, står med stor sannolikhet på ursprunglig plats, strax nedanför Klockbackens västra sluttning, cirka 85 meter norr om Prästgatan. Den låg ner på platsen fram till 1934, då den restes.
Runslingan är daterad till 1020-1080 eKr och är en av de äldst avbildade runstenarna i staden. Den finns dokumenterades redan år 1599.
Runstenen står i korsningen mellan Runstigen och den grusväg som leder upp på berget Klockbacken. Detta berg är framför allt känt för den dansbana som en gång låg där.
Runorna berättar om Ofeg som reste stenen till minne över sina två systrar. Runstenar som rest av en bror över systrar är mycket ovanliga. Kvinnonamnet Ridvi är endast känt från tre andra runinskrifter från Gotland.
”Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar, Tora och Ridvi.”
Denna runsten utmärker sig även i sin utformning. Runtexten som berättar om Ofegs systrar finns på stenens östra kortsida – som vätter Klockbacken och den vikingatida vägens förmodade sträckning.
På den sida av stenen, som är vänd mot söder, längs Runstigen och mot Prästgatan, finns en runslinga med kors som saknar runor. Ytan ytan är uppenbart grov.
Den andra runristningen, U 392, finns på ett flyttblock som idag ligger på gränsen till en privat tomt intill Runstigen – knappt 40 meter norr om Prästgatan. Den runristningen är daterad till 980-1015 eKr. Den är alltså äldre än den andra runristningen. När U 392 ristades bör Sigtuna som stad inte varit mer än något årtionde gammal.
Flyttblockets runslinga, som vätter mot väster och den vikingatida vägsträckningen, är skadad genom vittring och därför har delar av texten gått förlorad. Redan på 1600-talet var runristningen skadad på detta
Den fragmentariska runtexten berättar om Sven och nämner ett antal mansnamn.
”Sven lät rista dessa runor… hette den andra, Assur den tredje, Germund den fjärde… hette deras moder.”
Sven var troligen far till de namn som räknas upp. Tyvärr är även moderns namn borta.
Runstenarna U 392 och U 393 är bara två av Sigtuna stads 30-tal kända runstenar och runstensfragment. Dessutom tillkommer flera hundra runristade föremål från vikingatid och tidig medeltid, som djurben och vardagsföremål, som arkeologerna har hittat i Sigtunas bitvis metertjocka stadslager under det senaste hundra åren.
Sigtunas stadslager (som sträcker sig över en 1100×250-650 meter stor yta) är bitvis svart av kol, sot, bebyggelselämningar och andra arkeologiska fynd. U 393 och U 392 ligger inom stadslagrens nordvästra begränsning.
På en villatomt intill Klockbackens södra kant, drygt 40 meter söder om U 392, finns ytterligare en runristning – U 391. Den ristningen, vars ålder språkliga innebörd är omdiskuterad, är ristad av Frisernas gillebröder till minne av Albod, Slides bolagsman.
På en annan villatomt i närheten av U 391 och U 392 finns uppgifter om en runsten som påträffades vid schaktningsarbeten under modern tid. Antikvariska myndigheter kontaktades dock aldrig och runstenen grävdes ner på den plats den hittades – där den lär ligga kvar.
Det är inte osannolikt att Sigtunas norra utfart en gång i tiden kantades av ytterligare runstenar, som försvunnit då de återanvänds som byggnadsmaterial i stadens många stenkyrkor.
Färdväg är ett diffust begrepp.
Forntida landvägar kan vara uppenbart anlagda och kraftiga konstruktioner. Men allt för ofta är dessa transportsträckor på land inte anlagda, utan följer stränder, bergsryggar, åsar och liknande naturformationer. I sällsynta fall, där marken består av mjuka jordarter och sluttningen är den rätta, kan så kallade hålvägar bildas. Men i regel finns inga synliga spår av dessa tidiga vägar – som snarare var stigar. Så är även fallet med den vikingatida/medeltida färdvägen vid Runstigen.
Ett annat exempel är Sigtuna stads äldsta in och utfart från öster. – som är samtida med den norra. Denna färdväg markeras med tre runristningar – U 410, U 411 och U 412 på vardera sida av Garnsviken. En står vid Rosendal och två vid och i närheten av Norrthils strand.
Vid Norrthil-sidan finns fundamentet efter en brygga som är samtida med de två intilliggande runstenarna.
Norrthil är idag hårt exploaterat med villor. Den vikingatida/tidig medeltida bryggan och runstenarna ligger numera mitt i ett villaområde.
Innan byggstarten genomförde Sigtuna museum arkeologiska undersökningar i området. Trots att färdvägen, från färjelägret och förbi två runstenar utgörs av mjuk åkermark, hittades inga spår av vägen.
Egentligen borde dessa diffusa vägar eller stigar heta färdsträckor och inte vägar. Men för att inte krångla till det får de heta fördvägar.
Första världskriget rasar i Europa. Men för Kungliga Postverkets uniformsklädda personal i Haparanda tycks kriget inte spela någon roll.
Trots stora högar med paket och överlastade lastbilarna.
Posten ska fram och i tid.
Text: Jens Flyckt
Foto: Hildur Ortman (1860-1943)/Postmuseet/Public Domain
Den är i juni månad och året är 1915. Vid Haparanda postexpedition tonar ett berg av paket upp sig. På två lastbilsflak sträcker sig enorma paketlaster mot skyn. Paketen är exemplariskt inslagna med brunt papper och perfekt knutna snören. Inte ett enda paket tycks vara sönderslaget, öppnat eller krossat. Sannolikt kom alla paketen fram – i tid.
Det är enligt uppgift paket som ska till utlandet som ligger där i den gigantiska högen.
Det är inte enbart paketen det är ordning på. I bakgrunden syns tre personer ur Kungliga Postverkets personal – prydligt klädda i 1910 år släpuniform, vilket var en obligatorisk klädsel för postanställda. Det kravet gällde inte ogifta kvinnor, som från och med 1863 hade möjlighet att bli postexpeditionsföreståndare.
Att arbeta med post var ett aktat jobb med anor från 1636. Kungliga Postverkets personal hade högt anseende. Mycket av statusen låg i ansvaret att posten skulle fram – oavsett omständigheter.
En annan detalj som vittnar om postämbetets betydelse är att lantbrevbärarna var beväpnade med skarpladdade revolvrar och pistoler – som skydd mot rånförsök.
Skjutvapnen fanns kvar inom Posten fram till början av 1960-talet. Även värja och senare batong ingick i postanställdas utrustning. Batongen, med varningstexten ” slå ej mot huvudet”, avskaffade Posten så sent som 1973.
När dessa bilder togs den där junidagen 1915 var dagens postkaos, med stölder, förstörda och försenade försändelser, en otänkbar framtid. Men å andra sidan hade folk i slott och koja varken råd eller möjlighet att beställa en massa onödiga prylar från Kina.
Tiden då jobb vid Kungliga Postverket förknippades med hög status är för länge sedan förbi. Borta är även den stolthet som brevbärare och annan personal kände, och som Postmuseum för några år sedan formulerade inför en utställning:
”Mörkblått kläde och blanka knappar fyller bäraren med stolthet och skapar respekt hos allmänheten. Uniformsplikt råder för brevbärarna och visar vem du är och vilket uppdrag du har.”
En runsten med en mycket säregen form, med en ristning på två plan och en text som berättar om Greklandsfararen Vidbjörn, står vid länsväg 282 strax öster om Uppsala.
Text och foto: Jens Flyckt
Idag passerar motorfordon och cyklister nära den två meter höga runstenen som sannolikt står på, eller i närheten, av sin ursprungliga plats. Redan på vikingatiden stod runstenen intill en väg. Men den vikingatida vägen, som det inte finns några synliga spår av ovan mark, gick i en helt annan sträckning – tvärs över dagens åkermark.
Runtexten är daterad till 1000-talets andra hälft. Den berättar om en kvinna som reste runstenen till minne av sin man.
”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund Kåresson ristade.”
Ett 30-tal runstenar som berättar om greklandsresor, så kallade greklandsstenar, är kända. Majoriteten av dem finns i Uppland. När man på vikingatiden sade eller skrev att man varit i Grekland, menade man den Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – som i Norden kallades Miklagård. Idag heter staden Istanbul.
Byn Vedyxa ligger knappt en kilometer nordöst om runstenen. Byn nämns för första gången år 1348. Det finns inga uppgifter om att Vidbjörn var därifrån. Men sannolikt bodde han i närheten.
Runsten U 956 är alltså signerad av Åsmund Kåresson. Ett 60-tal runstenar är tillskrivna honom.
Åsmund och hans runristningar har länge intresserat forskarna. I sin formgivning räknas han som en av dåtidens främsta runristare – en runmästare. Men på det språkliga planet är det sämre ställt. På grund av att han ofta har stavat sitt eget namn fel misstänker vissa forskare att Åsmund Kåresson var ordblind – en vikingatida dyslektiker.
U 956 dokumenterades redan på 1600-talet av arkeologen Joan Rhezelius. År 1710 besökte fornfoskaren Johan Peringskiöld (1656-1720) runstenen, vars märkliga form han tolkade som att den var sönderslagen. Den var då omkullfallen.
Flera forskare, bland annat vetenskapsmannen Anders Celsius (1701-1744), besökte platsen flera gånger på 1720-talet. De konstaterade då att runstenen inte alls var sönderslagen.
U 956 skulle ligga omkullfallen i många år. Först 1988 restes den. Runslingan målades senast i år 2008, enligt Riksantikvarieämbetet.
Järnvägsrälsen är för länge sedan uppriven, men andra spår från järnvägstiden finns fortfarande kvar. Nydal är en av flera faluröda stationsbyggnader längs sträckan där det sista tåget avgick för länge sedan.
Text och foto: Jens Flyckt
Decemberdagen skymmer och den smala stigen, som följer den igenväxta banvallen, är knappt synlig. Kvistar och grenar slår mot ansiktet. Man får gå på känn och passa sig för de gropar vildsvinen har bökat upp. Några hundar skäller på avstånd och kylan biter i ansiktet. Frosten tecknar de intilliggande vallarna och hagarna som ljusa fält i det grånande mörkret.
Som en befrielse öppnar sig skogen. Stigen övergår till en rak och bred banvall för enkelspårig järnväg. På avstånd syns ett rött hus i skuggan av högresta granar. Det är Nydals stationsbyggnad – en faluröd dröm från sekelskiftet 1800/1900, med vita knutar, spröjsade fönster och en handmålad stationsskylt strax under den raka taknocken.
Det är oklart om Nydal enbart fungerade som väntsal eller om den även var expeditionsbyggnad.
Några meter norr om stationsbyggnaden skymtar en igenvuxen, kallmurad perrong eller möjligen lastkaj, av fint huggna granitblock. Från denna enkla men stiliga konstruktion syns en hundra meter lång yta som var bangård.
Det hela tog sin början år 1891 då Rimbo-Skedbo Järnvägsaktiebolag bildades med syfte att bygga en smalspårig järnväg mellan de aktuella orterna. Men på grund ekonomiska problem skulle det dröja ytterligare sex år innan rallarna kunde påbörja sitt ofattbart hårda arbete att bryta mark för banvallen genom dessa blockrika och vattensjuka skogstrakter.
Samtidigt som byggstarten, år 1897, bytte bolaget namn till Rimbo-Sunds Järnväg. Genom skogsbygder och förbi byar drogs järnvägen. Det byggdes banvaktarstugor, stationshus och järnvägsövergångar.
Men i takt med att nya tider framskred minskade behovet av järnvägen. Persontrafiken upphörde den 25 september 1966. Godstrafiken fortsatte gå i ytterligare elva år. Men den 1 juli 1977, 80 år efter att bygget av järnvägen påbörjades, upphörde även godstrafiken och rälsen började rivas upp.
På vissa håll är banvallen borta och ersatt med villatomter och andra avspärrningar som gör det omöjligt att följa hela banvallen. För varje år blir den gång- och cykellvänliga sträckan allt kortare då privata markägare använder banvallen som sandtag.
Minnen från järnvägstiden, som stationshuset vid Nydal, vårdas och ägs numera av privatpersoner. Och någonstans där ute i decembermörkret, där enstaka lampor gör sig påminda bakom torpfönster, finns en dröm om att tåget åter ska börja gå.
För tusen år sedan tillverkades en bennål. Det är ett vackert arbete som någon lade ner omsorg i. Efter århundraden i jorden ligger bennålen i undertecknads bokhylla.
Text och foto: Jens Flyckt
Bennålar är ett relativt vanligt fynd i vikinga- och medeltida kulturlager. Då, när den period som vi idag kallar för vikingatiden närmade sig slutet och medeltid nalkades, användes bennålen på bilden till olika typer av nålbindning och att sy i grova textilier.
Nålen, som är tillverkad av djurben, är 8 centimeter lång och spetsen är fortfarande vass. Märkena från det verktyg som förvandlade djurbenet till en nål är fortfarande synliga, som om den var tillverkad igår.
Bennålar har hittats i många utföranden och skick. Denna nål är relativt fint bearbetad, med ett brett och jämnt nålhuvud och med ett närmast perfekt runt hål att trä tråden i. Längst upp på nålhuvudets topp finns ett svagt vågmönster, bestående av tre symetriska fördjupningar på rad.
Någon gång för länge sedan hamnade bennålen i jorden. Troligen tappades den bort eller slängdes av misstag. Den slutsatsen kan man dra i och med att den knappt använd och är inte trasig. Den kan även komma från en förstörd eller bortodlad grav. Den påträffades av undertecknad som 13-åring i ett trädgårdsland.
Den person eller personer som använde nålen har för länge sedan försvunnit i den historiska dimman. Men genom att hålla i nålen, blunda och föra fingrarna över benytans fina ojämnheter, kan man förnimma en mycket avlägsen tid och de händer som för tusen år sedan jobbade med nålen.
Det är vid tiden runt sekelskiftet 1800/1900 och platsen är infanteriskjutskolans officersmäss på Rosersbergs slott i Uppland. Idag är det närmare sextio år sedan skolan flyttade och officersmässen är nu hotell. I de omkringliggande markerna skvallrar rostiga granatsplitter i marken om en lång militära närvaro.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: Public Domain.
Det är allvarliga herrar, tillika officerare, som sitter och läser tidningen. Bilden är från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och tagen i Rosersbergs slotts ena flygel. Bilden är nog tänkt att framstå som spontan. Men den är med säkerhet arrangerad. Den nedre bilden är tagen från ungefär samma plats i rummet, men cirka 120 år senare.
Notera den lilla hunden.
År 1874 omorganiserades infanteriskjutskolan och förlades vid Rosersberg slott, intill Mälaren (Sigtunafjärden) i Uppland. Centrum för verksamheten blev Rosersbergs slotts undervåning och flyglar. Ett nittio hektar stor mark runt slottet blev övningsområde.
Där finns idag rester av observationsvärn, bunkrar, skjutvallar, och andra fasta lämningar som vittnar om en långvarig militär övningsverksamhet. På vissa betongväggar i värnen finns kortare texter och meddelanden som uttråkade värnpliktiga skrivit.
1942 bytte skolan namn till infanteriets skjutskola.
Övningsfältets mark är delvis sanerat från skarpa minor, granater och patroner. I det norra området, mellan slottet och den civila skjutbanan Tallmilan, sköts enorma mängder med överbliven ammunition av från mobföråd av efter andra världskriget. Hur mycket är inte känt. Där provsköts och sprängdes även försöksmodeller av ammunition, granater och minor från system som aldrig togs i bruk.
I markerna norr om Rosersberg slott, förbi Tallbilan och till FOAS tidigare hemliga forskningsstation i Boteludd, som en gång var en del i det svenska atombombsprogrammet, är äldre tallar genomborrade av splitter från artillerigranater.
Atombomsforskningen vid Boteludd var inte fokuserad på radioaktiva ämnen, utan på de luftstötvågor som är typiska för kärndetonationer. Det svenska, hemliga atombomsprogrammet avslöjades 1985 av tidningen Ny Teknik.
Där finns hundratals gropar i marken efter detonerade granater. Dessa skarpa granater sköts, som övning, från andra sidan av intilliggande fjärden och in mot infanteriskjutskolans övningsfält. Vissa av granatsplittren väger upp till 300 gram.
När delar av området sanerades i början av 2000-talet påträffade ammunitionsröjare från Försvarsmakten flera typer av granater som inte finns dokumenterade och som tros vara prototyper. Flera skarpa och odetonerade stridsvagnsminor har även påträffats i området genom åren.
Dessa lämningar utgör idag ingen fara för friluftslivet, enligt Försvarsmaken. Projektiler, granater, minor etcetera som påträffas ska aldrig vidröras.
Den 19 maj 1967 flyttades infanteriskjutskolan från Rosersberg. Stora delar av området är idag övningsområde för Livgardet, som är beläget knappt en mil bort på andra sidan av Sigtunafjärdens (Mälaren) strand.
Tiden då det sprängdes och sköts skarpt med militära vapen runt Rosersbergs slotts knutar är förbi. I slottets fasad ska det finnas kulhål från den tiden.
I dag är Rosersberg slott, som är ett av de kungliga slottet, ett välbesökt turistmål. Den plats där slottet ligger har det funnits någon form av gård sedan vikingatiden. År 1634 började greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna bygga de äldsta delarna av slottet. Förutom själva slottsbyggnaden är den intilliggande engelska parken en sevärdhet.
Från 1961 och fram till 2005 var Civilförsvarsskolan och Räddningsverket verksamma i slottet och på delar av övningsområdet. Numera driver Rosersberg Slottshotell verksamhet i den gamla officersmässen och övriga lokaler i slottet där Infanteriskjutskolan var förlagd.
Idag är Rosersberg slotts omgivande marker med hagar, skogar, ekdungar och stränder populära strövområden.
På 1960-talet fanns det planer för en ny betongförort som en del av det så kallade Miljonprogrammet, strax norr om Rosersberg slott. Men planerna blev aldrig verklighet – mycket tack vare den militära närvaron. Den militära närvaron finns fortfarande i form av Livgardet.
Ragnvald var krigarföljets hövding i Grekland. Det framgår av en runristning från 1000-talet på ett flyttblock, strax ovanför Edssjöns västra strand i Upplands Väsby i Uppland. Intill runblocket finns en stig – en forntida färdväg som troligen använts sedan yngre järnåldern och där folk vandrar än idag.
Text: Jens Flyckt.
Nutidsfoto: Jens Flyckt.
Historiskt foto: Carl Curman/PDM.
I skogen strax söder om Eds kyrka finns en 500 meter lång stig/färdväg bevarad. Från början var den betydligt längre. Idag ligger stigen en bit upp i skogen – där den följer en sträckning längs den nivå vattnet hade under yngre järnålder.
Stigen ser inte mycket ut för världen för den ovane betraktaren. Hade det inte varit för flyttblocket, där Ragnvald lät rista två runristningar för mer än tusen år sedan, så kunde man lätt tro att det var vilken djurstig som helst.
Men denna stig är en av Sveriges mest kända forntidsvägar. Sedan slutet av 1500-talet har forskare intresserat sig för sträckningen som idag kallas för Eds kyrkväg.
Att runristningarna ristades på ett flyttblock så nära stigen är ingen slump.
Att låta resa en runsten, eller på ett flyttblock som i detta fall, var ingenting som vanligt folk hade ekonomisk makt eller social status för att kunna göra. Runstenarna gjordes/restes på platser, för det mesta intill överfarter, vägar, gränser och andra platser där folk rörde sig och där runtexterna fick så stor uppmärksamhet som möjligt.
På flyttblockets första runristningen står:
”Ragnvald lät rista runorna efter Fastvi sin moder, Onäms dotter, hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande.”
Och den andra runtexten lyder:
”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.”
Det är alltså samma Ragnvald som låtit ristade båda runristningarna – vilket skedde på 1070-1100-talet.
Ragnvald var troligen en lokal storman eller hövding. Formuleringen att han var krigarföljets hövding i Grekland, har tolkats som att han var ledare för väringagardet – en form av elitstyrka bestående av nordbor med uppdrag att skydda den bysantinska kejsaren.
När Ragnvald återvände till sin hemtrakt i Ed var hans mor död. Han lät då göra en runristning, som ett minnesmärke över henne. Samtidigt passade han på att göra en ristning över sig själv och sina äventyr och insatser i fjärran länder.
Det fem meter breda flyttblocket, med sina två formmässigt och innehållsmässigt utsökta runristningarna, är verkligen en plats där historiens vingslag flaxar runt de intilliggande granarna.
En liten men intressant detalj är ett mindre stenblock med flat yta intill stigen – bara någon meter från den ena ristningen där Ragnvald berättar om sig själv. Det är ett stenblock som är perfekt att sitta på.
När man sätter sig på denna sten, där mossan är bortnött på sittytan, blir forntiden plötsligt väldigt närvarande. Man blir ett med de människor som suttit där genom de senaste tusen åren. Där satt nog även Ragnvald och beundrade den vackra runristningen som han visste skulle läsas av förbipasserande, långt efter att han själv var borta, i en avlägsen framtid.
På det äldsta kända fotografi av runblocket, från år 1890, sitter en av besökarna på på just denna sten – där undertecknad även sitter i bilden här nedan.
I århundraden har forskare intresserat sig för Ragnvalds runristningar och den intilliggande stigen/färdvägen. Runforskaren tillika Sveriges första riksantikvarie, även om han formellt inte hade titeln, Johannes Bureus (1568-1652), var den första forskaren som uppmärksammade platsen. Från slutet av 1500-talet lär han ha besökt platsen vid flera tillfällen.
En annan samtida forskare var kyrkoherden och riksantikvarien Martin Aschaneus (cirka 1575-1641). Aschaneus efterlämnade många avbildningar och beskrivningar av fornlämningsmiljöer. I sitt verk Collectaneum Monumentale Runicum finns runblocket vid Edssjöns västra strand avbildat.
Den del av verket som omfattar runstenar i Eds och Sollentuna socken var länge försvunnen. Men år 2010 återfanns de av Eva Nyström från Uppsala Universitet, i samband med att hon katalogiserade äldre skrifter på stift- och landsbiblioteket i Skara.
I Collectaneum Monumentale Runicum skrev Aschaneus att stigen vid Ed kallades för Runstigen och Konungastigen. Längst ner i Martin Aschaneus avbildning finns stigen markerad nedanför runristningarna – där den legat i över tusen år.
En annan forntidsintresserad forskare som intresserade sig för Ragnvalds runristningar, var den mångsidiga Carl Curman (1833-1913). Han var bland annat badhusarkitekt, anatom, tecknare, fotograf och en av världens främsta balneologer – det vill säga expert på badets medicinska verkan.
Carl Curman är även ihågkommen för sina fotografier – från historiska platser och fornminnen. Vid slutet av 1800-talet, troligen 1890, var han och hans sällskap förbi Ragvalds runristningar och fotograferade. Den svartvita bilden här under anses vara ett verk av Carl Curman.
Notera att den äldre mannen (på bilden) i hatt sitter på det lilla stenblock som tidigare nämnts.
Själva flyttblocket med sina runristningar är alltså omskrivet och avbildat sedan slutet av 1500-talet. Men själva stigen/färdvägen är en betydligt mer anonym lämning. Den cirka 500 meter långa sträckningen, som är bevarad, är registrerad i fornlämningsregistret.
Längs sträckan finns spår som indikerar att det är mer än en naturlig stig – att den bitvis är förstärkt eller/och anlagd.
Cirka hundra meter söder om runblocket slingar sig stigen längs en relativt brant slänt – som kantas av granar. Men själva stigen ligger i horisontellt i sluttningen tack vare en terrass. Terrassen är med stor sannolikhet en sträcka av stigen som förstärkts av människohänder – för att göra sträckan mer framkomlig och att folk ska slippa halka ner i sluttningen när det regnar eller är mörkt.
Terrassen kan naturligtvis vara en naturformation, som till exempel en strandvall. Naturen kan ibland spela oss väldiga spratt och skapa märkliga formationer. På platsen finns dock synliga spår som vittnar om att det inte är en naturformation, utan en konstruktion gjord av människor – i alla fall till större del.
Vid terrassens sydöstra del (som är markerad med en blå pil på fotografiet längre upp i reportaget), där terrängen övergår till relativt plan mark, finns ett stenblock intill stigen. På den norra sidan av stenblocket, som vätter mot den terrasserade delen av stigen, syns tydligt hur jordmassorna från terrasseringen har lagts upp mot stenblocket. På stenblockets södra sidan, där terrasseringen upphör, finns inga jordmassor upplagda och blockets profil är tydlig. Hade det varit en strandvall borde jordmassorna ha tryckts upp på bägge sidor om stenblocket.
När denna terrassering av av stigen är gjord går inte att avgöra utan en arkeologisk undersökning. En datering förutsätter dock att det finns daterbara föremål eller ämnen, som kol, i konstruktionen. Terrasseringen kan vara från järnåldern eller från 1900-talet och allt däri mellan.
Stigen/färdvägen vid Edssjön har haft och olika namn. Idag kallas den för kyrkstig.
Kyrkstigar är ett kulturgeografiskt begrepp som är svårt att beskriva. Till skillnad mot kyrkvägar och kyrkbroar, som nämns i de medeltida landskapslagarna och som hade en kyrklig vägadministration under medeltiden, så är kyrkstig ett betydligt mer oklart begrepp.
Kyrkvägarna anlades och underhölls för att folket i församlingarna lättare skulle ta sig till och från kyrkorna. Kyrkostigarna funktion var den samma, men med en betydligt oklarare ansvarsfråga – om det överhuvudtaget fanns en sådan.
En väg blir inte automatiskt en kyrkväg, enbart för närheten till en kyrka. Det krävs i regel en kyrklig närvaro i den medeltida/historiska administrationen av vägen för att den ska betraktas som kyrkväg.
Men med kyrkostigar tycks det vara annorlunda. Där räcker det med att folk spontant gått en stig till kyrkan, för att den ska vara en kyrkostig.
Det är inte osannolikt att folket i dessa bygder har gått stigen/färdvägen vid Edssjön till och från Eds kyrka. Men idag dominerar bilden av stigen/färdvägen som en kyrklig förbindelse i en lokalt delvis snedvriden historiebeskrivning. Detta är olyckligt då stor del av platsens historia kommer i skymundan för besökarna.
Ett exempel är den skylt som Upplands Väsby kommun nyligen satte upp och som beskriver Ragnvalds runristade flyttblock som en kyrksten. Här ger sig kommunen ut på mycket osäker mark som helt saknar vetenskapliga referenser.
Kyrkstenar finns på flera platser i Sverige. I Storefors kommun i Värmland finns tätorten Kyrksten, som fått sitt namn efter ett stort flyttblock som ligger intill en gammal färdväg. Enligt legenden eller folktron ska vandrare ha vilat vid stenenblocket, från vars topp predikningar ska ha skett innan bygget av den lokala kyrkan var klart.
Kyrksten är alltså ett flyttblock som i den kristna traditionen fått en sakral innebörd som plats för predikningar – under pågående kyrkobygge.
Att Ragnvalds runristade flyttblock skulle vara en kyrksten, det vill säga en plats för kristna predikningar på 1100-talet, är ett häpnadsväckande påstående som det saknas historiska belägg för.
Även på sin hemsida hävdar Upplands Väsby kommun att det flyttblock som Ragnvald lät rista runor på, är en kyrksten.
”Eds kyrka är äldst och uppfördes i slutet av 1100talet och tros ha koppling till arvet efter Ragnvald som omnämns på Kyrkstenen som berättar att han var väringahövding i Bysans.”
Över huvudtaget är kopplingen mellan Eds kyrka och Ragnvalds runristningar inte möjlig.
Nuvarande Eds kyrkas äldsta delar anses vara från 1100-talets mitt eller senare del. Ragnvalds runristningar är från sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Runristningarna fanns redan när den nuvarande kyrkan började byggas.
Även stigen/färdvägen har en historia som är betydligt äldre än den kristna närvaron och som sannolikt går tillbaka till hednisk tid. Den kan, räknat utifrån den höjd över havet som den följer, vara 500 år äldre än runristningarna. Därför går det med säkerhet säga att stigen/färdvägen ursprungligen inte var en kyrkstig.
Oavsett den lokalt snedvridna historiebeskrivning som idag präglar platsen, så bildar stigen/färdvägen och runristningarna en på många sätt unik och bevarad kulturhistorisk miljö från sen järnålder och tidig medeltid – som har intresserat forskare sedan 1500-talet. Och om krigarföljets hövding, Ragnvald, kom tillbaka dit idag skulle han nog inte ha några problem med att känna igen den stig där han vandrade för tusen år sedan.
Yngre järnålder är ett namn som sammanfattar den förhistoriska tiden mellan 400 eKr till 1100-talet. Denna tidsperiod innefattar perioderna vendeltid, folkvandringstid och vikingatid. Efter yngre järnålder kommer medeltiden.
Hösten 1940 flygbombades Ydrebanan – en smalspårig järnväg mellan Vimmerby och Ydre i Småland. Aldrig tidigare hade en så stor mängd bomber fällts över svenska mark.
Text: Jens Flyckt
Foto: Järnvägsmuseet/Fotograf okänd/PDM.
Den svenska järnvägshistorien innehåller många sträckor som byggdes i början av 1900-talet, men som av ekonomiska orsaker blev kortlivade. Ett exempel var banan mellan Vimmerby och Ydrefors – den så kallade Ydrebanan. Banan började byggas 1922 och var en förlängning av Vimmerby-Spångnäs järnväg. Knappt tjugo år senare var det slut med Ydrebanan.
Järnvägen mellan Vimmerby och Ydrefors drabbades så som många andra järnvägar under 1900-talet, av ekonomiska problem. Redan 1933 upphörde persontrafiken på sträckan. Godstrafiken fortsatte fram till 1938, främst till och från sågverken i Ydrefors och Ydrehammar. Sommaren 1940 påbörjades arbetet med att riva räls, slipers och andra installationer längs Ydrebanan.
Det var i samband med rivningen som bomberna föll över banvallen – den 1 september 1940. Men det var inte fientligt flyg som anföll, utan svenska flygvapnet som i en skarp övning fällde över åtta ton bomber. Aldrig tidigare hade flygvapnet släppt släppt en så stor mängd bomber på svensk mark. Övningen, som följdes av experter från bland annat flygvapnet och järnvägsstyrelsen, innebar möjligheter att studera den då relativt nya störtbombningstekniken och dess effekter i fält.
Bombningen var en del i den stora eskaderövningen som pågick mellan den 29 augusti och 16 september år 1940. Av bilderna att döma tycks bombningen varit fokuserad på Ydrebanans kilometerlånga sträckning vid Skiresjön.
Nazityskland och Sverige var pionjärer inom störtbombningstekniken – som innebär att ett lätt bombplan dyker i brant vinkel mot målet, släpper den på flygplanskroppen fästa bomben/bomberna och sedan stiger sedan upp igen.
Vid 1930-talets andra hälft genomgick det svenska flygvapnet förändringar. Flygvapnet skulle få ett nytt, lätt bombflygplan. Valet föll på amerikanska Northrop 841, som fick beteckning B 5 i svenska flygvapnet. I april 1938 levererades den första maskinen. Totalt beställdes flygvapnet 102 exemplar.
Sannolikt ingick B 5:or med piloter från Västgöta flygflottilj (F6) i bombningen av Ydrebanan.
Sverigerepoertage har sökt efter närmare information om bombövningarna mot Ydrebanan. Material som tidigare var hemligstämplat finns tillgängligt på Riksarkivet. Men av tidsskäll har Sverigereportage inte haft möjlighet att gå igenom handlingarna hos Riksarkivet i Stockholm. Sverigereportage återkommer senare med en uppföljning av bombningarna mot Ydrebanan.
På bilderna som tillhör Järnvägsmuseet, från 1 september 1940, syns hur personal mäter bombernas kratrar i banvallen och intilliggande terräng.
Det är oklart vilka bombtyper som fälldes. Men B 5 kunde förses med en bomblast på upp till 700 kilo. Enligt uppgifter från medier på 1940-talet fälldes både stora och mindre bomber mot Ydrebanan.
I den hårda, blockiga moränen tycks bomberna ha orsakat kratrar som var närmare fyra meter breda och knappt två meter djupa. I banvallens mjuka sand blev kratrarna betydligt större och med avsliten järnvägsräls som följd, enligt bilderna.
Idag är Ydrebanans banvall ett populärt gång- och cykelstråk. Flera av de gamla stationshusen längs sträckan är bevarade som privatbostäder. Ett par av de bomber som släpptes den 1 september 1940 missade banvallen och detonerade i terrängen. Dessa kratrar finns kvar, enligt boenden i området som Sverigereportage varit i kontakt med.
Det finns en lokal berättelse om att en av bomberna som fälldes den där dagen inte detonerade. Istället för att spränga blindgångaren i efterhand, ska den ha täckts med sand och jord. Och där ska den ligga kvar än idag, enligt lokalbefolkning som Sverigereportage varit i kontakt med.
Blindgångarens storlek och exakta position i terrängen är inte känd. Men i bildmaterialet från bombningen av Ydrebanan finns en bild på en bomb som inte exploderat och till hälften sticker upp ur sanden. Kanske är det den bomben som av någon anledning inte kunde desarmeras/sprängas och fortfarande ligger kvar under sand- och jordmassor?
Sverigereportage 