Kategoriarkiv: arkeologi

Amundtorp och det svävande stenskeppet

Publicerad den av
2

En sällsynt vacker plats och ett monumentalt gravfält – med en skeppssättning som i morgonljuset tycks vara redo att segla ut på Hornborgasjön blänkande vattenyta i fjärran.
Amundtorp/Högarna gravfält i Västergötland är en plats som lämnar få besökare oberörda.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiska fotografier: Västergötlands museum och Falköopings museum

Västergötland. Det finns platser som dröjer sig kvar i tankarna långt efter man besökt dem. Det vackert belägna gravfältet vid Amundtorp nedanför platåberg Billingens västra sluttning, några kilometer från Varnhem klosterkyrka och Kata gård, är ett sådant exempel.

Amundtorps gravfält, som även kallas för Högarna, är beläget nedanför latåberget Billingens västra sluttning. I bildens förgrund syns en av områdets domarringar. I bakgrunden syns skeppssättningen. I fjärran skymtar
Hornborgasjön.
Samma vy som nutidsbilden ovan, över den mindre domarringen och den kvadratiska stenkretsen. Året är 1930. Denna bild ger en inblick i hur dåligt skick Amundtorp/Högarna var i innan restaureringen år 1938. Högen i bildens vänstra bakgrund är sannolikt rester från kalkbränning i området. Foto: Västergötlands museum/Public Domain.

Nedanför platåberget Billingens västra sluttning och med en vida utsikt mot Hornborgarsjön i fjärran, inte långt från Varnhems klosterkyrka, ligger fornlämningsområdet Amundtorp/Högarna – som är mest känt för sina domarringar och sin stora skeppssättning.

Gravfältet är cirka 145 meter långt och som mest 45 meter brett.

Gravfältet heter egentligen Högarna, men kallas även för Amundtorp efter en intilliggande bys namn. Gravarna är daterade till 400-1050 e.Kr.

Gravfältet Amundtorp/Högarna är ett av flera fornlämningsområden i ett rikt kulturlandskap med lång kontinuitet. Förhistoriska vägsystem, fossila åkersystem, stenkammargravar från stenåldern, gamla gårds/bytomter och mängder av utspridda stensättningar är exempel på vad detta kulturlandskap innehåller.

Cirka två kilometer nordväst om Amundtorp/Högarna ligger Kata gård och grunden efter en vikingatida stenkyrka. På denna plats har arkeologerna även funnit en kristen gravplats som började användas på 900-talet.

Några kilometer sydväst om Amundtorp/Högarna ligger en av Sveriges mest kända fågelsjöar där tranorna dansar om vårarna – Hornborgarsjön. Intill Hornborgarsjöns stränder ligger flera boplatser från stenåldern.

Amundtorp/Högarna betas under sommarhalvåret.

För att komma upp på gravfältet Amundtorp/Högarna parkerar man nere vid vägen. Efter att ha passerat genom en gårdsplan leder en brant trätrappa upp mot en grind, som är ingång till en kuperad och lövbevuxen hagmark – i vilken fornlämningsområdet är beläget.

Stigningen upp till gravfältet är relativt brant. När Sverigereportage besökte platsen stod det dessutom några sociala kor och blockerade stigen.

På en av Amundstorps resta stenblock kan man ana ett ansikte, som framträder i släpljus och i en viss vinkel. Märkena i stenen, som skapar intrycket av ett sovande ansikte under en viss tid på dagen, är en naturformation. Bilden är inte manipulerad.

En rolig detalj finns på en av de resta stenblocken i gravfältets nedersta del, mot sluttningen ner mot gården. I ett visst ljus och en viss vinkel avtecknar sig ett ansikte, med slutna ögon, i stenens skrovliga yta.

Blockets form påminner dessutom om ett huvud.

Detta är en naturformation, en naturens slump, som under vissa stunder på dagen skapar denna effekt med skuggor.

Den första (synliga) fornlämning man möter i området är en kvadratisk stenkrets, som är något oregelbunden och 15,5 x 14,5 meter stor. När den undersöktes år 1938 fann arkeologerna en svartfärgad grop med brända benbitar. Dessutom påträffades två kammar, två nålar, keramik, och några beslag.

Den rektangulära stenkretsen och dess fynd, som daterades till 400 -550 e.Kr), tolkas som en kvinnograv.

Den kvadratiska stenkretsen och några av Amundtorp/Högarnas resta stenar. År 1938 undersökte den rektangulära stenkretsen. Arkeologerna hittade då en grop med svart jord och utspridda ben. Dessutom påträffades bland annat två kammar och två bronsnålar.
Fotografi från år 1932 som visar den kvadratiska stenkretsen.

Amundtorp/Högarna uppvisar en stor variation av olika typer av fornlämningar inom ett relativt litet område. Där finns bland annat tre domarringar. Den största mäter cirka 14-meter i diameter.

Domarringar är cirkelformade stenkretsar som i regel består av ett ojämnt antal resta stenblock/klumpstenar. De är framför allt påtagliga i gravmiljöer i södra delarna av landet.

Tidigare trodde man att dommarringar var tingsplatser från förhistorisk tid.

Få domarringar är arkeologiskt undersökta. Deras funktion och datering har länge diskuterats inom forskarvärlden.

I kandidatuppsatsen ”Mystiken kring domarringarna – en studie över domarringarnas funktion” (2016, Linnéuniversitetet) skriver författaren Anna-Stina Karlsson:

”Undersökningar av domarringar i Halland har gett arkeologer direkta dateringar till bronsålder liksom förromersk järnålder och folkvandringstid”

De arkeologiska undersökningar av Amundtorp/Högarnas domarringar, i vilka man år 1938 hittade gravgåvor, har bidragit till omtolkningen av domarringarnas funktion – från tingsplatser till gravar.

En av Amundtorp/Högarnas mindre domarringar. Bakom ekarna i bildens bakgrund skymtar skeppssättningen.

Antalet kända fornlämningar i området har varierat. Enligt den allmänna beskrivningen rör det sig om åtta registrerade fornlämningen. Men i Fornlämningsregistret förekommer äldre uppgifter om 25 kända fornlämningar.

Enligt ett inventeringsprotokoll (Riksantikvarieämbetet) från 1998 är antalet 25 (längst upp på protokollet) överstruket och ersatt med 8.

Beskrivningen av Amundstorp/Högarnas antal registrerade fornlämningar.

Från 2018 är det åtta kända fornlämningar som gäller. Tjugo stycken stensättningar har omvärderats och strukits ur registret.

Idag gäller följande för Amundtorp/Högarna:

Två runda stensättningar

En rektangulär stensättning.

En kvadratisk stenkrets.

Tre runda stenkretsar/domarringar.

En skeppssättning.

Gravarna är daterade från 400 e.Kr till 1050 e.Kr.

I utkanten av gravfältet finns även en hålväg, det vill säga en förhistorisk väg som inte är anlagd, Hålvägar påminner om rundbottnade diken, som skapats genom en kombination av slitage och regn.

Hålvägen vid Amundtorp/Högarna är till stora dela täckt med rödfyr, som är en restprodukt vid bränning av alunskiffer.

I området kan man även ana terasser från fossila åkrar.

Det finns indikationer på att området har haft fler domarringar, men som de resta stenblocken har avlägsnats från. I en stenmur i områdets utkant finns ett stenblock, som utifrån sin form och storlek, kan ha ingått i en försvunnen domarring.

Arkeologerna tror alltså att gravfältet Amundtorp/Högarna ursprungligen varit större, men att stenblock från domarringar och andra gravar har försvunnit vid bland annat försök till uppodling av området.

För att komma upp till gravfältet Amundtorp/Högarns parkerar man vid vägen och går genom en gård. Efter en trappa leder en brant stig upp till gravfältet.

Amundtorp/Högarnas kanske mest imponerande fornlämning är den 25 meter långa och som mest 9 meter breda skeppssättningen – som består av 24 stycken resta stenblock.

Skeppssättningen är belägen i gravfältets mellersta del.

Storleken på stenblocken varierar. Stenblocken är som störst i stävarna och minskar i storlek mot mittskeppet.

Skeppets ena stäv, oklart om det är fören eller aktern, är riktat mot Hornborgarsjön, vars vatten under soliga sommardagar glittrar långt bort i sydväst. Sätter man sig på huk vid sidan om den norra stävstenen, så att sommarens motljus försvinner bakom stenraderna, är det som om skeppet har lossnat och svävande är på väg ut mot fjärran vatten.

Amundtorp/Högarna är på många sätt en märklig plats.

Den 29 meter långa skeppssättningen vid Amundtorp/Högarna sommaren 2023. I mittskeppets riktning, i bildens vänstra ovankant, glittrar
Hornborgasjöns vatten i fjärran.
Samma vy som bilden ovan, men fotograferad år 1938. Då restaurerades skeppssättningen, vilket innebar att resta stenblock restes på ursprunglig plats. På 1930-talet var det inte lika mycket buskars på platsen, som det är idag.

Vikingatida stockbåten från Gavel-Långsjön

Publicerad den av
Svara

Den paddlades i en avlägsen sjö för 1 000 år sedan – men båttypen användes redan under yngre stenålder.
Den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön i östra Uppland är ett lika spännande som märkligt marinarkeologiskt fynd – som vittnar om en för länge sedan bortglömd båtbyggartradition.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt

Uppland. Gavel-Långsjön är belägen i östra Uppland, Norrtälje kommun, i gränstrakten mellan Uppsala och Stockholms län. Med undantag för sjöns södra del, där brukssamhället Rånäs ligger, omgärdas denna avlånga sjö av milsvida skogar.

Den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön, av så kallad utspänd typ, hittades 1974 och är daterad till vikingatidens senare del.

År 1974 letade några anställda på sågen i Rånäs sjunktimmer. Arbetet skedde från motorbåt.
I årsskriften Sjuhundrabygden från 2019 finns en artikel, skriven av marinarkeologen Gunilla Larsson, som beskriver hur fyndet gick till.

Årsskriften Sjuhundrabygden ges ut av Fasterna hembygdsförening, Rimbo hembygdsförening, Rö hembygdsförening, Föreningen för Finstas Forntid och Framtid samt Föreningen Sjuhundraleden.

När en av arbetarna stack ner båthaken i gyttjan stötte han till något hårt som fjädrade. Föremålet låg någon decimeter ner i bottensedimentet, enligt uppgift.
Man lyckades slå en kätting runt föremålet, men männen orkade inte dra upp det för hand. Man kopplade då kättingen till motorbåten och gasade. Då släppte föremålet (stockbåten) från bottnen och kom upp till ytan.

Vad man då inte visste var att stockbåten de hade slitit upp från sjöbottnen, var från vikingatiden.

Resterna av Rånäs sågverks brygga med utsikt från det tidigare, nu helt igenvuxna sågverksområdet. Någonstans i viken utanför bryggan påträffades stockbåten.


I vilket skick stockbåten var i innan den våldsamma ”bärgningen”, är omöjligt att avgöra. Det som kom upp till ytan var i alla fall en relativt välbevarad stockbåt av så kallad utspänd typ.

Den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön är cirka 6,6 meter lång och 0,68 meter bred, men bör ha varit nästan dubbelt så bred.

Aktern är skadad, vilket indikerar att båten varit längre.

I Skandinavien kan man (Christer Westerdahl) grovt dela in stockbåtarna i fyra kategorier/modeller:
Enkelstockbåtar.
Förhöjda stockbåtar.
Utspända stockbåtar.
Sammansatta stockbåtar.

Stockbåtens kronologiska/tekniska utveckling (i Skandinavien) genom årtusendena är långt ifrån enkel. Forskning visar att tillverkningsmetoder och utseende har varierat genom årtusendena – fram till våra dagar. Den enklaste formen är den enkelstockade.

Nybyggd enkelstockad stockbåt (med stelt skrov) vid Ekehagens forntidsby i Västergötland. De utspända stockbåtarna har en annan, utspänd, och följsammare skrovform.

Till skillnad mot den enklstockade stockbåten, som består av en grovs uthuggen stam med relativt tjockt och stelt skrov, var de utspända stockbåtarna omsorgsfullt konstruerade och vackert formgivna – med ett tunnare och mjukare skrov.

De utspända stockbåtarnas 1-3 centimeter tjocka/tunna skrov försågs med spant, för att stabilisera konstruktionen. Den utsvängda stockbåten från Gavel-Långsjön har två bevarade spant.

Om de utspända stockbåtarnas tekniska utveckling skriver Gunilla Larsson:

”Båtar som vår båt från Gavel-Långsjön, är tillverkade med en särskild tillverkningsteknik, utspänningsteknik, som gav såkallade ”mjuka” stockbåtar. Det är en mycket ålderdomlig metod, som i Skandinavien har använts från yngre stenåldern och fram till och med järnåldern, och sedan glömts bort i Sverige”

I en annan artikel som är skriven av Gunilla Larsson, Ett pat utspända stockbåtar från järnåldern, skriver hon:

”Den (från Gavel-Långsjön reds.anm.) har liksom alla stockbåtar från yngre järnåldern varit elegant utformad med spetsig för och akter, som har uthuggna och utfallande stävpartier”

Sverigereportage har tidigare skrivit om Gavel-Långsjön:

De uråldrigaekornas strand

Den exakta fyndplatsen i Gavel-Långsjön är inte inte känd. De namngivna personerna som hittade stockbåten är sedan länge borta.

Sannolikt ligger fyndplatsen i viken (Nykvarnsviken) strax utanför platsen där sågverket låg. Gavel Långsjön är som mest 7,4 meter djup, men den aktuella viken är betydligt grundare.

Utifrån kända fynduppgifter bör den utspända stockbåten ha legat på strax över en meters djup.

Vid stranden (Nykvarnsviken) i Gavel-Långsjön låg en gång i tiden Rånäs såg, med en hög skorsten och flera hundra meter lång brädgård. Den var med stor sannolikhet i denna grunda vik som den utspända stockbåten påträffades år 1974.

Gavel-Långsjön, som reglerades år 1945 genom en sänkning med ett antal centimeter, är belägen 24 meter över havsnivån.

Av sågverket återstår idag endast träpålar från den stora bryggan, som sticker upp ur ytan, samt husgrunder som gömmer sig i en tätvuxen skog, där de täta lövkronorna endast släpper igenom enstaka solstrålar.

På 1950-talet var denna del av Rånäs ett litet industrisamhälle, starkt präglat av sågen, dess stora brädgård och den för länge sedan nerlagda och upprivna järnvägen.

Sedan 1980-talet är denna del av Rånäs ett villaområde. Med undantag från stationshuset, någon enstaka lada och boningshus, är nästan all äldre bebyggelse borta

Vid lågvatten blottas fortfarande mängder av stockar som blev över när sågverket lades ner.

Grunderna efter Rånäs sågverk. Denna bild är tagen på den plats som markeras med röd prick på flygbilden från 1950-talet längre ner i reportaget.

En flygbild från 1954 visar hur sågen och dess brädgård var utformad.

Gunilla Larsson skriver att stockbåten först placerades på en uppställningsplats vid sågen, och därefter utomhus i en intilliggande ekbacke. Efter en tid försvann den och var borta i 13 år.

1987 letade Gunilla Larsson efter stockbåten. Hon hittade den i en skjul som som skulle rivas. Det var bland annat en av sågverkets ägare som hade förbarmat sig över stockbåten år 1976 och sett till att den kom under tak, då de antikvariska myndigheterna inte var intresserad av den.

”Författaren (Gunilla Larsson reda.anm.) jobbade i socknen med katalogisering av hembygdsföreningens samlingar, och fick nys om fyndet. Tillsammans med bygdefotografen Roland Karlsson blev det en tur för att leta efter fyndet. Vid sågen fanns den inte, där fanns bara flis och inte på ekbacken heller. Intill ekbacken fanns dock en gammal tillbommad bobinverkstad, ett skjul som snart skulle rivas. Här var det ett hål på baksidan, lagom stort för att författaren skulle kunna krypa igenom, och därinne, bland en massa bråte fanns båten!” skriver Gunilla Larsson.

Efter återupptäckten 1987 tog Fasterna hembygdsförening hand om stockbåten och har sedan dess vårdat den.

Rånäs såg på 1950-talet. Bilden är en bra illustration av den miljö som den utspända stockbåten hittades i. Hela sågområdet och tillhörande brädgård, som sträcker sig söderut längs med järnvägen, är idag bevuxen med täta buskars och lövskog. Den röda pricken markerar platsen där det nutida bilden på två grunder längre upp i reportaget, är tagen

En C14-datering av stockbåten gav en datering till 1032 e.Kr +/- 90 år, vill säga yngre järnålderns (vikingatid) senare del.

Gunilla Larsson skriver att stockbåtar av utspänd typ har rekonstruerats. De har även paddlats i skärgården runt Stockholm. Testerna visar att typen är lättpaddlad och att skrovet följer havets sjögång.

Förutom två artiklar av Gunilla Larssons är lite skrivet om den utspända stockbåten från Gavel Långsjön. Varken stockbåtens nuvarande plats, vid hembygdsgården, eller fyndområdet i Gavel Långsjön, är registrerad i fornlämningsregistret.

Två av de bevarade spanten vars funktion har varit att stabilisera den aktuella stockbåtens tunna och mjuka skrov.

Åtskilliga stockbåtar har under 1900-talet fått ruttna sönder på land, efter att de hittats och tagits upp ur sjöar och diken. Stockbåtar har använts ända in i vår tid och kanske är det orsaken till att de har haft så låg status hos ansvariga myndigheter.

Många stockar har bevarats av landets hembygdsföreningar

Att den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön finns kvar och går att beskåda hos Fasterna hembygdsförening, beror på en rad lyckliga tillfälligheter. Dels beror dels på att vanligt folk (tvärt emot antikvariska myndigheter) ville att båten skulle bevaras och tog saken i egna händer.
Det är även en osannolik tur att Gunilla Larsson i sista stund tittade in i det rivningshotade skjulet och återupptäckte stockbåten.

År 1985 hade Gunilla Larsson gjort en ännu större marinarkeologisk upptäckt – den vikingatida Viksbåten. Båten bestod länge av anonyma båtdelar av ek som förvarades i olika byggnader vid Erikskulle museum och hembygdsgård, i Norrtälje kommun, cirka 2,5 mil (fågelvägen) öster om Gavel-Långsjön.

Den klinkbyggda Viksbåten är från mitten av 1000-talet.

Viksbåten, vars delar blev liggandes i olika utrymmen i närmare 100 år, hittades i slutet av 1800-talet i samband med dikningsarbeten vid Söderby-Karl.
Efter återupptäckten 1985 kunde den klinkbyggda Viksbåten, cirka tio meter lång och nästan samtida med den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön, rekonstrueras.
Det är utställd på Erikskulle museum och hembygdsgård.

Inga lämningar, med undantag från en försvunnen bautasten (Fasterna 14:1) från järnålder, är registrerade i trakterna runt/intill Gavel-Långsjön. Det beror dels på att denna del av Uppland bristfälligt inventerat. Området är idag en glest befolkad utmark och var sannolikt så även under förhistorisk tid.

Den skadade aktern på den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön. Sannolikt uppstod skadan när den med våld drogs upp med motorbåt 1974.

Särskilt sjöns norra, nordvästra och nordöstra stränder är en vit fläck i fornlämningsregistret, men det betyder inte att det inte finns fornlämningar där. I området har privatpersoner gjort flera fynd genom åren, som tyder på en mänsklig närvaro under yngre stenålder, bronsålder och järnålder.

Varifrån personen eller personerna som ägde/brukade den utspända stockbåten i Gavel-Långsjön för tusenår sedan, kom ifrån är en svårtolkad fråga.

Det finns även uppgifter om ytterligare en stockbåt, i sjöns norra del, som ska ha gjorts på 1800-talet. Uppgifterna kring detta fynd baserar sig på folkliga berättartraditioner.

Gavel-Långsjön har många hemligheter. Då som nu är de norra delarna av sjön glest befolkade utmarker, där artikelförfattaren för övrigt bor.

Det finns även uppgifter om ett depåfynd i Gavel-Långsjöns norra del i början av 1900-talet. Enligt uppgift rör det sig om tre svärd, varav ett av brons, som en dräng fick upp när han fiskade med nät.

Det finns även uppgifter om ett svärd av järn ska ha hittats i Gavel-Långsjön. Troligen är det olika berättelser om samma fynd.

Ytters lite är dock känt eller skrivet om detta fynd – eller fynden.

Sverigereportage återkommer till svärden från Gavel-Långsjöns botten.

Kungarnas borg på Näs

Publicerad den av
1

På Visingsös sydöstra udde ligger Näs borgruin. Platsen var under flera hundra år ett medeltida maktcentrum och residens för kungamakten.
Idag är ruinen med sin vida utsikt över Vättern ett populärt turistmål. Men under medeltiden var platsen präglad av maktkamper och död.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Småland. Ruinen efter borgen i Näs räknas som en av Sveriges äldsta stenbyggnader utan kyrklig koppling. Den dateras 1100-talets första hälft, enligt Jönköpings läns museum.
Eventuellt uppfördes borgen tav Sverker den äldre (1100-1156) under 1100-talets första hälft, eller möjligen av hans son Karl Sverkersson (1130-tal till 1167) under 1100-talets andra hälft.

Näs ruin är hård restaurerad. De synliga resterna, bland annat ett runt och ett rektangulärt torn, är enbart bottennivåer av den medeltida borgen/slottet. Resten av borgen är borta. Det är dock en sevärd plats, särskilt sommardagar när Vätterns vatten är lugnt. Notera den branta sluttningen som Vätterns vågor har orsakat.

Näs är på många sätt en ruin över den maktkamp som rasade under tidig medeltid, mellan den Sverkerska ätten och den Erikska ätten från Västergötland – långt innan Sverige som nation fanns. Detta var en brutal tid då kungar levde farligt. Till skillnad mot senare tids regenter, som väljs, tog man då konung.

Så här beskriver Jönköpings läns museum konflikten, vilken till sist ödelade borgen i Näs:

”Stridande parter var den Sverkerska ätten från Östergötland och den Erikska ätten från Västergötland. Under 1100- och 1200-talen ”turades” de om att vara i maktställning och använde borgen som residens vid särskilda tillfällen. Flera av landets kungar dog också på ön: Karl Sverkersson 1167, Erik Knutsson 1216 och Sverker den yngre 1222. Även Magnus Birgersson) Ladulås dog här och han blev den siste kungen på borgen. Efter hans död 1290 bröt inbördeskrig ut mellan hans söner och det var i samband med striderna år 1318 som borgen anfölls och förstördes”

Karl Sverkersson mördades av år 1167 vid Stigby i närheten av Näs.

Flertalet av de medeltida kungar som dog på Näs blev inte ihjälslagna, utan dog av sjukdom.

Mellan tornen finns denna bevarade mur, som är resterna av en större stenbyggnad. De rektangulära hålen är uttag för den övre våningens bjälklag.

Lämningarna vittnar om att borgen bestod av två torn – ett rektangulärt och ett runt. Mellan tornen finns en mur som är en del av en stenbyggnad. De kvadratiska hålen i väggen är uttag bjälklagen den försvunna övervåningens golv. Vad som är bevarat är borgens hårt restaurerade och förstärkta bottennivåer.

En bild från 1907 ger en inblick i varför man gjorde så stora ingrepp, som förstärkningar och rekonstruktioner av murar. I slänten ner mot stranden ligger stora mängder stenblock, kalkbruk och annat material som lossnat från borgen. Och delar av tornen är hänger fritt i luften.

Stora delar av den plattå som borgen anlades på har alltså försvunnit/spolats bort av Vätterns vågor genom århundradena. Anläggningen har varit betydligt större. Men hur mycket större är inte känt. Arkeologerna har till exempel letat efter en eventuell vallgrav, men inte hittat någon.

Hur borgen vid Näs såg ut under sina glansdagar är inte heller känt. Arkeologiska undersökningar har skett vid tre tillfällen: åren 1907, 1911 och 2003. Men fortfarande ruvar Näs på mycket av sin historia.

Arkeologisk undersökning Näs borgsruin år 1907.Foto Algot Friberg/Jönköpings läns museum

Resultaten från senare tids arkeologiska undersökningarna av Näs visar att det i marken strax norr om ruinen finns ett 60X35 meter stort område med kulturlager och bebyggelselämningar. I provrutor har bland annat djurben, keramik, hästskosömmar, delar från från en armbortstpil och järnringar som används i ringbrynjor påträffats. Träkol från tre härdar i området har daterats med C14 till den tidigare delen av medeltiden.

I vattnet utanför ruiner hittade marinarkeologer en 40 meter lång bryggkonstruktion. Den består av timmerkistor som fyllts med sten. Enligt resultatet från dendrodatering av stockarna är konstruktionen medeltida. Konstruktionen är omnämnd på 1700-talet och beskrevs då som bryggor som båtar och skepp en gång lade till vid.

Vi från det kvadratiska tornets bottennivå. In- och utgången är inte ursprunglig. Den är upptagen under tidigt 1900-tal.

Från vattnet utanför ruinen har dykare även hittat flera föremål. Ett exempel är en liten medeltida statyett av brons, som föreställer en ryttare till häst. Statyetten förvaras hos Jönköpings läns museum.

Ett annat exempel är ett järnföremål som tros vara ett ämnesjärn för smide.

Även en guldring har hittats på bottnen.

En illustration visar hus Näs kan ha sett ut under tidig medeltid. Illustration: Pontus Berglund.

Borgen vid Näs nämns i tre medeltida skrifter, bland annat i den isländska sagolitteraturen. Ett exempel är Rimbegla från 1100-talet. Där beskrivs Näs som den mäktigaste borgen i riket.

”Så kommer Visingsö (Visnisey) och dess ansenliga slott, där kungen förvarar sina dyrbarheter, och är den starkaste punkten i riket”

Sista gången Näs nämns i skrift är år 1318, då Kung Birger Magnusson ska ha pantsatt Visingsö och Näs till Danskarna.
Efter sin fars (Magnus Ladulås) död år 1290 drogs Birger in i en skoningslös fejd med sina bröder (hertigarna Erik och Valdemar); vilket år 1306 resulterade i att Birger blev inlåst av sina bröder i Håtuna kungsgård i Uppland. Detta ledde i sin tur till Nyköpings gästabud år 1317, då Birger låste in sina bröder i Nyköpingshus, där Erik och Valdemar dog 1318. Händelserna har gått till historien som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Efter Birgers dåd mot sina bröder utbröt uppror och stridigheter, som beskrivits som inbördeskrig, ut. Det var troligen i samband med dessa uppror år 1318 som Näs borg belägrades, brändes och förstördes.

Näs är sedan medeltiden i statlig ägo. Sedan 2015 förvaltar Statens fastighetsverk platsen.

”Efter Nyköpings gästabud 1317, då Birger lät fängsla och svälta ihjäl sina bröder, utbröt ett uppror i landet. Under dessa oroligheter förstördes borgen på Visingsö men de kungliga egendomarna stannade kvar i kronans ägo” skriver Statens Fastighetsverk.

Det rektangulära tornets utsida. På kortsidan skymtar en murad ränna i väggen. Det är en latrinränna från den toalett som fanns i tornets övre våningar.

Mycket av kunskapen om Näs kungsborg bygger på gamla traditioner, sägner och legender.
Det är till exempel oklart vem som lät bygga borgen, exakt när den byggdes, hur den såg ut och hur hög den var.

Sägnerna nämner dessutom ytterligare en borg på Visingsö – Borga slott. Denna anläggning ska enligt sägnen/sagan (om Kettil Runske och Gilbert) ha legat på öns norra sida – vid Borga sten. Enligt sägnen ska Borga ha spolats bort av Vättern för länge sedan.

Kettil Ruske nämns första gången i Olaus Magnus verk, Historia om de nordiska folken, från år 1555. Kettil var enligt sägnen en forntida trollkarl som stal tre runkavlar från asaguden Oden.

Att det inte funnits en trollkarl som stal från Oden är självklart. Men sägnen om Borga slott, vilken innebär att det skulle ha funnits två samtida kungaborgar under tidig medeltid på Visingsö, har levt kvar till våra dagar. Idag har Borgas existens avvisas dock av den etablerade forskningen, inte minst för att den inte nämns någon annanstans i skriftliga källor. Det finns inte heller några synliga spår av någon borg på Visingsös norra udde.

Men i början av 1900-talet fanns det frågeställningar om Borga slott hade existerat, vilken av borgarna på ön som i så fall hade varit kungsborg – eller om det suttit två kungar i varsin borg på Visingsö.

Bilden är tagen med det runda tornet i förgrunden. Mycket av det ni ser på bilden är efterkonstruktioner/restaureringar från 1907. Hade det inte varit för dessa åtgärder hade resterna av Näs Borg förstörts av Vätterns vågor.

Oavsett vem som lät uppföra Näs är det en mycket gammal stenbyggnad/ruin, den äldsta av sitt slag i Sverige. Den uppfördes i en våldsam brytningstid där vikingatiden nyligen (cirka 100 år tidigare) hade övergått till medeltid.

Kanske är det denna historiska osäkerhet, ruinens höga åldern, kungliga illdåd och ruinens sagolika läge som gör borgen på Näs så spännande. Detta trots att stora delar av ruinen består av betong från 1900-talet och att den kunskap vi har om Näs till stor del bygger på sägner.

Runsa – fornborg och stenskepp

Publicerad den av
Svara

Vid Runsa några par mil norr om Stockholm finns en ovanlig fornborg som tros ha varit stormannagård. Där finns även en förmodad forntida hamnanläggning och två skeppssättningar – varav den ena anses vara en av landets största.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland. Resterna av Runsa fornborg ligger på en 30 meter hög bergshöjd, med en stor plattå, intill Mälaren. Längst ut på fornborgens västra klipphällar, som stupar ner mot Mälarens strand, har man en hissnande vacker utsikt mot Sigtunafjärden och Sigtuna stad i fjärran. Detta är historiska vatten och Runsa fornborg en plats där de mänskliga spåren går tillbaka till bronsåldern.

Utsikt mot väster från Runsa fornborg sommaren 2023.

Vattnet nedanför borgen, som till stor del utgörs av Skarven och Sigtunafjärden, är en förhistorisk/historisk vattenväg mellan Uppsala och Östersjön – med bland annat Fornsigtuna, Sigtuna, Helgö och Birka/Hovgården längs vattenvägen.

Den norska skalden Valgarðr á Velli skrev i mitten av 1000-talet följande dikt, som skildrar den norska kungen Harald Hårdrådes färd från Gårdarike till Norge, via Sigtuna.

”Mångbeprövade hövding, du styrde
käckt genom hårda stormen; skeppen
satte i böljorna; men när sjögången
lättade, såg du Sigtuna”

Citatet är hämtat ur ”Sigtuna i myt och verklighet – de språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia” av Jan Paul Strid, som ingår i publikationen ”Avstamp för en ny Sigtunaforskning” från 1989 (Sigtuna museum).

Illustration av Runsa fornborg under folkvandringstid,

Fornborgen har undersökts i flera omgångar. Den beskrivs som en höjdboplats och befäst stormannagård som anlades någon gång i slutet av 300-talet och början av 400-talet – det vill säga folkvandringstid.

Den första arkeologiska undersökningen av borgen skedde år 1902. Den genomfördes av arkeologen Oscar Almgren och prins Gustaf Adolf. Länge trodde man att borgen och dess bebyggelselämningar var vikingatida och att den var en del i Sigtuna stads försvar. Detta motbevisades i samband med arkeologen Michael Olaussons undersökningar i början av 1990-talet.

De arkeologiska undersökningarna har även visat att det fanns en bebyggelse av okänd omfattning och karaktär på Runsa redan under yngre bronsåldern, alltså långt innan de tjocka stenmurarna började uppföras runt bergplattån.

Arkeologisk undersökning av Runsa fornborg i juni 2015. Foto: Holger Ellgaard.

Runsa ligger monumentalt högt i landskapet. Den har dubbla (tjocka) stenmurar. Den innersta muren är 310 meter lång, enligt Riksantikvarieämbetet.

Om Runsas placering i landskapet skriver arkeologen Michael Olausson:

”Runsa placerades svårtillgängligt och långt ifrån samtida bebyggelse under folkvandringstid. Därmed skiljer sig platsen markant från det lilla vi vet om andra folkvandringstida elitmiljöer i lan-det, och inte minst de från Vendeltid”

Vidare skriver han:

”Slår vi en halvcirkel på 15 kilometer mot norr, öster och söder med Runsa som fokus, finner vi en av södra Upplands rikaste och mest omfattande järnåldersbygder, som förutom de redan nämnda även omfattar Odensala, Husby-Ärlinghundra, Norrsunda, Skånela, Täby, Sollentuna, Järfälla och Spånga socknar”

Michael Olausson (1948-2019) var professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han disputerade år 1995 med: ”Det inneslutna rummet: om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse”
Forskningen kring Runsa fornborg blev något av hans livsverk.

Under de senaste årtiondena har det skett flera forskningsundersökningar av Runsa fornborg. Arkeologerna har undersökt flera hus innanför murarna, bland annat en hallbyggnad (30×10 meter) som bränts och byggts upp i omgångar. Minst åtta hus tror man det har det funnits inne i borgen. Borgen har varaktigt varit i drift under hela folkvandringstiden – cirka 300 år.

Runsas sydvästra mur med Sigtuna stad och Sigtunafjärden skymtandes i fjärran.

Idag ligger borgen på en hög udde. Vattnet intill Runsa fornborgs nordöstra sida heter Rosersbergsviken, som är en del av Skarven. Några hundra meter nordöst från borgen, fågelvägen, är Rosersberg slott beläget på andra sidan av Rosersbergsviken.

Nedanför Runsas östra stup vid stranden intill (Lilla Borgviken, som är en del av Rosersbergsviken) och på jordbruksmarken cirka 120 meter utanför de södra murarna, har arkeologerna hittat svårtolkade lämningar av vad som kan vara ett hamnområde med hamnlämning.
Upptäckten gjordes i samband med nedgrävningen av en telekabel. Fynden som tyder på ett hamnområde är bland annat ett halvmeter djupt jordskikt, en stock (daterad till 1400-talet) från en förmodad brygglämning och en stock som tolkas som en stockbåt – daterad till vendeltid.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – år 0
Romersk järnålder 0-370 e.Kr.
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr”
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 e.Kr.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

Cirka 180 meter söder om hamnanläggningen, eller 250 meter sydöst om Runsa fornborgs södra murar, ligger Runsaskeppet.

Runsas största skeppssättning är cirka 55 meter lång och 16 meter bred. Platsen håller på att växa igen. Denna bild är tagen på ungefär samma plats som den sista bilden i reportaget, som föreställer Runsaskeppet i början av 1900-talet.

Runsaskeppet är en stor skeppssättning. Det finns tre olika uppgifter om dess längd. Upplands Väsby kommun anger 56 meter. Enligt Fornlämningsregistret är skeppssättningen 53 meter, medan Michael Olausson skriver att den är 43 meter.

Det skiljer alltså 13 meter i längd i de olika beskrivningarna.

Vad denna skillnad, rent matematiskt, beror på har Sverigereportage inte med säkerhet kunna fastslå. Kanske har det att göra med att den nordöstra delen har en rest stävsten, medan den motsvarande sidan (syd/västra) inte har det, och att det längdmässigt finns ett tolkningsutrymme i den syd/västra stäven.

Däremot verkar alla vara överens om att skeppssättningen är 16 meter bred.

Skeppssättningens södra stäv. Det röda pilen i bakgrunden markerar den nordöstra stävsten. Notera hur buskars och sly tar över skeppssättningen. Numera stora delar av skeppssättningen skymd under sommarhalvåret.

Strax sydöst om den stora skeppssättningen finns en mindre, skadad skeppssättning. Den sistnämnda är enligt uppgift cirka 37 meter lång och 9 meter bred. Den mindre är mycket svår att se på grund av tät sly och annan vegetation.

Skeppssättningarna ligger i anslutning till ett gravfält med bland annat 33 stensättningar.

Idag är platsen till stor del igenvuxen. Men för cirka tjugo år sedan var platsen betydligt mer öppen och den stora skeppssättningen framträdde på ett helt annat sätt i landskapet. Utifrån sin storlek och kontext i det omkringliggande kulturlandskapet, kan man med ganska stor säkerhet i alla fall fastslå att Runsaskeppet är Sveriges mest igenväxta skeppssättning.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar som i regel är gravar från järnåldern. Sverigereportage har tidigare skrivit om gotländska skeppssättningar, en text som även berör skeppssättningar ur ett bredare perspektiv.

Gannarve – skeppssättning från bronsåldern

Det finns en bild på Runsaskeppet som togs av en okänd fotograf i början av 1900-talet. Platsen är då öppen. Skeppssättningen framträder med en monumental skepnad och man kan ana omkringliggande gravar på den suddiga bilden.

Kopplingen mellan fornborgen och gravfältet med dess skeppssättningar har länge varit en omdebatterad fråga. Michael Olausson menade att gravfältet är knutet till personerna bakom borgen. Den stora skeppssättningen, som är en grav, är inte undersökt.

Runsaskeppet i början av 1900-talet. Bilden är tagen från ungefär samma plats som den övre bilden på samma skepp i reportaget.

Runsa fornborg och skeppssättningen har länge varit populära besöksmål – vilket söndertrampade stigar vittnar om. Åtskilliga besökare har förvånats över att det är 800 meter till närmaste parkering; och inte minst hur brant och svårklättrad den södra ingången till fornborgen är.

Runsa fornborg är en svårtillgänglig plats och så har det alltid varit.

Sångstenar – klanger från forntiden

Publicerad den av
2

I Forsmarks bruks engelska park finns ett märkligt stenblock – en klangsten som ljuder när man knackar på den.
Klangstenar kallas även för sångstenar och är ett arkeologiskt mysterium.
I likhet med många andra klangstenar har den i Forsmark skålgropar.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland. Forsmarks bruks engelska park betraktas som en av Sveriges vackraste platser. Klangstenen som finns på ett bergsparti i närheten av det gamla fågelhuset, är en relativt okänd sevärdhet.

Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park. Stenblocket, som ljuder med metalliska toner om man knackar på det, flyttades troligen till platsen i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet, enligt uppgift.

Den arkeologiska forskningen kring klangstenar är ung. Vad dessa stenblock, som relativt ofta har skålgropar, hade för betydelse för forntidens människor är en arkeologisk gåta. Under senare år har dock arkeologerna fått en viss inblick i dessa stenblocks ursprung.

Alla stenblock med skålgropar är inte klangstenar. Alla klangstenar har inte skålgropar. Skålgrop är en vanligt förekommande hällristning.

Namnet klangsten kommer från det ljud som uppstår då man slår med en mindre sten, gren, slägga eller annat hårt föremål på stenen. Beroende var på stenen man slår uppstår olika toner.

Någon tydlig vetenskaplig beskrivning av begreppet klangsten finns inte.

”Benämningen klangsten har ingen entydig väldefinierad förklaring, fenomenet är fortfarande för okänt för det” skriver Maja Hultman i sin C-uppsats Ljud i landskapet – ”Akustikarkeologi och öländska klangstenar”.

Klangstenarna förekommer ofta på berg. Men de kan även stå på mindre stenar, i regel tre eller fyra stycken. I det sistnämnda fallet finns ofta ett decimeterstort hålrum mellan klangstenen och marken. Men alla flyttblock som står på mindre stenar är inte klangstenar, utan sannolikt resultatet av den senaste istiden.

Klangstenar finns i stora delar av landet. Få av dessa ljudande stenblock är registrerade som klangstenar, eller registrerade över huvud taget. Det är en typ av lämning som ofta är känd hos lokalbefolkningen och hembygdsföreningar.

Sveriges kanske mest kända (och registrerade) klangsten finns vid Laikarhaid (Lärbro) på Gotland. En annat finns vid Borgs kyrka i Östergötland. Det finns åtskilliga andra exempel, bland annat på Öland.

Klangstenar förekommer i stora delar av landet, men tycks vara koncentrerade i kustnära- eller sjönära områden.

Namnen på dessa ljudande stenblock varierar. Sångsten, klingsten, ljudsten, sjungsten och klocksten är några exempel.

Klangsten vid Borgs kyrka, Östergötland. Notera stenarna blocket står på. Foto: Västgöten

Relativt ofta förekommer skålgropar på klangstenar. Ett sådant exempel är Sveriges kanske mest kända klangsten vid Laikarhaid på Gotland. Enligt uppgift ska dessa skålgropar häröra från stenåldern, men någon exakt datering har Sverigereportage inte fått fram.

I vissa fall har arkeologerna konstaterat att klangstenar förekommer intill gamla landvägar, men även i skärgårdsmiljöer. I ett unikt fall, utanför Uppsala, påträffades en klangsten i samband med en arkeologisk undersökning i vad arkeologerna tolkar som ett kulthus.

Många av de fåtal klangstenar man känner till förekommer i bronsåldersmiljöer.

Det är dokumenterat att många klangstenars ljud/toner ändras efter väderlek. En blöt sten ger till exempel ett annat ljud om den är torr och varm. Samma skillnad har noterats vid kyla och värme.

Relativt ofta är klangstenarna knutna till lokala berättelser och traditioner, som till exempel kungar och slag. Förekomsten av skålgropar är sannolikt anledningen till att klangstenar ibland kallas för offerstenar.

Begreppet ”offersten” används ofta av den historieintresserade allmänheten. Det syftar i regel till alla möjliga stenar med avvikande former – bland annat älvkvarnar som är ett folkligt ord för skålgropar. Även sång- och klangstenar benämns ofta som offerstenar.

I begreppet ”älvkvarn” finns en dyrkan av naturföremål (stenar) inom allmogen, som är dokumenterad från åtminstone 1700-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar och älvkvarnar:

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria

Arkeologerna delar in klangstenar i fyra kategorier:

Typ 1. Ljudegenskap och mänsklig påverkan, som skålgropar, i direkt anslutning
till fornlämning.

Typ 2. Ljudegenskap utan annan mänsklig påverkan än att vara del av fornlämning.

Typ 3. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Ingen fornlämning, men plats med
tradition känd bland människor i området.

Typ 4. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Okänd i området eller mycket nyligen
påträffad.

Varför klangstenar ljuder när man slår eller knackar på dem är oklart. Beträffande klangstenen i Forsmarks finns en informationsskylt där det framgår att ljudet beror på höga halten järnmalm i stenen. Andra teorier går ut på att det finns hålrum i blocken, eller att det är resonansen i kontakten med berget eller underliggande stenar är källan till ljudet. Beträffande teorien om hålrum har den i ett fall, då en sångsten klövs, motbevisats.

När det gäller ljudalstrande stenblock finns det ett sidospår, en annan typ av ovanliga block som kan alstra ljud – de så kallade runkestenarna. Om dessa flyttblock har haft någon funktion för forntidens människor är högst oklart. Men i sammanhanget kring klangstenar bör runkestenarna ändå nämnas. Mest känd är runkestenarna i Rumskulla i närheten av Vimmerby.

Runkestenen i Rumskulla. Foto: Holger Ellaard/CC BY- SA 4.0

”Runka” är fornsvenska och syftar på en vajande rörelse. Begreppet ”runkstenar” eller ”runkestenar” syftar på stora flyttblock, med vikter på tiotals ton, som inlandsisen lämnade efter sig på berghällar och av en slump är så väl avvägda att de med handkraft kan sättas i gungning. När flyttblocket/runkstenen rör sig fram och tillbaka på berget uppstår ett dovt ljud som får marken att vibrera.

Runkstenar är sällan registrerade, men den i Rumskulla är registrerad som naturföremål med tradition. Det är dock en mycket sällsynt lämning. Sverigereportage känner till en runkesten nordväst om Sigtuna stad i Uppland.

Raä: Rumskulla 51:1

Klangstenen i Forsmark ska enligt uppgift vara dokumenterad på platsen i början av 1800-talet. Enligt ej bekräftade källor ska den ha hämtats från skärgården och ställts upp i parken någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Så kan det mycket väl vara.

På Forsmarks bruks klangsten ligger rundade stenar som besökare kan använda för att framkalla ljud ut stenen. Enligt en informationsskylt på platsen har de skålformade fördjupningarna skapats av besökare, som knackat i stenen i cirka 220 år. Ursprungligen är dessa skålformade fördjupningar sannolikt skålgropar – den vanligaste förekommande typen av hällristningar från bronsåldern.

Under romantiken, då var och varannan slotts- och herrgårdsägare drabbades av ett starkt fornintresse, flyttades åtskilliga runstenar och andra fornlämningar till engelska parker – som då var högsta modet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om romantiken och adelns plötsliga intresse för forntiden och fornlämningar.

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park har tre tydliga (cirka 1 decimeter breda) skålformade fördjupningar. Enligt informationsskylten har dessa uppkommit i samband med att besökare knackat i klangstenen med mindre stenar.

Att besökare sedan 1800-talets början ska ha orsakat skålformationerna på klangstenen i Forsmark tycks vara en allmänt spridd uppfattning. Men frågan är om det verkligen är så?

Att så pass stora och perfekt formade skålgropar slumpmässigt ska ha formats av besökare under 220 år, från början av 1800-talet, är inte lätt att förklara rent praktisk.
Herrgården och dess trädgård var i privat ägo fram till 1980-talet och dessutom är klangstenen relativt okänd lämning. Den är inte registrerad, är inte markerad i turistkartor över Forsmarks bruk och överhuvud taget knappt omnämnd någon annanstans.

Mycket pekar på att det är fråga om forntida (bronsålder) skålgroparna och att dessa har ändrat form/skadats på grund av knackandet. I likhet med skålgroparna på klangstenen vid Laikarhaid på Gotland är det populärt att knacka i groparna med stenar som ligger på klangstenarna.

En expert kan sannolikt avgöra om groparna på Forsmarks klangsten är skålgropar, eller nyligen knackade hål.

Är skålgroparna registrerade som fornlämningar är knackandet ett lagbrott.

Klangstenen i Forsmark har tre större fördjupningar, som på bilden markeras med mindre stenar. Dessa stenar är inte arrangerade av fotografen utan låg i skålgroparna när artikelförfattaren besökte platsen i mars 2024.

I den skandinaviska världslitteraturen förekommer det i två verk, Kalevala från Finnland och kvädet Húsdrápa från 900-talets Island, ord som möjligen kan kopplas till klang- och sångstenar. Det finns i alla fall en möjlig språklig likhet.

Det finska nationaleposet Kalevala består av 50 hjältesånger (finsk runometer) i versform. Det är en ålderdomlig skapelseberättelse, om bland annat kärlek, svartsjuka, våld och där naturen och dess gestalter besitter magiska egenskaper.
Sångerna bygger på nedteckningar från början av 1800-talet, från bland annat den finska karelen och Savolax. Där levde den muntliga berättarpoesin, som motarbetades av kyrkan, kvar hos gamla runosångare i avlägsna trakter.

Kalevala är dock inte en dokumentation, utan till stor del ett skönlitterärt verk. Så här beskriver Nationalencyklopedin Kalevala:

”Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter.”

Elias Lönnrot (1802-1884) var en finsk författare och språkforskare.

Kalevala kom ut i svensk översättning år 1841.

I flera av Kalevalas sånger förekommer det hällar och stenblock rämnar, klingar och rasslar. Även om inte klangsten eller sångsten ordagrant nämns, så så finns det intressanta liknelser.

Ett exempel är den tredje sången:

”Han tog plats på glädjestenen
klippan som gav klang åt sången
sjöng ett tag och än ett andra,
tog för tredje gången tonen:
lät sin trollsång mista makten,
löste upp sin förra låsning.”

(svensk översättning Lars Huldén och Mats Huldén)

I den efterföljande versen hoppar en häst ut ur stenen.

Kalevala som motiv på frimärke. Public Domain

I det isländska kvädet Húsdrápa nämns ”Singasten” (Singasteini) på två stället. Kvädet är från 980-talet och är en hyllningsdikt till hövdingen Olav påfågel Höskuldsson, som vid tillfället gifte bort sin dotter och bjöd på en imponerande gästabud/fest i ett lika imponerande hus.
Författaren är den isländska skalden Úlfr Uggason som var verksam på Island i slutet av 900-talet.

Det finns flera teorier om ”Singasten” (Signasteini) och dess betydelse. Flertalet teorier anknyter till fruktbarhetsgudinnan Freja och/eller till hennes halssmycke – Brisingamén, som fyra dvärgar gjorde och som uppges vara det vackraste halssmycket/halskragen i världen.

Som tack för Brisingamén tillbringade Freja en natt med vardera dvärg/smed.

Det finns uppgifter om att Loke (en komplicerad asagud av jättesläkt som orsakade Balders död) stal Brisingamén från Freja. Därefter utkämpade Heimdal (gudomlig representant för världsträdet Yggdrasil och han som ständigt vakar över världen) en kamp med Loke, för att kunna ge tillbaka Brisingamén, till Freja, vilket han lyckades med. Denna kamp ska ha skett på ett skär ute i havsbandet.

Detta skär är Singasten, enligt den isländska författaren och skalden Snorre Sturlasson (1179-1241). Men Signastenen uppfattas i den nordiska mytologi även som pseudonym för halssmycket Brisingamén.

Med skär menas en uppstickande berghäll, en mindre ö med mycket sten eller ett grund i havet. Naturen på skären är ofta karg med inga eller få träd, som till exempel stormvinda martallar. Ordets betydelse varierar beroende var i landet man befinner sig.

På ett skär vid namn Singasten kämpade Heimdal med Loke för att få tillbaka Frejas vackra halssmycke – Brisingamén, enligt den isländska skalden Snorre Strulasson. Var detta skär låg är inte känt.

Singa betyder sjunga på isländska.

Ur Húsdrápa:

”Makternas vägrens vakt sig
vant till Singasten svingar,
snar mot Farbautes farligt
frejdsluge son att fejda:
anstor sonen av en och
åtta mödrar brått tar
sjönjuren skön: hans lön jag
sjunger i balkens klungor.”

Den isländske språkforskaren Finnur Jónsson (1858-1934) hade en idé om att singasten betyder ”stor sten”. En annan teori är att singasten står för ”magisk sten”.

Varggård för fångst av vargar

Publicerad den av
1


Strax norr om Rimbo finns en ovanligt fornlämning – en varggård, som Sverigereportage har nämnt tidigare. Detta reportage är en mer ingående beskrivning av varggården som medeltida fångstanläggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Genom Magnus Erikssons landskapslag från 1300-talet fick allmogen en lagstadgad skyldighet att förfölja och utrota vargen. Runt om i markerna finns spår denna verksamhet. En sådan plats är varggården utanför Rimbo.


Så här var varggården tänkt att fungera. När vargarna tagit sin in kunde de inte ta sig ut. Denna illustration finns på den informationsskylt som är uppställd på platsen. Konstnär okänd.

Lite är känt om varggården utanför Rimbo. Allmänt tycks det finnas en bristande kunskap om denna typ av lämningar. Relativt ofta förväxlas varggårdar som namn med varggropar.

Varggrop och varggård är dock två vitt skilda fångstanläggningar. Varggropen är framför allt mycket mindre och förhållandevis enkel i sin konstruktion. Varggården är en stor, arbetskrävande och kostsam anläggning.

Troligen är det lokala berättartraditioner som påverkar och som namnger fångstgropar som varggårdar. Varggropar finns det gott om. Varggårdar är ovanliga lämningar.

Att en så stor fångstanläggning byggdes utanför Rimbo berodde på att det en gång i tiden fanns mycket varg i trakten. Numera är vargarna betydlig färre. Knappt en mil öster om Rimbo, vid Finsta, finns ett system med varggropar som Sverigereportage skrivit om tidigare.

Varggropar inte effektiva nog

Utifrån andra dokumenterade varggårdar, bland annat i Årböle i Norduppland, framträder fragmentariska bilder hur dessa stora fångstanläggningar anlades och användes.

Årböle byalags medlemmar har grävt i arkiven för att hitta information om sin varggård. Den anlades år 1803 efter beslut i sockenstämman tre år tidigare.

Varggården i Årböle

Varggården utanför Rimbo är imponerande fångstanläggning, inte minst med tanke på att allt är grävt för hand. Erosion, slitage från crossmotorcyklar, ryttare och grustäkt har skadat fornlämningen. Men fortfarande framträder den relativt tydligt i tallskogen.

Mot sydväst är varggården utanför Rimbo välbevarad. På denna bild får man en uppfattning om denna fångstanläggnings storlek. I förgrunden syns den inre vallen – som stigen följer. I bakgrunden avtecknar sig den yttre vallen som ett mörkt parti.

Varggården utanför Rimbo är rund, 300 meter i omkrets och består av en inre och yttre sandvall. Diket mellan vallarna är 4-5 meter brett på bottnen och cirka 10 meter bred på vallkrönen. Det plana området innanför den inre vallen är 43 meter i diameter, enligt Fornsök. Troligen hade insidan av den inre vallen en eller flera timmerväggar.

När varggården utanför Rimbo var i drift fanns det på utsidan språngbrädor som ledde över valkarna och in i fångstanläggningen. Längs den innersta vallen fanns en gärdsgårdsliknande konstruktion med spetsiga störar som var lutade inåt. Störarna hindrade vargarna att ta sig ut från vargtorget.

Bland lingonris inne i varggården växer Smålands landskapsväxt – Linnéa. Den växten är annars inte så vanlig i trakten.

Slitage från ryttare och crosskörning har skadat varggården.

Inne i varggårdarna fanns en trätunnel. När folk samlades runt varggården flydde de infångade vargarna in i tunnel – som slutade i en fångstgrop. I denna grop stacks eller slogs vargarna ihjäl. Enligt Årböle byalag användes inte skjutvapen vid avlivningen, då lukten av krut kunde skrämma bort andra kommande vargar från varggården.

I varggården utanför Rimbo är tunnel är för länge sedan borta. Men fångstgropen, där infångade vargar slogs ihjäl, kan man fortfarande ana.

Exakt hur vargarna lockades in i varggården är något osäkert. De beskrivningar som finns nämner att döda kreatur lades inne i varggården, men även på utsidan. Det är inte osannolikt att även levande husdjur användes som lockbete. Beträffande varggropar är det känt att levande hundvalpar och höns användes för att locka vargen.

På varggårdens inre vall finns en stig som löper runt anläggningen. Bilden visar den östra sidan som är sämre bevarad.

Enligt de medeltida landskapslagarna var varggårdarna inte enbart fällor. De tycks även ha använts vid vargskall – en jaktmetod då flera kilometer, ibland flera mil långa, drevkedjor drev vargarna fram till begränsade ytor där de slogs eller sköts ihjäl.

Vid skall ska alltså varggårdarna ha fungerat som avslutningsplatser för vargdrev.

För att förstå varför dåtidens samhälle lade ner så stora resurser på att ha utrota vargarna, måsten förstå det hot som vargen innebar – både mot människor och kreatur.

Under toppåren på 1800-talet dödade varg stora mängder husdjur och boskap i Sverige. Det sades att råttorna åt upp spannmålen och vargarna åt upp boskapen; eller att vargarna beskattade landsbygden hårdare än staten.

Mellan åren 1827 och 1839 dödades i snitt 500 vargar per år, enligt SLU.

Nyheten om att Gysingevargen som åren 1820/21 anföll 31 människor, varav nio barn dog, ökade säkert rädslan för vargen vargen. Gysingevargen är den varg som dödat flest människor i Sverige. Även före 1820 finns ett antal dokumenterade fall där människor, främst barn, dödas av varg.

Denna bild är tagen på bottnen mellan valkarna i varggårdens västra del. På bilden syns tydligt profilerna av de stora vallarna. Profilen är markerad med rött för tydlighetens skull.

Varggården utanför Rimbo är en lagskyddad fornlämning. Den är inte undersökt. När den anlades är därför inte känt. Den kan vara från medeltiden, eller så sent som från 1800-talet. Oavsett vilket är det en ovanlig fornlämning.



Jägaren Erik begravdes som på järnåldern

Publicerad den av
Svara

Hans jordiska stoft återbördades till den skog han jagade i under större delen av sitt liv. En samling naturstenar markerar hans grav, som på många sätt liknar en grav från järnåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Våren 2023 drabbades 77-åriga Erik av stroke och i april avled han. Han var en hängiven jägare. Stora delar av sitt liv tillbringade han i hemmaskogen. Och där, inte långt från sitt favoritpass där han sköt flera hundra vildsvin, begravde familjen hans aska.

Fotnot: Erik hette något annat. Hans familj har inget emot att Sverigereportage skriver om honom, så länge plats eller namn inte nämns.

Eriks grav består av ett enkelt röse. Den ligger på den mark där han jagade under stor del av sitt liv. En enklare skylt med en minnestext kommer att resas på platsen. I närheten är en rododendron planterad.

Jag träffade Erik för första gången för tio år sedan. Senare kom jag att jaga på samma mark. Vid ett tillfälle blev vi ståendes kvar i skymningen, där hans grav nu ligger, och diskuterade jakt och natur.

Sista gången Erik satt på sitt pass var i slutet av mars. Kort därefter blev han sjuk. Han ville komma hem från sjukhuset, men så blev det aldrig. Han var för dålig.

Erik hade tydligt sagt att han ville ha en så enkel begravning som möjligt, med så lite inblandning av kyrkan som möjligt. Och så blev det. Efter att familjen beviljats tillstånd av Länsstyrelsen samlades familjen i skogen, inte långt från hans pass.

Där i skogen spred/grävde familjen ner askan efter Erik. Ett mindre stenröse anlades som en grav.

Utsikt från Eriks jaktkoja.

Hans grav är en enkel samling av stenar som tagits från platsen. Den ligger på en bergshöjd i en skogsbacke som vätter mot öster, söder och väster. Platsen är relativt öppen efter en huggning för några år sedan. Fyra mindre granar som bildar en rektangel som ramar in Eriks gravröse.

Erik är inte den första person att begravas i denna skog. En bit därifrån finns en nästan identisk ensamliggande grav. Men den graven är cirka 2 000 år äldre än Eriks.

Ensamliggande gravar är ett arkeologiskt benämning på en typ av gravar som i regel dateras till den forntida tidsperiod som kallas järnålder. Det var en tid då de döda i regel begravdes i ättens gravfält. Ibland begravdes de döda i ensamliggande gravar. Att Eriks grav liknar en grav från järnåldern är dock en slump.

Hans äldsta son, som även han är en hängiven jägare och som bor mitt i jaktmarken i närheten av pappans grav, berättar att askspridningen var en stilla tillställning med familjen samlad. Han kände sig manad att säga några ord.

-Han ville absolut inte ha någon präst närvarande. Jag berättade om alla våra jaktminnen, om hur många vildsvin han sköt, om att han sköt sin första älg där borta och att hans lyckligast tid var innan han började med golfen. Jag ska se till att det kommer upp en skylt med hans namn på platsen, säger sonen.

Kanske är det som myten säger: ”Jägare dör aldrig – de går bara längre in i skogen”.

På frågan om hur det känns att ha sin fars aska begravd på den egna marken, svarar han:

-Det känns helt naturligt. Han fick som han ville. Här uppe på skogen hör han hemma. Vi valde en plats där det är sol hela dagen. Jag vill även jag att min aska sprids där den dagen det är dags. Kanske kan det få ungarna att bo kvar när jag är borta, säger han.

Härom dagen gick jag förbi den plats där Erik och jag stod och pratade och där hans aska är spridd/begraven bland granrötter, aspar, mossa och blommande skogsstjärnor. Det slog mig att det kanske är som i den gamla myten, om att jägare aldrig dör – de går bara längre in i skogen.

Runben – meddelanden från medeltiden

Publicerad den av
2


Från 1000-talet och fram till 1200-talet ristade Sigtunaborna runtexter på revben.
På ett 90-tal kända runben finns allt från klotter, besvärjelser mot sjukdomar, kristna böner och även en hyllning till kungen ristade.
Ristningarna ger en unik inblick i det vardagliga användandet av runor på vikingatiden och medeltiden.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum

Uppland. Runor ristades inte enbart på stenar, vilket är lätt att tro med tanke på att det finns över 2 5000 kända runstenar i Sverige. En sällsynt, arkeologisk fyndkategori i stadslager från tidig medeltid är runben – djurben på vilka människor ristade med runor för cirka 1000 år sedan.

Detta runben, som påträffades vid Drakegården intill Stora gatan i Sigtuna, är svårtolkat. Dessutom tycks vara ristade av flera personer. På ena sidan finns en ristning som tolkats som: ”Slå Kåte på benet”. På andra sidan finns runföljd som tolkats som : vi skiftar” – vilket kan syfta på någon form av markaffär. När benet hittades var det nerstucket i jorden på en medeltida tomtgräns.

Att runor användes som vardagsskrift på vikingatiden och medeltiden vet man sedan tidigare. De flesta vardagliga runtexter ristades sannolikt på trä. Men trä är ett material som snabbt bryts ner i jorden. Djurben däremot, som revben från nötboskap, bevaras mycket bättre i kulturlager.

Sigtuna, belägen intill Mälarens strand mellan Uppsala och Stockholm, anlades i slutet av 900-talet. Genom staden går Stora gatan, som har samma sträckning idag som när staden anlades.

Sigtunas runben är daterade från slutet av 1000-talet och fram till början av 1200-talet. De flesta ristningarna är gjorda på revbenen nöt, men ristningar på andra djurben förekommer. De flesta runben är fragment av sönderbrutna ben. Ett fåtal hela runben har påträffats.

1982 hittades detta runben (S19) som är ristat på två sidor. På andra sidan finns är en kristen bön ristad. Mer om den andra sidans ristningar längre fram i reportaget.


Runbenen förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin. Där finns fynd från den moderna Sigtunaforskningens vagga på 1910-talet och fram till idag. Magasinet omfattar 160 000 fyndposter.

I reportaget beskrivs revben som är ristade på bägge sidor, som sida ett och två. Det är dock oklart i vilken ordning sidorna ristades. Numreringens syfte är att förenkla beskrivningen av dessa runristningar.

Anders Söderberg är arkeolog vid Sigtuna Museum And Art. Han berättar att närmare hälften av Sigtunas runbenen har hittats i samband med arkeologiska undersökningar de senaste årtiondena. Det första påträffades 1925.

-Efter fyndet 1925 dröjde det fram till 1982 innan nästa runben hittades – ett revben med bland annat lönnrunor. Det hittades i kvarteret Guldet. En stor ökning av runbensfynd kom i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren1988-90 – då ett tjugotal runben hittades. Det innebar att intresset för runbenen ökade, säger Anders Söderberg.

Kvarteret Professorn intill Stora gatan.I detta kvarter genomfördes ett flera stora arkeologiska undersökningar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Vid slutet av vikingatiden och början av medeltiden var Mälarens vattennivå betydligt högre än idag. Då, för cirka 1000 år sedan, låg strandlinjen ungefär i höjd med det vita huset som syns en bit ner i gränden i bildens högra kant.

I kvarteret Professorn, ett kvarter som ligger mitt på Stora gatan och som sluttar ner mot den vikingatida och medeltida strandlinjen, genomfördes flera stora arkeologiska undersökningar från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Där hittades ännu fler runben och andra sensationella fynd.

Ett av Professor-grävningarnas runben är litet, avbrutet och har grunt ristade runor. Det är daterat till 1000-talets slut.

Runtexten på benet lyder:

”Herr Niklas”

Tolkning: Helmer Gustavson/Riksantikvarieämbetet.

Vem denna Herr Niklas var är oklart. Men det kan vara namnet på en präst som var verksam i Sigtuna på 1000-talet.

”Herr Niclas” står det ristat på revbenet.

Magnus Källström, runolog vid Riksantikvarieämbetet, säger att runben har påträffats i många medeltida städer i Sverige. Men ingen annan stans har så många hittats som i Sigtuna stad. Runben har även påträffats utanför städer, bland annat Mälby i Tillnge utanför Enköping och vid Gamla Uppsala kyrka.

I Sigtuna stad har 130 runristade lösföremål påträffats, varav ett 90-tal är runben. Bland övriga runristade föremål finns bland annat kopparbleck, en elfenbenskam från Medelhavsområdet, knivskaft, en stämnyckel till en medeltida harpa och en trätrissa som troligen används för undervisning.

Innehållsmässigt är det en ganska stor variation bland Sigtunas runben. Där finns bland annat runtecken utan språklig innebörd, skrivövningar, namn, uppgifter om markaffäree, besvärjelser mot sjukdomar/troll och kristna böner.

I ristningen på ett av de mest udda runbenen, som nämns tidigare i reportaget, finns uppmaning att sparka en namngiven person på benen. Ett annat runben har tolkats som: ”gott öl”.

Fotografering av runben i Sigtuna Museum and Arts magasin i Sigtuna.

Ett av de mest uppmärksammade runbenen påträffades i samband med den stora arkeologiska undersökningen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Det så kallade ”kungsbenet” är ett helt revben från nötboskap som innehåller både skryt och en hyllning till kungen, som uppges äga mest mark och vara mest givmild.

Kungabenet är ristat på bägge sidor och påträffades på en obebyggd yta, mellan två hus som daterats till 1200-1230-talet.

Kungabenets runtexter lyder:

”Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom. … Kungen är den bäste man-
nen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild.”

Tolkning: Helmer Gustavson.

Till skillnad mot andra runben är kungsbenet komplett. Foto: Sigtuna museum.
Kungabenet innehåller en på många sätt unik runristning. Foto: Sigtuna museum


En annan typ av runben är besvärjelser mot troll och sjukdomar.

Det så kallade ”feberbenet”, som hittades i kvarteret Professorn, är bland annat ristat med lönnrunor/trolldomsrunor. Det är en svårtolkad runtext där man kan ana att någon är svårt sjuk i feber och har varande sår.

Om man ser ristningen ur ett medmänskligt perspektiv kan man tänka sig en nära anhörig, som i desperation, vände sig till de magiska (hedniska) runorna för att försöka bota den sjuke.

Feberbenet runristning är tolkad som följande:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han
(dvs. besvärjaren) band febern, kros-
sade(?) febern. Och sejdandet gjorde
slut på sårhuset. Han har fångat varet
fullständigt. Fly bort feber!”

Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

En liknande besvärjelse finns ristad med runor på ett kopparbleck från Sigtuna.

Det så kallade ”Feberbenet” från Sigtuna. Foto: Sigtuna museum


På runbenen förekommer även ristningar som är tolkats som skrivövningar. Det typiska upplägget i dessa skriv/ristningsövningar är att futharken, det vill säga den 16-typiga runraden, har upprepats med olika uttryck och grad av skicklighet.

På ett ben ser det ut som om någon ristat futharken spegelvänd. Det är en svårtolkad ristning som påminner om krypterade runben som hittats i Sigtuna. Kanske är det en avancerad skriv/ristningsövning. Kanske är det en test som getts till en vän eller bordsgranne, för att se om denne kunde tyda runorna. ”Tyd runorna” är en formulering som finns på flera runben.

På detta runben har någon ristat den 16-typiga runraden, futharken, baklänges. Kanske är det en skriv/ristningsövning eller en utmaning för en vän eller bordsgranne att tyda.


En av frågorna som forskarna funderar över är hur utbredd läs- och skrivkunskap var i det tidigt, medeltida Sigtuna och vilka det var som ristade dessa ben. Kanske finns svaret på den frågan i runbenen med uppenbart religösa/kristna motiv.

Ett av dessa ”religösa” runristningar finns på baksidan av det ben med lönnrunor (S19), som är återgivet med bild tidigare i reportaget. På baksidan, eller om det är framsidan, har upphovsmannen först ristat ett längsgående streck, på vilket den bönliknande runtexten har ristats. Benet är avbrutet i bägge ändarna och runtexten är därför inte komplett.

Runtexten lyder:

”…Crux(?). Jesus, Jesus, Jesus! Kalkens … Jesus, Jesus, [Jesus(?)]!”

Tolkning: Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

Ett annat exempel på ett runben, eller snarare ett fragment av ett runben, med liknande ristning kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren:

”Crux Marcus. Crux Lucas. Crux Matth[aeus(?). Crux(?) I]oannes(?). Crux Maria, mater(?) Domini(?).
»Kors Marcus. Kors Lukas. Kors Matteus(?). [Kors(?)] Johannes(?). Kors Maria, Herrens(?) moder(?)”

Mycket tyder på att det var en maktelit, kanske inom kyrkan, som är representerade i dessa runben.

När seden att resa runstenar i landskapen ebbade ut i början av 1100-talet, levde runskriften kvar inom kyrkans väggar en bit in på medeltiden. Detta är särskilt tydligt på Gotland och i Uppland, där runinskrifter förekommer på kyrkklockor och byggnadsdetaljer, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare vid olika tillfällen:

Andors fagra runor

Husaby kyrkas runristade gravhällar

Baksidan (S19) på det runben med lönnrunor som beskrivs tidigare i reportaget.

En bit in på medeltiden övertog det latinska alfabetet runornas roll som skriftspråk. Denna skriftliga brytningstid syns även i Sigtunas runben. År 2011 påträffades ett runben i kvarteret Kammakaren. Benets ristningar består av både runor och latinska bokstäver.

Runbenet har daterats till 1100-talets senare del och har inte gått att tolka.

Ristning nummer ett:

”AIHN” + (alternativt: AIMN +)

Ristning nummer två:

”lþu”

Helmer Gustavsson (1938-2018) arbetade som runolog vid Riksantikvarieämbetet. Han gjorde stora vetenskapliga insatser i förståelsen och uppmärksammandet av Sigtunas runristade lösföremål.

Så här beskrev han det svårtolkade revbenet med lantinska bokstäver och runor:

”Att det på revbenet både förekommer en inskrift med runor och med latinska storbok- stäver är språkhistoriskt intressant. Någon tolkning kan dock inte ges. Att en bokstavsin- skrift AIMN skulle återge böneordet amen är inte troligt med tanke på den gängse skriv- ningen amen av detta ord” skrev Helmer Gustavsson.

Ristat revben med latinska bokstäver och runor. Notera den stävliknande ristningen, som tolkats som ornament, längs till vänster på benet.

Runbenen kan vara svåra att upptäcka, särskilt om de är täckta med jord. Djurben är dessutom en vanlig fyndkategori och det är långt ifrån alla runben som är ristade. Att urskilja ett ben, med runtecken som knappt är synliga, bland hundratals (i vissa fall flera ton) djurben är en svår uppgift som kräver en uppmärksam blick.

Det är inte ovanligt att runben upptäcks efter att den arkeologiska undersökningen är avslutad och benmaterialet gås igenom av experter.

Några av de runben som påträffats i Sigtuna stad sedan år 1925. Bland fynden finns även isläggar och en hornsked dekorerad med flätbandsteknik.


Det finns många obesvarade frågor kring Sigtunas runben. Man vet till exempel inte om de skrevs/ristades som personliga anteckningar, eller om de skrevs som meddelanden (som medeltida sms) eller om de hade andra syften, till exempel som övningar.

Till skillnad mot runstenarnas språk, som ofta är schablonartad minnesskrifter där man kan förvänta sig ett visst innehåll, representerar ristningarna på runbenen ett alldagligt språk. I runbenens ristningar träder den medeltida människan fram i sin vardag.

På frågan om Anders Söderberg har någon favorit bland runbenen, nämner han det så kallade PAX TECUM-benet, som är daterat till slutet av 1000-talet. Det består av latinsk text och runor och hittades i kvarteret Professorn. Det är det äldsta kända belägget för mötet mellan runor och latinska skrift i Sigtuna stad.

Ristningen skall sannolikt tolkas som:

”PAX TECUM” som är latin och betyder ”Fred.Fred vare med dig”.

– PAX TECUM-benet är ett dramatiskt möte mellan gammalt och nytt, vikingatid och medeltid, runor och latinsk skrift. Benet sammanfattar ett paradigmskifte, säger Anders Söderberg.

PAX TECUM-benet, där både latinska bokstäver och runor har använts. PAX TECUM betyder ”Fred vare med dig”, vilket är den katolska kyrkans fridhälsning. Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet.


Fotnot: Sverigereportage vill tacka Sigtuna Museum and Art och arkeolog Anders Söderberg för tid, tålamod och att undertecknad fått tillgång till runbenen för fotografering.

Jens Flyckt/Sverigereportage


Igelstastenen – runstenen i korridoren

Publicerad den av
1

I Fornhöjdens vårdcentral i Östertälje står Igelstastenen – en runsten som på många sätt är säregen. Den har bland annat ovanlig ornamentik, ett rundjur med huggtänder och kluven tunga. De få runor som är bevarade tolkas till ett mansnamn som inte är känt från någon annan runsten.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto på runsten Sö 279: Klaus Fuisting/Public Domain

Södermanland. Fornhöjden är en stadsdel och ett av Östertäljes miljonprogram. I det lilla centrumet, där det bland annat finns en matbutik och en liten krog, ligger den lokala vårdcentralen. Innanför entrén står den märkliga runstenen uppställd.

Igelstastenen är ett runstensfragment av sandsten. Stenen hittades 1985 i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård.

Det är inte en hel runsten, utan ett fragment av röd sandsten. Fragmentet påträffades i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård, strax söder om Fornhöjden, 1985. Det låg i Igelsta gårds trädgård fram till år 2003. Då flyttades stenen till vårdcentralen.

Fyndplatsen ligger i ett kulturlandskap med många spår från brons- och järnålder. Där finns bland annat hällristningar, gravfält, liggmilor, vägbankar och boplatser.

Ristningen är daterad till 1000-talets första hälft. Trots att endast ett större fragment av runstenens mittparti återstår, är det tydligt att det ursprungligen måste ha varit en märklig runsten.

Stenens mest iögonfallande detaljen är rundjurets huvud – som med sitt ovala öga, uppspärrade gap, spetsiga huggtänder och långa reptiltunga, påminner om en blandning mellan drake och huggorm.

Igelstastenen är märklig på många sätt. Rundjurets, fyrkantiga huvud med huggtänder och kluven tunga är den mest iögonfallande detaljen.

Jämfört med många andra samtida runstenar, vars rundjur ofta har ett betydligt mer harmoniskt bildspråk, är Igelstastastenens rundjur utmärkande med sitt närmast fyrkantiga huvud andra utmärkande detaljer.

Förutom en kortare notis i tidskriften Fornvännen från1985, dröjde det 29 år innan Igelstastenen fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det skedde när runologen Magnus Källström skrev om den i Riksantikvarieämbetets K-blogg år 2014.

Läs Magnus Källströms blogginlägg om Igelstastenen här: Runormen på vårdcentralen.

Han skriver att rundjurets huvud vid första anblicken inte ser särskilt förtroendegivande ut, men att det finns en utseendemässigt släktskap till andra sörmländska runstenar. Han nämner bland annat en runsten vid Strängnäs domkyrka, Sö 279, som har en kluven tunga och vassa huggtänder.

Runsten Sö 279. Notera djurhuvudets likhet med Igelstastenen. Foto: Klaus Fuisting/Public Domain.

Längst upp på Igelstastenen syns den nedre armen på en kristet kors – som även det är märkligt. Om denna korsarm skriver Magnus Källström följande:

”Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.”

Knutrunor är en mycket sällsynt typnav runor som endast är kända från en runsten i Sverige, i Gästrikland.

Läs mer om knutrunor här: knutrunor.

Igelstastenens märkliga, undre korsarm.

Igelstastenen är ristade med stungna runor, som är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden. Genom att förse vissa runor med punkter, till exempel u-runan som försågs med en punkt mitt i tecknet, kunde runtecknet representera fler tecken. Stungen u-runa blev y. Genom de stungna runorna utökades den 16-typiga runraden.

I och med att så mycket saknas av runtexten är kvarvarande runor svårtolkade. Men enligt Magnus Källström bör runorna kunna tolkas som följande:

”… efter Ögrim …”.

2016 publicerade Magnus Källström en analys av namnet på Igelstastenen i Tidskrift för nordisk personnamnsforskning: Ett oläst namn på Igelstastenen i Östertälje.

Enligt Magnus Källströms efterforskningar är namnet Ögrim inte känt från någon annan vikingatida eller tidigmedeltida runsten.

En del av Igelstastenens kvarvarande runrad. Notera att u-runan och i-runan har försetts med varsin punkt. Dessa runor är i och med punkterna stungna. Det är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden som innebar att till exempel att u blev ett y med punkten.

Att Igelstastenen flyttades berodde dels på att den behövde skyddas mot väder och vind. Att det blev en vårdcentral var inte en slump. Inom allmogens folktro fanns det en uppfattning om att bland annat runstenar och andra stenblock med märkliga formationer, kunde bota värk och andra krämpor.

Denna folkliga uppfattning är sannolikt kopplad till den tradition som uppstod kring skålgropar/älvkvarnar på 1600/1700-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare.

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria.

Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar.

Mellan Fellingbro och Örebro stor en runsten – Nastastenen. År 1672 besökte Johan Hadorph platsen. Han var riksantikvarie mellan åren 1679–1693 och anses vara den första person som genomförde en arkeologisk på Birka på Björkö i Mälaren.

På plats vid Nastastenen, som då låg ner, konstaterade Johan Hadorph att allmogen hade offrat nålar på runstenen. För att slippa värken lär även ortsborna bitit i runstenen (läs sätta värken som i värktallar). Enligt Hadorphs beskrivning var runstenen slitet på den plats folk hade bitit i den.

På så finns en parallell mellan Igelstastenen och Fornhöjdens vårdcentral, även om modern läkarvård inte ska förknippas med allmogens folktro och offerriter på 1700-talet. Det var dessutom inte första gången i modern tidsomställningen en runsten placerades i en vårdinrättning.

Fornhöjden vårdcentral i Östertälje, några mil söder om Stockholm. Igelstastenen står sedan år 2003 uppställd innanför vårdcentralens entré.

På en skriftlig fråga till Magnus Källström, om det gjorts några efterforskningar vid Igelsta gård efter runstens resterande delar, svarar han:

”Att döma av artikeln i Fornvännen 1985 misstänkte man då att det kunde finnas fler fragment längre ned i jorden, men det är oklart om det gjordes några fler undersökningar. Det kan kanske finnas en idé att ta en ny titt i närheten av fyndplatsen.” skriver Magnus Källström.