Slaget vid Falebro utanför Uppsala

Publicerad den av
1

Slaget vid Falebro år 1161 utanför Uppsala är ett våldsamt mysterium.
En man vid namn Fale Bure ska det året ha tågat med en bondehär från Hälsingland mot Uppsala. Där mötte och besegrade danska trupper som hämnd för halshuggningen av den svenska kungen Erik den helige.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax sydöst om Uppsala, vid Sävjaån, ligger Falebro. Platsen är sedan 1700-talet förknippad med ett slag, den mystiska befälhavaren Fale Bure från Hälsingland och den svenska kungen Erik den Heliges våldsamma död.
Det här är en märklig historia som i stort sett saknar belägg i historiska källor, men som ändå levt kvar som sägen in i våra dagar och som har beskrivits som en verklig händelse.

Medeltida riddare i strid. Denna kalkmålning från Roslagsbro kyrka i Uppland är egentligen inte representativt för 1100-talets krigsföring och det påstådda slaget vid Falebro. Rustningarna i målningen skildrar snarare 1400- 1500-tal. Tyvärr är det inte så lätt att hitta realistiska stridsskildringar från 1100-talet. Därför har Sverigereportage ändå valt att använda detta motiv som illustration.

Enligt Erikslegenden, som började skrivas på 1270-talet, så var kung Erik Jedvardsson, som senare blev Erik den helige, dödad av danskarna efter en mässa i Trefaldighetskyrkan i Uppsala år 1160. När kungen fick höra om att danska styrkor närmade sig valde han att vänta till mässan var klar. Då gick han ut i numerärt underläge och mötte fienden. När kungen låg halvdöd på marken högg danskarna ”vanvördigt” av hans huvud.

Erikslegenden är resultatet av en religös och folklig kult kring Erik den helige och kan därför inte betraktas som historisk källa. (reds.anm.)

Ur Eriklegenden som började nertecknas på 1270-talet och som berättar om kung Erik Jedvardsson, som efter sin död i Uppsala helgonförklarades och fick namnet Erik den helige. Citatet beskriver händelserna innan han halshöggs.

Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef. På frågan hur han ser på slaget vid Falebro säger han att frågan är intressant, men problematisk.

-Enligt historien, eller snarare sägnen, ska en man vid namn Fale Bure ha deltagit i Erik den heliges korståg i Finland i mitten av 1100-talet. År 1160 lät den danska kronprinsen, Magnus Henriksson, halshugga Erik den helige i Östra Aros, som idag heter Uppsala. Fale Bure ska då samlat hälsingar och tågat ner till Uppsala. 1161 möttes hälsingebönder och danskar utanför Uppsala, ett slag som Fale Bure och hans hälsingebönder segrade i, säger Bent Syse.

Bent Syse.

Fale Bure, eller Fale Hin Gamle som han hette enligt sägnen, ska ha stupat i slaget mot de danska styrkorna. Därefter ska platsen vid Sävjaån därför fått hans namn – Falebro.

Den svenska kungen Erik den helige, eller Erik Jedvardsson som han hette i livet. Lite är känt om honom och något porträtt av honom finns inte bevarat. Enligt Eriklegenden halshöggs han av den danska prinsen, Magnus Eriksson som gjorde anspråk på tronen, efter en mässa i Uppsala den 18 maj 1160. En analys av vad som anses vara hans kvarlevor och som förvaras i ett relikskrin i Uppsala domkyrka, visar att personen var cirka 35 år gammal, kraftigt byggd och hälsosam när han dog. Benen hade flera huggskador efter strid. En avhuggen halskota visar att han dog av halshuggning. Denna trästaty föreställande Erik den helige är från 1300-talet och finns i Roslagsbro kyrka, Uppland.

Sägnen om Fale Bure nertecknades första gången år 1634, i Johannes Bureus verk ”Sumlen”, som består av korta anteckningar om folk, byggnader, poesi, recept, sägner och annat. Johannes Bureus (1568-1652) var Sveriges första riksantikvarie och ägnade mycket tid åt att resa runt och nedteckna fornlämningar, runor och sägner.

Falebro strax utanför Uppsala. Enligt sägnen har platsen fått sitt namn av befälhavaren Fale Bure från Hälsingland, som på platsen stupade i strider mot danskarna år 1161. I bakgrunden skymtar vattentornet i Uppsalas industriområde Boländerna.

År 1648 påträffades en hästsporre i samband med dikning mellan Falebro och närliggande Danmark kyrka, som är från 1300-talet och som enligt prästen Olaus Magnus (1490-1557) fått sitt namn efter fiendens hemland.
På 1700-talet publicerade Johan Peringsköld ett bokverk om fornlämningar i Sverige. Där kopplar Peiringskiöld samman sporren med sägnen om Fale Bure och Falebro. Nutida forskning har dock visat att Peringskölds datering var felaktig. Sporren, som förvaras vid Historiska museet i Stockholm, är inte alls är från1100-talet, utan från 1400-talet.

Hästsporren som påträffades 1648 vid Falebro. Foto: Christer Åhlin, Historiska museet/SHM

Även sägnens kopplingar till ortnamnet är felaktigt. Bent Syse säger att Fale Bure med största sannolikhet är en uppdiktad person, som inte har något med Falebro att göra.

-Detta namn kan härledas till äldsta kända belägget Fardhabro från 1400-talet. Det har lett till tolkningen att det i Falebro ingår antingen ett personnnamn Fardhe, som skulle kunna betyda resande eller köpman, eller ett naturnamn Fardher med betydelsen vadställe, säger Bent Syse.

Nu som då är bron vid Falebro en viktig förbindelse för trafiken
mellan Roslagen och Uppsala.

Platsen där dagens Falebro ligger har varit överfart i tusen år. Den nuvarande bron är från 1967 och ersatte en bro från 1700-talets slut. I gamla tider var detta vägen till och från Uppsala, Roslagen och Stockholm. Det finns indikationer som pekar mot att det kan ha funnits en bro på 1400-talet. Två runstenar vittnar om att platsen hade någon form av överfart, kanske vadställe, redan på 1000-talet.

Några kilometer öster om Falebro ligger Mora äng och Mora stenar – den medeltida kungavalplatsen på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland. Där valdes bland annat Magnus Ladulås, år 1275, till kung.

Runsten U 947 vid Falebro, strax utanför Uppsala. Stenen står sannolikt på sin ursprungliga plats. Texten lyder: ”Torsten och Vige lät göra denna bro för Assurs, sin svågers, ande. Nu är så sagt för själen: gud hjälpe. Äsbjörn gjorde…”
Ett par hundra meter nordöst om dagens brofäste finns två hålvägar och ett gravfält. Där står ytterligare en runsten, U 948, som berättar om en son som for till alla länder. Dessa stenar markerar troligen någon form av överfart på 1000-talet.
U-947 en sommarkväll år 2020.

-60 meter öster om nuvarande landsvägsbro fanns enligt Lantmäteriet en tidigare bro. På en karta från 1640 är bron markerad och då benämn som ”Fållebro”. Bron finns även med på 1867 års generalstabskarta och på Häradsekonomiska kartan från åren 1859-63. Inga synliga lämningar syns efter den bron idag, säger han.

Den nuvarande bron vid Falebro byggdes 1967. I bakgrunden syns Danmark kyrka från 1300-talet. Den tidigare bron var sannolikt en konstruktion från 1796. När den första bron över ån byggdes är oklart, men det finns uppgifter som pekar mot 1400-talet.

Sägnen om Fale Bure innehåller fler motsägelsefulla detaljer. Det gäller bland annat den danska prinsen, han som halshögg den svenska kungen, som tycks ha avlidit vid två tillfällen år 1161.

-Erik den heliges baneman, Magnus Henriksson, deltog i slaget vid Örebro 1161. I slaget, som skedde mellan Magnus styrkor och den svenska Karl Sverkersson, stupade Magnus. Om Fale Bure dessutom besegrade Magnus Eriksson 1161 utanför Uppsala, samtidigt som han stupar i Örebro, gör inte historien mindre osäker, säger Bent Syse.

Där strandkanten buktar ut i Sävjaån, i höjd med stolpen, låg den tidigare bron vid Falebro. I bakgrunden skymtar den andra runstenen och längst bort syns E4:an.

Möjligen är det Perngskölds teorier om sporren, som tillsammans med Bures sägen om Fale Bure, som gett upphov till slaget vid Falebro.

-Med största sannolikhet har Fale Bure inte existerat, ej heller har han varit med på Erik den heliges korståg i Finland och kanske har inte ens Erik själv varit i Finland, säger Bent Syse.

Trefaldighetskyrkan i Uppsala strax söder om domkyrkan. Detta är dock inte samma byggnad som Erik den helige deltog i mässa i när danskarna anföll och sedan halshögg kungen. Det har stått åtminstone två tidigare kyrkor på platsen. Den nuvarande byggnadens äldsta del, sakristian,är från 1200-talet.

Bent Syse fortsätter:

-Eriks påstådda korståg mot Finland saknar stöd i andra källor, och har därför kritiserats för att vara en uppdiktad berättelse med tveksamt innehåll.

Går det helt att avfärda slaget vid Falebro som myt?

-Grunden för ett slag vid Falebro är mycket osäker, i alla fall med ovanstående personer inblandade. Men det är en spännande och intressant sägen. Kanska det skulle platsa in i raden av ”sägner om slag” runt Uppsala och där finns det några till om man vill luska vidare, säger Bent Syse.

Djävlar och halshuggning av barn

Publicerad den av
Svara

Sedan år 1471 har konfirmander, brudpar och andra församlingsmedlemmar betraktat och säkert känt fasa över motiven i Roslagsbros kyrkas kalkmålningar.
I ett av motiven gör sig Abraham sig redo att med svärd halshugga sin son.

Text och foto: Jens Flyckt

Abraham betraktas, både av judar och kristna, som grundare av judendomen. Inom Islam, där han heter Ibrahim, ses han som en av de viktigaste profeterna.

Abraham ska på uppmaning från Gud offra sin son, Isak. Men i sista stund griper Guds ängel tag i hans arm och stoppar honom. Notera vedhögen där han skulle bränna kroppen på.
Medeltida kalkmålningar i Roslagsbro kyrka, Uppland.

Det är framför allt i Första Moseboken (Gamla testamentet) som det berättas om Abraham, som ska ha blivit 175 år gammal och som hundraåring fick sin sista son, Isak.
Abrahams betydelse är knuten till hans förbund med Gud – som mot hans lojalitet lovar att hans ättlingar ska få ärva landet.

Roslagsbro kyrkas mellersta valv med kalkmålningar från 1470-talet. Längst ner till höger i bilden skymtar motivet med Abrahams offer.

För att pröva Abrahams lojalitet kräver Gud att han ska offra sin son Isak som brännoffer, enligt den kristna traditionen. Abraham gör sig beredd att halshugga och sedan bränna sonen. Han höjer svärdet, men i sista sekund greppar Herrens ängeln hans arm och säger åt Abraham att offra en vädur istället.

I ett annat av många andra motiv i Roslagsbro kyrka leder djävulen en yngling ut ur koret.

Djävulen leder bort en yngling, kalkmålning i Roslags-bros kyrkas kor.

Kalkmålningarna i Roslagsbro kyrka kan spåras till 1300-talet, men ersattes med nuvarande målningar på 1470-talet. Väggmålningarna kalkades över år 1752, men togs fram 1929. Vid restaureringen skadades väggmålningarna.

Valvmålningarna, där bland annat Abrahams offer skildras, har aldrig varit överkalkade.

Enligt äldre uppgifter fanns tidigare årtalet 1471 angivet i kalkmålningarna.

Likbilen som blev campingbil

Publicerad den av
3

Knivstabon Peter Hallbergs veteranbil är inte lik någon annan – det är en Ford likbil från 1938, som byggdes i ett exemplar i den uppländska orten Östhammar.
Numera har likkistan fått ge plats åt en säng för övernattning vid olika bilträffar.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var den lokala begravningsentreprenören i Östhammar som 1938 beställde en ny likbil.

-Det är en udda bil i och med att den enbart är byggd i ett exemplar. När den levererades från Fordfabriken till Östhammar, så bestod den enbart av chassit, bakskärmar, framskärmar, vindruta och drivlina. Karossen byggdes av Östhammars bilcentral, säger Peter Hallberg och parkerar framför den byggnad i Östhammar där hans bil byggdes för 80 år sedan.

80 år efter att Peter Hallbergs Ford-likbil byggdes var den tillbaka utanför de tidigare verkstadslokalerna i Östhammar.

Idag är det trafikskola i de gamla verkstadslokalerna. Men byggnaden ser ungefär likadan ut nu som då.

Likbilen var i tjänst i närmare 50 år i det lilla samhället och omgivande trakter.

– Mellan 1938 och 1947 användes den som likbil i Östhammar. Efter en renovering 1947 gick den sporadiskt som reservbil hos begravningsentreprenören. Det skedde ända in på 1980-talet och därefter såldes den. Det intressanta är att den aldrig varit undanställd, utan att den har rullat sedan 1938, säger Peter Hallberg.

Det är länge sedan det kördes likkistor i Peter Hallbergs Ford-likbil.

Peter Hallberg köpte likbilen 1998. Egentligen var det ett byte mot en Sugga – en Volvomodell från 1940-talet.

Likbilen är i stort sett i originalskick och utrustad med tidstypiska tillbehör som sidosökare. Motorn utbytt men är av originaltyp – en V8:a med sidventiler. Växellådan är treväxlad manuell.

Den pålitliga sidventilsmotorn var vanlig i bilar fram till 1950-talet, då den ersattes av toppventilsmotorn. En nackdel med sidventilsmotorn är att den är mindre effektiv. (reds.anm.)

-Motorblocket är nytt. Det gjöts 1974, säger Peter Hallberg.

Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst i Östhammar, så kommer vissa Östhammarsbor fortfarande ihåg den.

Det är länge sedan några lik kördes i Peters likbil. De stora sidofönstren, som är typiska för likbilar, är sedan länge igenlagda. Där kistan tidigare stod har Peter inrett utrymmet med sängstomme och förvaringsutrymmen. Där har han och sambon sovit många gånger i samband med resor till olika bilträffar runt om i landet.

-Det längsta jag åkt var till norska Halden. Det var år 2000 och när jag kom dit snöade det.

För övrigt används likbilen som en reklamplats för Peters företag.

På denna adress i centrala Östhammar var Forden hemmahörande i 50 år. Idag bor en av sönerna till den man som beställde Forden på adressen.

Peters likbil stor uppmärksamhet. Intresset för gamla likbilar, ambulanser och liknande fordon har ökat under senare år.

-Numera är det populärt med gamla likbilar. Men när jag köpte forden så var den ett känsligt ämne. Det var många som tyckte det var äckligt och läskigt. Då vågade jag knappt säga vad bilen hade använts till för att folk var så känsliga och lättkränkta, säger Peter Hallberg.

Tillbaka i det lilla kustsamhället Östhammar efter 80 år.

Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst och rullade i Östhammar, minns folk den fortfarande. I samband med att bilderna till detta reportage togs kom en man fram. Det var en av sönerna till den man som beställde forden 1938.

Batman från Haninge

Publicerad den av
Svara

På Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm dyker plötsligt en högrest, mörk gestalt upp i snömodden. Det är Batman från förorten Haninge.

Text och foto: Jens Flyckt.

Vid löningshelgen händer det att Batman tar tunnelbanan från Haninge in till Stockholm. Där brukar han gå fram och tillbaka en stund och visa upp sig inför häpna turister och shoppare. Så har han gjort i över fem års tid.

Batman i Gamla stan i Stockholm.

Bakom latexdräkten, ansiktsmasken, kängorna och manteln, gömmer sig Eskil. Eller, jag menar, gömmer sig gör han verkligen inte.I Alla han möter reagerar. Många vill ta bilder.

– Kolla, Batman, ropar ropar en person som håller på att röja snö på hustaken.

Inte helt oväntat är Eskil, som utan sin utstyrsel är en helt vanlig person med ett vanligt jobb, ett stor Batmanfan. Han samlar på allt som har med den fladdermusinspirerade superhjälten att göra. Och så samlar han på Star Wars.

Dräkten har han sytt själv och han gillar uppmärksamheten.

Var det självklart att du skulle bli Batman?

-Ett tag var jag Darth Wader. Men Batman känns bättre. Det är mer jag, säger Eskil-Bstman och försvinner bland Gamla stans dunkla gränder.

Stugan ingen längre vill ha

Publicerad den av
Svara

Många ödehus tycks ha övergivits hastigt – från den ena dagen till den andra. Kvar står kaffekoppar och tallrikar från den sista frukosten på köksbordet. Målningsarbeten, fönsterrenoveringar och takomläggningar har bara stannat av och verktygen fallit till marken – som om någon plötsligt ledsnat.

Text och foto: Jens Flyckt

Inget hus/fastighet i Sverige är egentligen öde. Alla har de en ägare – någonstans. I detta fall är ägaren ett statligt företag, som tidigare var ett statligt verk. Det knuttimrade stugan är sannolikt en drängstuga eller undantag till den intilliggande ödegården.

Under många årtionden hyrde det statliga verket ut stugor i trakten. Hyrorna var närmast symboliska, men med krav att hyresgästerna gjorde en del underhållsarbeten.

Vissa stugor och hus underhölls, andra fick förfalla. Med åren blev det eftersatta underhållsarbetena så stora att stugorna inte längre var beboliga och de lämnades åt sina öden.

Denna stuga, med sin minst sagt oproportionerliga veranda med två märkliga dörrar, är ett exempel. Åldern på björken, som växer intill väggen, indikerar hur länge stugan har stått öde.
I relativ modern tid tog någon upp ett fönster i timmerväggen. Knutarna är delvis målade med plastfärg, som binder fukten och får träet att ruttna. För varje höst letar sig lagerna med fuktiga löv sig upp för väggarna.

Någon började tillslut att laga det läckande tegeltaket – enbart för att inse att det var för sent. Kvar blev travar med takpannor i gräset.

Ett Sverige på gränsen till krig

Publicerad den av
4

I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och det militärt svaga Sverige mobiliserade för att försvara landets gränser.
Idag är beredskapstidens år mer eller mindre bortglömda – i alla fall hos yngre generationer.
Det här är berättelsen om min morfar – en av många tusen svenskar som låg inkallade i en tid då landet omringades av andra världskriget.

Text: Jens Flyckt

Till Norrtullsgatan i Stockholm kom den femte december 1939 brevbäraren med inkallelseordern till min morfar, Yngve Flyckt. Som i de flesta familjer vände kriget upp och ner på tillvaron.

”Edeborg på vakt”. Min morfar, Yngve Flyckt, fotograferade under den tid han låg förlagd runt om i Sverige under Beredskapstiden. Denna bild visar luftvärnsställning i Filipstad i april 1940.

Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men genom de böcker och artiklar han skrev och radioprogram han gjorde, har jag en bild av Yngve. Det är en bild av en konstnärssjäl, skribent, fågelskådare, pianist och författare.

I ett ärvt fotoalbum finns svartvita bilder han tog under början av den tid han låg inkallad. Det är bilder som jag länge har funderat över. De passar liksom inte in i min bild av honom.
Med dessa bilder, lokalisering av några av de platser han låg förlagd vid och handlingar från Riksarkivet, träder en helt annan bild av honom fram – så långt från Mozarts pianokonserter och blomsterängarna vid sommartorpet i Finala i Roslagen som man kan komma.

Där sitter han, min morfar Yngve Flyckt, med välputsade kängor, hängslen, anteckningsbok i handen och småler. Vilka de andra personerna på bilden är framgår inte.

Beredskapsåren har med tiden fått ett gulligt skimmer över sig och där Ulla Billquist låt ”Min soldat” från 1940, ständigt ekar i bakgrunden.
Men beredskapstiden, som sträckte sig från 1939 och fram till 1945, var allt annat än gullig. Även om det officiellt neutrala Sverige förskonades från invasion, så skördade kriget många offer på svensk mark och på vatten. Hotet var ständigt närvarande och listan på krigshandlingar mot Sverige under beredskapstiden kan göras lång. Här är några exempel:

* I maj 1940 dödades en svensk soldat i samband med att ett tyskt flygplan öppnade eld mot
järnvägsstationen i Vassijaures.
* 3 oktober 1940 bombade ett brittiskt plan Malmö.
* 1940 och 1944 bombade Sovjetiskt flyg bland annat Pajala kyrkby, Stockholm, Södertälje och
Strängnäs.
* Mellan 1943-44 slog flera tyska robotar (V1och V2) över södra Sverige.
* I april 1944 anfölls ett luftvärnsbatteri i Sövde av tyskt attackflyg. En svensk soldat
dödades. Planet sköts ner och de två tyska besättningsmännen omkom.
* I april 1945 sköt tyskt jaktflyg ner ett svenskt jaktplan utanför Sölvesborg. Den svenska piloten
omkom.
* Mellan 1939 och 1944 sänkte tyska och sovjetiska ubåtar ett stort antal svenska
handelsfartyg, med man och allt. Ett exempel är M/F Luleå, som gick med malm i lasten mot
Tyskland, och som den 11 juli 1942 sänktes av den sovjetiska ubåten S-7 på svenskt vatten,
innanför tremilagränsen, utanför Kungsgrund, vilket resulterade att 8 sjömän omkom. De
svenska vedettbåtarna HMS Snapphanen och HMS Jägaren fällde 26 sjunkbomber mot den
Sovjetiska ubåten, som undkom.

För dem som blev kvar hemma väntade tider av osäkerhet, mörkläggning i rädsla för fiendens bombflyg, censur, ransonering av i stort sett allt och uppoffringar som dagens generationer knappast kan föreställa sig. Det var brist på det mesta och på restauranger serverades grävling och kråka.

”Frivillige Karlsson” på post vid finska gränsen vintern 1939. Notera skoöverdragen som skydd mot kylan.

Yngve föddes 1908 i jämtländska Brunflo. Värnplikten gjorde han 1928 på bland annat I5 – Jämtlands fältjägarregemente. Från inkallelsen till den finska gränsen i december 1939, så låg han mer eller mindre inkallad fram till 1943. Under hela beredskapstiden tillhörde han I5.

Fotoalbumet är fyllt med bilder på ringmärkning av småfåglar, växter, häckningsplatser i Liljanskogen i Stockholm, stränder och sommartorpet vid Finala på Björkö i Roslagen. Men från och med december 1939 försvinner alla civila motiv i albumet.

”Postavlösning vid Aavajärvibron”. På andra sidan bron i bakgrunden ligger Finland där vinterkriget rasade.

Istället är där enbart bilder med militära vintermotiv från trakterna runt Haparanda, Sangi och finska gränsen – där han låg förlagd. Avvajärvibron – som förbinder Sverige med Finland, förekommer på flera bilder. Bilderna visar lustält, olika förläggningar, postavlösningar, patrullering på skidor och skjutövningar är andra motiv.

Varken min morfars upplevelser eller hans bilder är unika. I många svenska hem finns det liknande berättelser och bilder från beredskapstidens år.

”Hemma hos jaktplutonen”. Det är 81 år sedan, nästan ett helt århundrande, sedan min morfar tog denna bild på sina kamrater, någonstans i närheten av den lilla orten Sangi vintern 1939. Personerna på bilden är sedan länge borta. Alla hade de liknande upplevelser från den tid då Sverige hotades av invasion från nästan alla väderstreck. Så här såg beredskapstiden ut – med grovt iordninggjorda förläggningar, långt från dem där hemma. Notera jordgolvet.

De så kallade krigsvintrarna, mellan 1939 och 1942, var ovanligt kalla i hela landet. Medeltemperaturen låg långt under det normala, vilket ställde till med stora problem, både i fält och det civila livet. 1942 sattes köldrekord i Wilhelmina med minus 53 grader.

En märklig detalj är att personerna på bilderna nästan alltid ler, även om de står med snö upp till midjan utanför något tält i den iskalla, norrländska naturen med fienden bara någon kilometer bort. Å andra sidan är bilderna, som ofta togs med enkel lådkameror, i regel för suddiga för skönja ansiktsdragen.

”På Sangiälvens strand” vårvintern 1939.
”Lustälten i Björstorp”. Björktorps ligger i Kalix, någon mil norr om Sangi.

Efter 106 dagar, den 20 mars 1940, var det dags för muck och Yngve fick resa hem till familjen i Stockholm.

Men hemmavistelsen blev inte långvarig. Den nionde april 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Den 13 april skickades Yngve till västra Värmland och gränstrakterna mot Norge. Men denna gång blev det betydlig färre bilder.

Min morfar, Yngve Flyckt, till vänster med m39-uniform, mausergevär m96 och patrongördel. Trots det ständiga hotet om krig, hård vinter, löss och alla andra prövningar som ett liv i fält innebär, så ser har märkbart nöjd ut. Vem mannen till höger är inte känt. Troligen är bilden tagen i samband med en skjutövningar på Sangiälven vårvintern 1939.

Var har låg förlagd är oklart. I albumet finns en bild där man blåser revelj utanför musikskolan i Ingesund i Arvika. Det förekommer även någon notering om Filipstad.
Där finns bland annat en bild på luftvärn – en dubbelmonterad, vätskekyld kulspruta model 36. En suddig bild visar norska internerade soldater på marsch mot en matsal.

Den sista bilden han tog under beredskapstiden är från april 1940. Den verkar vara tagen i Gråbo i Västra Götaland. Under den bilden har han skrivit: ’Gråbo-idyll” och visar Yngve med några andra personer framför ett hus.

Den 5 juni 1940 blev det för andra gången muck och hemgång för Yngve.

Filipstad, 18 april 1940. ”Norska internerade soldater marscherar till maten”.

Den 14 februari 1942 blev han inkallad för tredje gången och även denna gång bar det av till de värmländska gränstrakterna. Orsaken var sannolikt den så kallade februarikrisen – då man fruktade att Hitler skulle verkställa sina anfallsplaner mot Sverige – ”Operation polarräv”

Bakgrunden var att Sveriges regering hade tillåtit tyskarna att skicka krypterade meddelanden via det svenska telegrafnätet. Tyskarna använde avancerad maskiner, en G-skrivare, som krypterade varje meddelande. Det innebar att ingen utomstående kunde läsa meddelandena.

Vad tyskarna inte visste var att Sverige hade knäckt koden och konstruerat en egen maskin och fick en direkt inblick i Tyskarnas krigsplaner. Därför fick den svenska försvarsstaben i februari 1942 vetskap om att Hitler höll på att bygga upp en slagstyrka i Norge, som skulle invardera Sverige. Orsaken var bland annat rykten om att britterna tillsammans med Sverige planerade ett angrepp på tyskokuperade Norge.

Men tyskarna anföll aldrig Sverige och det är omtvistat hur nära Sverige egentligen var en tysk invasion.

”Gråboidyll”. Våren 1940. Yngve sitter längst ut till höger. Detta är den sista bilden från beredskapstiden i min morfars fotoalbum.

Den 8 juni 1943 blev han inkallad för fjärde gången – även denna gång till norska gränsen i Värmland. Men från den tiden finns inga bilder i albumet. Efter 27 dagar var det muck för sista gången. Den 15 mars 1946 skrev Försvarsmakten i Yngves stamkort, att han fullgjort sin tjänstgöring.

Med någon enstaka bild på en fågelholk och en måsunge, dröjde det fram till påsken 1948 innan det blev nya bilder i albumet. Då är bilderna från en musikresa han gjorde i ett sönderbombat Tyskland.

”Kjesarens Wilhelm Gedächtniskirche” i Berling 1948.

Yngve gav efter beredskapstiden ut flera böcker, bland annat om Mozarts pianokonserter och naturskildringarna Fågel och Om sommaren. Han anställdes som tidningens Expressens första musikkritiker där han var verksam fram till 1959 då han avled, 50 år gammal, efter en tids sjukdom.

Yngve Flyckt i mitten av 1950-talet.
Böckerna Fågel och Om sommaren.

Under min barndoms somrar på Finala, Björkö, pratade min mormor ofta om eländiga, estländska flyktingar som kom i knappt sjövärdiga båtar över Ålands hav. Flyktingarna inkvarterades i torp och stugor i trakten. Det var berättelser om tyska sjöminor på drift och vars explosioner, när de nådde Väddökustens granithällar, krossade fönsterutor på ön. Där fanns även tyska marinens fartyg som låg ute vid gattet och patrullerade den svenska gränsen.

Dessa berättelser i kombination med en miljö där fyren på Simpnäsklubb hördes tjuta om nätterna och regnet slog de spröjsade fönsterna, skapade en grogrund för fantasier. Det var först en bit upp i skolåldern i mitten av 1970-talet som jag förstod att hotet från tyskarna inte var verkligt, utan att det var kriget för länge sedan hon pratade om.

Dra not – ett ålderdomligt fiske

Publicerad den av
2

Skymningen sänker sig över Vätterns mörka vatten denna augustikväll 2020.
Det är dags för notdragning – en ålderdomlig och numera ovanlig fiskemetod.

Platsen är ett fiskeläge vid Vätterns västra strand, en så kallad notarätt, vid Brandstorp, cirka fyra mil norr om Jönköping.
I fjärran skymtar ljus från Visingsö – som under medeltiden var en centralort för kungamakten.
Det rasslar under skorna när man går på de rundslipade klapperstenarna i den branta strandkanten, där vågorna har slagit i tusentals år.

Brandstorpsbon Bertil Nilsson, som jobbar som skogsvaktare, berättar att det tidigare fanns tre-fyra notdragare i varje vik runt Vättern. Idag är de inte mer än totalt tre-fyra personer som håller treditionen i liv.

Det skymmer och noten körs med båt några hundra meter ut på Vätterns strand. Notdragning brukar locka många besökare. Denna kväll är ett tiotal personer närvarande.

-På den här platsen har det dragits not sedan 1800-talet. Första gången jag var här och drog not var med pappa. Då var jag fem år gammal, säger Bertil Nilsson.

Hur länge det dragits not i dessa vatten är oklart. Det äldsta kända belägget är kartor över Visingsö från 1700-talets början, där noträtter nämns. Ett av de äldsta kända beläggen för notdragning i Sverige är Hälsingelagen från 1320-talet.

Bertils son, Isak Nilsson, håller också på med notdragning och han är med denna kväll.

Enkelt beskrivet är en not ett strutformat nät, med flöten och flera hundra meter lång vajer. Men även pianotråd och klenare rep används. Noten körs ut några hundra meter med båt. Sedan vevas den sakta över bottnen, in mot land.
Anordningen på land består av två enkla träställningar, så kallade notabockar, med varsin spole som vajern vevas upp på. Notabockarna är placerade en bit upp på stranden – på 150 meters meters avstånd från varandra.

Bertil Nilsson vid sin notabock. I fjärran skymtar Visingsö.

Notdragning ställer många krav på platsen. Bottnen måste vara relativt jämn, så att noten inte fastnar. Det får inte vara för djupt eller för strömt.

-Det gäller att jag och Isak vevar in noten i samma takt. Om någon av oss vevar för snabbt eller för långsamt så finns risk att notens öppning stängs, säger han medan gnisslet från vevandet letar sig ut över Vätterns mörknande vatten.

Noten närmar sig stranden.

Det är framför allt laxfisk, som sik och siklöja, som man drar not efter. Men denna sommar har inte lämpat sig så bra för notdragning. Det är varmt i vattnet och Bertil är skeptisk till om det blir någon laxfisk denna kväll.

-När det är så här varmt går laxfiskarna ut på djupare vatten. Vi drar noten på 10-15 meters djup, säger han.

Men när vattnet är svalare brukar notfisket gå bra. En gång fick de 300 kilo siklöja i en enda dragning. Men den storleken på fångsten är ovanlig.

Bertil Nilsson och hans son Isak drar noten de sista 120 metrarna för hand.

Efter cirka fyrtio minuters vevande har skymningen övergått till natt. Noten närmar sig den steniga stranden.

-De sista 120 metrarna dras noten för hand med ett grövre rep, säger Bertil.

Spänningen bland närvarande är påtaglig. Pannlampor och ficklampor lyser mot vattnet. Det är gers, någon enstaka mört och några fina mataborrar som sprattlar i strandkanten. Men ingen siklöja.

Resultatet av notdragning vid Brandstorp i augusti 2020 gav ingen siklöja, men däremot några fina mataborrar.

Men resultatet är inte det viktiga i denna gamla fiskemetod. Numera handlar inte notdragning om att fånga stora fångster, utan om att hålla en försvinnande fisketradition levande.

Heliga Birgittas stenblock

Publicerad den av
6


Runt om i Sverige finns platser där Heliga Birgitta påstås ha gjort det ena efter det andra på 1300-talet.
Nederäng utanför Arlanda och Finsta i Uppland är två exempel där helgonet, på besynnerliga grunder, har kommit att förknippas med tre stora flyttblock.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax nordväst om Arlanda flygplats, vid gården Nederäng, finns ett stort flyttblock som inlandsisen lämnade kvar på platsen för tusentals år sedan. Blocket, som har trappliknande formationer, kallas ”Birgittas sten”. Enligt traditionen ska Heliga Birgitta, som i livet hette Birgitta Birgersdotter, ha klättrat upp via trappstegen och predikat från toppen.

Birgittas sten vid gården Nederäng, strax norr om Arlanda flygplats.

Några bevis för att helgonet ska ha klättrat runt på blocket eller ens befunnit sig på platsen, finns inte.
Riksantikvarieämbetet besökte stenen år 1937. Då noterades målad text på blocket: ”Förtrösta på HERREN!” samt ” Befall din väg åt HERREN!

Idag syns ingen text på flyttblocket. Blocket är registrerat i fornlämningsregistret som en naturformation med tradition.

Flyttblocket är svårklättrat. Den trappliknande delen går inte att nå från marken utan stege. Även med stege innebär flyttblockets skarpa och kantiga former en svår uppgift för den som försöker ta sig till toppen. För att kunna stå och balansera på toppens trekantiga avsats, flera meter över marken, krävs både balans och dumhet.

Hur denna märkliga berättartradition har uppkommit kan man bara spekulera om. Men kanske har man någon gång dragit kopplingen mellan Birgittas far, den mycket mäktiga lagmannen Birger Persson som har en historisk koppling till Nederängs gård, och flyttblocket som påminner om en predikstol.

”Birgittas Sten” vid Nederängs gård. På detta flyttblock ska enligt en lokal tradition Heliga Birgitta stått och predikat.

Det finns Ytterligare två flyttblock några mil bort, som Heliga Birgitta, enligt traditionen ska ha hållit till vid. De ligger i den lilla orten Finsta i Roslagen. Även Finsta gård har en koppling till Birgittas far.

Flyttblocken i Finsta är en rörig historia som rymmer allt från missuppfattningar, historieförfalskningar, sägner, modern marknadsföring, cement och dynamit.
För tydlighetens skull har undertecknad valt att skilja blocken i Finsta åt och kalla dem flyttblock 1och 2.

De bägge flyttblock i Finsta är sedan århundranden förknippade med en berättartradition om Heliga Birgitta och att hon som barn ska ha fått uppenbarelser i, på eller intill dessa flyttblock. Det är en tradition som än idag har många troende.

Heliga Birgitta som staty framför den så kallade bönegrottan
i flyttblock nummer 1 i Finsta.

I broschyren ”Finsta Den Heliga Birgittas Födelseort”, som delas ut gratis vid Finsta, står följande:

”Framför huvudbyggnaden på Finsta gård ligger den heliga Birgittas bönegrotta”.

Vid Finsta finns informationsskyltar, som Stockholms läns museum och Norrtälje kommun satt upp, och som ger en något mer nyanserad bild av flyttblock 1.

”Grottan här intill har förändrats i olika omgångar. Man har sprängt för att få mer utrymme och jämnat till och grusat marken. Under en period fanns ett tak av cement för att göra platsen mer grottlik. Grottan utrustades på 1930-talet med ett altare som pryddes med ett krusefix och en Birgittastatyet” står det på informationstavlan.

I turistinformationen antyds att det från början funnits en grotta i flyttblock 1, vilket är en sanning med modifikation. Formuleringen ”grotta” nämns visserligen redan under 1800-talet, men syftar då på en smal och naturlig spricka blocket.

Ingången Birgittas bönegrotta nummer 1 i Finsta. Denna så kallade grotta skapades med dynamit 1934.

Generationer av skolbarn, turister och andra besökare har blivit matade med historier om bönegrottan och hur Heliga Birgitta brukade sitta därinne som barn. Men grottan är en sentida, knappt hundra år gammal konstruktion.
I april 1934 lät markägaren skapa grottan, med hjälp av dynamit. I juni samma år skrev antikvarien Rune Norberg, efter att landsfiskalen rapporterat om skadegörelsen, följande efter sitt besök i Finsta:

”Ett utskjutande parti av väggen omedelbart till höger om ingången har bortsprängts och en stor spricka åt söder har igenfyllts av sprängsten. Över den bredaste delen av ”grottan” har lagts en fyrkantig betongplatta som tak, undertill ”prydd” med täta droppbildningar av fastsurrad, kalkslammad stenskärpta”

Rune Norberg skriver i sin rapport att den sprängda håligheten hade fått ett altare, ett rött draperi och smyckats med statyer, vaxljus, blomvaser och att markägaren tog entréavgift för besök i grottan.

”För besök i grottan upptages entréavgift, 25 öre, ”för underhåll och vård”. Omedelbart intill trädgårdsområdet finns en kiosk för kaffeservering etcetera och i närheten därav en bod för souvenirer” skriver Rune Norberg i sin rapport till Riksantikvarien.

En intressant detalj i Norbergs rapport är att han påträffade ben och keramik i de jordmassor som markägaren låtit schakta ur grottan efter sprängningen. Fynden ska enligt uppgift ha förts till Stockholm för vidare undersökning.


Med dynamit skapades Birgittas bönegrotta i april 1934. Idag marknadsförs gången som Birgittas bönegrotta. Notera sprickan i bildens bakgrund. Så såg antagligen den ursprungliga sprickan, som med tiden har beskrivits som den ursprungliga grottan, ut.

Den ursprungliga sprickan i block 1 är nämnd i flera historiska dokument. År 1868 beskrev en JW Westerling platsen som ”bönestället” och vidare att flyttblocket hade en spricka i öst-västlig riktning:

”…Åt öster, der den är bida bredare, o hvarifrån traditionen o all sannolikhet ingången till bönestället…” skriver Westerling.

PW Westerling nämner en del märkliga detaljer. Bland annat skriver han att sprickan var fylld med rester från ett nedbrunnet kapell. Han nämner även berättelser om att sprickan ska ha haft järndörrar och sägnen om en underjordisk gång mellan bönestället och Skederids kyrka, strax utanför Finsta. Han konstaterar sedan att det där med underjordisk gång var ”lite väl grovt för att jag skulle tro att det var sant.”

Finsta i verket Suecia atiqua med den gudomliga Birgittas böneställe i förgrunden (flyttblock 2).

I Erik Dahlberghs klassiska verk, Suecian antiqua, ett skrytverk som består av koppargravyer av gods, fornlämningar och städer i 1600-talets Sverige, finns Finsta och bönestället avbildat. Men det är inte flyttblock 1 som tycks ha avbildats, utan flyttblock 2 som ligger drygt 50 meter från den nuvarande ”bönegrottan”.

Flyttblock 2 är det block, eller snarare samling av stenblock, som fram till 1700-talets slut ansågs ha haft anknytning till Heliga Birgittas uppenbarelser. När skiftningen mellan flyttblocken gjordes är oklart. Men från 1800-talets mitt verkar flyttblock 2 ha övertagit rollen som Birgittas bönegrotta eller böneplats.

Det är inte en bönegrotta som är avbildad i Suecia antiqua, utan
ett mindre stenblock som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas
böneställe”.

Även om Suecia antiquas dokumentära värde kan ifrågasättas, så finns en intressant detalj i kopparsticken av Finsta. Avbildningen visar inte en grotta, utan en stor flat sten strax öster om flyttblock 2 som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas böneställe i Finstad”.

Lokala hembygdsforskare har visserligen påvisat ett trångt utrymme under ett par mindre block i marknivå vid flyttblock 2. Men några bevis för att det funnits en grotta finns inte.

I många av de historiska dokument som Heliga Birgittas närvaro i Finsta nämns, så beskrivs platsen för hennes uppenbarelser som borg, bönehus, böneplats, spricka, kapell, kloster och bönegrotta.

Heliga Birgittas bönegrotta nummer 2 i Finsta. Redan på 1600-talet kopplades Heliga Birgittas uppenbarelser som barn ihop med flyttblock 2.

I boktryckaren och tidningsmannens Lars Salvius ”Beskrifning öfver Sverige” från 1741, nämner han två små berg vid Finsta gård. Han nämner rester från ett kloster och spår från Heliga Birgittas bönehus. Vad detta är för kloster är okänt.

Det stycke i Lars Salvius bok ”Beskrifning öfver Sverig” från 1741, Finsta och Heliga Birgittas bönehus nämns.

Den nuvarande ”grottan” är registrerad som naturlämning med tradition i fornlämningsregistret. Block nummer 2 är, på grund av en minnesskrift, registrerad som minnesmärke. I övrigt finns tre historiska byggnadslämningar registrerade i närområdet. I övrigt finns inga andra lämningar registrerade runt flyttblocken i Finsta.

Exakt när och var Birgitta föddes är inte känt. Men det skedde runt år 1303 någonstans i Uppland. Finsta, som den plats där hon ska ha fått sina första uppenbarelser som barn, är en berättelse där källkritiken lyser med sin frånvaro. I kombination med vaga indicier, efterkonstruktioner och marknadsföring har sägnen om Heliga Birgittas bönegrotta blivit en nutida sanning.

T-banestationen vid gruvhålen

Publicerad den av
Svara

Den lilla bruksorten Herräng i nordöstra Uppland har i snart femtio år haft en egen, liten tunnelbanestation. Men några tunnelbanetåg har aldrig varit i närheten av Herräng.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid Herräng inleddes brytning av järnmalm redan på 1500-talet. 1961 lades gruvverksamheten, vars spår bland annat består av femton större järnmalmsgruvor, slutligen ner. Kvar av den långa traditionen av järnhanteringen finns idag Roslagens gjuteri.

I utkanten av Herräng gruvfält står denna ”tunnelbanestation”.

Mellan vägen som går genom samhället och gruvfältet, med sina varphögar och vattenfyllda gruvhål, står en låg betongkonstruktion. Därigenom gick en gång ett transportband för varpmassor. På betongen finns symboler för tunnelbana och namnet Herräng skrivet med målarfärg. Enligt uppgift från lokalbefolkningen ska det från början stått ”STAN” skrivet, som en uppmaning till vissa personer att åka hem.

Varp är bergarter som inte innehåller järnmalm och som separeras i anrikningsverk (reds.anm.)

Exakt när Herräng blev med T-banestation är oklart, men 1975 fanns utsmyckningen och redan dess har färgen fyllts i när det behövts.

-Det var farfar som målade den första gången, när jag var liten. Han hette Mauritz Wiklund, men dom flesta som kände honom kallade honom vid hans smeknamn – Moije, säger Anders Wiklund som bor i Herräng.

Varför gjorde han det?

-Tror det var en rolig grej. Varför ska inte Herräng ha en tunnelbana? säger Anders Wiklund.