Den ligger i skuggan av Gotlands välkända turistmål – Norrlanda fornstuga, en samling hus och föremål som visar hur en gotländska gård såg ut för hundratals år sedan.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid Burs, inte långt från Hörsne kyrka, ligger ett friluftsmuseum, som ärr en av Gotlands mindre kända pärlor.
Redskapsbod med agtak till vänster. Till höger syns ena gaveln på den så kallade Fingers-ladugården, Gotlands enda bevarade bulhus från 1600-talet.
De var småbrukaren Johan Larsson, som tillsammans med sina söner Gustaf och John, år 1926 köpte en fallfärdig stuga. Halva stugan monterades ner, fraktades och monterades upp på den markplätt som skulle bli Norrlanda fornstuga.
Line-stugan, den första byggnaden som flyttades till Norrlanda fornstuga.Visthusbod .
Gustaf Larsson var en hängiven hembygdsforskare. Han cyklade runt och dokumenterade den gotländska landsbygden, särskilt öns östkust, med kamera och penna. Redan 1916 började han fotografera – med bälgkamera och glasplåtar. Han efterlämnade 2176 bilder på allt från byggnader, porträtt, växter och föremål.
”Han gör porträtt av hus” skrev Dagens Nyheter om Gustaf Larsson den 8 juli 1983 i samband med hans 90-årsdag.
Gustaf Larsson var även poet, vars lågmälda och jordnära poesi har spritt sig långt utanför Gotlands kalkvita stränder.
”Ett askträd kastade sin mörka skugga över min första stund på jorden. Smärtans och glädjens fågel sjöng i dess vida krona. Denna mark som trädet överskuggar känner mina år, vet mitt liv, ty alltid – så ofta jag kan – återvänder jag dit.”
Ur ”Tillflykt” av Gustaf Larsson.
Ljuster, troligen för ålfiske i grunda vatten.
Stugan fylldes med gamla föremål som dels köptes in, men som även kom från familjen Larssons egna samlingar. Det handlar om en lång tidsskala. Det mesta är från 1700- och 1800-talet. Men även stenålder, bronsålder, järnålder och medeltid ingår i samlingarna.
Flintyxor, dopskor av brons, bronsspännen, järnflremål och annat i Norrlanda fornstugas samlingar.
1930 var det dags för hus nummer två, ett så kallat bollhus i Hörsne, som med stöd från Gotlands fornvänner flyttades till Norrlanda.
Norrlanda fornstuga är en närmast dokumentär skildring över en gotländsk gård på 1700-talet. Brunnen i bakgrunden är daterad till medeltiden.
1936 flyttades en tredje byggnad, en strandbod, till Norrlanda. Efter det har flera andra hus, bland annat tjärbod, slåtterbod, torrbastu, hemlighus och smedja flyttats till platsen. Idag ingår tolv hus i samlingarna.
1956 övergick Norrlanda fornstuga till en ideell stiftelse, som idag äger och förvaltar samlingarna.
Norrlanda fornstuga rymmer allt från byggnader, solur, stenyxor, jordbruksföremål, husgeråd, möbler, verktyg, inredningar samt jakt- och fiskeutrustning.
Solur.Diverse handredskap.Samling av ålderdomliga hästskor.
Bland de mer udda föremålen hör ett gravklot från järnåldern, en medeltida brunn bestående av kalkhällar samt en bildsten. Enligt den inventering som Riksantikvarieämbetet gjorde på platsen 1977, ingår öven en valksten och ett valkar i samlingen. Vad valksten är för något framgår inte.
Denna bildsten står i ett av husen vid Norrlanda fornstuga. Den är inte registrerad i fornlämningsregistret.
Husen är byggda i skiftesverksteknik – så kallade bulhus. Det är en byggnadsteknik med lång tradition i Sverige.. Några av husens tak är täckta av ag, ett gräs som växer på fuktiga platser. På Gotlands går bruket att använda ag på taken tillbaka till järnåldern.
I samlingarna ingår även fem kalkblock med så kallade sliprännor, eller svärdslipningsstenar, som de heter i folkmun. Dessa rännor, som kan vara upp till en meter långa, är i likhet med skålgroparna ett mysterium som ingen har kunnat förklara. Teorierna är dock många.
Rännorna kan ligga ensamma, i grupper, i solfjädersmönster och ibland korsar de varandra. Undersökningar av räfflor på Gotland visar att de ofta är gjorde i öst-västlig riktning.
Dateringen av sliprännorna har långe debatterats. Under 1900-talets början ansåg man att de härrörde från tiden vid yngre stenålder-äldre bronsålder. Det har även funnits teorier om att de är medeltida. Idag är den allmänna uppfattningen att de är drygt 1000 år.
Svärdsräfflor i solfjädermönster vid Norrlanda fornstuga.
Det anses dock bevisat att rännorna inte har använts till svärdslipning. Oavsett var gutarna använde rännorna till så måste de haft en stor betydelse – praktiskt eller symboliskt. Cirka 3600 sliprännor är kända från Gotland och de är jämt spridda över hela ön.
Två parallella sliprännor vid Norrlanda bygdegård.
Den 10 maj 1985 gick Gustaf Larsson ur tiden. En månad senare förde hans hembygd stoftet av honom till den sista vilan på Norrlanda kyrkogård.
Ur Gotlands Allehanda 1985.
Fyra år senare bildades Gustaf Larsson-sällskapet, som idag vårdar minnet över hans dokumentära, vetenskapliga och litterära livsverk.
Det här är berättelsen om de slingrande landsvägarnas okrönta symbol – väntkuren Vid ensliga vägskäl och gamla vägsträckningar står de. Och ju längre bort från tätorterna man kommer, desto mer personliga och uttrycksfulla blir dem
Text och foto: Jens Flyckt
I en kurva i byn Koppslahyttan utanför Borlänge i Dalarna står en väntkur med anor från 1940-talet. Den är faluröd, har handgjorda skyltar och byggdes av byborna själva för några år sedan. Erik Oskar Karlstens är uppvuxen i byn och kan berätta om deras välvårdade väntkur.
Koppslahyttan, Dalarna. Erik Oskar Karlstens vid väntkuren i Koppslahyttan.
– Kuren byggde vi i bylaget år 1995. Den ersatte den tidigare kuren som var en ombyggd veranda från en banstuga som stod nere vid järnvägen. Den släpades hit över väglöst land i slutet av 1940-talet. Ingången till den kuren var mot andra sidan, vilket inte var så bra i och med att snön drev in i kuren, säger Erik Oskar Karlstens.
Har du själv några minnen från den tidigare kuren?
-Ja, skolbilen stannade här. På den tiden fanns inte skolbuss. Jag brukade ställa min cykel i den, säger han.
Detaljer från väntkuren i Koppslahyttan.
Väntkurens historia, som inte ska blandas ihop med moderna och massproducerade busskurer, är på många sätt en oskriven historia. Det har givits ut mängder av böcker om allt från utedass, såganläggmingar, torpstugor, jordkällare och andra säregna företeelser på lands- och glesbygden.
Men väntkurerna, dessa ofta uttrycksfulla och säregna små byggnadsverk, verkar ingen ha reflekterat över. När hembygdsföreningar skriver om hembygden nämns sällan väntkurer, trots deras långa historia och djupa anknytning till hembygden.
Alsike, Uppland. Utanför Knivsta står denna gula kur – som till formen påminner om ett avbytarbås.. Den har ingång från hörnet, är byggd på plintar och är inredd med ett litet bibliotek, där väntande resenärer kan ta böcker. Notera blomlådan.Interiören med bibliotek från kuren vid Alsike.
Sverigereportage har besökt några av landets väntkurer. Variationen och påhittigheten är stor. Väntkurerna kan delas in i två kategorier. De som satts upp av bussbolag eller kommuner, men som sedan byggts om eller inreds av lokalbefolkning.
Den andra typen är kurer som byggts på plats av privatpersoner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer eller byalag. Dessa kurer kan även vara gamla skjul och uthus som flyttats och byggts om till väntkurer.
Det finns även en tredje kategori – de massproducerade busskurerna som det finns tusentals av längs gator och vägar. Men dessa är helt anonyma, saknar all form av personlighet och lokal anknytning. Dessa är därför inte medtagna i detta reportage.
Edsbro, Uppland. Exempel på en väntkur, som ser ut som dem kollektivtrafiken sätter upp, men som lokalbefolkningen har byggt och försett med en utanpåliggande bänk. Denna kur har flera typiska detaljer, bland annat en hemmatillverkad askkopp. I kuren finns även tidningsklipp som berättar om en försvunnen dansbana som låg i närheten..Edsbro, Uppland. Typisk kur-askkopp med lika typisk uppmaning.
Det finns slående likheter i sättet väntkurerna har tillkommit på – oavsett var i landet man befinner sig. Ofta är det någon lokal person som reagerar över att barnen står vid vägen och väntar på bussen i regn och snö.
Lohärad, Uppland. Vissa väntkurer står långt från vägområdet, men ändå nära nog för att resenärer ska hinna ner till vägen när bussen eller bussen kommer,
När man har bestämt sig för att bygga en väntkur så kontaktas bussbolaget eller kommunen – och svaret blir nej. ”Inga byggnationer inom vägområdet” brukar det heta.
Men det är sällan som ett nej accepteras av befolkningen på glesbygden. De börjas ringas runt i bygden och ganska snabbt har man fått ihop gratis byggmaterial och arbetskraft. När denna handlingskraft väl fått fart är det inte mycket som kan stoppa den. Resultaten kan ibland ta ganska drastiska uttryck, som kurer med gjuten betongplatta, indragen el, belysning, snickarglädje, konstsmyckade väggar, blomlådor, mattor, gardiner , bibliotek och virkade hundar i full storlek.
Sättraby, Roslagen? Stickad kur-hund i naturlig storlek. Denna skapelse står uppbunden vid den lokala väntkuren.Malsta, Uppland. För att signalera till bussföraren när det är mörkt, snurrar väntande passagerare på denna reflexskiva.Odensala, Uppland. Strax norr om Arlanda flygplats finns denna mycket påkostade väntkur från 2003. Det var den lokala entreprenören Timo Lipitsä, som Sverigereportage tidigare har skrivit om, som tyckte synd barnen som stod och väntade på bussen i regnet. Han kontaktade därför en lokal såg som stod för virketoch en lokal snickare bygga kuren, som är stor som en friggebod.. Han gjöt en betonggrund och samt utförde alla asfalt – och markarbetena. Kuren, som har belysning, detaljer från forntidens formspråk, smidesarbeten, har även en tillhörande runsten som Timo själv har tillverkat samt en rest bautasten. Stenarna fungerar som inkörningsskydd.
Flera av de kurer som Sverigereportage har dokumenterat är präglade av civil olydnad, Där finns en attityd som för tankarna till Lars Molins klassiska film ”Midvinterduell”. Att bygga en väntkur vid en allmän väg utan tillstånd eller ens ha informerat väghållaren om planerna, brukar inte mottas med någon större glädje hos ansvariga myndigheter.
Sämtegen, Uppland. Denna kur är ovanlig på flera sätt. Dels är den knuttimrad och har ett utseende som påminner om en slogbod.
Förvånandsvärt ofta kommer folk undan med tilltagen och kurarna får stå kvar. I fall där där krav om rivning har ställts, så har kuren flyttats tillräckligt långt från vägområdet så att de inte omfattas av gällande lagar och förordningar. Kurarna ställs istället på bondens åker eller annan närliggande privat mark. Är terrängen svår lägger man en enkel spång byggt upp till vägen.
Väddö, Uppland. Detta bygge, med tegeltak, faluröd panel, vita knutar och snickarglädje, är av hög kvalitet. Bättre än så här blir det knappast inte.
På många håll har väntkurerna utvecklats till mer än enbart platser där man väntar på bussen. De har blivit samlingsplatser där allt från motorburna ungdomar, jaktlag och pensionärer träffas. Kurarnas väggar blir självklara anslagstavlor och gallerier för lokala konstnärer.
Älgars, Västergötland. Här har kuren dekorerats med en skylt.
Skyltar är tecken på att en väntkur har genomgått denna statushöjande utveckling. Den vanligaste formen av utsmyckning, oavsett om det är en kur som bussbolaget satt upp eller bygden har byggt, är skyltar med bynamnet. Namnet kombineras ofta med ”city”, ”centrum” eller ”torg”.
Skyltarna kan vara påkostade och specialbeställda emaljskyltar, vara vackra handarbeten eller enkla brädbitar med bynamnet skrivet på.
Ensligt belägna väntkurer, i trakter där det sällan kommer någon trafik, fungerar även som mötesplats för par på tu man hand, under ljusa sommarnätter där endast nattskärrans sång bryter tallskogarnas tystnad. Klotter och inskriptioner i vissa kurer vittnar om kärleksmöten på träbänkar mellan faluröda väggar.
Ellan, Uppland. Väntkuren är en naturlig samlingsplats. På väggen finns information om lokala företag, kartor och lokala evenemang. Och där finns även en påkostad skylt, vilken är ett signum för denna typ av kur.
Utseendemässigt finns det ingen standard på denna typ av väntkurer. Vissa av dem är så stora att en halv skolklass ryms på bänkarna i dem. Andra är inte större än att ett par personer får plats.
Den kanske viktigaste detaljen, särskilt om kuren stor 50 meter från vägen, är ett fönster mot det håll där bussen eller skolbussen kommer ifrån. Står kuren en bit från vägen är det viktigt att man ser bussen i tid och hinner ta sig till hållplatsen.
Kurvallen, Uppland. En annan särgen väntkur utanför Knivsta är denna som har förstuga eller veranda.
Dessa folkliga yttringar väcker ibland anstöt hos arkitekter och andra stilexperter.
För många år sedan lät Sigtuna kommun tillverka några faluröda väntkurer i plywood, vilka stod i skarp kontrast mot de kurer av metall och betong som annars var brukligt på landsbygden. Det blev nyhetsinslag på TV där kritiska tjänstemän ifrågasatte denna ”bonniga” byggnadsstil. Men boende på landsbygden där kurerna ställdes upp, äuppskattade dem.
Vidbo, Uppland. I början av 1990-talet lät Sigtuna kommun tillverka några väntkurer i plywood, vilka kritiserades för sitt ”bonniga” utseende. Men vanligt folk uppskattade dem och inte minst den faluröda färgen, som knyter an till en gammal byggnadstradition.
Men väntkurer handlar inte enbart om framåtanda, överlevnad, gemenskap och entreprenörskap. Väntkurerna är även symbol för den nedmontering av samhällsfunktioner på lands- och glesbygden. En bussförbindelse är ofta avgörande för en bygds fortlevnad. Så länge bussen går, om så bara en gång om dagen eller någon gång i veckan, så har kuren en viktigt funktion. Men när bussen slutar gå så försvinner så mycket mer än enbart transportmöjligheter.
Väntkuren, som ofta stått länge på platsen, förlorar plötsligt sin funktion som symbol och samlingsplats. Kvar blir en byggnad som ingen längre underhåller eller samlas vid. Färgen flagnar, fönster spricker och taken ruttnar. Kvar blir ett monument med läckande tak – över en allt mer utarmad glesbygd.
Det är tidigt 2000-tal och över Stockholmsförorten Upplands Väsby, som då som nu ligger under den södra inflygningen till Arlanda flygplats, glider en luftballong sakta fram över hustaken.
Det är oklart om ballongen hade drabbats av något fel. Vill minnas att piloten till slut fick ner ballongen på en grönyta i norra delen av samhället.
I Häverö, knappt en mil från den uppländska orten Hallstavik, ligger Markdalskyrkan – som inte är en kyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
För cirka 11 000 år sedan lämnade den senaste inlandsisen två stora flyttblock efter sig, i Markdal i Häverö. Platsen ligger idag i en hagmark intill landsvägen.
Markdalskyrkan består av två flyttblock, med en tunnel, som den senaste inlandsisen lämnade kvar, Med lite fantasi kan man föreställa sig att den del som tynger ner det mindre blocket, liknar ett djurhuvud med öga och mun.
Det större blocket, som är närmare två meter högt, hamnade på det mindre blocket. Där emellan bildades ett valvliknande utrymme – en tunnel. Så har de bägge flyttblocken legat sedan en mycket avlägsen forntid.
Denna besynnerliga och slumpmässiga naturformation har i folkmun fått namnet Markdalskyrkan.
Att stora flyttblock har namn är inte ovanligt. Namnen är i regel präglade av blockens utseende, av händelser som inträffat på platsen, sägner eller sagor.
Markdalskyrkan är, trots att den fysiskt sett inte har något med mänsklig verksamhet att göra, en registrerad fornlämning. Det är själva berättartraditionen, som bygger på att folk sedan länge jämfört stenblocken med en kyrka, som är själva fornlämningen.
Längs landsvägarna står halvmeterhöga stenar med enkla ristningar resta. De är väghållningsstenar – lämningar från ett Sverige för länge sedan då bönder tvingades sköta underhållet av allmänna vägar – utan ersättning i pengar.
Text och foto: Jens Flyckt
År 1891 kom Sveriges första väglag. Den innebar att de allmänna vägarna delades upp i lotter, som fördelades på bönder. Väghållningsstenarna markerade var en markägares/bondes väghållningsskyldighet började och slutade.
Intill väg 77, mellan Rimbo och Uppsala, finns sträckor av den gamla vägen kvar. En gång i tiden var det tätt mellan väghållningsstenarna. Men idag är bara ett fåtal bevarade. Just denna sten, som troligen står på ursprunglig plats, saknar ett eget RAÄ- nummer i fornlämningsregistret. Istället delar den nummer med en närbelägen milsten, vilket vittnar om väghållningsstenarnas låga status.Samma sten som på bilden ovan. Notera årtalet. Det märkliga E:et har en oklar funktion. Pilen pekar mot den vägriktning från stenen som bonden på Ekeby var ansvarig för.
Bruket att dela upp skötseln av allmänna vägar är gammalt, Redan under medeltiden hade bönder en skyldighet att röja och bygga vägar. Under vikingatiden var vägbygge en hedersam handling, vilket nämns i många runtexter. I och med gästgiveriförordningen som kom år 1734, lades även ett ansvar om vägskötsel på bönderna. Ersättningen var i form av in natura, det vill säga inte i pengar, utan i grus, ved eller andra förnödenheter som de själva producerade.
Vägunderhållet var en betungande arbetsuppgift som helt skedde med handredskap, som spett, spade och yxa. 1841 grundas föregångaren till Vägverket – Kungliga styrelsen för wäg och wattenbyggnader och därmed börjar staten sakta ta över ansvaret för vägunderhållet. Men det skulle dröja ända fram till 1920-talet innan böndernas skyldighet för allmänna vägar helt lades på staten.
Områdesvis kan väghållningsstenarna ha samma utseende och vara tillverkade av en och sammavstenhuggare. Denna sten står vid Ekebyholms slott, drygt en mil från ovan nämnda sten. Utseendet är det samma, med samma E och samma årtal, men gårdsnamnet och pilens riktning är annorlunda.
Ursprungligen var väghållningsstenarna, som även kallas grusstenar, rustningsstenar och brostenar, gjorda av trä. Dessa har för länge sedan ruttnat bort. Någon standard för hur dessa stenar skulle se ut fanns inte. Variationen är därför stor beroende på var i landet de står.
I takt med att 1800-talet närmar sig 1900-talet, kan man se att stenar inom vissa områden får samma eller liknande utseende. Det beror sannolikt på att de tillverkas efter någon form av mall eller av samma stenhuggare. Den likheten blir mer sällsynt ju äldre väghållningsstenarna är.
När det gäller äldre väghållningsstenar, från 1700–talet, så uppvisar stenarna en mycket större, utseendemässig variation, vilket kan tyda på att det var väghållarna själva som stod för tillverkningen, Källmaterialet är dock för begränsat för att några konkreta slutsatser ska kunna dras.
Denna sten, som troligen är tidig, kanske 1700-tal, saknar närmare beskrivning i fornlämningsregistret. Den är registrerad som möjlig milsten. Men det finns mycket som talar mot den beskrivningen. Den står visserligen i något som liknar ett fundament, så kallat postament. Men en rest sten blir inte en milsten bara för att den står i ett fundament. Vad det handlar om är en väghållningssten med ovanligt utseende och storlek. Stenen står intill 77:an ett par mil väster om Norrtälje. Den är ett bra exempel på hur bristfällig kunskapen är om väghållningsstenarna.
Till skillnad mot milstenar, som är högresta, vackert bearbetade och i regel står på höga fundament, så är väghållningsstenarna betydligt enklare och diskreta.
Väghållningsstenarna brukar vara en halvmeter höga. De kan vara bearbetade och finputsade, men det hör till ovanligheten. De är vanligtvis naturstenar med enkla texter som redogör för ansvariga gårdars namn, personnamn eller vägnummer.
På Björkö-Arholma på Väddö i Roslagen står denna lutande väghållningssten. Denna typ representerar den enklaste formen av väghållningssten, där vägnummer huggits in utan någon bearbetning av den skrovliga ytan. En sådan sten kan vara svår att upptäcka, även om den står öppet.
Dessa vägknutna stenar har en märklig egenskap. Man kan gå en sträcka tusentals gånger, under årets alla årstider, utan att lägga märke till väghållningsstenen som står där i blåbärsriset i vägkanten. Men så en dag, efter många år, ser man den plötsligt.
Nyfynd. Denna sten, som är rest vid en ålderdomlig vägsträckning i närheten av Knutby i Uppland, är inte registrerad. Stenen är inte ristad, men har fragmentariska spå av svart färg. Det kan vara en okänd väghållningssten, eller en gränssten. Det kan även vara en så kallad rättesten, som hade en text som uppmanade resenärer att uppföra sig laglydigt. Ett annat nyfynd utanför Norrtälje. Den tresidiga väghållningsstenen är upplagd på ett milstensfundament, som står intill en gammal vägsträckning. Sannolikt är det markägaren som hittat stenen och inte vetat vad han ska göra med den. Därför har den lagts upp den på milstensfundamentent. I Trafikverkets milstensinventering från 2017 finns det inte någon väghållningssten på fundamentet. Stenen har vägnummer inhuggna på två av sidorna. Det finns inga kända väghållningsstenar i området.
Väghållningsstenarna representerar en fornlämningstyp med låg status – inte minst vad gäller skydd och kunskap. För allmänheten är dessa vägknutna kulturlämningar i regel mer eller mindre okända.
Vid Lilla Kleven utanförTidaholm i Västergötland står denna väghållningssten.Texten innehåller tecken som inte finns på tangentbordet, men ungefär så här står det: ”ST*KEE W”
Åldersmässigt kan väghållningsstenarna vara svåra att datera, såvida de inte har årtal inristade. I östra Uppland och i runt Norrtälje, som flertalet av stenarna i denna artikel är ifrån, ligger de tidsmässigt från 1800-talets sena hälft fram till början av 1900-talet. Men där finns minst en äldre sten från 1700-talet.
En äldre väghållningssten vid Finsta utanför Norrtälje. Detta område har en relativt hög koncentration av bevarade väghållningsstenar.
Många väghållningsstenar inte ens är klassade som fornlämningar, utan i bästa fall som övriga kulturhistoriska lämningar. Det beror på att en lämning måste vara från tiden före 1850 för att klassas som fornlämning, såvida inte länsstyrelsen gjort en annan bedömning. Många väghållningsstenar är betydligt yngre och dessutom bristfälligt dokumenterade.
Väghållningssten vid Norrlanda fornstuga på Gotland. Dessa stenar är betydligt mer påkostade, både vad gäller utseende och information, än vad som är brukligt på fastlandet. Metersystemet infördes i Sverige år 1878. Denna Sten bör därför kunna dateras till 1800-takets sista hälft eller 1900-talets första årtionde.
Vid Norrlanda fornstuga på Gotland finns en samling väghållningsstenar uppställda. Dessa skiljer sig markant jämför med dem på fastlandet. De gotländska väghålllningsstenarna är fint bearbetade och med information som redogör hur lång sträcka väghållaren ansvarar för.
Väghållningsstenarna som ingår i Norrlanda fornstugas samlingar. Troligen har stenarna ställts upp på gräsmattan på grund av att de stått i vägen för vägbreddningar, dikesgrävningar och andra vägarbeten.
De väghållningsstenar som är registrerade är bara en bråkdel av dem som en gång restes. En gång i tiden stod de tätt längs med vägarna. Vid mitten av 1900-talets första hälft hade inte längre väghållningstenarna någon funktion. I takt med att vägnätet har breddats och byggts om så har väghållningstenarna, plockats bort eller fastnat i snöplogar och slåtteragregat.
I bästa fall har väghållningsstenar flyttas längre in i skogen, när vägar har breddats. Så är fallet med denna sten som numera står 20-30 meter in i skogen vid Rånäs, nära länsgränsen mellan Stockholm och Uppsala. Texten är svårtolkad. Enligt fornlämningsregistret är ”Österängby” en by i närheten, det enda läsbara på stenen.
Många av väghållningsstenarna har återanvänts som trappsteg, ställts upp som prydnader i privata trädgårdar eller på annat sätt försvunnit. Åtskilliga av dem föll sannolikt bara omkull och hamnade i glömska i väntar på att återupptäckas.
Går man längs en gammal vägsträckning och hittar en avlång, drygt halvmeter lång sten i eller runt diket, så titta närmare på den. Chansen är stor att det är en bortglömd väghållningssten som väntar på att återupptäckt.
Tips. Ni som vill ta reda på om det finns några väghållningsstenar i era hemtrakter kan göra det på ett lika enkelt som spännande sätt. Gå in på Fornsök.se och zooma in kartan på er trakt och de vägar som är aktuella. Gå sedan på upptäcktsfärd online. Även om det finns många registrerade fornlämningar i era trakter, som ofta täcker kartan, så är väghållningsstenarna lätta att hitta i och med att de ligger enskilt intill vägarna. Det gör även milstenar. Väghållningsstenarna är i regel markerade med blå symboler. Milstenar är markerade med röda R.
Lilla Karlsö utanför Gotlands västkust träder fram ur morgondimman. Ön blev naturreservat 1958. Den ägs och förvaltas av Svenska Naturskyddsföreningen.
Lilla Karlsö är en magisk plats – även på avstånd. När man står där på den gotländska, karga stranden är det omöjligt att inte fästa blicken på ön. Den är en magnet som tvingar blickarna till sig – trots att den ligger tre kilometer ut till havs. Det är omöjligt att inte titta dit ut. Bilden fastnar i minnet. Dröjer sig kvar, länge och blir hängande i minnenas galleri.
För 400 miljoner år sedan var Lilla Karlsö botten på ett tropiskt hav där det kryllade av liv. Denna botten blev med tiden den kalksten som Gotlands berggrund är uppbyggd av.
Idag är Lilla Karlsö naturreservat och en av Sveriges viktigaste fågelöar.
Även ur mänskligt perspektiv är Lilla Karlsö en urgammal plats. Runt ön finns rösen, skeppssättningar och gravar som går tillbaka till bronsålder – det vill säga årtusendena före Kristi födelse.
Men redan under äldre stenålder bodde det folk i området. Alldeles i närheten, på Gotlands västra strand, igger Ajvideboplatsen. Där bosatte sig jägare och samlare för 7000 år sedan.
Då som nu stod man säkert bland vindpinade tallar på stranden, kände doften av havsblöt kalksten och lukten från ruttnande tång, lyssnade på vågorna och fastnade med blicken på Lilla Karlsö, vars platta silhuett tycks flyta på havet – likt en hägring mellan nutid och forntid.
Vid 1100-talskyrkan Litslena i Enköping finns finns två säregna fornlämningar. Den ena är en plats med anknytning till bygdens soldater. Där står även rader av resta stenar med märkliga ristningar.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax utanför kyrkogårdens västra stiglucka, det vill säga ingång, ligger ett mindre stenblock intill muren. På denna sten ska enligt traditionen hemkommande soldater ha ställt sig för att berätta för församlingen om vad de varit med om på slagfälten.
Stenen vid Litslena kyrka där enligt traditionen soldater ska ha talat till församlingen. I bakgrunden syns ena väggen på den medeltida stigluckan.
Stenen är registrerad som en plats med tradition i fornlämningsregistret. Någon närmare förklaring eller hur gammal denna tradition är ges inte.
Intill denna sten finns en annan registrerad fornlämning som sannolikt är samtida. Den består av en rad med resta, halvmeterlånga stenar med islagna järnringar, där hästar en gång stod uppbundna i väntan på att gudstjänsterna skulle ta slut.
Några av de resta stenarna med järnringar vid Litslena kyrka.
Denna typ av ringar, som använts för att binda hästar, förekommer här och var i äldre kyrkogårdsmurar och byggnader. Tidsmässigt är de svårtolkade, men är i regel från 1600-1800-tal. I medeltida kyrkogårdsmurar kan ringarna teoretiskt sett vara ännu äldre.
Det ovanliga med ringarna vid Litslena kyrka är att de är fästa i ett tjugotal resta stenar. Vanligtvis är de fästa direkt i väggar eller kyrkogårdsmurar.
En annan intressant detalj är att de resta stenarna är fulla med ristningar, vilka förmodligen innehåller årtal, släktnamn och gårdsnamn. Tyvärr är stenarna svårt angripna av lavar, att det numera är omöjligt att läsa texterna. Enbart enskilda tecken kan urskiljas med släpljus eller efter att bilderna behandlas.
Efter att bilden behandlats framträder siffror eller bokstäver bakom lavtäcket.Med släpljus framträder texterna på stenarna, vid Litslena kyrka. Notera strecket som sannolikt är någon form av inramning av texten.
Dessa järnringar representerar vanligtvis en typ av lämning med väldigt låg status – inte minst kunskapsmässigt. Att ringarna vid Litslena kyrka är registrerade som fornlämningar beror på att de sitter i resta och ristade stenar, vilket är mycket ovanligt.
I vissa av stenarna återstår bara tomma hål efter järnringarna.
Merparten av de ringar som finns kvar i kyrkogårdsmurar runt om i landet är inte registrerade. I de sällsynta fall de är registrerade så är det som övrig kulturhistorisk lämning, vilket innebär ett lägre juridiskt skydd jämfört med en fornlämning. I regel finns ingen information om dessa rostiga ringar, varken i kyrkobeskrivningarna eller i hembygdsföreningarnas skrifter. I bästa fall förekommer de i muntliga berättartraditioner.
Många av dem har därför förstörts och försvunnit. När kyrkogårdsmurar renoveras så är det sällan dessa ringar återställs. Faktum är att träffar man på dessa ringar i en kyrkogårdsmur, så kan man vara säker på att muren inte har renoverats under de senaste hundra åren.
Fotnot: Varken soldatsten eller hästring är vedertagna namn, utan något som Sverigereportage har hittat på för att illustrera denna text. I fornlämningsregistret kallas de enbart för sten och järnringar.
Den är aggressiv, har kraftiga käkar och livnär sig på mördarsniglar. Det här är trädgårdarnas dolda försvarare – leopardsnigeln.
Text och foto: Jens Flyckt
Den fläckiga leopardsnigeln, som även kallas för pantersnigel, misstas ibland för mördarsnigel och dödas. Men om man som trädgårdsägare vill bli av med mördarsniglarna, då ska man hålla sig väl med dess fläckiga släkting. Leopardsnigeln äter nämligen mördarsniglar.
En leopardsnigeln på jakt i en uppländsk trädgård.
Det råder dock en viss oenighet om huruvida leopardsnigeln enbart äter mördarsnigelns ägg, eller om den även angriper vuxna sniglar.
I likhet med den spanska skogssnigeln, även kallad mördarsnigel, hör inte heller leopardsnigeln hemma i den svenska faunan. Bägge arterna har kommit hit med jord och plantor från Europa.
Med till skillnad mot mördarsnigeln så gör inte leopardsnigeln någon skada i våra trädgårdar – snarare tvärt om.
Den sista fredagkvällen varje månad under sommarhalvåret samlas hundratals bilentusiaster vid Sveavägen i centrala Stockholm. Den så kallade Stockholmscruisingen har en lång tradition.
Text och foto: Jens Flyckt
När denna motorburna tradition startade är något oklart. Och någon arrangör finns det inte och har sannolikt aldrig funnits, Traditionen uppstod för 40-50 år sedan och har sedan dess pågått.
Cruisingen på Sveavägen har en lång tradition. Vissa menar att den började redan på 1960-talet, andra i slutet på 1970-talet eller början på 1980-talet. Idag är den mer populär än någonsin.
På 1980-talet tog det fart och fler blev intresserade. Mats Eriksson från Värmdö minns cruisingen under tidigt 1980-tal.
– Jag tror att det var 1983 då var jag och mina polare var inne i Stockholm och cruisade. Det var första gången jag hörde ordet stockholmscruisingen. Annars var det bara det vanliga raggandet, säger han.
En Plymouth Duster från 1971 på Sveavägen den 28 augusti, 2020.
I många år var de numera rivna bensinmackarna vid Norrtull den givna samlingsplatsen och utgångspunkten. Idag är samlingspunkten Sveavägen och då särskilt utanför MC Donalds, som sedan gammalt är en populär plats för hojåkare.
Roddar blir ett allt vanligare inslag.Ford A cupé från 1928.
Från början gick crusingstråket via Sveavägen Tegnergatan Birgejarlsgatan och Kungsgatan.
GMC Jimmy från 1970 som enligt Transportstyrelsen har haft tre ägare.Detta coustombygge, en Chevrolet Bel Air, är hemmahörande i Hedemora, Dalarna.
Stockholmscruisingen är numera inte enbart en lokal företeelse, utan ett evenemang som lockar deltagare från andra delar av landet. Under crusingen den 28 augusti sågs bland annat entusiastbilar från Dalarna och Norduppland.
Kompressormatad Plymouth Satelit från 1969. Bilen är hemmahörande i Grödinge, Södermanland.
Ursprungligen var Stockholmscruisingen något av och för ägare av ägare av amerikanska bilar i Stockholmstrakten. Men på den punkten har stora förändringar skett. Numera är äldre europeiska fordon ett vanligt inslag. Även moderna, nya sportbilar av tyskt och italienskt ursprung blir allt vanligare.
I crusingen på Sveavägen syns inte enbart amerikanska bilar.Toyota Crown från 1972. En numera mycket sällsynt bil på svenska vägar.Renault 4. Modellen är kanske mest känd för sin säregna växelspak.
Men alla är inte roade av att Sveavägen ibland förvandlas till ett rullande fordonsmuseum. Boende på Sveavägen vill stoppa cruisingen, som de tycker stör och förfular. En person som Sverigereportage har pratat med säger att extremt hög musik, som hörs genom husväggarna, nerskräpning, urinerande raggare och dånet från burnouter långt in på småtimmarna, är mycket störande.
I lokalpressen har denna fråga varit ett återkommande tema de senaste åren. Ett exempel är tidningen VasastanDirekt som den 31 juli i år skrev om ”raggarstöket”. I artikeln säger polisen att de brukar omhänderta en del personer för fylla under dessa kvällar. Det framgår även att polisen och kommunen har vidtagit åtgärder, som parkeringsförbud och fartgupp, och planerar insatser för att få bukt på problemen.
2018 skrev Sveriges radio att det var färdigcruisat på Sveavägen.
Chrysler Windsor från 1948.Checker, ett amerikanskt bilmärke vars produktion pågick mellan åren 1922-1982. Här en förlängd model. Sveavägen fredag kväll. Med undantag från cyklister som vägrar att visa hänsyn tillngngtrafikanter, så är cruisningen en lugn tillställning. Polisen har i alla fall inga uppgifter om problem från det aktuella tillfället.
Polisen kallar crusingsträckan för ”raggarrundan” och påpekar att crusingen saknar tillstånd, men att det är svårt att lagföra någon. Svårigheterna ligger i att avgöra om någon deltar eller bara befinner sig på platsen. Att köra bil på Sveavägen är inte olagligt.
Långsamt glider cruisingen fram på Sveavägen i augustikvällen.
Från deltagarnas sida menar man att kritiken är orättvis och att de kollektivt straffas för problem som ett fåtal personer, inte sällan i moderna bilar, ställer till med. Men menar att de flesta personerna som kommer till Sveavägen för att träffa likasinnade och visa upp sina entusiastfordon som de lägger ner hundratals arbetstimmar om året på, i regel inte är några problem. Och de fortkörningar som ofta nämns i kritiken knappast begås av ägare till amerikanska bilar i halvmiljonklassen, folkabussar från 1950-talet eller motorburna barnfamiljer.
En välanvänd Buick special de luxe.Alla Stockholmare är inte kritiska till cruisingen.
Under de fyra timmar, klockan 18 till 22, som Sverigereportage var på plats vid Sveavägen så skedde två bournouter. Under samma tid var det åtskilliga förare moderna BMW och Audi som varvade motorer och körde fram och tillbaka i hög hastighet. Flera incidenter inträffade med cyklister och förare på elskotrar som körde in i personer på trottoarer och vid övergångsställen.
Crusingen den 28 augusti var en lungt tillställning, enligt polisen. När Sverigereportage talade med Stockholmspolisen dagen efter, var det inte ens känt att det hade varit cruising. Men efter att polisen hade undersökt saken framkom att det inte fanns några uppgifter om problem i samband med cruisingen.
Många av bilarna som syns i Stockholmscruisingen är av hög kvalitet.
När jag startade Sverigereportage.com för drygt sju månader sedan så var planerna många. Men på grund av Covid 19 var det mycket som fick skjutas upp.
Trots en del begränsningar har mottagandet av Sverigereportage varit över all förväntan. Nyligen passerade Sverigereportags FB-sida 500 följare, ett delmål som nåddes betydligt snabbare än planerat.
Den geografiska spridningen, det vill säga var i världen ni läsare befinner er, är både förvånande och glädjande. Statistiken visar att det klickas in på Sverigereportage.com från många av världens hörn.
63 inlägg har publicerats på Sverigereportage.com sedan februari. Dessa inlägg har i skrivandets stund genererat 40 047 inläggsklick. Det är inga enorma siffror, men betydligt bättre än väntat.
Jag vill därför tacka alla er som följer och läser Sverigereportage.
Sverigereportage 