Vintern 1516/1517 höggs timret till det skepp som 500 år senare skulle bli ett av Stockholms mest betydande arkeologiska fynd – Riddarholmsskeppet. 2018 kom ny forskning om skeppet – som numera betraktas som ett av den svenska flottans äldsta kända krigsskepp – med en besättning på närmare 100 man.
Text och Foto: Jens Flyckt
På Medeltidsmuseet i Stockholm finns sedan 1980-talet resterna av Riddarholmsskeppet utställt. Exakt hur detta skepp såg har under lång tid varit okänt. Det utställda skrovet är en tolkning.
Bevarade delar från Riddarholmsskeppets skrov.
Fyndet gjordes år 1930. Det skedde i vattnet mellan Gamla stan och Riddarholmen. Ett stort antal föremål hittades. Totalt registrerades 2465 fyndposter – bland annat 132 kanonkulor av sten och 101 kanonkulor av metall.
Först trodde man att det var resterna från ett vikingatida skepp, men sedan flyttades dateringen fram till sen medeltid – det vill säga 1400/1500-tal. Där efter har teorierna om skrovets ursprungliga utseende och användning kommit och gått. Man har bland annat trott att skeppet var en snabbseglande jakt.
”Bottenskrovet och ett stort antal föremål finns bevarat. Det hittades 1930 i samband med att en ny bro skulle byggas till Riddarholmen. Till en början identifierades vraket som ett vikingaskepp, senare ett senmedeltida skepp. Fartyget var också den centrala utställningen år 1947 i nya stadsmuseet, nyss inrättat. En ny rekonstruktion gjordes 1964 och först på 1980-talet gjordes en årsringsdatering” skriver Medeltidsmuseet.
År 2018 inleddes ett nytt forskningsprojekt som fick stor uppmärksamhet och som helt har ändrat synen på Riddarholmsskeppet.
En av de kammarladdade kanoner från 1500-talets början, som påträffades i samband med den arkeologiska undersökningen av Riddarholmsskeppet år 1930. Pilen pekar mot den vapendel som kallas ”krutkammare” och som enkelt kan beskrivas som ett primitivt slutstycke. 46 krutkammare påträffades på vraket. Notera stämpeln på lådans framkant.
När forskare från Försvarshögskolan gick igenom skeppets källmaterial lade man märket till flera avvikande detaljer, som tidigare inte hade noterats. Man hittade bland annat åtskilliga delar från så kallade kammarkanoner. Fyra stycken kammarkanoner påträffades intill eller i Riddarholmsskeppet.
43 stycken så kallade krutkammare, som kan beskrivas som en del av laddmekanismen i 1400/1500-talets kammarkanoner, hittades när fynden från Riddarholmsskeppet undersöktes. Även andra vapenrelaterade delar och tillbehör kom fram.
Mängden kanondelar fick forskarna att misstänka att antalet kanoner ombord på Riddarholmsskeppet varit större än man tidigare trott. Även synen på skeppets storlek och vikt har förändrats. Nu tror man att det var ett stort och cirka 200 ton tungt slagskepp. Besättningen tros ha uppgått till närmare 100 man.
Efter regalskeppet Vasa räknas Långholmsskeppet som Stockholms mest betydande vrakfynd. Riddarholmsskeppet är utställt på Medeltidsmuseet i Stockholm.
Rönen pekar på att Riddarholmsskeppet var ett av Sveriges första slagskepp i den första flottan. Dateringen av virket placerar skeppet till tiden för Gustav Vasas befrielsekrig mot Danmark på 1520-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Gustav Vasas befrielsekrig och arkeologiska spår från det medeltida Stockholms försvar: Stadsmurar skyddade det medeltida Stockholm
På fyndplatsen är numera Gamala stans tunnelbanestation belägen. Riddarholmsskeppet var och är fortfarande, långt ifrån det enda medeltida skrov/vrak som då hade påträffats i området. I det smala sund som på medeltiden skiljde Gråmunkeholmen (Riddarholmen idag) och den muromgärdade stadsbebyggelsen (Gamla stan idag), finns uppgifter om att 26 fartygsskrov under vatten. Där efter har ytterligare skrov/vrak påträffats i området.
Planritningen över Riddarholmsskeppet på fyndplatsen år 1930.
Riddarholmsskeppet utgör en central del av Medeltidsmuseets utställningar, som är byggda kring tre fasta fornlämningar, bland annat Gustav Vasas stadsmur från 1500-talet samt en medeltida kyrkogård. Dessa lagskyddade fornlämningar, som alltså inte är ditflyttade, är en del av utställningarna.
Ni som vill se Riddarholmsskeppet i sin nuvarande, medeltida miljö bör skynda er. Nyligen meddelade riksdagen, som äger fastigheten, att de behöver lokalerna och att Medeltidsmuseet därför måste flytta.
Besättningen på 33 man omkom när ubåten HMS Ulven sänktes av en tysk mina den 15 april 1943. Än idag är besättningens öde en omdiskuterad fråga. Ulven var långt ifrån den enda tragedi som skedde på svenska farvatten under andra världskriget. En natt i november 1944 sänkte en sovjetisk ubåt den svenska passagerarfärjan Hansa, med Visby som destination, med 86 personer ombord.
Text: Jens Flyckt Foto: Public Domain
Trots att Sverige aldrig angreps av Nazityskland under andra världskriget, så sänktes och sjönk åtskilliga svenska fartyg på svenskt territorialvatten. Även olyckor skördade liv. Den i människoliv största olyckan, då 46 soldater ur Bodens ingenjörskompani och två civila drunknade, inträffade den 24 oktober1940 på sjön Armasjärvi i Tornedalen.
Den färja som på sjön Armasjärvi kantrade med två plutoner och två civila ombord.
Färjeolyckan, där även färjekarlen och dennes bror omkom, inträffade då den överlastade färjan kantrade i hård vind mitt ute på sjön. Haveriet berodde på att färjan var avsedd för max 50 personer, men var lastad med 100 personer den kvällen.
Privatpersoner vittnade om att färjekarlen hade protesterat och påpekat att färjan bara klarade 50 personer, när ansvariga befälen beordrade cirka 100 soldater att gå ombord. Att så många soldater förolyckades berodde bland annat på att de var tungt utrustade och inte kunde hålla sig flytande.
Två tonåringar bevittnade olyckan och rodde ut för att rädda de nödställda.
I den efterföljande krigsrätten friades ansvarigt befäl.
1941 restes en minnessten på stranden där olyckan hände. Varje år högtidlighålls minnet av de förolyckade genom nedläggning av krans.
Katastrofen på Horsfjärden 1941 då en explosion inträffade i torpedrummet på jagaren HMS Göteborg.
Den 17 september 1941 skedde en explosion i aktra torpedrummet på jagaren HMS Göteborg, som låg vid kaj vid örlogsbasen Märsgarn, Horsfjärden i Stockholms södra skärgård. Omedelbart efteråt exploderade torpedrummet på jagaren HMS Klas Horn, som låg vid samma Kaj.
Klas Horn bärgades, reparerades och var åter i tjänst 25 december 1945. 1958 utrangerades HMS Klas Horn från svenska flottan.
Bärgningen av HMS Klas Horn, som sänktes vid Horsfjärdenkatastrofen i september 1941.
I kedjereaktionerna efter explosionen sänktes även jagaren HMS Klas Uggla. I explosionerna och den brinnande oljan som spred sig på vattnet intill skroven, omkom 33 besättningsmän och 17 skadades.
Misstankar fanns att explosionen i torpedrummet var ett attentat från utländsk makt. Frågan är än idag inte utredd. Men det faktum att Sverige exporterade järnmalm till Nazityskland, vilket Sovjetunionen och England inte uppskattade, och den svenska flottan dessutom eskorterade malmtransporterna, gjorde att misstankar riktades mot sovjetiska och engelska sabotagegrupper.
Katastrofen i Horsfjärden beskrivs ofta som den svenska flottans största förlust under beredskapsåren. Det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vid örlogsbasen vid Märsgarn låg en stor delmarknad den svenska kustflottan, med flera pansarskepp, bland annat HM Sverige.
Vraket efter jagaren HMS Göteborg – vars torpedrum exploderade.
Andra världskriget innebar stora umbäranden till sjös. Tyska och Sovjetiska ubåtar sänkte hundratals fartyg ur den svenska handelsflottan.
Andra världskrigets värsta fartygskatastrof, mätt i antal döda, var sänkningen av det svenska passagerarfartyget Hansa.
Den 24 november 1944 var S/S Hansa påväg mot Visby. Ombord fanns 63 passagerare och 23 besättningsmän.
På natten siktades Hansa av besättningen på den Sovjetiska ubåten. Tre torpeder avfyrades mot Hansa. Vid träffen klövs färjans skrov och hon sjönk snabbt, troligen inom ett par minuter. Endast två personer, kaptenen och en styrman, överlevde och kunde senare räddas.
Passagerarfärjan S/S Hansa. Den 24 november 1944 sänktes hon av en sovjetisk ubåt.
De flesta av andra världskrigets, svenska fartygskatastrofer är idag bortglömda. Enbart i den svenska handelsflottan omkom 1100 sjömän i torpederingar, minexplotioner etcetera.
Den katastrof som troligen etsat sig fast hårdast i den svenska folksjälen är sänkningen av ubåten HMS Ulven, den 15 april 1943. Det som utskiljer Ulvenkatasttofen är dels att det var en ubåt som gick under. Händelsen är även förknippad med en rad märkliga omständigheter – som levt kvar i folkminnet ända in i våra dagar.
Ulven försvann i samband med en övning och det tog tre veckor innan ubåten lokaliserades – på 52 meters djup, sydöst om Stora Pölsan i Öckerö skärgård på västkusten.
HMS Ulven.
I den taktiska övningen skulle Ulven, tillsammans med ubåtarna HMS Gripen och HMS Draken, i undervattensläge anfalla bland annat pansarskeppet HMS Manligheten. Ytfartygen skulle dels försöka skydda sig mot ubåtarna och samtidigt öva anfall mot dem.
Övningen ägde rum i havsbandet – på svenska territorialvatten.
Det sista livstecknet från Ulven noterades mitt på dagen den 15 april, då båtens periskop observerades ovanför vattenytan. Samma eftermiddag var ett anfall väntat från HMS Ulven, men det kom aldrig. Vid 18-tiden samma dag hörde besättningen på HMS Draken ljudet från en sjöminas detonation på nära håll. På natten gick det inte att få radiokontakt med HMS Ulven.
Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet efter Ulven.
Sökarbetet försvårades av flera faktorer, bland annat hårt väder. Tyska sjöminor, som riskerade att sänka räddningsfartygen, var ett annat problem. Så här skrev kommendör Gustav Hamilton i sin slutrapport:
”Förekomsten av ett stort antal minor inom norra området komplicerade i hög grad arbetet samt gjorde, allt från femte sökningsdagen, fiskarna ovilja att deltaga och riskera sina liv och fartyg sedan det, som fiskarna själva sade, ej längre gällde att rädda människoliv.”
Enligt uppgift svepte (minröjning mellan två fartyg) marinen 136 sjöminor i samband med eftersökningarna av Ulven.
Efter tre veckors sökande påträffade besättningen på fiskebåten Normy ett vrak – som alltsåmlåg på 52 meters djup. Vraket lokaliserades med hjälp av draggar, som fastnade i vraket. Efter att räddningsfartyget HMS Belos kallats till positionen och dykare gått ner, stod det klart att det var HMS Ulven som låg på bottnen.
Det tog tre veckor innan den förlista HMS Ulven hittades. Ett tjugotal örlogsfartyg och trettiotal fiskebåtar deltog i sökandet, då håret väder rådde.
Sökandet efter Ulven och dess besättning blev en nationell angelägenhet och tragedi. Medieintresset var enormt. Det utvecklades till ett nationellt trauma då det till slut stod klart att hela besättningen hade omkommit.
In i det sista trodde man att besättningen levde och kunde räddas, vilket tidningarna rapporterade om, eller att de hade räddats av fienden.
Bärgningen blev en dyr och komplicerad operation. Efter Ulven höjts från bottnen i omgångar och stabiliserats mellan två pråmar, kunde bogseringen av ubåten påbörjas den 1 augusti. Resan till Eriksbergs varv gick genom skärgården och tog 14 timmar.
Så fort vattnet hade pumpats ut ur varvets flytdocka stod det klart att Ulven hade sänkts i undervattensläge av en sjömina, sannolikt en tysk mina. Explosionen hade skett under under kölen – under ackumulatorrummet, manskapsrummet och förliga torpedrummet. Kraften hade varit så våldsam att skrovet nästan hade gått av. Där efter hade båten gått med fören nästan rakt ner i den steniga bottnen. Vid kollisionen med bottnen trycktes fören och torpedtuberna in.
Bilder från Ulven, då hon stod i docka och den döda besättningen hade transporterats bort, visar att detonationen gått upp genom skrovet, genom batterirummet (ackumulatorrummet) och slitit upp ett ett stort hål genom ovanliggande däck.
Inspektion av HMS Ulvens sprängda köl och skrov.
Den 16 april registrerade bottenhydrofonstation i Vinga oregelbundna, metalliska ”knackningar” Ljudkällan kom från det område där man misstänkte att Ulven låg och där hon senare hittades. Även luftbubblor på ytan hade noterats i området. Knackningarna pågick fram till den 22 april, enligt uppgift.
Marinen lät bland annat göra provknackningar från ubåten HMS Springaren, som en erfaren fartygschef sedan fick jämföra med ljuden som Vinga hade noterat.
Efter provet meddelade marindistriktet följande:
”Försöken med Springaren lovande. Varje knackningssignal från Springaren följes omedelbart av 7-8 svarssignaler i samma takt. Klangen från Springarens slag likna fullkomligt klangen från den andra ljudkällan.”
Om knackningarna var signaler från besättning frågade man sig varför de inte var organiserade i något system, till exempel morsealfabetet, vilket hade underlättat räddningsarbetet avsevärt. I och med att ”knackningar” var så oregelbundna menade kommendör Gustav Hamilton, som var inspektör vid ubåtsvapnet, att ljuden till exempel kom från en kätting som slog mot ett skrov eller kättingarna till de många sjöminor som stod och vajade från bottnen.
HMS Ulvens för efter kollisionen med den steniga bottnen på 52 meters djup – efter att skrovet sprängts av en sjömina.
Hamilton vågade inte tro att knackningarna kom från Ulvens besättning.
”…Knackningarna äro ett bedrägligt hopp, som man tyvärr måste uppge” uttalade han sig i Göteborgs-Posten den 19 april.
Andra faktorer, som uppgifter att Ulven inte hade blivit helt vattenfylld efter att minan exploderat och därefter kolliderade med fören i bottnen, innebar att uppgifter om att besättningen hade levt i dagar efter explosionen började spridas.
Att Ulven hade gått under i ett område som var välkänt för sina minor bland lokala fiskare, men som marinen an någon märklig anledning inte hade kännedom om, ledde till kritik och att konspirationsteorier om att HMS Ulven hade varit ute på hemligt uppdrag frodades.
1987 sände Sveriges Television ”Ulvens läge fastställt” – en dokumentär där fiskare, dykare, fartygsbefäl och andra personer som deltog i räddningsarbetet, intervjuas. I dokumentären hävdas bland annat att det aktra torpedrummet och tornet inte varit vattenfyllda. Enligt citerade personer i dokumentären påträffades i dessa utrymmen kropparna efter en eller flera besättningsmän som skjutit sig själva. Flera besättningsmäns kroppar ska ha hittats i knäböjande ställning och knäppta händer, enligt dokumentären.
Från marinen hävdade man att Ulvens besättning omkom omedelbart eller strax efter att minan exploderade.
Det var dock inte självklart att Ulven skulle bärgas. I dokumentären intervjuas ett namngivet befäl som säger att det fanns en oro för vad man skulle hitta, om besättningsmän hade tagit livet av sig för att slippa den hemska död som annars väntade dem.
HMS Ulvens förliga torpedrum efter minsprängningen.
Som ett bemötande av uppgifterna i ”Ulvens läge fastställt”, publicerade Militärhögskolan 1989 rapporten ”Ulven – Redovisning av de faktiska omständigheterna kring ubåten Ulvens förlisning”.
I rapporten slås fast att samtliga besättningsmän hade omkommit i samband när sjöminan exploderade under Ulvens köl. I övrigt riktades hård kritik mot dokumentären och tidningsreportage, som enligt rapportförfattaren innebar att gamla rykten återupplivades och nya rykten spreds.
Som svar på dokumentären ’Ulvens läge fastställt” och flera tidningsteportage, publicerade Militärhögskolan 1989 ett bemötande, där bland annat uppgifter om besättningsmän som skjutit sig, avfärdas som rykten.
Att det skulle funnits skottskador på vissa av de döda besättningsmännen, eller att de hade hittats i knäböjande ställning, avfärdas bestämt i rapporten. I rapporten lyfts de ansvariga läkarna (som undersökte kropparna) och deras uttalade integritet och pålitlighet fram som en garanti för att de inte hade hemlighållit eventuella skottskador.
”Det förefaller mig utomordentligt osannolikt att väsentliga fynd såsom till exempel förekomst av skottskador skulle ha förbisetts av de undersökande läkarna” skriver rapportförfattaren.”
Rapportförfattaren skriver även att det bland anhöriga till den omkomna besättningen fanns en vilja att låta Ulven ligga kvar på bottnen. Detta var enligt uppgift anledningen till att det inte var självklart att Ulven skulle bärgas. I rapporten refereras till anhöriga till offren på Titanic, ’vilka idag häftig protesterar mot att lyfta fartyget…” som det står i rapporten.
Knackljuden som bland annat Vinga noterade mellan den 16 och 22 april avfärdas som rykten, uppförstorade av massmedia.
Så här skriver rapportförfattaren om uppgifterna om besättningsmän som levt i Ulvens utrymmen, som inte blev vattenfyllda efter minsprängningen:
”Slutligen, hade det funnits levande män i aktra torpedrummet, kapabla att ge ifrån sig signaler en hel vecka, kunde de lika väl ha lösgjort den aktra telefonbojen, vilket omedelbart skulle lett räddningsfartygen rätt. Skulle det inte av någon anledning ha fungerat hade de kunnat göra fri uppstigning genom antingen en torpedtub eller lastlucka för torpeder. Även de två männen i tornet skulle, om de varit vid medvetande, ha kunnat uppstiga genom tornluckan. Dessa luckor hade anordningar just för sådan uppstigning”
Ulvens manskapsrum efter minsprängningen. Explotionen har gått genom det underligggande ackumelatorrummet och genom det överliggande manskapsrummets golv. Det uppfläkta hålet ser ut som en tulpan mitt i bilden. Runt om i rummet ligger batteridelar från det underliggande ackumelztorrummet.
Det blev aldrig klarlagt varifrån minan som sänkte Ulven kom, men mycket pekar på att det var en tysk mina. Den svenska regeringen lämnade därför en skriftlig protest till Nazityskland. Tyskarna svarade att om det var en tysk mina som sänkte HMS Ulven, så måste minan ha drivit in på svenskt vatten.
På åtskilliga vikingatida runstenar nämns resor till avlägsna länder. Ett exempel är runsten vid Angarns kyrka – där runorna nämner Toke som omkom i Grekland. Men runstenen är inte enbart ett minnesmärke. Den är även ett juridiskt dokument.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Det är en ovanligt vacker runsten (U 201) som är inmurad i Angarns kyrkas korvägg. Ristningen är daterad till1000-talet första hälft. Mycket av skönheten ligger i stenens röda, finkorniga bergart och det sätt som runmästaren har disponerat hällen. Den är inte signerad, men är sannolikt ett verk av runmästaren Gunnar. Ett tjugotal runstenar kan knytas till honom.
Runsten U 201 är inmurad i Angarn kyrkas korvägg. Den är ristad till minne av Toke som omkom i ”Grekland”. Troligen var Toke väring i den bysantinska kejsarens livvakt.
Runinskriften på U 201 lyder:
”Tägn och Götdjärv och Sunvat och Torulv de läto resa denna sten efter Toke sin fader. Han omkom ute i Grekland. Gud hjälpe hans ande och själ.”
Toke var troligen en väring – en man från det dåtida Angarn iUppland, som tog värvning i väringagardet, en utländsk trupp som fungerade som livvakt hos den Bysantinska kejsaren i Konstantinopel. Där omkom han.
Resor till fjärran länder var vanligt på vikingatiden. Det finns ett 30-tal kända runstenar som berättar om resor till Grekland. Det är dock inte det Grekland vi idag syftar på. På vikingatiden var ”Grekland” det Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – dagens Istanbul.
Angarns kyrkas (Uppland) äldsta byggnadsfas anses härröra från 1280-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om flera andra greklandsstenar:
Att det på vikingatiden var mycket folk som reste utomlands, på mer eller mindre obestämd tid, är tydligt. Långt ifrån alla kom tillbaka. Många försvann på grund av förlisningar till sjös, sjukdomar, våldsamheter, strider, olyckor och kanske även av fri vilja. Men åtskilliga personer, som kanske var borta i årtionden, kom även hem.
Angarn är namnet på en kyrkby i Vallentuna kommun, strax norr om Stockholm.
Under bortavaron satt familjerna hemma och undrade om och när deras man, bror etcetera, skulle komma hem. Då som nu lockades säkert anhöriga av den frånvarande mannens egendomar och andra tillgångar här hemma, som tids nog skulle bli deras arv.
Men arvskifte var inte möjligt så länge mannen ’satt” i fjärran land.
Runsten U 201 är inte signerad. Men utifrån stilen kan man anta att signaturen Gunnar är runmästaren. Denna Gunnar har lämnat efter sig ett 20-tal kända runstenar, varav ett par stycken är signerade, i bland annat Orkesta.
I den äldre Västgötalagen, från början av 1200-talet, finns ett stycke som skyddade den frånvarande mannens egendom. Samma lag gällde på vikingatiden. Den betonar äganderätten här hemma – även om personen ”satt i Grekland”.
I den äldre Västgötalagen står bland annat:
”Ingen mans arv tager han, medan han sitter i Grekland”
Så länge fadern eller brodern levde/satt där, långt borta i Grekland, fick hans tillgångar hemma på gården inte röras eller fördelas i arv mellan hans släktingar.
Runsten U 201 är inte bara ett minnesmärke över Toke som omkom i ”Grekland”. Runinskriften är även ett juridiskt dokument som styrker att arvskiftet efter Toke skedde påsett korrekt sätt.
Ett stycke av texten i runstenen i Angarns kyrka anknyter till denna ålderdomliga lag.
Formuleringen ”han omkom ute i Grekland” i runtexten visar att budet om att Toks död slutligen nådde familjen familjen hemma i Angarn i Uppland.
Angarnsstenen är därför inte enbart en minnessten. Den är även ett juridiskt dokument som visar att arvskiftet efter Toke skedde på korrekt sätt och att hans arvingarna är legitima.
Det var tänkt att bli Gustav III drömslott – ett magnifikt paradbygge med inspiration från antiken, som hade förändrat Stockholms framtida utseende, om det hade byggts klart. Men skotten mot kungen på maskeradbalen 1792 satte stopp för Stora Haga slott. Kvar är grunden som arbetarna hastigt lämnade efter att kungen mördats.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Hagaparken är belägen intill Brunnsviken, strax norr om Stockholms stadskärna. I skuggan av träd och vegetation i parkens norra del gömmer sig ruinen efter Gustav III storslagna slottsdrömmar. Bygget kom inte längre än till källarvåningen, vilken är en imponerande syn som påminner om en labyrint av rum.
Det här är början på Gustav III storslagna slottsbygge i Hagaparken, strax norr om Stockholms stadskärna. Bygget av Stora Haga Slott avbröts när kungen sköts på maskeradbalen och återupptogs aldrig efter kungens död.
Hagaparken, som anlades av Gustav III åren 1780 till 1797, är en del an Kungliga nationalparken. Den var en del av kungens stora planer. Förutom Haga lät han anlägga ytterligare två, intilliggande engelska parker – Tivoliparken och Berzelii park på andra sidan av Brunnsviken.
Hagaparken är ett mycket populärt strövområde. Men det strandnära landskap som präglar parken är dock inte naturlig, utan är en skapelse efter sprängningar, schaktningar och kanalgrävningar på 1780-talet. Anläggningsarbetena skedde enligt dåtidens stora ideal – den engelska parken.
Påverkad av sina upplevelser i Frankrike och Italien ville Gustav III skapa ett storslaget slott i Hagaparken. För att frigöra utrymme för sina slottsplaner utvidgades Hagaparken norrut genom markköp.
Så här beskriver nationalstadsparken.se Stora Haga slotts grund/ruin:
”Grundläggningsarbetena för slottet påbörjades 1786. Det var tänkt som ett stort klassiskt tempel och som arkitekt stod Louis Jean Desprez.”
Stora Haga Slott som Gustav III tänkte sig det. Målningen/skissen är från början av 1790-talet och gjord av den franska arkitekten Louis Jean Desprez. Bilden är beskuren. Public Domain.
Själva slottsgrunden ligger undangömd vid sidan av Hagaparkens större gångstråk och grönytor. Trots sina historiska, byggnadstekniska och arkeologiska värden, är en ruinen relativt okänd. Hela ruinen är dessutom skyddsobjekt, vilket tas upp senare i reportaget.
Ruinen är 150 meter lång, 50 meter bred och belägen på en höjd. Den är 2 till 10 meter hög. Längs de högsta delarna av grunden finns skyddsräcken.
Så sent som 1968 skedde en första restaurering av grunden/ruinen. Där efter har grunden restaurerats ytterligare en gång.
Den norra väggen. Notera mängden stenblock som stenhuggarna lämnade efter sig när de gick hem.
Upp till 800 personer ska enligt uppgift varit upptagna med bygget när det begav sig. Längst kom arbetet på den mittersta och östra delarna. Där får man en uppfattning om hur källarvåningen men även andra delar av slottet var tänkt att se ut.
Den västra delen består till stor del av grundmurar, som bara har påbörjats. Där man man även se hur vatten, från berggrunden eller en bäck, leds bort i stensatta diken. Dessa diken leder fortfarande bort vattnet, trots att det är 230 år sedan de anlades.
Källarvåningen består av ett antal runda och kvadratiska rum, som via dörröppningar, står i förbindelse med varandra. I mitten ligger det största källarrummet – som har flera dörröppningar mot intilliggande rum. Mitt i detta rum står en stor mittspelare – murad av natursten som övriga grunden. Denna pelare var tänkt att bära upp ett monumentalt trapphus och en stor takkupol – i slottets centralpunkt.
Troligen var det under denna pelare som kungen lade grundstenarna. Det skedde den 19 augusti 1786. Kungen, som var intresserad av arkitektur, var delaktig i skissarbetet. Det var även kungen som bidrog till att slottet blev längre på bredden och att det senare i byggnaden skulle få långa rader med 70 stycken kolonner – i söderläge.
Pelaren mitt i det stora runda rummet var tänkt att bära upp tyngden från det stora kupolrum som var tänkt att byggas i slottets mittpunkt.
Gustav III hade stora planer för sitt slott – med starka influenser från antiken. Det var långt ifrån enbart tänkt som en kunglig bostad – utan även som ett monument över svenskt kulturliv. En teater och ett museum skulle bland annat inhysas i stora Haga slott, enligt kungens planer. Dessutom skulle hovet bo där.
Men på grund av kapten Ankarströms skott mot kungen blev Stora Haga slott inte mer än en källarvåning. Med kungens död dog även byggplanerna. Byggnadsmaterial till slottsbyggnaden, som tegel, ekgolv och stenarbeten, användes istället till andra, dåtida byggnadsprojekt i närheten.
Kvar i marken finns stenflisor och efter stenhuggarnas arbeten och mängder av stenblock som aldrig murades in i väggarna.
Louis Jean Desprez planritning över Stora Haga slott. Till grund för Desprez ritning låg den skiss Gustav III själv gjorde. Public Domain.
I ruinen efter stora Haga slotts källarvåning kan man ännu ana Gustav III storslagna planer.
Detta byggnadsverk, som övergavs hastigt, är på många sätt unikt. Det finns gott om ruiner som en gång i tiden var byggnader, men som av olika anledningar revs eller förföll genom århundradena. I många fall har resterna av de rivna byggnaderna varit så fragmatiska, att ruinerna har fått återskapas under modern tid.
Stora Haga slott varken revs eller byggdes klart. Källarvåningen är en ruin och samtidigt inte. Resterna är inte bara spåren efter kungens drömmar, ideal och ambitioner. Det är även en orörd arbetsplats och bebyggelsefas från 1700-talets slut.
Sedan Gustav III död har ruinen legat undanskymd och bortglömd i Hagaparken. En och annan besökare hittar dit, vilket vältrampade stigar vittnar om. Med för den stora allmänheten är detta byggnadsverk relativt okänt.
Den västra delen av Stora Haga slotts grund är den del som knappt hann påbörjas innan Gustav III mördades 1792 och byggarbeten lades ner. Notera den halvfärdiga väggen i bildens vänstra kant.
Det finns ännu en detalj som gör grunden/ruinen till Stora Haga slott, som är registrerad i Fornlämningsregistret, speciell. Den är ett skyddsobjekt med beträdande- och fotoförbud. Vid grundens östra delar finns det skyltar och staket som upplyser om att det är ett skyddsobjekt. Men på de mittersta och västra delarna, där stigar leder upp på grunden, finns inga skyltar eller annan information om skyddsobjekt.
Det är länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för skyddsobjekt. Ansvarig tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholms län blir förvånad när Sverigereportage hör av sig och frågar om det är okej att publicera bilder på Stora Haga slotts grund. Liknande bilder finns bland annat på Wikipedia. På frågan om det är många som hör av sig och vill ha tillstånd för att fota källarvåningen/ruinen, säger ansvarig tjänsteman att han aldrig tidigare fått den frågan.
Länsstyrelsen kunde dock inte ge besked. Det kan inte heller Statens Fastighetsverk, som äger ruinen, göra. Istället hänvisar man till Kungliga Hovstaterna. Efter kontakt med ansvarig tjänsteman vid hovstaterna blir svaret ja, Sverigereportage fotografering publicering är okej.
Det visar sig att ruinen/källarvåningen är en del av ett utökat skyddsobjekt, som berör ett intilliggande objekt.
I ett av rummen i grunden har allmänheten anlagt en grillplats, sannolikt med sten från grundens väggar. Ruinen/grunden är skyddad enligt lag. Att ta, bryta eller gräva fram sten i eller intill lämningen är en olaglig handling.
Ruiner har alltid haft en dragningskraft. De väcker känslor och nyfikenhet, även hos personer som annars inte är intresserade av historia, arkeologi eller solkungen Gustav III slottsplaner. Och så är det även med Stora Haga slotts källarvåning/ruin.
Men den som beträder och fotograferar ruinen efter Stora Haga slott bör vara medveten om att det är ett skyddsobjekt och att de begår ett brott som har fängelse på straffskalan, såvida man inte har tillstånd.
Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.
Text och foto: Jens Flyckt
Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.
Lv 3 kamratförenings ordförande – Stig Schyldt. Tillsammans med föreningens övriga eldsjälar vårdar de minnet av svenskt luftvärn och Lv 3.
-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.
Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.
Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.
Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.
Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.
Luftvärnsrobotvagnen 701 B
Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.
Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.
Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.
Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.
Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.
Dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett.
Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:
Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången. Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.
Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.
Ett av rummen, 1940-tal, i Norrtälje luftvärns museums samlingar.
Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.
Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.
Så här såg de första försöken med ett svenskt luftvärn ut. Man tog vad man hade, en artillerikanon som lutades upp i luften och hoppades på arr fientligt flyg skulle flyga in i kanonens skjutriktning.
Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.
Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.
Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.
Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.
Pilmål bogserades av flyg, på säkert avstånd från flygplanet, över skjutfältet på Väddö.
Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.
Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.
Lite av den ammunition som är utställd på Norrtälje luftvärnsmuseum.
Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.
En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.
Panelen till cig 790 som var i drift cirka 30 år.
Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.
Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.
Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.
Radiostation 200 i bildens förgrund. Där bakom raden av militära och civila radioapparater och telefoner.
Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.
På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.
Telefonväxel som ursprungligen satt i en stridsledningskärra, tillhörande det svenska försvarets första stridsledningsradar från 1940-talet. Där efter användes växeln under många år som en del av säkerhetsanordningarna på Väddö skjutfält.
I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.
Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.
Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.
40 millimeters automatkanon – Ivakan m/36.
Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.
Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.
Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:
”Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”
Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.
Källarvåningen i Norrtälje luftvärnsmuseums huvudbyggnad. I förgrunden robot 70.
Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.
Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.
Sedan många år bedrivs civila verksamheter på det forna garnisionsområdet. Logementen är numera privatbostäder. En emaljskylt vittnar om vilka som höll till i byggnaden tidigare.
Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.
En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.
Vid en gammal vägsträckning utanför Harg i Norduppland står en högrest runsten, vars unika bildristningar har fascinerat forskare i över 500 år. I stenens bildristningar hänger bland annat en kyrkklocka i någon form av byggnad – som tolkats som en kyrka eller klockstapel från början av 1100-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Exakt var runsten U 595 (Hargstenen) ursprungligen stod är oklart. Historiska källor uppger skogen några kilometer söder om Hargs bruk – det område den står i idag. En av flera beskrivningar på 1600-talet anger platsen som:
”Harg Sochn widh wägen”
Hargstenen i Norduppland. Den står intill en ålderdomlig vägsträckning. I bakgrunden skymtar väg 76 som närmast förbinder Hargs bruk och Hallstavik. I över 500 år har Hargstenens bildristningar fascinerat forskare.
Den ålderdomliga skogsväg som runstenen står intill beskrivs ofta som ”en avstickare från väg 76”, i reportage och andra publiceringar. Men det är en förenklad beskrivning.
Denna lilla skogsväg är resterna av en gammal vägsträckning som en gång förband Edebo med Hargs bruk, enligt Riksantikvarieämbetet. Längs samma skogsväg, drygt 100 meter norr om runstenen, står en milstolpe från 1700-talet. Ristningen på milstolpen (sten) är vänd mot den ålderdomliga vägsträckningen.
Mellan Harg och Hallstavik finns flera bevarade sträckor av denna gamla vägsträckning,
Det är alltså inte enbart fråga om en runsten, utan även en bevarad vägmiljö som med fysiska lämningar kan styrkas till 1700-taket. Men sannolikt är den medeltida eller ännu äldre. Även om man inte vet exakt var runstenen ursprungliga stod, så finns platsen med stor sannolikhet att finna i närheten av den nuvarande placeringen.
Martin Aschaneus avbildning av Hargstenen. Ur: Upplands runinskrifter.
Hargstenen dokumenterades första gången år 1594. Det var Sveriges första riksantikvarie, Johannes Bureus, som besökte den. Bureus ansåg att Hargstenen var så uppseendeväckande att den fick ingå i hans senare utgivna runkallender – kopparstick från 1599, där tio utvalda runstenar beskrevs.
Genom århundradena har åtskilliga forskare dokumenterat denna runsten. En annan känd besökare/forskare var Martin Aschaneus, som år 1630 utnämndes till riksantikvarie. För eftervärlden är han kanske mest känd för sin Sigtunabeskrivning från år 1612, som publicerades först 1922. Aschaneus var inte verksamt i Harg.
Hargstenen är ristad på två sidor. Sannolikt är runtexten och bildristningarna samtida. Bilderna är unika och skildrar bland annat klockringning under tidigt 1100-tal.
Det som gör Hargstenen unik är de kyrkliga avbildningar från tidigt 1100-tal. På grund av alger och lavar att ristningarna numera svåra att fotografera.
Runtexten är en traditionell minnestext och arvsdokument.
Runristningen lyder:
”Gudlev och Sigvid, Aldulvs arvingar, lät hugga stenen efter sin fader och (efter) Sigborg, hans moder.”
Enligt Upplands runinskrifter är troligen runristningen och bildristningarna samtida. Ristningen är inte något mästerverk. Den saknar konstnärlig finnes och runtexten innehåller även fel, som runologerna tolkat som felhuggningar.
Hargstenen är rektangulär, cirka 2,50 meter hög och ristad på två sidor – framsidan och den högra kortsidan. Längst upp på framsidan är ett stort kors avbildat. Under korset har ristaren avbildat något som länge tolkades som en av de äldsta, kända avbildningarna av en kyrka.
Klockringaren i Hargstenens ristning från 1100-talet.Notera den bikupeformade kyrkklockan.
Sentida forskare är dock tveksamma om det är en kyrka. Idag tror man snarare att det är en klockstapel. Nedanför den förmodade klockstapeln står en man. Från hans ena arm går en linje upp till en klockstapel, som hänger i konstruktionen. Det är en man ringer i klockan.
Hargstenens bildtristningar är enligt Bengt. G Söderberg (Vite Krists Klockor, Allhems förlag 1974) det äldsta kända belägget av en klockringning.
Att det fanns klockstaplar på 1100-talet är sedan tidigare belagt. Vid den tidigmedeltida kyrkan S:t Andreas i Lund har arkeologer undersökt en stavverkskonstruktion, som daterats till år1065, som visade sig vara en klockstapel.
På Hargstenens kortsida finns även två personer som via en stång, som vilar på deras axlar, tycks hålla ett ovalt föremål över en eld.
Längst ner på kortsidan står två personer och håller ett stort ovalt föremål över något som liknar en eld. Föremålet, kanske en kittel, är tungt. För att orka med tyngden hänger föremålet i en stång, som vilar på personernas axlar.
Det finns flera tolkningar till denna scen. En teori går ut på att det är ett rökelsekar de bär på, en annan att det illustrerar gjutning av en kyrkklocka.
En annan medeltida bildframställning med liknande motiv som på Hargstenen, är bonaden från Skog i Hälsingland. Bonaden är daterad till 1200-talet och ett unikt kulturarv. Längs den 1,75 meter långa bonaden trängs figurer, fåglar, byggnader och mönster.
Några av bonadens framträdande motiv är en kyrka, en klockstapel och två personer som via rep ringer i kyrkklockorna. Även om bilderna på Hargstenen och i Skogsbonaden är gjorda med helt olika tekniker, så är likheterna stora.
Bonaden från Skog är ett unikt kulturarv från 1200-talet. Bilden ovanför är ett utsnitt av bonaden, där ett gytter av märkliga figurer och symboler. Här ser vi en kyrka och en klockstapel till höger. Två personer ringer i klockorna. Foto: Nordiska Museet.
Klockorna i bonaden är samma typ av klocka som på Hargstenen. Typen kallas för bikupeklocka, ett namn som kommer från de bikupornas halm som användes från medeltiden och fram till 1800-talet.
Beträffande det här med kyrkklockor från 1100-talet finns det ett lokalt, märkligt sammanträffande som inte är särskilt uppmärksammat.
Cirka 3,5 mil (fågelvägen) söder om Hargstenen, i en sankmark vid Söderby-Karl strax norr om Norrtälje, gjordes år 1916 ett märkligt fynd. I jorden låg en 100 kilo tung bikupeklocka som utifrån sin form anses den äldsta kända som inte är i drift. Den är daterad till 1100-talet.
Det hela är antagligen en slump. Men det är märkligt att det bara skiljer några mil från den äldsta kända bildframställningar av en bikupeklocka, och det äldsta kända arkeologiska fyndet av en bikupeklocka.
En viktig aspekt i tolkningen av Hargstenens bilder är den djupa innebörd klockorna hade för medeltidens människor. Kyrkklockan, vars klanger skyddade mot onda makter, var snarare väsen med själar, än materiella ting. Kyrkklockorna var helgedomar som man tillbad. När Hargstenen med sin klocka restes i början av 1100-talet, så borde det funnits en stor symbolik i handlingen.
Mitt på Hargstenens kortsidan finns en cirkel, i vilken en kvinnofigur är avbildad. Det finns även andra ristade detaljer som inte nämns i detta reportage.
En ristad kvinnobild inom en ring på Hargstenens kortsida.
Trots att Hargstenen hör till Upplands, kanske till och med Sveriges märkligaste runstenar tack vare sina unika kyrkliga motiv, är den relativt okänd hos allmänheten. Hade den rests vid någon kyrka i en centralort, då hade den haft en annan status.
Men nu står den i skogen, långt från turistorter som Gamla Uppsal, Sigtuna och Stockholm. Vid runstenen i Hargskogen stannar bara de mest hängivna.
I Fornhöjdens vårdcentral i Östertälje står Igelstastenen – en runsten som på många sätt är säregen. Den har bland annat ovanlig ornamentik, ett rundjur med huggtänder och kluven tunga. De få runor som är bevarade tolkas till ett mansnamn som inte är känt från någon annan runsten.
Södermanland. Fornhöjden är en stadsdel och ett av Östertäljes miljonprogram. I det lilla centrumet, där det bland annat finns en matbutik och en liten krog, ligger den lokala vårdcentralen. Innanför entrén står den märkliga runstenen uppställd.
Igelstastenen är ett runstensfragment av sandsten. Stenen hittades 1985 i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård.
Det är inte en hel runsten, utan ett fragment av röd sandsten. Fragmentet påträffades i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård, strax söder om Fornhöjden, 1985. Det låg i Igelsta gårds trädgård fram till år 2003. Då flyttades stenen till vårdcentralen.
Fyndplatsen ligger i ett kulturlandskap med många spår från brons- och järnålder. Där finns bland annat hällristningar, gravfält, liggmilor, vägbankar och boplatser.
Ristningen är daterad till 1000-talets första hälft. Trots att endast ett större fragment av runstenens mittparti återstår, är det tydligt att det ursprungligen måste ha varit en märklig runsten.
Stenens mest iögonfallande detaljen är rundjurets huvud – som med sitt ovala öga, uppspärrade gap, spetsiga huggtänder och långa reptiltunga, påminner om en blandning mellan drake och huggorm.
Igelstastenen är märklig på många sätt. Rundjurets, fyrkantiga huvud med huggtänder och kluven tunga är den mest iögonfallande detaljen.
Jämfört med många andra samtida runstenar, vars rundjur ofta har ett betydligt mer harmoniskt bildspråk, är Igelstastastenens rundjur utmärkande med sitt närmast fyrkantiga huvud andra utmärkande detaljer.
Förutom en kortare notis i tidskriften Fornvännen från1985, dröjde det 29 år innan Igelstastenen fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det skedde när runologen Magnus Källström skrev om den i Riksantikvarieämbetets K-blogg år 2014.
Han skriver att rundjurets huvud vid första anblicken inte ser särskilt förtroendegivande ut, men att det finns en utseendemässigt släktskap till andra sörmländska runstenar. Han nämner bland annat en runsten vid Strängnäs domkyrka, Sö 279, som har en kluven tunga och vassa huggtänder.
Runsten Sö 279. Notera djurhuvudets likhet med Igelstastenen. Foto: Klaus Fuisting/Public Domain.
Längst upp på Igelstastenen syns den nedre armen på en kristet kors – som även det är märkligt. Om denna korsarm skriver Magnus Källström följande:
”Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.”
Knutrunor är en mycket sällsynt typnav runor som endast är kända från en runsten i Sverige, i Gästrikland.
Igelstastenen är ristade med stungna runor, som är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden. Genom att förse vissa runor med punkter, till exempel u-runan som försågs med en punkt mitt i tecknet, kunde runtecknet representera fler tecken. Stungen u-runa blev y. Genom de stungna runorna utökades den 16-typiga runraden.
I och med att så mycket saknas av runtexten är kvarvarande runor svårtolkade. Men enligt Magnus Källström bör runorna kunna tolkas som följande:
Enligt Magnus Källströms efterforskningar är namnet Ögrim inte känt från någon annan vikingatida eller tidigmedeltida runsten.
En del av Igelstastenens kvarvarande runrad. Notera att u-runan och i-runan har försetts med varsin punkt. Dessa runor är i och med punkterna stungna. Det är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden som innebar att till exempel att u blev ett y med punkten.
Att Igelstastenen flyttades berodde dels på att den behövde skyddas mot väder och vind. Att det blev en vårdcentral var inte en slump. Inom allmogens folktro fanns det en uppfattning om att bland annat runstenar och andra stenblock med märkliga formationer, kunde bota värk och andra krämpor.
Denna folkliga uppfattning är sannolikt kopplad till den tradition som uppstod kring skålgropar/älvkvarnar på 1600/1700-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Mellan Fellingbro och Örebro stor en runsten – Nastastenen. År 1672 besökte Johan Hadorph platsen. Han var riksantikvarie mellan åren 1679–1693 och anses vara den första person som genomförde en arkeologisk på Birka på Björkö i Mälaren.
På plats vid Nastastenen, som då låg ner, konstaterade Johan Hadorph att allmogen hade offrat nålar på runstenen. För att slippa värken lär även ortsborna bitit i runstenen (läs sätta värken som i värktallar). Enligt Hadorphs beskrivning var runstenen slitet på den plats folk hade bitit i den.
På så finns en parallell mellan Igelstastenen och Fornhöjdens vårdcentral, även om modern läkarvård inte ska förknippas med allmogens folktro och offerriter på 1700-talet. Det var dessutom inte första gången i modern tidsomställningen en runsten placerades i en vårdinrättning.
Fornhöjden vårdcentral i Östertälje, några mil söder om Stockholm. Igelstastenen står sedan år 2003 uppställd innanför vårdcentralens entré.
På en skriftlig fråga till Magnus Källström, om det gjorts några efterforskningar vid Igelsta gård efter runstens resterande delar, svarar han:
”Att döma av artikeln i Fornvännen 1985 misstänkte man då att det kunde finnas fler fragment längre ned i jorden, men det är oklart om det gjordes några fler undersökningar. Det kan kanske finnas en idé att ta en ny titt i närheten av fyndplatsen.” skriver Magnus Källström.
Kartan över Lund är stämplad i Berlin år 1940. Den är försedd med tysk text och stämplat hakkors. Byggnaderna på kartan hade tyskarna numrerat och översatta till tyska. Men de gjorde ett misstag som hade fått stora konsekvenser om Hitlers anfallsplaner mot Sverige blivit verklighet.
Text och foto: Jens Flyckt
Skåne. Vilket syfte kartan hade och om den ingick i Hitlers anfallsplaner mot Sverige, operation Polarräv, är oklart. Men tyskarna hade i detalj klarlagt Lunds byggnader och infrastruktur. Liknande kartor fanns sannolikt över andra svenska städer.
April 1940 är denna stadskarta över Lund daterad. Tyskarna gjorde det enkelt för sig. De tog en svensk karta, numrerade viktiga byggnader och översatte sedan namnen till tyska. Men tyskarna hade inte riktigt koll på vad de gjord, vilket ledde till att samtliga numrerade byggnader fick fel beskrivning.
Tyskarna hade gjort sig enkelt för sig. De utgick från en vanlig, svensk karta från 1933. Viktiga byggnader markerades och siffror och namn, till exempel Epidemisjukhuset, Ribbingska sjukhemmet och Stadshuset, översattes till tyska.
De översatta namnen är tryckta på kartans vänstra hörn.
Kyrkor och kyrkogårdar är vitmarkerade på kartan och inte upptagna i listan. Övriga objekt är gulbruna.
Noggrann men ändå helt felaktigt översatt. Nazitysklands kartlagda byggnader i Lund. Översättaren råkade dock hoppa över nummer i början av listan. Det resulterade i att samtliga byggnader fick felaktiga namn i den tyska översättningen.
Det är en detaljerad karta över Lunds stadsplan som tyskarna tog fram. Men skenet av noggrannhet bedrar. Faktum är att tyskarna begick ett stort misstag när de överste de numrerade byggnaderna. I praktiken innebr denna miss att ingen av de byggnader som tyskarna räknar upp, stämmer överens med verkligheten.
Det är oklart om tyskarna insåg sitt misstag och senare rättade felen på kartan.
Hitler gjorde aldrig verklighet av sina invasionsplaner mot Sverige. Men att det fanns långt gångna planer är sedan tidigare känt.
Bland annat skulle tyska trupper inledningsvis tränga in i Sverige från samtliga väderstreck, från bland annat Finland och Norge. Med bombflyg, falkskärmstruppper och motoriserat infanteri, skulle Sverige tas i en kniptångsmanöver. Städer som Göteborg, Södertälje, Visby, Stockholm och Karlstad skulle bombas. Samtidigt skulle viktiga järnvägsknutar förstöras för att förhindra svenska trupptransporter.
Ett avgörande sista slag med den svenska armén väntades stå någonstans mellan Västerås och Uppsala. Därefter skulle tyskarna ta Stockholm.
Vilket syfte Nazitysklands kartläggning av Lund hade är oklart. Men att den ingick i någon form av anfallsplats är troligt.
Vissa forskare menar att Hitler inte hade någon anledning att anfalla, så länge Sverige fortsatte levererade järnmalm, grafit, kullager och kullager som var viktiga för Nazitysklands vapenindustri. Andra forskare menar att Sverige var nära att anfallas 1943.
Men hur nära det var att operation Polarräv sattes i verket är det ingen som med säkerhet vet.
Under 1000 år har kyrkogårdar omgärdats med olika metoder och material. Dagens pedantskötta kyrkogårdar med låga murar har lite gemensamt med sina medeltida föregångare, då murarna skulle skydda mot bökande tambokskap och fientliga trupper. En numera nästan försvunnen typ av kyrkogårdsmur är kyrkbalken – en knuttimrad träkonstruktion som nämns i flera medeltida källor.
Text: Jens Flyckt Bild: Jens Flyckt och Sigtuna Museum
Ingen vet med säkerhet när kristendomen kom till Sverige eller när den första omgärdade kyrkogården anlades. I den uppländska staden Sigtuna, som anlades som en kristen stad i slutet av 900-talet, hände något som kan ses som ett förstadie till medeltidens kyrkogårdar. I slutet av 900-talet och början av 1000-talet började Sigtunaborna begrava sina döda i gravgårdar – tidigkristna gravar som låg i utkanten av den vikingatida bebyggelsen.
År 2014 undersökte arkeologer från Sigtuna museum en gravgård. Foto: Sigtuna Museum
Gravgården är en övergångsfas, från det hedniska gravskicket hemma på ättens backe, till den kristna kyrkogården.
Vad som skiljer gravgårdar från tidiga kyrkogårdar eller andra kristna gravplatser, är bland annat att gravarna ligger glest, att begravningarna gjorts i träkistor samt att de döda fått med sig föremål i gravarna. De döda är i regel begravda i öst-västlig riktning, i enlighet med den kristna traditionen. Föremålen, eller gravgåvorna, är ett arv från de hedniska gravskicken, där den döda ofta fick med sig föremål som han eller hon kunde behöva efter döden. Det förekommer även andra inslag som anses vara hedniska arv.
Det finns inga fynd som tyder på att Sigtunas gravgårdar hade murar, diken eller annan inhägnader. År 2014 revs en bensinstation i närheten av Sigtuna stads huvudgata, Stora gata. Där hittade arkeologerna en gravgård med 15 gravar, som eventuellt indikerar en rumslig indelning. Det handlar dock inte om murar, träkonstruktioner, diken eller andra spår efter en fysisk rumsindelning eller omgärdning.
Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art, berättar att det fanns en tendens som kan uppfattas som en könsindelning inom gravgården – det vill säga att männen begravdes på den södra sidan och kvinnorna på den norra, som blev vanlig under högmedeltiden. Men om så verkligen var fallet är inte klarlagt.
En så tidig könsindelning är en spännande tanke. Det är i så fall en indikation på hur den inre och yttre rumsindelning, som senare ledde till bogårdsmurar och enklare typer av inhägnader runt kyrkogårdarna uppfördes, först kan ha uppstått.
Vidbo kyrka i Uppland. Den här sortens låga kyrkogårdsmurar uppfattas ofta som medeltida, vilket de inte är. De är resultatet av de senaste århundradenas ombyggnationer, då nästan alla medeltida bogårdsmurar revs och ersattes med sina diskreta efterträdare. Vidbo hade kvar sin medeltida bogårdsmur och stiglucka fram till år 1797.
När vi idag betraktar våra medeltida kyrkor och tillhörande kyrkogårdar, är det lätt att tro att de lavtäcka murarna är lämningar från medeltiden. Men så är det i regel inte. Ytterst få synliga, medeltida bogårdsmurar har bevarats till våra dagar. Det vi ser är i regel betydligt enklare kyrkogårdsmurar, som ersatte de medeltida bogårdsmurarna på 1700/1800-talet. Vissa murar är ännu yngre.
Bogårdsmur är ett gammalt namn för den mur som omgav/omger kyrkogårdar. Nyare murar har Sverigereportage valt att kalla kyrkogårdsmurar, för tydlighetens skull.Det är i regel inte enbart i namnet som skillnaden ligger. Bogårdsmuren var ofta påkostade och höga anläggningar, jämfört med de senare kyrkogårdsmurarna.
Genom att studera historiska kartor kan man få en inblick i hur omfattande förändring som skett. Många medeltida kyrkor, till exempel Vidbo kyrka i Uppland, är avbildade med takbeklädd bogårdsmurar och stigluckor.
Stiglucka kallades även för stegport och var överbyggda in- och utgångar till de medeltida och historiska kyrkogårdarna. För medeltidens människor markerade stigluckorna även gränsen mellan den andliga och värdsliga världen.
Vidbo kyrkas äldsta kända byggnadsfas är från 1200-talet och enligt forskarna hade Vidbo kyrka en bogårdsmur från första början. Bogårdsmuren och stigluckan revs 1797.
Bogårdsmuren var resurskrävande byggprojekt. Dessutom krävdes ett underhåll som säkerligen var betungande utgifter för fattiga församlingar.
I Vidbo kyrkas fall finns det spår av den medeltida bogårdsmuren i den östra kyrkogårdsmuren. Den nuvarande kyrkogårdsmuren är några hundra år gammal.
Den medeltida stiglucka som syns på kartan, är sedan länge ersatt med en enkel järngrind.
Historiska kartor ger ofta en inblick i hur de försvunna, medeltida bogårdsmurarna såg ut. Detta är storskifteskarta från 1768, där Vidbo kyrka är avbildad med en påtagligt kraftig bogårdsmur och stiglucka. Vidbo kyrkogård har varit omgärdad sedan medeltiden. Knappt tio år efter att kartan ritades rev bogårdsmuren och stigluckan.
Relativt lite är känt om hur de de äldsta kyrkogårdarna var omgärdade. De medeltida landskapslagarna ger en viss inblick. I bland annat Västgötalagen framgår att omgärdningarna skulle vara stabila och välgjorda, för att hindra kreatur att komma in på kyrkogårdar. Till de medeltida kyrkorna finns även ett omfattande arkeologiskt källmaterial. Det är dock inte överdrivet många bogårdsmurar som har undersökts.
Det är i skrivandets stund oklart hur gamla de äldsta daterade bogårdsmurarna är. I Uppsala har en bogårdsmur från 1200-talet påträffats.
Bogårdsmurarna kan vara uppförda i rund natursten, i flata kalkstenar eller annat stenmaterial. I ovanliga fall förekom även tegel. Valet av material är främst präglat av den lokala berggrundens beskaffenhet, lokala traditioner och lokala socioekonomiska aspekter.
På vissa kyrkogårdar kan man ana bogårdsmurens formspråk, trots att den varit borta i hundratals år. Lohärad kyrka i Uppland är från 1200-talet. Från 1700-talet finns skriftliga källor som nämner att kyrkogården både hade kyrkbalk, bogårdsmur och stiglucka. I och med att de medeltida murarna successivt byggdes om, bevarades de ursprungliga måtten på muren. Det gäller främst den östra muren som sommaren 2022 restaurerades.
Restaurering av kyrkogårdsmur vid Lohärad kyrka i Uppland. Enligt uppgifter från 1700-talet hade Lohärad en medeltida bogårdsmur – med partier av timmer. Troligen rör det sig om en timmerbalk, som i Brandstorp. Den medeltida muren ersattes sannolikt på 1800-talet av en ny kyrkogårdsmur, som tycks ha fått höjd som den medeltida föregångaren. År 2022 restaurerades den östra kyrkogårdsmuren.
En av landets finaste, bevarade bogårdsmurar finns vid Knutby kyrka (Uppland). Den höga, takbeklädda bogårdsmuren är sammanfogad med kalkbruk. Den har en medeltida stiglucka som tillsammans med muren ger en inblick i hur kyrkogårdarna var omgärdade på medeltiden.
Knutby kyrkas långhus uppfördes under 1200-talets senare del. Bogårdsmuren är bevarad mot öster, väster och mot norr. Sadeltaket är och var på medeltiden en förutsättning för att hindra regnvatten att rinna ner bland stenarna, som på vintern kunde orsaka ras när vattnet expanderade i kylan. De flesta medeltida bogårdsmurar tros ha haft den typen av sadeltak, vilket ofta är avbildade på historiska kartor.
Knutby kyrka med sin medeltida bogårdsmur samt en av de medeltida stigluckorna. Knutby är en av två kyrkor i Uppland som har sin bogårdsmur bevarad. Enligt uppgift är muren från 1400-talet.
Knutby kyrkas bogårdsmur vittnar med sin höjd om att bogårdsmurarna även kunde ha ett annat syfta – som försvarsanläggningar.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Knutby kyrka: Slaget om Knutby.
Det var inte enbart stenmurar som omgärdade de medeltida kyrkogårdarna. Det finns exempel på hur inhägnaden först gjordes med gärdsgårdar och diken. Stockgärdsgårdar, eller kyrkbalkar, är en annan ålderdomlig typ av inhägning.
Kyrkbalkar är knuttimrade ”murkonstruktioner” av stockar. Tekniken är belagd till 1300-talet. En gång i tiden var kyrkogårdsbalkar vanliga, mem idag finns det enbart två kyrkor med bevarade balkar.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka i Västergötland. Notera att balken är byggd på en kallmurad mur. Resultatet är en konstruktion som i höjd påminner om de medeltida bogårdsmurarna. Kyrkbalken i Brandstorp är en av två bevarade i Sverige.
Den ena kyrkbalken finns vid Brandstorps kyrka i Västergötland. Träkyrkan från slutet av 1600-talet är byggd i kortform, med ett torn i mitten. Den nuvarande kyrkan ersatte ett medeltida kapell.
Brandstorp kyrka och kyrkogård är ett unikt kulturarv. Brandstorps kyrkbalk är dock inte medeltida. Analyser visar att stockarna i den äldsta delen avverkades vintern år 1697/1698.
I verket Sveriges kyrkor från 1975 beskrivs Brandstorps kyrkbalk, även kallad stockbalk, på följande sätt:
”Kyrkogården hägnas av en timrad stockgärdesgård. Inhägnaden är av en ålderdomlig typ och endast ett fåtal exempel härpå finns bevarade i vårt land. Stockgärdesgården består av 51 sektioner, »balkar». En sådan balk är uppbyggd av på varandra lagda stockar, vid ändarna ihopknutade i rektangulära stöd. Stockän- darna är infodrade med bräder. Balkarna är av varierande längd, den längsta omkring tio meter ( = stock- längd av ett fullmoget träd), den kortaste omkring fyra meter. Höjden håller sig på omkring 1,4 meter. Balkarna är täckta av ett mot kyrkogården sluttande pulpettak, belagt med enkupigt tegel. Virket är struket med rödfärg. Hägnadens södra sträckning är av sent datum (1940-43), medan de övriga föreskriver sig från äldre tid.”
Brandstorps kyrkbalk är bitvis byggd på en stenmur. Detta är inte unikt för Brandstorp, utan var i äldre tider ett vanligt byggnadssätt. Resultatet är en imponerande konstruktion som i storlek liknar den medeltida bogårdsmuren vidd Knutby kyrka.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka.
Murar som omgärdar kyrkogårdar är visserligen skyddade kulturlämningar, men skyddet var (är) under lång tid relativt svagt. Det innebär att dessa murar inte alltid har behandlats med den respekt de förtjänar. Ibland har även det medeltida arvet blivit lidande, till exempel vid schaktarbeten med grävmaskin. Åtskilliga har låtits förfalla till överväxta stenhuggare.
Nytt material som kraftigt avviker från den ursprungliga kyrkogårds/bogårdsmurens formspråk och detaljrikedom, har fördärvat åtskilliga murar. Ett sådant ingrepp kan bestå av att muren, som består av jämnstor natursten, ersätts med meterlånga, rektangulära stenblock som travas på hög till en mur.
Ibland finns även en kraftig kontrast mellan det ”nya” och gamla, som snarare förstärker förståelsen för det medeltida arvet. Ösmo kyrka i Södermanland är ett sådant exempel. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Arkeologerna tror att kyrkan haft kyrkogård sedan den äldsta kyrkan (romansk) uppfördes. Delar av den medeltida bogårdsmuren, som är två meter hög och en meter bred, är delvis bevarad i norr, väster och öster. Där bogårdsmuren möter den sentida kyrkogårdsmuren finns en höjdskillnad på närmare en halv meter.
Medeltida bogårdsmur (till vänster) och sentida kyrkogårdsmur (höger) vid Ösmo kyrka.
Kyrkornas omgärdande stenmurar har på många håll förlorat sin betydelse. Numera är det ofta staket som sätts upp om kyrkans områden ska skyddas.
På andra håll omgärdas kyrkogården idag av naturliga begränsningar. diken, hundraåriga lövträd och häckar. Ett sådant exempel är Rånäs kapell i Uppland. På platsen stod fram till 1700-talet en stenkyrka från 1200-talet. Kapellet byggdes 1908 och påminner i formen om en stavkyrka. Kyrkogården är omgärdad av diken, hundraåriga lövträd på rad och en låg häck.
Andra sentida kyrkogårdar har varken murar, staket eller häckar.
Rånäs kapell byggdes i slutet av 1800-talet. Men redan på 1200-talet låg där en stenkyrka, som revs på 1700-talet. Runt kapeller finns ingen mur. Det enda som markerar kyrkogården är planterade lövträd på rad, ett låg buskars och diken. Ungefär så här kan man tänka sig att de första kyrkogårdarna såg ut, förutom de kortklippta gräsmattorna och raka grusgångarna, som är en sentida tradition.
När de första trä- och stenkyrkorna uppfördes av stormän på 1000-talet, då man ännu inte hade börjat omgärda kyrkogårdarna med massiva bogårdsmurar, då såg det kanske ut som vid Rånäs kapell – där diken och växtlighet avgränsar den vigda marken mot det omkringliggande kulturlandskapet.
Om så är fallet kan man säga att cirkeln är sluten och vi är tillbaka där allting började.
I hörnet på släktfotografiet från 1870-talet sitter en genomskinlig pojke på knä. Det här är berättelsen om ett släktfotografotografi som under flera årtionden var ett samtalsämne vid släktmiddagar, men som fick en annan innebörd efter att pojken upptäcktes.
Text Jens Flyckt
Min barndoms jular firade jag med familj och släkt hos mormor. Ovanför gammelskåpet vid långväggen i matrummet hängde ett fotografi, taget på 1870-talet. Det föreställer min mormors pappas släckt i Algustboda i Småland. Fotografiet var varje år en återkommande samtalspunkt vid middagarna. Det finns nämligen inte ett enda fönster, som i höjd eller bredd, som stämmer överens med varandra. Trähuset har stående panel och torvtak. Dörren är lövad.
Släkten på min mormors sida, fotograferad på 1870-talet. Att inte ett samtliga fönster har olika mål, olika bredd och höjd. Detta fotografi var under många år ett återkommande diskussionsämne vid jularna hemma hos min mormor. I slutet av 1980-talet upptäckte undertecknad att det finns ytterligare en gestalt på fotografiet, som aldrig hade nämnts i tal, eller i texten bakom ramen. Personen, en liten pojke, tycks vara genomskinlig, och sitter i bakgrunden.
En jul- eller nyårsafton i slutet av 1980-talet, lade undertecknad plötsligt märket till en detalj, som ingen uppmärksammat tidigare. Längst ner till vänster i bilden finns ytterligare en person – en genomskinlig pojke som sitter på knä. Min mormor, som har skrivit ner namnet på samtliga fem, närvarande på bilden, hade inte sett pojken. Under alla år hade ingen sett eller nämnt honom.
Han ser ut att ha mössa och en klädsel som liknar en sjömanskostym. Bilden är dock för gammal och för dålig för att klädseln ska kunna studeras närmare. Han sitter där i bakgrunden, utanför gemenskapen.
Huvudpersonen på fotografiet är kvinnan, som sitter ner, längst till vänster. Vid fotograferingstillfället fyllde hon 40 år, men hon ser ut att vara över 60. Denna kvinna är min mormors, farmors mormor. Mannen är sannolikt i samma ålder.
Förstoring av den sjätte personen på släktfotot från 1870-talet, som inte är nämnd, ser ut att vara genomskinlig.
Vem denna pojke, den sjätte personen,.är har inte gått att få fram.
Det spelar det ingen roll att det med största sannolikhet är en dubbelexponering på glasplåten, eller annat fotografiskt fel som ligger bakom fenomenet. Det är minnet runt detta fotografi som är det viktigaste.
Sverigereportage 
