En människa kan bli hundra år. Kvilleken i Kvills naturreservat utanför Vimmerby i Småland är tio långa människoliv gammal. Men den tusenåriga eken, som växt på platsen sedan vikingatiden, kämpar nu för sin överlevnad.

Text och foto: Jens Flyckt

Kvillekens, eller Rumskullaeken som den även kallas för, exakta ålder är inte fastställd. Att räkna dess årsringar är inte möjligt i och med att den är ihålig. På 1930-talet kom man fram till att den då var närmare 950 år gammal. Det innebär att den grodde på vikingatiden, ungefär samtidigt som staden Sigtuna grundades av kung Erik Segersäll. Det skedde cirka tre hundra år innan digerdöden kom till Sverige och sexhundra år innan regalskeppet Vasa sjönk.

-Redan på 1700-talet var Kvilleeken gammal och ihålig. Då användes den ihåliga stammen som redskapsförråd, säger Jerry Svensson från länsstyrelsen i Kalmar län.

Första gången Kvilleken beskrevs i text var år 1772 i häradsfogden Magnus Gabriel Craelius verk, Försök till ett landskaps beskrivning:

”…och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne…”

Idag är området en sevärdhet som lockar långväga besökare. 20 000 personer besöker varje år den gamla jätten där den står, omgiven av ett ålderdomligt jordbrukslandskap.

Jerry Svensson berättar att det inte enbart är svenskar som är intresserade, utan att Kvilleken även lockar utländska besökare, bland annat från Tyskland. Oavsett varifrån besökarna kommer så är det få som inte blir berörda av den gamla jätten.

– Besökare kommer till insikt över att detta träd har stått här långt innan de föddes och att det kommer stå kvar här långt efter att dagens generationer är borta. Det ger en insikt om livet, säger Jerry Svensson

År 2008 bildades ett 29 hektar stort naturreservat runt Kvilleken. I området finns även andra biologiskt värdefulla lövträd som är växtplats för flera ovanliga lavar, bland annat gulpudrad spiklav och almlav. De ålderdomliga hag- och ängsmarkerna har hävdats under hundratals år kanske tusentals, och har därför stora botaniska värden. Där finns även ett rikt insektsliv.

De senaste åtta åren har ekens hälsa vacklat. Grenarna blev bladlösa och alla trodde det var slut. Men den gamla jätten visade sig ha tillräckligt med liv kvar för att sätta löv på en gren. Så har det varit de senaste tre åren.

År 2012 bildades ett nationellt expertråd för att rädda Kvilleken.

Expertgruppen kom bland annat fram till att den gamla eken var angripen av ekvecklarlarver, en fjärilslarv som äter eklöv. Som det inte vore nog så var den även angripen av svampen mjöldagg. De visade sig även att Kvilleken hade för lite finrötter, som är en förutsättning för att trädet ska kunna ta upp vatten ur marken.

-Problemen beror dels på ett järnband som på 1960-talet monterades runt eken, för att hindra den från att fläkas. Det har sannolikt påverkat trädets näringstillförsel. Det bandet klipptes av 2005 i samband med ett sabotage. När man sedan satte tillbaka ett nytt stödjande förband så gjordes det för hårt, säger han.

Han berättar att delar av ekens krona besprutades 2013 och 2014 med ett särskilt ekologiskt algextrakt för att skapa förutsättningar för bättre lövtillväxt, som i sin tur ska generera mer kolhydrater till finrötterna

-Finrötterna främjades genom att man lade ut ett lager lövvedsflis på marken, så kallad mulchning. Detta lager skulle vid nedbrytning sakta avge näring till finrötterna som behövde bli fler för att trädet skulle kunna ta upp mer vatten och näring till kronan. Ingen bearbetning skedde således i marken. Ingen besprutning har heller skett mot ekvecklarlarv eller mjöldagg, förklarade Jerry Svensson.

Är det helt omöjligt att Kvilleken återhämtar sig?

-Ja. Vi har konstaterat att vidtagna åtgärdar för att förbättra hälsan på trädet misslyckats. Att få tillbaka ett kronverk på nytt i stora delar av kronan som innan problemen upptäcktes 2012, är inte möjligt då grenarna dött ut och barken ramlat av. Däremot kämpar vi för att den delen som ännu lever skall försätta göra så genom bevattning vid behov. Inga andra metoder som vi känner till har bedömts aktuella att kunna använda sig av, säger han.

Men ännu lever Kvilleken, en levande fornlämning, även om den bara har en grön gren kvar. Om den ska gäcka döden även nästa vår, år 2021, återstår att se. För Jerry Svensson, som redan som barn besökte eken och har jobbat med den länge, är det en sorglig upplevelse

– Varje vår går jag och letar efter knoppar på den. Kvilleken slår ut senarer än andra ekar i området, säger Jerry Svensson.

Den vår som inga gröna löv längre slår ut börjar en ny epok för Kvilleken. Den kommer stå kvar länge som ett monument, omgiven av sina hagmarker. Dess döda ved kommer sakta brytas ner och vara skafferi och barnkammare för insekter, svampar, lavar, fåglar, däggdjur etc i hundratals år framöver. Och i näringen från den en gång så väldiga Kvilleken, kommer kommer om hundratals år nya ekplantor att gro och sträcka sina gröna grenar mot skyn.