Edsbro masugn, som sedan 2021 är ett riksintresse för kulturmiljövården, har utsatts för vandalisering och stöld. Någon har huggit loss slaggtegel ur en vägg och grävt sönder ett jordgolv. Länsstyrelsen har besiktigat skadorna.
Text och foto: Jens Flyckt
Edsbro masugn grundades år 1686 och är den enda bevarade masugnen i Stockholms län. I motiveringarna till Riksantikvarieämbetets beslut om riksintresse från 2021, står bland annat att Edsbros bruksmiljö representerar den tidiga järnhanteringen.
Edsbro masugn mot norr och delar av bruksområdet.
Edsbro masugn har genom århundradena byggts på – vilket syns tydligt i valen av byggmaterial. Den äldsta delen i den 16 meter höga masugnen är från 1600-talet är av murad gråsten. Därefter kommer murad slaggtegel, putsad tegel och oputsat tegel högst upp.
Det är lite oklart hur länge Edsbro masugn var i drift, 1918 eller 1919 brukar nämnas som det år då verksamheten upphörde. Bruksområdet utgörs bland annat av bruksgatan med de tidigare arbetarbostäderna, timrade hamnmagasin, den medeltida Edsbro kyrka som Sverigereportage skrivit om tidigare samt grunder från ekonomibyggnader.
Sedan 2021 är Edsbro masugn och tillhörande bruksområde riksintresse för kulturmiljövården.
Skadegörelsen uppmärksammades våren 2022 (av undertecknad). En skaderapport skickades till masugnens ägare, Norrtälje kommun, som anmälde händelsen till länsstyrelsen i Stockholms län.
Vad som skett är att någon huggit loss två eller eventuellt tre rader med slaggtegel ur en vägg i en av masugnens gångar. Upp till ett tjugotal slaggtegel kan ha avlägsnats från plattsen. Mycket tyder på att detta har skett i flera omgångar och under längre tid.
Man har även grävt sig ner i gångens jordgolv. Grävningen är så djup att vatten från den intilliggande bäcken sipprar fram i hålet.
Väggen varifrån slaggtegel har huggits loss och fraktats bort. Det är två till tre rader med ett tjugotal stenar som är borta. Det gula strecket i bildens högra hörn markerar den ursprungliga, ungefärliga golvnivån.
Varför man grävt är oklart. Flera oxiderade järnföremål, bland annat ålderdomliga huggmejslar, låg i de uppkastade jordmassorna. Möjligen har gärningsmännen sökt med metalldetektor i tron om att de skulle hitta guld eller andra skatter, vilket de garanterat inte gjorde då detta är en industrimiljö från 1600-talet.
Den eller de personer som grävt i ruinen tycks inte känt till att Edsbro masugn hör till ett av de mest förorenade markområdena i Stockholms län. Runt masugnen uppmättes 2011 höga halter, eller akuttoxiska värden som det heter, av arsenik i jorden. Den eller de personer som grävde kan därför ha utsatt sig själva för hälsofara.
Både länsstyrelsen och undertecknad har sökt i området i och runt masugnen efter det försvunna slaggteglet, men utan resultat. Troligen har gärningspersonerna fraktat bort stenarna med bil.
Denna bild är tagen från andra hållet, jämfört med tidigare bild. Här får man en uppfattning om hur djupt det har grävts. Notera stenarna som troligen härstammar från masugnens äldsta bebyggelsefas och som vräkts upp i gången i samband med den olagliga grävningen.
Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.
Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander.
Slaggteglet var en lika enkel som genial uppfinning.
Typisk murad vägg med slaggtegel vid Edsbro masugn.
Anledningen till att man utvecklade slaggtegel som byggnadsmaterial var ett tidigt hållbarhetstänkande. Masugnarna förbrukade enorma mängder träkol, som framställdes i kolmilor i intilliggande skogar. Trä/virke var därför en bristvara runt masugnarnas omgivande skogar, som med tiden blev glesare och glesare.
Att bygga med slaggtegel innebar en besparing av trä, som man istället kunde driva masugnarna med. Dessutom var slaggteglet en mer eller mindre gratis biprodukt från den egna verksamheten och som kunde tillverkas vid byggarbetsplatsen, vilket även innebar minimala transportkostnader.
Edsbro masugn mot söder med en slaggstensvägg i förgrunden.
Slagg fanns och finns det gott om vid Edsbro. Arkeologiska undersökningar som gjorts vid masugnen visar att det finns 2,2 meter djupa lager med slagg, sot, järnfragment och tegel på platsen.
Slaggteglet skiftar ofta i olika färger och kan ha fantasifulla mönster, beroende på hur den flytande slaggen har stelnat i formen. Ytan kan vara förglasad eller likna lava.
I Edsbro masugn syns tydligt de olika bebyggelseetapperna.
Slaggtegel, som producerades fram till början av 1900-talet, kallades i folkmun för fattigmanstegel. Idag har detta tidigare mer eller mindre bortglömda kulturarv en helt annan status.
I Svenska Byggnadsvårdsföreningens tidsskrift från 2008 skriver antikvarien Ann Marie Gunnarsson om slaggteglets historia och betydelse:
”Slagghusen vittnar om gångna generationers arbete och livsbetingelser. De speglar även, genom att de byggts av en restprodukt vid järnframställningen, den stora efterfrågan på svenskt järn, som rådde under 1600- och 1700-talet”
Läs artikeln i Byggnadsvårdsföreningens tidskrift här.
Vid Edsbro masugn avslutade blomsterkungen Carl von Linné sin lappländska resa.
I och med att tidpunkten för vandaliseringen inte är känd, det inte finns några kända vittnen och teknisk bevisning som skulle kunna leda till åtal saknas, har länsstyrelsen valt att inte göra en åtalsanmälan.
Länsstyrelsen i Stockholms län har jobbat mycket med Edsbro och hoppas kunna uppmärksamma bruksområdet, som nu alltså är ett riksintresse för kulturmiljövården, nästa år.
…önskar Sverigereportage med en bild från fullriggaren och övningsfartyget HMS Najaden, en midsommarafton för länge sedan när det förra seklet var ungt.
Midsommardans ombord på HMS Najaden i början av 1900-talet.
HMS Najaden sjösattes i Karlskrona örlogsvarv 11 februari 1897. Fram till 1938 användes hon för utbildning av skeppsgossar i segling.
Hon är cirka 43 meter lång, 8 meter bred och är därmed en av världens minsta fullriggare.
HMS Najaden utrangerades 1945. Under andra världskriget användes hon bland annat som hamnspärr, med stora skador som följd. På 1980-talet startades föreningenNajadens Vänner som lade ner tiotusentals timmar på att återställa och bevara henne och den 500-åriga skeppsbyggartradition som hon representerar.
I många var skeppet en sevärdhet i Halmstad.
2014 såldes HMS Najaden, trots protester, till Norge.
Haga kyrka i Uppland är ett mysterium. Likt många andra små medeltidskyrkor på den uppländska landsbygden är Hagas äldsta historia höljd dunkel. Sakristian avslöjar att det från början stod en träkyrka på platsen.
Text och foto: Jens Flyckt
Med sin rosa puts syns kyrkan på långt håll. I 700 år har Haga kyrka varit ett riktmärke och en samlingspunkt för folk i bygden. Likt många andra landsortskyrkor är Haga stängd när det inte är gudstjänst eller annan verksamhet.
Haga kyrka norr om Sigtuna stad – en rosa skönhet från 1300-talet.
Men om man ringer kyrkvaktmästaren Ronny Stensvik kan han öppna och berätta om kyrkans historia. Han kan han sin kyrka väl.
-Predikstolen lutar något framåt. Många präster tycker det är obehagligt att stå där uppe och känna lutningen. Därför används den inte så ofta. Där uppe ligger Karl XII bibel, men det är mest för syns skull, säger Ronny Stensvik och visar runt i kyrkan.
I 17 år har Haga kyrka varit kyrkvaktmästare Ronny Stensviks arbetsplats
Långhusets innerväggar och valv är vitkalkade. Några vägg- eller takmålningar finns inte och har aldrig funnits, påpekar Ronny Stensvik.
Kyrkan tros ha byggts i etapper på medeltiden med start någon gång på 1300-talet. Den sista utbyggnaden, mot väster, skedde på 1400-talet. Syftet med utvidgningen var att Haga då skulle få ett torn. Utvidgningen av långhuset genomfördes, men själva tornet blev aldrig verklighet.
Valven i Haga kyrka har aldrig varit dekorerade med målningar. Till höger syns den lutande predikstolen.
Det är oklar när Haga kyrka uppfördes. I samband med en restaurering år 1974, då all puts avlägsnades, studerades kyrkans detaljer av experter. Man kom då fram till att Haga sannolikt tillkommit under flera tidsperioder. Men större delen av kyrkan tros vara från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet.
-Men sakristian är troligen ännu äldre, påpekar Ronny Stensvik.
Det här med sakristian är något som sticker ut i och med att den i sitt äldsta skede tros ha byggts intill en träkyrka som stod på platsen innan den nuvarande stenkyrkan byggdes. Några andra spår av träkyrkan har inte hittats och den är därför svår att datera. Men träkyrkan är alltså äldre än den nuvarande kyrkobyggnaden.
Det har inte gjort någon arkeologisk undersökning av Haga kyrka.
Haga kyrkas kor är äldre än övriga kyrkan. Det tros ha byggts till en tidigare träkyrka.
En detalj som knappt är uppmärksammad är dörren till sakristian. Dörren är av trä. Utsidan är slagen med plåt och smidda band och beslag. Utifrån järnsmidets formspråk har dörren, i alla fall delar av den, ett medeltida ursprung.
Det är en smått svindlande känsla att gå in i sakristian med vetskapen om att stentröskeln vid dörren, inte bara är en nutida passage utan även en dörr tillbaka till medeltiden och den träkyrka som en gång i tiden stod på platsen.
Det finns två föremål i långhuset som är daterade till 1200-talet och därmed är äldre än Hagas nuvarande kyrka. Dessa föremål, en dopfunt och ett rökelsekar, kan ha tillhört den tidigare träkyrkan.
Utsikten från sakristian. I bakgrunden syns dopfunten
Dopfunten har en märklig nutidshistoria. Fram till 1920-talet, då den flyttades tillbaka till kyrkan, stod den i trädgården vid Torslunda herrgård någon kilometer nordväst om Haga. Varför den stod i Torslunda är oklart. Rökelsekaret från 1200-talet är inte enbart en indikation om en äldre träkyrka, utan även påminnelse om att Sverige var katolskt på medeltiden..
Haga kyrkas kanske mest säregna detalj finns på utsidan, inmurat i triumfbågen ovanför ingången. Därifrån tittar ett huvud från en medeltida träskulptur, troligen från 1400-talet, ner på passerande besökare. Det är ett fint träarbete och ansiktsdragen är fortfarande väl synliga efter hundratals år ute i det fria.
portalen ovanför ingången sitter detta huvud som kommer från en medeltida skulptur.
Vem trähuvudet föreställer är omdiskuterat. Enligt en teori är det Erik den helige, Sankt Erik, som år 1160 slogs ihjäl av danskar i Uppsala, men som innan dess ska ha varit över till Finland och slagit ihjäl hedningar som vägrade gå över till kristendomen och som i kyrkmålningar från 1400-talet beskrivs som varulvar. Som motivering till detta korståg, som forskarna inte är säkra på om det verkligen har hänt, ska Erik ha angett hämnd för härjningar i Mälaren, som han p` lösa grunder anklagade finländarna för.
-Men träskulpturen kan även vara Sankt Olov, tillägger Ronny Stensvik.
En annan av kyrkans sevärdheter är högaltarskåpet från 1400-talet. Skåpet är ett svenskt arbete. Expertis har påpekat likheterna med Mariakyrkans så kallade Lekmanna-altarskåp, från samma tid.
Altarskåpet är från 1400-talet och kan vara tillverkat i Sigtuna
En teori gör gällande att de bägge skåpen är tillverkade i dominikanordens konvent i Sigtuna stad.
Mariakyrkan ligger i Sigtuna stad, cirka sju kilometer från Haga. Mariakyrkan invigdes år 1247 och byggd i tegel. Strax söder om kyrkan finns grundmurarna från dominikanordens konvent, som grundades på 1230-talet och som Gustav Vasa lät riva på 1530-talet.
Den dagen som Sverigereportage är på besök i Haga kyrka pågår arbeten i grönområdet mellan kyrkan och klockstapeln. När vi står på stentrappan och blickar ut mot den avlägsna gården Österby, på andra sidan havet av åkrar, berättar Ronny Stensvik att han började med att sköta om Hagas gravar.
-Sedan tog jag över tjänsten som kyrkvaktmästare. Det är nu 17 år sedan jag började här. Det är en intressant miljö att jobba i, säger han.
I början av juni lade ett 40-tal örlogsfartyg från 13 Natoländer till vid Stockholms hamnar.Syftet med besöken var förberedelser inför den stora marinövningen Baltops 22, men även att högtidlighålla den svenska marinen som fyller 500 år.
Text och foto: Jens Flyckt
Tidpunkten för den svenska marinens födelseår räknas till den 7 juni år 1522. Det var den dagen som tio bestyckade fartyg, vilka Gustav Vasa köpt på kredit från Lübeck, anlöpte till Slätbaken – inloppet vid Söderköping. 500 år senare anlände ett 40-tal örlogsfartyg från 13 länder till Stockholms hamnar för tre dagar (2-5 juni) med förberedelser och högtidligheter.
I förgrunden syns fören på den tremastade fullriggaren HMS Af Chapman, tidigare skolskepp inom marinen, som ägs av Stockholm stad och som legat förtöjd vid Skeppsholmen sedan 1949. I bakgrunden syns två av Försvarsmaktens ytstridsfartyg – Visbykorvetterna HMS Helsingborg och HMS Nyköping.
När detta reportage publiceras pågår fortfarande Baltops 22. Exakt när övningen avslutas är lite oklart. Finland och Nato anger 17 juni medan den svenska försvarsmakten anger 16 juni.
Så här beskriver Försvarsmakten övningen:
”…Baltic Operations, Baltops, genomförs i år för 51:a gången och Sverige har varit med som partnerland sedan mitten av 1990-talet.. Övningen stärker förmågan att bevara säkerhet och stabilitet i närområdet och några exempel på det som övas är luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning, amfibieoperationer och sjukvårdsmoment…”
I år är Sverige värdland för Baltops 22, vilket även sammanfaller med svenska marinens jubileum.
Även luftrummet över Stockholm präglades stundtals av Försvarsmakten.
I Baltops 22 deltar den svenska marinen med bland annat två korvetter (Visbyklass), ubåtsräddningsfartyget HMS Belos, ubåten HMS Gotland. två minröjningsfartyg, fyra stridsflygplan och två helikoptrar.
Den svenska personalstyrkan på cirka 500 personer kommer bland annat från Första ubåtsflottiljen, Tredje sjöstridsflottiljen, Stockholms amfibieregemente, Blekinge flygflottilj, Gotlands regemente, Livregementets husarer, Bodens artileriregemente, Helikopterflottiljen och Sjöstridsskolan, enligt Försvarsmakten.
I Baltops 22 deltar 16 länder med totalt 7 000 personer. Antal flygplan och fartyg i övningen ligger på cirka 75 respektive 45 stycken. Deltagande nationer är: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Polen, Storbritannien, Turkiet, Tyskland och USA. samt de två partnerländerna (och nu Natoansökande) Sverige och Finland.
Källa: Försvarsmakten
Den svenska ubåten HMS Gotland.
Det örlogsfartyg som utan jämförelse väckte störst uppmärksamhet hos allmänheten var det amerikanska amfibiefartyget USS Kearsarge, som låg förtöjd på Strömmen utanför Slussen. Det med svenska mått enorma fartyget dominerade utsikten över vattnet.
När man kom gående nerför Gamla stan (Stockholms gamla stadsdel) såg det ut som det enorma fartyget svävade i luften över vattnet. Det var tjockt med folk och det var knappast någon som inte reagerade vid åsynen.
En overklig syn på Stockholms ström – även kallad Strömen.Tidigare skolfartyget HMS Af Chapman och i bakgrunden en stridsbåt 90 samt USS Kearsarge.USS Kearsarge är ett amfibiefartyg som är utrustat med med olika luftfarkoster – bland annat MV-22 B Osprey (tiltrotorflygplan), attackhelikoptrar av typen AH-1 Cobra och transporthelikoptrar som SH Seahawk.
Fakta USS Kearsarge:
Längd 257 meter, bredd 38 meter, djupgående 8 meter och hastighet 24 knop.
Hon sjösattes 1992 och togs i tjänst 1993.
Genom åren har USS Kearsarge bland annat utsatts för terrorattack (raketattacken i hamnen i Aqaba, Jordanien), deltagit i räddningsoperationer (översvämningarna 2010 i Pakistan) samt deltagit i den militära operationen Operation Inherent Resolve, vars mål var att bekämpa terrororganisationen Islamska staten.
Besättningen består av cirka 3 000 personer – cirka 100 underofficerare, 1 000 sjömän och 1 890 marinkårssoldater, enligt tillgänglig information.
En AV-8B Harrier på USS Kearsarges flygdäck. USS Kearsarge och Katarina kyrka.M/S Stockholms ström 2, byggd år 1893 som ångbåt, förtöjd intill USS Kearsarge från 1992.
En detalj som många besökare och Stockholmare antagligen inte känner till är att Strömmen och intilliggande vatten utanför Gamla stan i Stockholm har en lång maritim historia. I området har arkeologerna lokaliserat ett stort antal fartygslämningar/vrak på bottnen. På fornminnesregistrets karta över området finns så många fartygslämningar iprickade att de är svåra att räkna. Många av dessa lämningar är inte daterade, men sträcker sig från medeltid och fram till 1800-talet.
Längs stränderna, till exempel vida Waldemarsudde, flyter vrakdelar av trä ibland iland. Vissa av dessa delar, som kölsvin, kan vara flera meter långa.
Några hundra meter från den plats där USS Kearsarge låg förtöjd inträffade den 10 augusti 1628 en av Sveriges mest kända fartygskatastrofer, då regalskeppet Vasa kantrade och sjönk på sin jungfrufärd.
Kölsvin som flöt iland vid Waldemarsudde för några år sedan. Fartygsdelen kommer sannolikt från ett av de vrak som ligger på bottnen några hundra meter utanför stranden. Lämningen är varken daterad eller identifierad.
Försvarsmakten skriver att förberedelserna inför besöken av de 40-tal örlogsfartygen varit omfattande och pågått i det tysta. Hjälp med förtöjningar, lotsar, eskorter, informationstält för allmänheten, logistik och säkerheten är några områden som ingått i förberedelserna.
Förutom vid Skeppsbrokajen och ute i Strömmen låg det örlogsfartyg vid Frihamnen, Skeppsholmen, Norr Mälarstrand, Loudden och Värtahamnen.
”Fartygen har löpt in i konvojer och tillsammans med Kustbevakningen och Polisen har allt gått säkert till, skriver Försvarsmakten.
Totalt har Försvarsmakten (Marinbasen) förfogat över mer än 20 stridsbåtar, gruppbåtar och bogserbåtar i arbetet med att upprätthålla ordning och säkerhet. Sällan har så många stridsbåtar setts patrullera Stockholms vatten.
Försvarsmaktens gruppbåt (till vänster) avsedd för trupptransporter i skärgårdsmiljö och stridsbåt 90.
Enligt Försvarsmakten har cirka 300 soldater, varav 140 hemvärnssoldater, arbetet med förberedelserna och säkerheten. De 43 militärpoliserna som ingått i arbetet representerar samtliga försvarsgrenar – det vill säga marinen, flygvapnet och armén.
Totalt har man bevakat sju skyddsobjekt.
De pendelbåtar, som ingår i Stockholms kollektivtrafik och som trafikerar innerstans vatten, var från morgonen till kväll fullsatta med nyfikna turister och stockholmare som ville dokumentera USS Kearsarge. Pendelbåtarna avgick var sjunde minut under den aktuella helgen.
Även Polismyndigheten och Kustbevakningen hade en stark närvaro till sjös, i luften och på land.
En av myndigheternas uppgifter var att hålla ordning på den nyfikna allmänheten. På land var det bitvis trångt på gångytor. Det berodde dels på att Stockholm maraton arrangerades samma helg. Men den militära närvaron lockade minst lika mycket folk som löpartävlingen.
Korvetterna Helsingborg och Nyköping var populära fotoobjekt,
Skeppsbrokajen skymdes till stora delar plank, stängsel och fordon. I de luckor som sikten var fri och utsikten över vattnet bjöd på fina fotomöjligheter, var det stundtals kö.
Även på vattnet blev det stundtals trångt på grund av fullsatta pendelbåtar, turbåtar, finlandsfärjor, fritidsbåtar, vattenskotrar och civila fartyg.
En protest i det tysta intill Polismyndighetens nya patrullbåt – Marell M15. Polisbåten väger 10 ton och har en topphastighet på hela 45 knop. I bakgrunden syns en av Försvarsmakten lätta trossbåtar. Den lätta och grundgående trossbåten har bland annat som funktion att underhålla stridande förband med ammunition, bränsle och förnödenheter.
Ur folkmassan hördes ibland missnöjda kommentarer över den militära närvaron, om att amerikanarna borde hålla sig på sin sida om Atlanten, att den svenska försvarsbudgeten istället borde gå till att bygga nya cykelvägar och att silhuetten av den 257 meter långa USS Kearsarge förfulade Stockholm.
Från Försvarsmakten med Hemvärnet har 300 soldater stått för säkerhet och bevakning.
Ett av Försvarsmaktens örlogsfartyg som låg förtöjd vid Skeppsbrokajen var ubåtsräddningsfartyget HMS Belos, som tillhör Första ubåtsflottiljen i Karlskrona. Belos byggdes i Nederländerna i början av 1980-talet för transporter och oljebekämpning av oljeplattformar, men ingår numera i det svenska systemet för räddning av ubåtar.
Så här beskriver Försvarsmakten HMS Belos:
”HMS Belos kan genomföra dykning och undervattensarbeten med våtdykklocka, eller med undervattensfarkoster. Tack vare dynamisk positionering behöver HMS Belos inte ankra, utan kan ligga still över till exempel en haveriplats genom en kombination av GPS, gyrokompass och roder- och bogpropellrar. Fartyget är även utrustat med ett tryckkammarsystem för det fall då den räddade ubåtsbesättningen behöver dekomprimeras. Fartyget har en helikopterplatta i fören och är kompatibel med Natos system för ubåtsräddning, Nato Submarine Rescue System (NSRS).”
HMS Belos är även isförstärkt och är utrustad med fem kranar, varav den största är på 100 ton.
HMS Belos som låg förtöjd med aktern mot Skeppsbrokajen.Vy över HMS Belos akterparti och däck. I bakgrunden syns den gula ubåtsräddningsfarkosten, förkortad URF, som kan gå ner till 460 meters djup och rädda upp till 35 personer åt gånger, enligt soldf.com
Men jubileet handlade inte enbart om enorma, moderna och högteknologiska örlogsfartyg. Även det gamla och traditionella hade sin plats i firandet.
Lite vid sidan om händelsernas centrum låg marinens två segel/övningsfartyg – skonerterna HMS Gladan och HMS Falken, förtöjda vid Skeppsholmen. De båda segelfartygen är byggda 1946 respektive 1947.
Sedan HMS Gladan och HMS Falken var nya har de använts för utbildning av blivande officerare – i sjömanskap och ledarskap under realistiska förhållanden.
Försvarsmaktens skolfartyg HMS Gladan (längst in mot kajen) och HMS Falken.
Försvarsmakten förklarar värdet i att ha två segelfartyg i en modern verksamhet:
”Man kan tycka att segelfartyg inte har en självklar plats i en modern försvarsmakt, men när det handlar om utbildning i sjömanskap och praktisk navigation har de klara fördelar. Att segla en skonert är ofta både fysiskt och psykiskt krävande när det sker på havets och vädrets villkor.”
HMS Gladan och HMS Falken utgör den så kallade Skonertdivisionen, som är en del av Sjökrigsskolan i världsarvet Karlskrona.
Babord om HMS Gladan ligger HMS Falken.
Vid Vasamuseets pir låg ett annat populärt besöksmål. Där visade Veteranflottiljen motortorpedbåtar, patrullbåtar, robbotbåtar och andra historiska örlogsfartyg som de förvaltar.
Ett av örlogsfartygen är HMS Jägaren (V150), som var i drift inom marinen som patrullbåt från 1972 och fram till 2016 då hon avrustades. 2018 K-märktes hon. Enligt HMS Jägarens Facebooksida hade de över 12 000 besökare under jubileets första två dagar.
Veteranflottiljen visar upp några av de fartyg från den svenska marinens historia som de förvaltar.
Den 5 juni lämnade örlogsfartygen Stockholms hamnar och satte kurs ut mot Östersjön och Baltops 22.
För de utländska örlogsskeppens befälhavare blev nog navigeringen genom Stockholms skärgårds smala farleder, där försvarsanläggningar från 1500-talet och fram till Kalla krigets dagar ännu dröjer sig kvar som skuggor från förr, både en utmaning och upplevelse.
Mårten Forssman är en modern timmerman. Men innehållet i hans verktygslåda har bitvis gamla anor och många likheter med de verktyg och redskap som timmermännen i Sigtuna stad använde för 1000 år sedan. Sverigereportage och Mårten Forssman fick en visning av Sigtuna Museum And Arts magasin där spåren från Upplands äldsta timmerhus förvaras.
Text och foto: Jens Flyckt
Sigtunabon och timmermannen Mårten Forssman har byggt och restaurerat många historiska träbyggnader i trakterna runt Sigtuna och Knivsta. När detta skrivs jobbar han med Västlands kyrka i Tierp.
-Jag tycker om att jobba med historiska föremål och tekniker, säger han.
Timmermannen Mårten Forssman.
På frågan varför han valde att utbilda sig till timmerman svarar han att det var timmerhusen hemma på gården utanför Sigtuna som väckte hans intresse.
-Jag hade gått och funderat på hur de byggdes. Det var historieintresset som gjorde att jag sökte utbildningen till timmerman på Gotlands högskola, säger Mårten Forssman.
Sverigereportage möter upp med Mårten vid Sigtuna Museum And Arts magasin, strax utanför Sigtuna stad. Där förvaras 120 000 arkeologiska fynd från hundra års Sigtunaforskning. Arkeologen Ander Söderberg visar oss in i det specialbyggda och klimatanpassade rum som är avsett för gamla träföremål.
De fynd vi är intresserade av är ytterst få – men unika. Anders Söderberg tar fram en låda med några mörkfärgade och cirka 30 centimeter långa träföremål. Det blir tyst i rummet, förutom surret från klimatanläggningen som håller perfekt luftfuktighet.
Unikt. Huslämningar från slutet av 900-talet. Den stockbit som nämns i artikeln är den tillspetsade i den mittersta lådan. Detta är sannolikt det äldsta kända belägget för timring av hus i Uppland. Spåren instocken vittnar om att det sannolikt är en husknut och att den i slutet av 900-talet hade återanvänds minst tre gånger. Stockbiten är alltså äldre än de kulturlager från sent 900-tal som den hittades nerslagen i.
Där i lådan ligger bearbetade trästycken, som är mörka efter konservering, som Mårtens kollegor jobbade med i slutet av 900-talet. Det är rester av hus som påträffats långt ner i Sigtuna stads flera meter djupa kulturlager.
Mårten drar fingrarna genom sitt skägg och böjer sig ner över lådan och lyser med sin mobiltelefon ner i fyndlådan. Det är framför allt en av träbitarna som väcker hans uppmärksamhet.
Anders Söderberg berättar att föremålet, som är en del av en spetsad trästock, förmodligen är resterna av ett hus som knuttimrades för cirka tusen år sedan vid kvarteret Trädgårdsmästaren, på den plats intill Stora gatan där Systembolaget idag ligger. Spåren i stockbiten visar att stocken återanvänts minst tre gånger.
Den aktuella stocken, som sannolikt är en timmerknut som återanvänds, längst till vänster.
-Det här är sannolikt äldsta kända belägget för hustimring i Uppland. Den har förmodligen suttit i timmerknut ett timrat hus från slutet av 900-talet. Den här delen har stuckit ut ur väggen och utsatts för väder och vind. Mycket tyder på att den kan ha återanvänts från ett ännu äldre hus i Sigtuna. När det senaste huset brann eller revs återanvändes stocken en tredje gång, som stolpe, säger Anders Söderberg.
Timmerknutar i uppländsk lada.
Mårten håller med om att det mycket väl kan vara rester av en timmerknut. Han undrar hur arkeologerna kan vara säkra på att stocken återanvänts som stolpe?
Anders Söderberg svarar att stolpen stod upp när den grävdes fram ur Sigtunas kulturlager.
Mitt i den bitvis kluvna stolpbiten ser det ut som ett litet runt träföremål är inslaget. Det är sannolikt en plugg, eller dymling som det heter idag och som fortfarande används av timmermän.
-Har stocken suttit i en timrad vägg så är det sannolikt en dymling. Tekniken att dymla i knuten användes ganska länge. Man kan se att det har hänt något där. Stocken är 17 centimeter bred och det är inget ovanligt mått i timmerväggar, säger Mårten och mäter med sin tumstock.
Hur mycket bevarat trä från tidig medeltid finns det från Sigtuna?
-Så mycket som finns i det här rummet, säger Anders Söderberg.
Vid den stora arkeologiska undersökningen mellan åren 1988–90, i kvarteret Trädgårdsmästaren, påträffades relativt stora mängder bevarat trä från vikingatid och tidig medeltid. Det var där den aktuella stockbiten påträffades. I samband med en annan stor undersökning i kvarteret Professorn, i området runt biograf Gröna ladan, framkom ännu mer bevarat trä.
Träföremål med oklar användning från Sigtuna stads 1000-tal. Träföremålen ger en unik inblick i det vardagliga livet under tidig medeltid. I och med att trä lätt bryts ner är det en sällsynt fyndkategori.
-När de grävde i kvarteret Trädgårdsmästare tycke de att det var relativt mycket bevarat trä. Men när vi grävde i kvarteret Professorn var allt trä från år 1150 och äldre i jättefint skick. Vi kunde gå på en kavelbro med låga staket på sidorna och man såg syllarna på tomterna intill. Det var lite Skansenkänsla, säger Anders Söderberg.
Trots att det gått närmare 1000 år sedan timmermännen jobbade med träet är spåren av deras verktyg fortfarande väl synliga i stockarna.
Forntid och nutid i samma verktygslåda. Bila, som är belagd från vikingatid, intill en moderna elsåg samt skave – en medeltida hybel.
Känner du igen verktygsspåren i stockbitarna?
-Ja, absolut. Jag kan se ett flertal olika verktygsspår. Många av de där spåren stöter jag dagligen på i betydligt yngre träbyggnader. Samma spår lämnar även jag efter mig i mitt arbete. Ett exempel är skave. Det är en medeltida hyvel som användes fram till 1800-talet och som jag hyvlat takbrädor med en gång, säger Mårten Forssman.
Dagens vägmärken är en relativt modern företeelse – men idén är minst tusen år gammal. I närheten av Daretorp i Västergötland står en milstolpe av ek som kan var upp mot 350 år gammal. Vid en åkerkant utanför Rimbo i Uppland finns en runsten från 1000-talet, vars text berättar att stenen är ett vägmärke – ett ”brautaRmærki”
Text: Jens Flyckt Foto om inget annat anges: Jens Flyckt Övrigt foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet, Karin Blent/Skansen
Ett vägmärke är en skylt, sten, trästolpe eller liknande anordning. Med text, tecken eller färg informerar den om avstånd och färdriktningar. De moderna vägmärkena är knappt 100 år gamla. Det skulle dröja till 1935 innan den första kungörelse om vägmärken och vägvisning utfärdades i Sverige.
Först under 1930-talet kom den första kungörelsen om vägvisning och vägskyltning. Public Domain
Så kallade vägvisare av trä eller sten är föregångare till dagens vägmärken. 1734 års gästgiveriförordning innebar att vägvisare skulle sättas upp intill vägskäl, som ledde till städer, bruk och andra betydande platser. Vägvisare restes ända in på 1920-talet.
De vägvisare som ännu står kvar är i regel stenar med flera inhuggna ortsnamn och färdriktningar inhuggna. Utseendemässigt är variationen stor. Vissa exemplar är mycket fint och kreativt utformade, med utsökt träsmide, järnsmide och måleri, till den grad att de snarare framstår som konstverk. Andra vägvisare är obearbetade stenblock med ortnamn och pilar inhuggna direkt i den grova ytan.
Vägvisare av trä är av naturliga skäl för länge sedan borta. En kopia av en vägvisare av trä från 1700-talet är Granne Påle, som står i fyrvägskorsningen mellan Kungslena, Dimbo, Varv och Ekedalen utanför Tidaholm i Västergötland.
Enligt sägnen ska Granne Påle ha satts upp efter att drottning Kristina red fel i korsningen.
Artikelförfattaren vid Granne Påle utanför Tidaholm i Västergötland.
En direkt motsats till Granne Påle finns vid en gammal fyrvägskorsning mellan Skånela, Orkesta, Lunda och Norrtälje i Uppland. Den vägvisaren är från 1920 och består av ett obearbetat stenblock. Ortnamnen, som anges i övre och undre textrader, omsluter nästen hela stenblocket.
Vägvisaren från 1920 som nämns i reportaget.
Längst ner på vägvisaren står: ”VÄSTRA FÖGD. SÖDRAVÄGH. DISTR”
Den övre textraden med tillhörande färdriktningar: ”T.Skånela S. <—
T. Orkesta och Frösunda K. —>
Nedre textraden: 1920 T. Lunda K. <— T. Skånela S. —>
Lite är skrivet om vägvisarnas historia. De exemplar som fortfarande står kvar längs gamla knutpunkter i de äldre vägsystemen är endast en bråkdel av de vägvisare som rests.
Vägvisarna förlorade sin funktion när systemet med vägskyltar kom under 1900-talets första hälft. Där den moderna vägskyltningen idag saknasvkan vägvisarna fortfarande spela en roll, i alla fall för vilsna vandrare och cyklister.
Milstolpar, eller milstenar som de även kallas för, är lagskyddade kulturminnen som vittnar det svenska vägsystemets utseende från mitten av 1600-talet och fram till sent 1800-tal. Notera det tidsenliga postamentet, det vill säga stenfundamentet, som är avsmalnande uppåt och konstruerat med natursten i olika storlekar.
Även om vägvisarna helt klar kvalar in på beskrivningen som tidiga vägmärke, så är det milstolparna, som restes längs gamla vägsträckningar som avståndsmarkeringar, som brukar benämnas som de första ”riktiga” vägmärkena.
Milstolparnas historia har flera parallella tidsaxlar, sidospår och avstickare som överlappar varandra. Det är en i högsta grad rörig historia, som från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet, präglades av konflikter, prestige, skryt och en eftersatt kulturmiljövård.
Milsten i Roslags-Bro i Roslagen. Formen och den grova ytan antyder att detta är en kopia som tillverkats efter att den ursprungliga milstolpen försvunnit.
Ett pedagogiskt problem är vad man ska kalla dessa vägknuta kulturminnen för. Milsten är idag ett vedertaget begrepp hos allmänheten. Men det är ett missvisande begrepp. Till att börja med restes inte milstenarna enbart vid varje mil, vilket namnet antyder, utan även vid varje halvmil och fjärdedels mil. De äldsta milstenarna var stolpar av sten och trä. Dessutom finns det milstenar som är formade som milstenar, men som är tillverkade av trä. De tillverkades även av gjutjärn.
I reportaget används milstolpe för att inte krångla till det hela.
Det hela började år 1649 då drottning Kristinas gästgiveri- och skjutsförordning kom. Det var på många sätt en banbrytande förordning som gjorde resandet lättare och innebar att milstolpar av trä och sten började resar längs allmänna vägar.
På bilden markerar en milstolpe från 1700-talet en ålderdomlig vägsträckning mellan Norrtälje och Uppsala. Delar av gamla vägen syns i förgrunden. I bakgrunden dånar trafiken fram på den ”nya” vägen (väg 77), som inom några år ska ersättas med en nybyggd sträcka. Den runsten som nämns senare i reportaget står några hundra meter väster om denna milstolpe.
Förordningen innebar även att en mil blev ett rikstäckande enhetstal. Innan 1649 var en mil olika lång beroende på var i vilket landskap man befann sig.
Syftet med denna förenkling var inte främst att underlätta vanligt folks resande, utan rent administrativt. I det växande Stormaktssverige blev det viktigt att hålla koll på tjänstemännens traktamenten vid resor.
Milstolpe från 1833 med huggen krona i toppen. Den står i fyrvägskorsningen vid Anunds hög i Västmanland. Som många andra milstolpar är även denna flyttad och stod tidigare sydväst om vägskälet. Det mycket förenklade grunden, som består av några stensocklar som sammanfogats med cement, är något som förekommer med milstolpar som flyttats hit och dit. Sannolikt är dessa ”stenplattor” en konsekvens av flytten och det inte funnits pengar till att bygga upp ett nytt, kallmurat postament.
Milstolpar var inte ett svenskt påhitt. Redan i det enorma romarriket fanns det ett system med milstolpar, som angav sträckan till Rom. Danmark var tidigare än Sverige med att mäta upp sina vägar med milstolpar.
Det fanns ingen rikstäckande standard för hur en milstolpe skulle se ut i Sverige. Utseendet varierar därför kraftigt och är ofta präglade av lokala konst- och hantverkstraditioner. Milstolparna i Uppland och Västergötland är ett tydligt exempel på de stora skillnaderna.
Till vänster milstolpe från Västergötland. Bergarten är kalksten och den relativt jämnbreda stenen/stolpen kröns av Karl XII:s sigill. Till höger: milstolpe från östra Uppland med Gustav III:s förgyllda namschiffer. Att den sistnämnda ser ut att luta beror på att bilden är tagen underifrån.
Milstolpar kan bland annat vara tillverkade av granit, gnejs, kalksten, gjutjärn och trä. Vissa milstolpar har årtal, kungliga sigill, namn på landshövdingar, vilka som rest den och inte minst avståndet till Stockholm. Från början restes de direkt i marken. Men senare restes de i postament, som är ett annat ord för kallmurarade stenfundament.
Milstolpe av gjutjärn i Västmanland. Det grova postamentet, som består av åtta stora åtta stora stenblock, är sannolikt en konsekvens av att milstolpe flyttades 1933 och att man därefter anlade en billigare konstruktion.
Det finns cirka 8000 milstolpar i Sverige. I Svensk bebyggelsehistorisk tidskrift från 2002 skriver väghistorikern Stefan Nordin att det ursprungliga antalet sannolikt var det dubbla och orsaken till att så många har försvunnit är försummad kulturmiljövård.
Denna milstolpe är ett talande exempel på den försummade kulturmiljövård som sedan länge präglar många milstolpar. Postamentet är i stort sett övertorvat av grus och jord. Den skuggiga miljön under det täta grenverket binder fukt, vilket gör att mossa, lavar och alger får fäste på stenens yta, vilket i sin tur leder till frostsprängning vid minusgrader.
Stefan Nordin skriver att kvarts- och halvmilsstolpar ursprungligen tillverkades av trä, men att även helmilsstolpar tillverkades av trä i slutet av 1600-talet. Likt vägvisarna restes milstolpar av trä ursprungligen direkt i marken. Det var först på 1700-talet som milstenarna började resas i postament. På vissa platser, där milstolparna av trä för länge sedan är borta, kan man fortfarande ana trästolpens gamla formspråk i nuvarande milstolpar.
Vid den gamla vägen mellan Knutby och brukssamhället Rånäs i Uppland finns tre kallmurade postament, i vilka nytillverkade milstolpar av rödtjärad ek är resta.
Strax norr om bruksorten Rånäs stör denna milstolpe av rödtjärad ek. Den står i ett postament, men stolpen ovanligt smala och avlånga form vittnar om influenser från den tid då milstolpar av trä ersattes av stenstolpar. Siffrorna är imålade med gul linoljefärg. Postamentet är flyttat från andra sidan vägen, där det stod intill asfaltskanten och var ett hinder för vinterväghållningen.
Vid en inventering 1952 noterades att ett av postamenten utanför Rånäs hade en milstolpe av trä som var 1 meter hög, 0,3 meter bred och 0,10 meter tjock. Vad som sedan hände med originalstolpen är oklart, men sannolikt stals den.
Enligt beskrivningen av trästolpen så skiljer sig den markant från andra stolpar i området, som är från 1700-talet och tillverkade av sten. I och med att originalet är borta är det omöjligt att datera den med säkerhet, men sannolikt rör det sig om sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.
Det finns ett antal milstolpar av sten från 1600-talet bevarade. Ett av exemplaren kommer från Halland och står på Skansen i Stockholm. Förutom det inhuggna årtalet 1666 vittnar även formen och avsaknaden av postament om att det är fråga om 1600-tal.
Helmilsten från 1666, som från början stod i Slöinge socken, Årstads härad, i Halland. Den ingår i Skansens samlingar sedan 1898. Foto: Karin Blent/ SkansenBY-SA
Sveriges äldsta milstolpar av sten är från Dalarna och Skaraborg och är daterade till 1652.
Men kanske finns det en lika gammal eller till och med äldre milstolpe av trä bevarad. Svaret på den frågan gömmer sig under några björkar i Västergötland, intill vägen mellan Brandstorp och Daretorp. Det är en 1,1 meter hög ekstolpe som står direkt i marken fyra meter från vägen.
Den är registrerad som milstolpe. Så här beskriver Riksantikvarieämbetet stolpen i fornlämningsregistret:
”Milstolpe, ek, 1,1 m h, 0,25 m br (N-S) och 0,15 m tj. Sprucken och torr med ojämnt krön. Enligt äldre sagesmän i trakten har text varit synlig tidigare, troligen 1/2 eller 1/4 mil. Flyttad från andra sidan vägen.”
Stolpen flyttades till andra sidan i samband med att vägen breddades. I samband med flytten kokades stolpen i tjära för att göra den mer motståndskraftigt mot väder och vind.
Den ålderdomliga milstolpen av ek intill vägen mellan Brandstorp och Daretorp i Västergötland. Stolpen är inte daterad men kan vara från 1600-talet.
Riksantikvarieämbetet refererar till den lokal skogsvaktaren Berggren, som i artikeln ”Två milpålar från Hökensås” (boken Dimbobygden från 1978), anger att den aktuella ekstolpen ska ha haft inristade siffror.
Stolpen är inte daterad. Med tanke på den hantverkstradition som präglar traktens milstolpar av kalksten, framstår det som märkligt det plötsligt skulle ha rests en milstolpe av ek på 1700-talet eller senare. Från andra delar av landet, bland annat Upplands-Bro, är det känt att den första generationens milstolpar av trä (1650-tal) var korta, strax över en meter höga. Senare blev milstolpar av trä betydligt högre – i vissa fall upp till fyra meter.
Att det berättas om ytterligare en lokal ”milpåle”, ett ordval som indikerar att den var gjord av trä, kan indikera att det kan röra sig om två helmilstolpar. På 1600-talet restes de i par, vid sidan om vägen, vilka resande passerade igenom.
Närbild på milstolpen av ek. På den yta som är vänd mot vägen finns fördjupningar som skulle kunna vara spår av de siffror som tidigare ska ha varit synliga.
Före 1650 finns ett besynnerligt tomrum. Det är som om det inte finns några vägmärken då, vilket det garanterat gjorde. Från mitten av 1500-talet börjar det hända saker med vägnätet, som till stor del bestod av smala och gropiga ridstigar. Gustav Vasa beslutade bland annat om vilka vägar som då skulle användas mellan landskapen.
I de medeltida landskapslagarna finns mycket information om hur vägar ska skötas och av vem. Men det här med vägmärken tycks inte nämnas. Sannolikt finns det antagligen förbisedd information om detta, i museernas magasin och i arkivens dokument. Men vägmärken under medeltiden är inte direkt ett överetablerat forskningsområde. Det lär därför dröja innan det blir några svar.
De äldsta vägarna är stigar som följer åsryggar, bergskammar och andra höjdpartier.
Vid vikingatidens slut på 1000-talet finns det runstenar som tros haft en funktion som vägmärken.
I artikeln Saga och sed, i KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMINS ÅRSBOK 2015, redogör runologen Magnus Källström för två uppländska runstenar med inskrifter i vilka vägmärken nämns.
”Jag tror nog att runstenar många gånger har fungerat som en form av vägmärken, nämligen för att till exempel markera platser för vad och hamnlägen, men även för att märka ut vägsträckningar över stora lerslätter som till exempel i trakterna runt Uppsala. På ett par stenar möter vi också ord som brautaRkuml och brautaRmærki, som betyder just ‘vägmärke’, skriver Magnus Källström.
Han skriver att det sedan tidigare är känt att runstenar vid sidan av att vara minnesmonument, även har fungerat som riktpunkter i landskapen. Den första runstenen han refererar till är (U 512), som står vid Stortjäran intill Metsjön några kilometer väster om Rimbo i Uppland. Den 2,5 meter höga runstenen markerade ursprungligen ett hamnläge vid den intilliggande sjön.
Runsten U 512 (Norrtälje kommun) som tros ha fungerat som vägmärke vid sidan av funktionen som minnesmärke vid Metsjön.
U 512 var länge sönderslagen. Det första fragmentet, den nedre tredjedelen, påträffades 1871. De två övre delarna påträffades på Skedvikens botten, en stor sjö norr om Stortjäran. De två fragmenten bärgades under dramatiska former 1948 och sammanfogades på sin nuvarande plats 1952. En del av stenen fattas fortfarande.
”Fröbjörn … och Frö… och … finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode far, och Tumme, sin bror. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de har gjort sig förtjänta av. Här skall stånda stenen vid bryggan. Söner efter fadern satte, den gode. Ger… märke efter sin man.”
Den andra runstenen som Magnus Källström nämner är den tre meter höga Sälnastenen (U 323) som tidigare stod vid en bro i Skånela, Uppland, men som flyttades till Skånelaholms slott på 1800-talet.
Sälnastenen. Foto: Riksantikvarieämbetet / Bengt A Lundberg, CC-BY
Med sina 200 runor är Sälnastenen en av de längsta runristningarna i Sverige.
”Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (denna) sten Drums(?), sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom brott och synder. Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårt slagen, bred efter den gode. Svenner gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre vägvård bliva”
För att lättare förstå hur det här med vägmärke, som nämns som ”märke” och ”vägvård” i de aktuella översättningarna hänger ihop, rekommenderas att ni läser Magnus Källströms artikel.
De äldsta konkreta spåren från vägmärken upphör med dessa runstenar. Vill man gå tillbaka ännu längre i tiden är det spekulationer och teorier som gäller.
Så länge människor har färdats längre sträckor på land, vilket har skett i tusentals år, borde det funnits ett behov av att märka upp stigar och andra färdvägar. Muntlig berättartraditioner har antagligen spelat en stor roll.
Från järnåldern finns till exempel mängder av väglämningar, som hålvägar och anlagda vägbankar, som vittnar om ett relativt omfattande vägsystem.
Bearbetade trästörar från 900-talets Sigtuna. Var det så här medeltidens vägmärken såg ut?
När städer som Sigtuna, Enköping och Arboga växte upp på medeltiden och det via landvägar kom besökare som aldrig tidigare varit på dessa platser, så är frågan hur folk hittade om det inte fanns utsatta vägmärken?
Kanske bestod de första anlagda vägmärkena av nerslagna trästörar med markeringar, huggmärken i träd eller enklare konstruktioner av natursten längs de stigar som folk färdades på. Kanske är det så enkelt att man redan för tusentals år sedan målade på träd, på samma sätt vi gör idag längs stigar och leder i naturreservat och nationalparker.
Markeringar för Sörmlandsleden genom Slåttermossen – Borgbergets naturreservat söder om Stockholm.
Året är 1895 och vid Råbäcks mekaniska stenhuggeri, intill Vänerns strand vid Kinnekulle i Västergötland, är stenarbetarna uppställda inför fotografens kamera. 127 år senare är stenhuggeriet med tillhörande verkstäder arbetslivsmuseum och byggnadsminne. Idag räknas Råbäck som en av landets bäst bevarade arbetsplatser från industrialismens genombrott under 1800-talet.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Foto: Västergötlands Museum/Public Domain,Eric Julihn och Christer Åhlin
I samband med industrialismens framväxt på 1800-talet ökade efterfrågan på bearbetad natursten till kajer, gator och husbyggen. Det resulterade i att mängder av stenhuggerier växte upp runt om i Sverige. Ett exempel är Råbäcks mekaniska stenhuggeri som grundades år 1888 av friherren Carl Klingspor. Då var det en toppmodern industri med den senaste tekniken – bland annat fyra ångdrivna stenhyvlar.
Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Bilden är tagen vid tiden runt 1895. Notera den smalspåriga industribanan.
Råbäck producerade bland annat portaler, trappsten, golvsten och fönsterbrädor av Kinnekulles röda och gråa kalksten. Även gravvårdar, ladugårdsinredningar och trädgårdssten tillverkades.
Manuellt stenarbete i Råbäcks mekaniska stenhuggeri år 1986. Foto: Christer Åhlin/Västergötlands museumCC BY-NC ND.
Kinnekulles 400 miljoner år gamla kalksten började brytas i större skala redan på 1100-talet, men det är en annan historia.
Enligt Västergötlands museum hade Råbäcks mekaniska stenhuggeri som mest 50 anställda vid tiden runt år 1900.
Stenpiren och vågbrytaren utanför Råbäcks hamn.
Kalkstenen bröts ett par kilometer från stenhuggeriet. Den bearbetade stenen fraktades sedan med båt från den närliggande hamnen – till Karlstad och andra städer längs Vänerns stränder. Export skedde även till Danmark.
I hamnen är framträder idag framför allt stenpiren. Än idag fungerar den som vågbrytare när sjön går hög på Vänern.
Råbäcks mekaniska stenhuggeri är idag byggnadsminne och arbetslivsmuseum. Maskinparken från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är unik och används i museiverksamheten. På bilden syns en av museets stenhyvlar. Foto: Eric Julihn (CC BY)
När byggboomen avtog under 1900-talets första årtionden och efterfrågan på bearbetad natursten minskade, fick många stenhuggerier problem med lönsamheten och lades ner. Av denna jätteindustri, som i ett halvt århundrade sysselsatte tusentals landsbygdsbor, återstår idag nästan endast öde stenbrott – där slyskogen gör allt för att dölja spåren stenhuggarnas slit.
Råbäck med industribyggnader och hamnen i jul8 2022.
Även Råbäcks mekaniska stenhuggeri drabbades av den vikande marknaden, men klarade sig relativt länge. 1912 ersattes ångkraften med el. Verksamheten moderniserades ytterligare på 1930-talet. Anläggningen var i kommersiell drift fram till 1970, enligt Kinnekulles hembygdsförening.
Stenbrottens historia i Sverige är flera tusen år gammal. Så länge det funnits människor i det som senare skulle bli Sverige har det brutits sten och mineraler. Kvartsbrott är ett exempel. Det är en fornlämningstyp som förknippas förhistorisk brytning av mineralet kvarts, som användes för tillverkning av vapen, skrapor och verktyg. Skånes flintstensbrott är ett annat exempel.
Mineralet kvarts.
Kristendomens etablering innebar ett stort behov av bearbetad natursten, bland annat kalksten och granit, till bygget av medeltidens monumentala kyrkbyggen. För att upptäcka forntidens stenbrott i terrängen krävs i regel specialkunskaper. Men 1800-talets stenbrott känns lätt igen på sin industriella storlek, skarpa brottytor och mängder av kvarlämnade stenblock.
Det var inte enbart stenbrott som fick ekonomiska problem när 1800-talets byggboom avtog. En liknande utveckling skedde även inom tegelindustrin i Mälarområdet. Under 1800-talets sena hälft, då Stockholms stad expanderade kraftigt och det behövdes enorma mängder tegel till husbyggena, ökade efterfrågan på tegel. I var och varannan vik, som möjliggjorde transporter med pråmar längs Mälaren till huvudstaden, växte det upp små tegelbruk.
Men i takt med det nya seklet fortskred minskade efterfrågan på tegel. Det som vid sekelskiftet 1800/1900 hade varit en lukrativ industri ödelades och försvann till stor del inom några årtionden.
Slagsta tegelbruk utanför Stockholm etablerades år 1664, men fick ett stort uppsving i slutet av 1800-talet. 1914 lades verksamheten ner. Av ringugn och andra byggnader återstår endast högar med krossad tegel.
Men Råbäcks stenhuggeri, dess unika arbetsmiljö och maskinpark från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är bevarad och i drift.
1982 bildades Stiftelsen Råbäcks mekaniska stenhuggeri, som förvaltar anläggningen. Stiftelsen är ideell och verksamheten får inte gå med vinst. Bakom stiftelsen står bland annat Götene kommun, Kinnekulle hembygdsförening, Föreningen stenhuggeriets vänner, Thorsbergs stenhuggeri AB och industrifacket Metall.
1983 bildades den ideella Föreningen stenhuggeriets vänner. Föreningens syfte är att, i samarbete med stiftelsen, bevara, vårda och levandegöra Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Föreningen arrangerar bland annat kurser i stenhuggeri.
Redo för fotografering. Längst fram sitter vaktmästaren iklädd blanka läderstövlar, kavaj, skjorta, slips och passande hatt. Bakom honom sitter arbetarna, iklädda träskor, skinnförkläden och skitiga arbetskläder och tittar in i kameran.
Sedan 1984 är Råbäcks mekaniska stenhuggeri ett lagskyddat byggnadsminne. Och 2018 belönades föreningens arbete med titeln Årets Arbetslivsmuseum. Motiveringen lyder:
”Genom stenhårt ideellt arbete visas en autentisk och fungerande stenhuggerimiljö där besökaren får kunskap om stenindustrins historia. I föreningens kursverksamhet förmedlas kunskapen med klubba och mejsel i hand. På ett föredömligt sätt engageras och välkomnar museet en mångfald av besökare. Föreningen är dessutom aktiv i samhällsfrågor som berör industrisamhällets kulturarv”.
Bakom utmärkelsen står bland annat Arbetets museum, Statens Försvarshistoriska museer och Sveriges Järnvägsmuseum.
Vad sägs om att bo granne med en av Sveriges största gravhögar? Kungshögen Nordians hög i fornlämningsområdet Åshusby utanför Rosersberg är beläget under Arlanda flygplats södra inflygning, några hundra meter väster om E4:an och Norra stambanan.
Text och foto: Jens Flyckt
Sedan 1700-talet ligger Oppgården i skuggan av Nordians hög – en kungshög från 500/600-talet. Numera är gårdens mest känd för sin koppling till Carl Michael Bellman, som kände gårdens dåvarande ägare. Mindre känt att en av Upplands äldsta, knuttimrade bygnader finns på ägorna.
Nuvarande ägare heter Niclas och Annika Larsson.
Oppgården vid Åshusby utanför Rosersberg i Uppland.
-Huset är i hyfsat originalskick, säger Nicklas Larsson och visar runt i husets alla rum och vrår, säger Niclas Larsson.
Lite är känt om Oppgården, som i handlingar även kallas Hammargrenska gården. Mangårdsbyggnaden är förhållandevis liten. Huset som uppfördes i början av 1700-talet är stilfullt med sitt brutna tegeltak, faluröda panel, gröna fönsterluckor och förstukvist i gult och vitt.
Niclas Larsson
Samtliga kakelugnar finns kvar och innertaket består av grova, kilsågade brädor som sannolikt är ursprungliga. Kilsågning är en gammal metod som utgår från varje stocks förutsättningar och som gör att brädan blir smalare i ena ändan. Kilsågade innertak och golv återfinns ofta i gamla, orörda trähus.
Bevarand kakelugn och kilsågat innertak i ett av Oppgårdens rum.På en av vindens väggar är årtalet 1812 skrivet. Vad årtalet står för är inte känt.
Uppe på vinden finns spår från de sekler som kommit och gått. Fragment av handmålade tapeter och bårder dröjer sig kvar på de råkalla väggarna. På en av brädväggarna är årtalet 1812 skrivet flera gånger med svart färg.
-Spåren här uppe pekar på att vinden någon gång varit inredd, i alla fall med tapeter. Någon tycks ha bott hör uppe, antagligen med skorstensstocken som den enda värmekällan. Vi lär oss hela tiden något nytt om det här gamla huset, säger Nicklas Larsson.
Vi går ner för den oroväckande branta trappan och fortsätter ut genom en pardörr, som pryds av ålderdomliga, smidda gångjärn och munblåst fönsterglas. Vyn mot vänster från gårdsplanen domineras av Nordians hög. Den är cirka femtio meter i diameter, tio meter hög och är en av de största gravhögarna i Sverige.
På toppen är ett stort stenblock, som saknar ristningar, rest.
På toppen av Nordians hög är en stor sten rest. Stenen saknar ristningar.
Gravhögen är inte undersökt. Att det ligger en storman begravd där är det knappast ingen som tvivlar på. Men att det skulle vara en kung är inte säkert. Kungshög är en arkeologisk benämning för storleken på vissa gravhögar, som inte nödvändigtvis har med kungar att göra.
Runt Nordians hög finns ett ett naturreservat och ett stort fornlämningsområde med bland annat 150 kända gravar. Men antalet fornlämningar har varit större. När Norra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet togs sand från fornlämningsområdet. Det finns även uppgifter om minst en runsten som kördes i stenkross.
Även vägbyggnationer under 1900-talet har skadat området. En av de märkligaste lämningarna som sedan länge är försvunnen, men som dokumenterades på 1600-talet, är ett stenblock med två 16-typiga runtecken i toppen.
Oppgården med några av de tillhörande ekonomibyggnaderna.
Där finns även ett forntida vägsystem med så kallade hålvägar, som ansluter till dagens stigar. Fornlämningsområdet sträcker sig delvis in bland Oppgårdens byggnader.
Det var i juni 2021 som Niclas och Annika Larsson köpte Oppgården. Vad de då inte visste var att de köpte en fastighet där vardagen är präglad av forntiden. Inte heller kände de till att det finns ett 184 hektar stort naturreservat i området och att reservatsgränsen är dragen rakt genom deras gårdsplan. Faktum är att reservatsgränsen går rakt igenom en av deras stallbyggnader.
Gränsen för naturreservaten som skär tvärs igenom Oppgårdens stall och gårdsplan.
Det första man ser när man svänger av vägen och kör upp mellan husen är en blå metallskylt från länsstyrelsen som informerar om att gårdsplanen är ett naturreservat.
Men för Niclas och Annika är den märkliga gränsdragningen inte något problem.
-När Länsstyrelsen drog reservatsgränsen hade man uppenbarligen inte koll på var man drog den. För oss spelar det inte så stor roll. Förutsatt att hästarna får fortsätta beta tycker vi det är bra med naturreservatet. Det är en garanti på att det inte plötsligt ploppar upp en massa villor runt omkring oss, säger han.
Får ni många besök?
-Ja, men vi tycker vi är trevligt. Varje helg är det alltid någon som är här och tittar på högen. Det är både barn och vuxna som kommer hit. Om vårarna när backsipporna blommar på Nordians hög lär det komma turistbussar med besökare hit, säger Niclas Larsson.
Niclas Larsson vid hålvägarna, det forntida vägsystemet, strax söder om Oppgården. Hålvägarna påminner om diken.
Oppgården har på många sätt hamnat i skuggan av fornlämningarnas värden. Den lada som Nicklas nämner är ett talande exempel. Den säregna och ålderdomliga ladan, som består av tre sammanbyggda utrymmen, har stått där i alla år utan att någon har uppmärksammat den. Åren 2007 och 2008 inventerade Stockholms Läns Museum äldre timmerbyggnader i Uppland.
Utifrån en rad byggnadstekniska detaljer i ladan hamnade den på listan över Upplands äldsta timmerbyggnader. Någon exakt datering finns ännu inte.
Oppgårdens knuttimrade lada har många ålderdomliga detaljer. Enligt Stockholms läns museum hör ladan till de äldst timmerbyggnaderna i Uppland.Delar av ladans interiör.
Men Oppgården är inget museum. Det är en modern gård. Nicklas berättar att verksamheten på de 17 hektaren är uppdelad på två områden: fastighetsuthyrning och hästrelaterad verksamhet.
-Det är en konstig variant av jordbruk där vi inte odlar något och allt gödsel körs bort med lastbil. I och med att det här är ett vattenskyddsområde måste vi vara väldigt försiktiga med gödseln. Vi får inte heller gräva och schakta som vi vill. Det går inte heller att bygga ett rosa plasthus. Allt måste passa in i området. För att det ska bli någon ekonomi i det hela så jobbar jag och Annika som ingenjörer, säger Niclas Larsson.
Vad fick er att köpa Oppgården?
-Vi sökte efter en gård med ridanläggning. Dessutom har Annika kusiner i området. Om man inte är rädd för ljudstörningar så ligger Åshusby logistiskt väldigt bra till. Vi har nära Arlanda, E4:an och pendeltåg. Samtidigt är det nära till djur och natur. Jag kommer från Norrbotten och där är den gammal historia inte alltid närvarande. Men här har det bott folk i tusentals år och det finns runstenar överallt, säger Niclas Larsson.
Sverigereportage 
