Bogserbåten Björn fotad i Nynäshamn i början av mars 2022.
Den cirka 33 meter långa och nästan 10 meter breda båten, med ett djupgående på nästan fyra meter, byggdes i Japan, Hiroshima, år 1991. Det skedde på uppdrag av Röda bolaget AB från Lysekil
Röda bolaget var ett gammalt, svenskt bogseringsbolag med anor från 1872, då det bildades som Göteborgs bogserings AB. Genom 1900-talet köptes och såldes bolaget i flera omgångar – men i regel med Göteborg som hemmahamn. Efter samgående ändrades namnet 1984 till Röda bolaget, som efter några år bytte namn igen, och sedan åter bytte namn till Röda bolaget AB.
År 1999 såldes Röda bolaget till anrika, danska Svitzer som sedan dess har ägt Björn.
På sin hemsida skriver det danska bolaget om sin historia och verksamhet:
”For 175 years SVITZER has provided safety and support at sea. Beginning in 1833 with salvage operations in Scandinavian waters the company has expanded its business activities. In 2008 SVITZER is not only amongst the oldest of its kind but one of the leading com- panies in towage and response with operations all around the globe.”
Björn levererades med två sexcylindriga Yanmar Z 280-dieselmotorer som levererar 4000 hästkrafter; samt 53 och respektive 51 ton dragvikt i akterut och förut.
Vilka effektförhållanden som gäller för Björn idag är oklart.
1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.
Text och foto: Jens Flyckt
Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.
Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.
Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.
Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.
Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.
En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.
Få växter i svensk natur är så mytomspunna som orkidèn guckusko. Med sin stora skoliknande läpp liknar guckuskon ingen annan växt i den svenska floran. För artikelförfattaren blev sommarens möte med guckuskon en dröm som gick i uppfyllelse – efter 35 år.
Text och foto: Jens Flyckt
Dalarna. Det sagolika utseendet är anledningen anledningarna till att guckusko har en särskild plats i den svenska folksjälen. De få platser där den fortfarande växer vårdas ofta ömt av lokalbefolkningen.
Efter många års letande stod den plötsligt där – den den sällsynta guckuskon..
Vid årets reportageresa, som gick till Dalarna, fick min fru vi en FB-vän höra om en lokal med den sällsynta och sällsamma orkidén guckusko.
Beskrivningen var otydlig och angav en specifik skylt intill länsvägen, där vi skulle parkera. Vi körde förbi platsen flera gången, utan att notera den. Slutligen stannade vid en liten grusparkering, för att titta på kartan.
Vi hade gett upp, när vi insåg att vi var på rätt plats.
Det stod en annan bil på platsen. När vi gjorde oss i ordning för att gå, kom ett par ut från skogen. Vi frågade hur långt det var till guckuskon.
”Det är några hundra meter in. Följ bara stigen. Ni kan inte missa den. Ni kommer inte bli besvikna” sade paret.
Majestätiskt, svagt vajande, i den fuktiga granskogen står guckuskon – likt ett väsen från en annan värld. Den besökare som är bevandrad i svensk flora och som efter år av letande äntligen får möta denna rara raritet, känner vördnad och dröjer sig gärna kvar – trots mygg och knott.
Stigen, som övergick till spänger, gick genom en gles granskog med kärrpartier där små vattenspeglar blänkte under den täta markvegetationen. Mängder av mygg och knott gjorde tillvaron plågsam.
Plötsligt, som från ingenstans, stod de där i sin fulla prakt intill spängerna – obeskrivligt vacker i solljuset som trängde ner igenom granskogens täta grenverk.
Guckuskon är märklig på bild, men helt enastående när man får möjlighet att studera den i det vilda. Utseendet är präglat av dess stora gula läpp som (under blomning) får hela blomman att luta svagt framåt. Läppen är en insektsfälla.
Det är bland annat kombinationen med den stora (toffelformade) gula läppen och de rödbruna (tre stycken) kalkbladen, som präglar dess utseende. Blomman sitter i toppen på stjälken som kan bli en halvmeter hög.
Guckuskon är inte enbart sällsynt vacker. Den har även en komplicerad livscykel. Guckuskon utvecklad långsamt. Det kan ta upp till tio åt för en planta innan den går i blom.
Blommans färgkombination gör den svår att fotografera – i all fall om man vill återge färgerna rättvist.
Guckuskon är numera sällsynt och fridlyst.
Den förekommer framför allt i kalkrika områden, i bland annat lövängar, sumpskogar och örtrika granskogar.
Den naturmänniska som mött guckuskon en sommardag, glömmer det aldrig.
Guckuskon har, bland annat på grund av sitt utseende, en särställning bland orkidéer i den svenska floran. Den går inte att blanda samman med med några andra vilt växande orkidèer.
Hoten mot guckusko är flera.
Den hotas bland annat av dikning, kalavverkning, markberedning och igenväxning av gamla betesskogar.
Men även ett allt för hårt besökstryck, med trampskador från besökare, är också ett hot. Även om besökare inte trampar på själva plantorna, komprimeras jorden – vilket innebär att guckuskon försvinner på sikt.
Plundring/uppgrävning av utländska samlare och plockning är andra allvarliga hot.
Guckuskon är sällsynt, fridlyst och skyddad enligt lag. All form av åverkan, som att plocka, klippa, gräva eller köra på växtplatsen är förbjudet. I straffskalan ingår fängelse.
Min första kontakt med guckuskon skedde för cirka 30 år sedan, då jag färvdev min morfars herbarium. Där fanns/finns ett pressat exemplar. Det plockades och pressades i slutet av 1930-talet på Björkö i Roslagen. Då var guckuskon betydligt vanligare, inte fridlyst och tillåten att plocka. Den är sedan länge försvunnen på den platsen.
Att plocka och pressa vilda växter var vanligt, både hos unga och gamla, en bra bit in på 1900- talet. Det ingick även i grundskolans undervisning, vilket grundlade en artkunskap och förståelse för naturen hos vanligt folk. Att mängder av skolelever varje år gav sig ut för att plocka guckusko och andra numera sällsynta växter, har säkert bidragit till artens minskningen.
Idag är amatörbotanik ett ämne som engagerar ett fåtal. De flesta svenskar, som för länge sedan har förlorat relationen till svensk natur och dess arter, har sannolikt aldrig hört talas om guckuskon.
Den biologiska analfabetismen, som det heter när människor förlorar kunskapen och relationen till naturen, breder ut sig och är sannolikt på sikt ett lika stort hot mot guckusko och andra sällsynta arter i svensk natur, som skogsmaskiner och plundring.
Där guckuskon växer finns ofta förutsättningar för andra mer eller mindre sällsynta arter. Intill guckuskon påträffade Sverigereportage en annan orkidé – tvåblad. Det är en oansenlig och relativt högvuxen orkidé, som känns igen på sina två (stora) stjälkblad. Tvåblad är en doldis som smälter in i vegetationen och som endast dem som vet vad de ska leta efter, ser. Exemplaret på bilden har inte gått i blom.
För mig blev sommarens möte med guckusko, en dröm som gick i uppfyllelse efter många år. Allt sedan jag först såg det pressade exemplaret, har jag velat se guckuskon i naturen.
Jag har varit på åtskilliga platser runt om i Sverige, där guckuskon växer. Men jag har antingen varit för tidig eller för sen för att se den i blomning. Jag har även letat efter gamla lokaler, som noterades under 1900-talets första hälft, men dessa har aldrig kunnat återfinnas.
Men i somras hände det som sagt efter 30 år av letande.
Guckusko är på många sätt en märklig växt. Den toffelliknande läppen används för att locka in insekter. Guckuskon utvecklas långsamt. Det tar cirka tio år innan en planta börjar blomma.
Medan min fru flydde undan knott och mygg med våra hundar, dröjde jag kvar en stund vid guckuskon. Jag satt på spängerna som lagts ut för att skydda mot trampskador – omgärdad av ett moln med blodsugande insekter – och sagolikt vackra orkidéer som tycktes böja sig mot mig.
Till slut blev mycken för mycket även för mig.
Påväg därifrån mötte jag en kvinna, som letade efter guckuskon. Hon bodde i Skåne och var på besök i Dalarna, då hon hade hört talas om lokalen.
Jag svarade:
”Den växer där borta. Följ stigen. Du kommer inte bli besviken”
Alla svenska orkidéer är fridlysta och skyddade enligt lag, 7 § artskyddsförordningen. Det är alltså förbjudet att till exempel gräva, plocka exemplar, förstöra växtplatser eller samla in frön.
I Gudhem kyrka i Västergötland står en medeltida gravhäll, som är ristad med både runor och latinska bokstäver. Trots att den är cirka 800 år gammal och representerar en brytningstid, då det latinska alfabetet ersatte runalfabetet, är det en relativt okänd lämning.
Text: Jens Flyckt Foto: Jens Flyckt där inget annat anges. Övrigt Public Domain.
Västergötland/runhällar. Gudhem är mest känd för sina medeltida kloster- och kyrklämningar. Det är en omskriven plats och en av Västergötlands stora besöksmål, där arkeologiska undersökningar inleddes år 1928. Men om Gudhems runhäll, VG 88, är lite skrivet. Populärvetenskapligt är den närmast okänd.
I Gudhem kyrkas vapenhus står en gravhäll (VG 88 )från 1200-talet (cirka) lutad mot den norra väggen. Texten, som är ristad med runor och latinska bokstäver, är en gravvård över en person som låg begraven under hällen på kyrkogården. Stora delar av ristningen har försvunnit på grund av vittring. År 1952 fick runhällen sin nuvarande plats. Innan dess låg den utomhus på kyrkogården
Någon exakt datering av VG 88 finns inte. Den är grovt daterad till (cirka) 1200-tal.
Sverigereportage har i ett antal artiklar uppmärksammat runristade gravhällar, som är minnesskrifter och gravvårdar, och dessutom en relativt okänd typ av lämningar – jämfört med de vikingatida runstenarna som restes runt om i landskapen fram till 1100-talets första årtionden.
Runhällarna ingick i tidigmedeltida gravmonument av olika typer, ovan jord i högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna. Dessa runhällar är alltså förknippade med tidigmedeltida kyrkogårdar. De ska inte sammanblandas med de vikingatida runstenar som slutade resas i landskapen i början av 1100-talet.
De vikingatida runstenarna är inte gravstenar.
Datering av de medeltida runhällarna är, jämfört med de vikingatida runstenarna, mer problematisk. Tidsmässigt är avgränsning svår.
Att det latinska alfabetet övertog runalfabetet, som levde kvar som skriftspråk ända in till högmedeltiden i kyrkans värld, under högmedeltiden är välkänt. Vad som däremot är okänt, är när det latinska alfabetet började användas i Norden, samt hur övergången från de vikingatida runinskrifterna och till det latinska alfabetet gick till.
Forskare, som runologen Magnus Källström, menar att denna övergång sannolikt var en utdragen process – samt att det inte är omöjligt vikingatida runstenar fortsatte restas i landskapen under början av 1100-talet, samtidigt som runhällar började läggas över högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna.
Det finns även (sannolikt) stora regionala skillnader i denna övergång.
Här är några av de artiklar som Sverigereportage har skrivit om de medeltida runhällarna:
Exakt var runhäll VG 88 hittades har inte gått att få fram. Samnordisk runtextbas anger fyndplatsen som Gudhems kyrkogård och okänd.
Runhäll VG 88 år 1937. Delar av ristningen som idag är försvunnen på grund av vittring, var vid detta fototillfället fortfarande kvar och ifylld. 1952 flyttades runhällen in i vapenhuset, men då var stora delar av ristningen som fanns kvar 1937, borta. Bild: Public Domain.
Utifrån äldre fotografier, tagna före 1952, ligger gravhällen på marken utomhus. Ristningen är skadad, vilket sannolikt har orsakats av att den legat utomhus under lång tid.
Gudhem nunnekloster grundlades runt år 1160, troligen efter en markdonation av kung Karl Sverkersson. Beträffande platsens kyrkohistoria, är den komplicerad. Den nuvarande kyrkan uppfördes troligen i slutet av 1100-talet.
Dessutom har det funnits ytterligare tre klosterkyrkor, vars lämningar är synliga i klosterruinerna. Mest omtalad av dessa försvunna kyrkor, är sannolikt den stora kungsgårds/ klosterkyrka som uppfördes i mitten av 1200-talet.
Slutet för Gudhems kloster och andra medeltida kloster i Sverige, kom i samband med Gustav Vasas reform. Den var ett ofattbart hårt slag mot klostervärden och kyrkan – både ekonomiskt, socialt, intellektuellt och konsthistoriskt.
Efter riksmötet i Västerås år 1527, bröts banden mellan kronan och den katolska kyrkan. Gustav Vasas reform innebar att klostren stängdes och i många fall revs. Klosternas och kyrkornas ekonomiska värden överfördes till kronan.
Gudhem kloster ödelades i en omfattande brand år 1527 eller 1529. Efter år 1533 försvinner de skriftliga spåren efter Gudhems nunnor.
Delar om Gudhem kloster- och kyrkoruiner.
Runhäll VG 88, som är kistformad, är av sandsten. Ristningen är som sagt skadad.
Den är 1,90 meter lång och 0,77 meter bred.
Inskriptionen/ristningen, som alltså består av runtecken och latinska bokstäver, lyder:
Projektet Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt vars syfte är att samla och digitalisera samtliga runinskrifter i Norden.
I texten framgår att det är en gravvård över en person där endast den första bokstaven återstår.
”Ave Maria, gratia plena” är latin och betyder ”Var hälsad Maria, full av nåd” Det är inledningen på den kristna bönenAve Maria – som är särskilt viktig inom katolicismen – idag som på 1100-talet.
Runhäll VG 88 har sannolikt varit ett lock på ett gravmonument.
Fotografi är taget 1937, då hällen fortfarande låg utomhus på kyrkogården och ristningen inte var ifylld. Bild: Public Domain
”Ave Maria” är relativt vanligt förekommande i runristningar från 1200/1300-talet, på föremål eller byggnadsdetaljer i samtida kyrkor.
Dessa sakrala runristningar är framför allt knutna till medeltida kyrkor i Västergötland, Uppland och på Gotland.
Sverigereportage har flera tillfällen skrivit om dessa sakrala runristningar på byggnadsdetaljer och inredningar, bland annat i Västergötland. Ett exempel är ristningen ”Ave Maria” på medeltida kalkbruk i Kinne-Vedum kyrka, som anses vara en av Sveriges bäst bevarade medeltidskyrkor.
På runhäll VG 88 i Gudhem kyrka finns fragmentariska spår av dekor. Två lodräta skriftband, som skiljs från varandra med två huggna fördjupningar, löper längs med hällen.
Längst upp på det högra skriftbandet, samt i slutet av det vänstra skriftbandet, finns rester av två ristade kors. Det nedersta korset är delvis ifyllt. Men det övre (högre) är idag idag knappt skönjbart och inte ifyllt. Endast genom att bearbeta bildens kontrast framträder den ena korsarmen.
På äldre fotografier är båda korsen kvar och ifyllda.
Detaljbild av gravhällen (VG 88). Ristningen är skadad och fragmentarisk, på grund av omfattande vittring i sandstenen efter att ha legat utomhus i hundratals år.
I samma vapenhus förvaras ett fragment av ytterligare en runristad gravhäll – VG 87.
Fragmentet är cirka 100 år äldre än VG 88, från 1100-talet, och har ett korsdekorerat rundjur – så som påminner traditionella runstenars utseende.
Minnesskriften berättar:
”Ölver och Torgils lade stenen över Toste, (sin) fader.”
I skrivandets stund är det mörkt ute och löven faller i stormvindarna. Sverigereportage publicerar i detta inlägg några bilder från sommaren som var. Bilderna, från bland annat Rankhyttans kungslada i Dalarna och Utö hus i Uppland, ingår i kommande reportage.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Utö hus på Arnö intill Mälaren är ett av Sveriges best bevarade stenhus från medeltiden. Det uppfördes troligen på 1400-talet. Det är en så kallad enkelhusborg. Det är samtidigt ett anonymt och sorgligt stenhus, dit endast de mest entusiastiska besökarna hittar. Landvägen till Utö hus är bitvis besvärlig och de sista hundra metrarna är det vandring längs en traktorväg och stig som gäller, Gräs och sly växer högt intill stenväggarna. Varje sommar klipper en lokal sommarstugeägare på eget initiativ en liten stig i anslutning till Utö hus och ner till stranden, för att besökare ska slippa gå i högt gräs. Utö hus förvaltas av Statens fastighetsverk.Dalarna. I åratal har artikelförfattaren letat efter guckesko – en av Sveriges mest sällsynta orkideér. Men i somras skedde det. Guckesko är lite av en outsider i svensk flora.Uppland. Viby by utanför Sigtuna stad i Uppland genomgick aldrig laga skifte på 1800-talet. Byns ålderdomliga karaktär, en så kallad klungby, har därför bevarats. Sveriges äldsta bevarade pergamentbrev från 1164, anger att cistercienserorden grundlade ett kloster i Viby by på 1160-talet. Arkeologiska undersökningar i byn har dock inte kunna belägga några fysiska klosterlämningar. Däremot påträffades rester av en tidig romansk stenkyrka. Författaren och torparsonen Fred Eriksson, som tillbringade delar av sin barndom i Viby by, hävdade bestämt att arkeologerna letade efter klostret på fel plats i byn.
Det statliga byggnadsminnet Viby by förvaltas av Statens fastighetsverk. Statens Fastighetsverk meddelade under 2025 att Viby by ska säljas.
Södermanland. Sigurdsristningen är en run- och bildristning på en berghäll vid Sundbyholm utanför Eskilstuna. Runslingan, som omgärdar en rik bildframställnimg, berättar om en vikingatida kvinna som lät rista hällen. Bildristningen skildrar Sigurd Fafnesbanes saga. Men Sigurdsristningen är inte enbart en run- och bildristning från vikingatiden. Den är en del av ett vikingatida kulturlandskap.Uppland. Varpsund i Uppland är mest känd för sin runsten – en Ingvarsten. Mindre känd är den hällkista som ligger på åsen högt över vattnet och den forntida vattenleden. Hällkistor är gravar som dateras till yngre stenålder och äldre bronsålderDalarna. Rankhyttans kungslada är daterad till 1400-talet. Denna trösklada är främst förknippad med mytbildningen runt Gustav Vasas resa till Dalarna åren 1520/1521. Vad som är mindre uppmärksammat och knappt omskrivet, är den skriftliga kulturskatt som gömmer sig på stockväggarna inne i ladan. Där har masar, kullor och besökare i hundratals år ristat initialer, bomärken, och årtal. Där finns även uttryck för folktro och magi. Rankhyttans kungslada förvaktas av Statens fastighetsverk.
En plats med ett ovanligt många runstenar, tidigt kristna gravmonument och ortnamn som vittnar om att en vikingatida kungsgård har legat på platsen. Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland ruvar på många hemligheter.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland/runhällar. Intill Husbyån i Norrtälje kommun ligger Husby Sjuhundra kyrka – där det sannolikt fanns en kristen kyrkogård redan under senare delen av vikingatiden – det vill säga under tidigt 1000-tal. Den ursprungliga, romanska gråstenskyrkan uppfördes på 1100-talet. Grundstenar av sandsten visar att den tidigmedeltida kyrkobyggnaden är mer påkostad än vanligt. Nuvarande tornet är från 1800-talet. Från denna plats kommer ett ovanligt stort antal runstenar.
Husby Sjuhundra kyrka en kväll i september 2021.
Exakt hur många runstenar, hela och fragment, som är kända från platsen är oklart. Men det rör sig om ett tjugotal. Flera fragment som tidigare var kända har försvunnit och nya har hittats. I Upplands runinskrifter från 1940-talet nämns Husby Sjuhundra kyrka och närmaste omgivning som (möjligen) Sveriges mest runstenstätaste plats, efter Sigtuna stad.
Kulturlandskapet runt kyrkan är mycket rikt på fornlämningar, som medeltida bytomter, bortodlade storhögar, gravfält, skärvstenshögar, fångstgropar, stensättningar och arkeologiska fyndplatser. En annan intressanta lämning är ortnamnet Husby.
Några hundra meter norr om Husby Sjuhundra kyrka ligger byn Husby, som i fornlämningsregistret är markerad som en medeltida bytomt. Namnet vittnar om att Husby var en kungsgård som bidrog till kungens uppehälle. Ortnamnet Husby är en variant av Husaby som i det fornnordiska lagspråket är känt som gårdar där representanter för kungen bodde. Hus- eller husabyarna dateras till vikingatid och tidig medeltid. Man tror att dessa gårdar ingick i större godskompkex under ledning av den kungliga administrationen. Husby vid Husby Sjuhundra kyrka nämns första gången i skrift år 1303.
Magnus Källström är runexpert vid Riksantikvarieämbetet. På frågan om områdets områdets historia under vikingatiden säger han:
-Det är en Husby så det bör ha funnits en kungsgård där, som kan gå tillbaka till vikingatiden.
Runolog Magnus Källström. Foto: Maria M. L. Sætre
Sverigereportage har valt att berätta om tre av runstenarna från Husby Sjuhundra kyrka.
På Husby Sjuhundra kyrkas vägg hänger två märkliga runstenar av röd sandsten, eller åtminstone delar av dem: U 541 (till vänster) och U 540. Stenarna hittades i samband med grävningsarbete på kyrkogården på 1800-talet.
På kyrkans yttervägg hänger två runstenar av röd sandsten. Den vänstra är runsten U-541, som saknar en bit av sin ovansida. Runslingans text avslöjar att den inte restes som ett minnesmärke i landskapet, vilket var det vanliga. Istället är den något så ovanligt som en gravsten, vilket textens inledning avslöjar.
”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna” står det på runsten U 541 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.
Runsten U 541 som tros ha ingått i ett tidig kristet gravmonument, en stenkista ovan jord, för en högt uppsatt person i början av 1100-talet. Det antas ha funnits en kyrkogård vid vid Husby Sjuhundra kyrka redan under vikingatidens senare del – det vill säga 900-talets senare del och början av 1000-talet. Runstenen är ett verk av signaturen/mästaren Öpir. 45 runristningar i Uppland, Sörmland och Gästrikland är signerade av Öpir.
– Den gjordes i slutet av runstenstiden, på 1130-talet. Ristaren var den kända mästaren Öpir. Runstenen var från början en gravsten. Flera sandstensfragment av liknande runstenar är hittade på kyrkogården, djupt ner i jorden. De har antagligen varit resta i par i en kista, säger Magnus Källström.
Korset i runsten U 541 övre del.
Med kista menas i detta sammanhangn ett kistliknande monument, som anlades på tidigt kristna gravar. Dessa kistor, som tros ha rests för personer med hög status, bestod av hällar som bildade kistor ovan jord. Runstenarna kunde användes som lock eller gavlar på kistorna. Dessa monument har hittats på flera platser i landet, bland annat vid Botkyrka. Mest kända är de så kallade Eskilstunakistorna.
Den högra runstenen på kyrkväggen, U 540, är inte komplett och består av två större delar. Den är daterad till 1030-talet. Runstenen, som det saknas delar i, är rest av fyra personer: Erik, Håkon, Ingvar och Ragnhild, till minne av en person som dog i Grekland. Den del av runslingan där den döda personens namn fanns, är borthuggen.
”Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de… Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ ” står det i runslingan på U 540 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.
Tack vare en runsten i Rimbo kyrka, drygt en mil från Husby Sjuhundra kyrka, vet vi att Erik, Håkon och Ingvar var bröder. Samma namn, samt ytterligare en bror nämns i Rimbostenen – Anund. Efter som Anund inte nämns i U 540 är det sannolikt att det var han som dog i Grekland.
Anund och Erik och Hokon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande”står det på runsten U 513 i Rimbo kyrka.
Vid Husby Långhundra kyrkas ena kortsida står en hög och smal runsten, U 539, som är ristad på tre av stenens fyra sidor. Den är daterad till 1010-1020-tal och rest till minne av Sven som var påväg till England, men som dog på Jylland.
Runsten U 539 är en fyrsidig, hög och smal sten. Den enkla runraden finns ristad på tre av stenens sidor. Detta är en tidig runsten som berättar om vikingatida utlandsresor.
De raka runslingorna utan avslutande djurhuvuden på runsten U 539, vittnar om att stenen är tidig. Seden att resa runstenar fick en bom, som började i slutet av 900-talet och som slutade i början av 1100-talet. Ju närmare 1000-talet gick mot sitt slut, desto mer avancerade blev runstenarnas ornamentik.
”Djärv och Orökja och Vige och Joger och Gerhjälm, alla dessa bröder lät resadenna sten efter Sven, sin broder. Han blev död på Jylland. Han skulle fara till England. Gud och Guds moder hjälpe hans själ bättre än han förtjänade” lyder texten på runsten U 539.
-U 539 är en tidig runsten som berättar om resor till utlandet under vikingatiden, säger Magnus Källström.
I runsten U 539 enkla och raka ornamentik berättas om en bror, Sven, som var påväg till England. Men han kom aldrig så långt utan dog på Jylland.
Husby Sjuhundra kyrka är en sällsam plats vars historia ännu vilar i ett dunkel. Att så många runstenar har påträffats där vittnar om att det var en betydelsefull plats under vikingatiden och tidig medeltid.
En indikation på att det för mer än tusen år sedan restes många runstenar i landskapet runt och intill kyrkan, är att få av fragmenten passar ihop. Se sent som år 2019 hittades två nya runstensfragment i kyrkogårdsmuren. Fynden gjordes av en arkeolog som bevakade arbeten i muren.
Två runstensfragment som påträffades Foto: Magnus Källström i Husby Sjuhundra kyrkas mur år 2019. Det vänstra fragmentet är täckt av kalkbruk, på grund av att det varit inmurat innan det hamnade i muren. Endast en bit av slingan och en h-runa återstår. Det högra sandstensfragmentet hittades i samma mur. På det fragmentet återstår endast en bit av slingan.
-Det har hittats ovanligt många runstensfragment vid Husby Sjuhundra kyrka. Många av dem är av sandsten. Sandstensfragmenten motsvarar ett stort antal runstenar och att det sannolikt har funnits ännu fler runstenar vid Husby Sjuhundra kyrka som vi ännu inte har funnit några spår av, säger Magnus Källström.
Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Därefter föll många runstenar i glömska. Åtskilliga runstenar återanvändes ända in på 1800-talet som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder, spisrösen, stenmurar, broar etcetera. För att passa i byggnationerna slogs runstenarna helt eller delvis sönder. Därför påträffas ofta runstensfragment inmurade i väggar och andra konstruktioner.
Vid Husaby kyrka i Västergötland står en märklig runsten som egentligen inte är en runsten, utan en runristad gravhäll från början av 1100-talet. Fragment av gravhällar, som förvaras i Husabys torn, vittnar om att kristna minnesmonument anlades på kyrkogården under tidig medeltid..
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Västergötland/runhällar. Husaby, vars torn är från slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, är en av Sveriges mest omtalade och omskrivna kyrkor. Det är en plats där historien är mycket närvarande och som av många betraktas som Svearikets vagga. En av Husabys många lämningarna står uppställd vid kyrkogårdens sydvästra del. Det är en nästan rektangulär häll (VG 50) av röd kalksten. Längs hällens kant löper slingan med vikingatida runor.
Runsten VG 50 som egentligen inte är en runsten, utan en runristad häll som i början av 1100-talet var en del i ett tidigt, kristet gravmonument på kyrkogården.
Hällens runtext lyder:
”Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Oluv. Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar.”
Formuleringen ”de lade” vittnar om att det är en runristad gravhäll som var avsedd att ligga ner, och inte att resas som en runsten. Den har ingått i ett tidigt, kristet gravmonument.
Dessa gravmonument (minnesmonument) omfattar ett stort och komplicerat källmaterial. Enkelt kan man beskriva monumenten som kistliknande konstruktioner av bearbetade stenhällar – av kalk- eller sandsten.
Monumenten/kistorna dateras i regel till 1000/1100-tal och byggdes på marken över gravar på de tidiga kyrkogårdarna. De döda låg alltså inte i stenkistorna/monumenten.
Experterna tror att det var högt uppsatta personer som fick dessa påkostade gravar – som ibland kallas eskilstunakistor, efter fynd i Fors kyrka i Eskilstuna. Namnet myntades 1915 och är egentligen missvisande, då spåren från dessa monument är särskilt vanliga i götalandskapen.
Monumenten har har även kallats för skånekistor, västgötakistor, östgötakistor och ”monument av Husabytyp”.
Botkyrkamonumentet. Bild: Public Domain.
Utseendemässigt är variationen stor – från liggande hällar till ”kistor” med låga sidohällar och höga, spetsiga gavelhällar. Ett udda exempel är det så kallade Botkyrkamonumentet i Södermanland. Botkyrkamonumentet, som är hugget ur ett sandstensblock, är daterat till 1100-talets första hälft och är format som ett relikskrin och kyrka – med något som liknar en absid på ena kortsidan.
Runtexten lyder:”Karl gjorde stenen efter Björn, sin frände, Svens och Bänkfrids son i Hammarby, hans… Här ligger han under denna sten. Bänkfrid… sin son.
Ett annat exempel är det så kallade Vrigstadsmonumentet, som daterats till tidig medeltid och som stod på Vrigstad kyrkogård i Småland.
Vrigstadsmonumentet. Bild: Public Domain.
Vrigstadsmonumentets runtext lyder: ”Fader och moder … sonens död. Han hette Gudmund. Gud hjälpe hans själ.”
Dessa monuments innebörd har forskarna debatterat och diskuterat i över hundra år. Ännu är man inte överens, till exempel vad de ska kallas för.
Husaby kyrka med sitt mäktiga trippeltorn som började byggas vid slutet av 1000-talet. När tornet började byggas fanns inte den nuvarande stenkyrkan. Då stod det sannolikt en stavkyrka på platsen, som tornets byggdes intill.
Hur många monument som restes på kyrkogårdarna under tidig medeltid är det ingen som vet. De flesta monument är för länge sedan borta. De flesta fynd som gjorts och görs är fragment, efter att monumenten som slagits sönder och återanvänts som byggnadsmaterial. Fynd av dessa fragment är starkt knutna till kyrkogårdar – där de ibland påträffas i samband med grävarbeten.
Rekonstruktion av ”eskilstunakista”. Bild: Public Domain,
Runstenen/runhällen VG 50 är långt ifrån det enda spår från tidiga monument vid Husaby kyrka. I tornet förvaras två fragment som tolkats som gravhällar. Ett av fragmenten återupptäcktes så sent som 2008. Det var doktoranden Cecilia Ljung från Stockholms universitet, som vände på en häll som stod lutad mot väggen bakom en dörr och upptäckte att hällen hade ristningar.
Två fragment av runhällar i Husaby kyrkas torn. Det bakre fragmentet, som står lutat mot väggen, återupptäcktes 2008.
Fragment av dessa tidigt, kristna gravmonument har som sagt påträffats vid många kyrkor i södra och mellersta Sverige. Sverigereportage har tidigare skrivit om en av Sveriges mest runstenstäta platser, Husby Sjuhundra kyrka i Uppland, där flera fragment har hittats. I Uppland är fragmenten från stenkistor i regel av röd sandsten.
En av de förmodade runstenshällarna, 1130-tal, vid Sjuhundra kyrka i Uppland.
När dessa tidigt, kristna monument anlades vid Husaby hade kyrkan sannolikt ett annat utseende. Tornet, som stod klart på 1130-talet byggdes ursprungligen intill en annan byggnad, förmodligen stor stavkyrka av trä. 1902 gjordes arkeologiska fynd under långhuset, som vittnar om en tidigare kyrkobyggnad av trä. Tornet stod klart minst 50 år innan den efterföljande stenkyrkan började uppföras.
Närbild på den 400 miljoner år gamla fossilen i runhällen.
En intressant detalj med den resta runhällen (VG 50) är den cirka 400 miljoner år gamla fossil (bläckfisk) som är synlig i ena kanten, och som runristaren högg sina runor över för 900 år sedan.
Bruket av gravhällar, som under senmedeltiden flyttades in i kyrkornas golv, har fortsatt ända in i vår tid, vilket Sverigereportage har skrivit om: Gravhällarna i Hörsne kyrka. Även om vi inte längre bygger monument, så är gravhällar fortfarande en vanlig syn på dagens kyrkogårdar – vilket är ett arv från de tidigt, kristna monumenten.
Sverigereportage återkommer med fler reportage från Husaby kyrka.
Runstenen hittades en meter ner i jorden vid kyrkogården i Frösunda i Vallentuna. Den är på många sätt en ovanlig runsten från en brytningstid.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. På Frösunda kyrkogård står en av Vallentunas många runstenar. Den hittades år 1991 och står i en trakt som räknas som världens mest runstenstäta område.
I april 1991 hittades denna runsten, som sannolikt har legat på en grav på Frösundas senvikingatida kyrkogård.
Vid kyrkogårdens västra in- och utgång gjordes år 1991 en märklig upptäckt.
Knappt en meter under markytan påträffade en grävmaskinist ett platt och avlång stenhäll. Fyndet gjordes i samband med dragning av en ledning, från en dagvattenbrunn inne på kyrkogården och till ett dike utanför kyrkogårdsmuren.
Runstenen är ett så kallat nyfynd. Därför saknar den ett så kallat U-nummer som tidigare kända runristningar i Uppland har. På informationstavlor heter den ”Nyfynd 1991”. Det namn som idag används är ”UFv1993;231”
Den ristade ytan låg vid fyndtillfället nedåt. Att det var en runsten upptäcktes först ett par veckor senare. Det var Vallentuna kommuns kulturchef som informerade Riksantikvarieämbetet om fyndet av den tidigare okända runstenen.
Frösunda kyrka ligger i Vallentuna, Stockholms län. Den nuvarande gråstenskyrkan uppfördes på 1400-talet och ersatte en tidigare kyrka. Den tidigare kyrkan, som sannolikt var byggd av trä, omnämns första gången i skrift år 1291.
Frösunda kyrka i Vallentuna, Uppland
Förvånadsvärt lite är skriven om denna runsten. Den enda vetenskapliga artikel om den aktuella runstenen som gått att hitta finns i Fornvännen år 1993.
I artikeln beskriver runologerna Thorgunn Snædal, Marie Stoklund och Marit Åhlén nyfunna runstenar, runstensfragment och runristade föremål under åren 1991 och 1992.
Det är oklart varför runstenen vid Frösunda låg nästan en meter ner i marken. Ristningen är sliten, vilket indikerar att den en gång i tiden kan ha återanvänts som byggnadsmaterial på en plats där folk har gått på den – som till exempel tröskelsten eller trappsteg i en kyrkbyggnad.
UFv1993;231 är cirka 1,43 meter hög och 0,93 meter bred.
En möjlig teori är att stenen kan ha hamnat i marken som stöd åt de massiva grindstolparna, som byggdes på 1700-talet. Men det kan inte uteslutas att den hamnat i jorden tidigare.
Det finns indikationer på att UFv1993;231 ursprungligen ha legat på Frösnda kyrkogård. Mer om detta längre fram i artikeln.
Den nötta och skadade runslingan på runsten UFv1993;231 läper längs den 1,43 meter höga stenens kant.
Runristningen, som går i ett band längs stenens kanter, är bitvis skadad. Den innehåller fragment av ett svårtolkat mansnamn, ett ovanligt mansnamn samt mansnamnet ”Biorn”
Så här är runtexten tolkad på engelska i Samnordisk runtextdatabas:
”hulr-…> … Bjǫrn/…-bjǫrn they had this landmark made in memory of Fulnir, their father.
På informationsskylten, som står intill stenen, är tolkningen av runtexten betydligt enklare. Det första namnfragmentet är inte nämnt:
”…Biorn (eller Björn), de läto resa minnesmärket efter Fulner (?), sin fader”
Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt med sökfunktion vid Uppsala universitet. Det startade 1993 och och har som syfte att samla runtexter, inom och utanför Norden, för nutida och framtida forskning.
Det är sannolikt två bröder, vars ena namn delvis är skadat och försvunnet, som låtit rista stenen till minne av sin far – ”Fulner” eller ”Fulnir”.
Tolkningen av namnet har varierat genom åren. Det förekommer ”Fulner” och ”Fulnir”
Av den första broderns namn återstår endast fyra runor:
”hu(l)r-… …”
Möjligen är det namnet ”HultrikR.” som är slarvigt stavat. Samma namn förekommer även på en annan runsten – U 505 vid en annan kyrka i trakten – Kårsta kyrka.
Den andra broderns namn är Biorn, eller ett mansnamn som innehåller ”Biorn”
Enligt runologerna är faderns namn ”Fulner” (Fulnir i senare tolkning) problematiskt på flera sätt.
Framför allt är namnet är inte känt från någon annan runinskrift. Runologerna skriver att det enda kända belägget finns i dikten i Rígsþula (vers nummer 12) i Eddan.
Runslingan på UFv1993;231 löper ända ner till stenens nedre kant, vilket antyder att den aldrig varit rest. För att hela runslingan ska ha varit synlig, bör den ursprungligen ha legat ner.
De runstenar som för tusen år sedan restes runt om i landskapen, är inte gravstenar. Men det finns undantag – en sådan kategori är runristade stenar/hällar som restes i senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument på tidiga kyrkogårdar.
Runsten UFv1993;231 vid Frösunda kyrkogård är troligen ett sådant exempel.
Mycket tyder på att den har ingått i ett tidigt kristet gravmonument på en tidig kyrkogård, från slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Denna grupp av monument brukar kallas för ”Eskilstunakistor”
UFv1993;231 består av finkornig granit. Röd sandsten är annan bergart som av någon anledning ofta användes i dessa monument.
”Eskilstunakista” är en omdiskuterat begrepp. Enkelt beskrivet handlar det om en svårtolkad grupp senvikingatida och tidigmedeltida gravmonument ovan jord på de tidiga kyrkogårdar, där runristade hällar har ingått.
Dessa gravmonument, där alltså både resta och liggande hällar/stenar har ingått, förknippas i regel med högstatusmiljöer.
Det var först i början av 1900-talet som dessa gravmonument uppmärksammades av forskningen. Benämningen ”Eskilstunakista” kommer från ett sådant gravmonument som påträffades i Eskilstuna år 1912 och som man från början trodde var typiskt för den trakten.
Sedan dess har hela stenar och fragment påträffats på flera platser runt om i Sverige – med en koncentration kring götalandskapen.
Vad som styrker teorin, att runsten UFv1993;231 har ingått i ett sådant gravmonument, är bland annat att stenen är ovanligt tunn, samt att den saknar så kallat rotparti – det vill säga den del av resta runstenar som är nergrävda i jorden.
Spår från denna typ av senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument har bland annat påträffats vid Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland, cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.
Avsaknad av rotparti är dock inte ett signum för stenar från dessa gravmonument. Bland annat en runsten vid Husby Sjuhundra kyrka, U 541 som tros ha ingått i ett sådant monument, har ett rotparti. U 541 har dessutom en runtext som styrker att den är en gravsten:
”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna”
U 541, som är av röd sandsten, påträffades i samband med grävarbeten på Husby Sjuhundras kyrkogård på 1800-talet. Flera av de runristade fragment från Husby Sjuhundra kyrka, har påträffats djupt ner i jorden.
Den tidigmedeltida Husby Sjuhundra kyrka är belägen cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.
Vid Husby Sjuhundra har ett ovanligt många runstensfragment av röd sandsten påträffats.
U 541 som påträffades i jorden på Husby Sjuhundras kyrkogård, är en gravsten som i början av 1100-talet ingick i ett gravmonument för en framstående person i det dåtida samhället. Rotstycket (gulmarkerat), den del av stenens nedre del utan runristning, visar att den varit rest, till skillnad mot UFv1993;231 på Frösunda kyrkogård som saknar rotparti.UFv1993;231 vid Frösunda kyrkogård. Stenen/hällen saknar rotparti, vilket indikerar att den ursprungligen legat ner – troligen i ett kristet gravmonument i slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.
Röd sandsten är typiskt för dessa hällar och fragment, men de fötekommer även i granit och liknande bergarter
Någon gång under 1100-talet och en bit in på 1200-talet upphörde seden att resa dessa monumentala gravmonument på kyrkogårdarna. Men exakt när och hur detta skedde är oklart.
Runorna levde dock kvar kvar som skriftspråk inom kyrkans väggar, bland annat på Gotland och i Uppland, fram till senmedeltiden.
Det är även okänt hur länge dessa runristade gravmonument från senvikingatid och tidigmedeltid fick stå kvar på kyrkogårdarna. Men mängden fragment av röd sandsten från till exempel Husby Sjuhundra kyrka, indikerar att de i likhet med runstenarna i landskapen, redan under medeltiden slogs sönder för att användas som byggnadsmaterial i kyrkbyggen.
När runristade gravmonument, över högt uppsatta personer, ersattes med gravstenar med latinsk skrift är okänt. En av Sveriges äldsta daterade gravstenar med latinsk skrift finns vid Edsbro kyrka, cirka 4 mil norr om Frösunda. Denna gravsten är daterad till början av 1200-talet.
Edsbro kyrkas 800 år gamla gravsten, som har ett ringkors och namnet Iacob Michelson inristat, är inte enbart en medeltida minnesskrift. Den symboliserar även en brytningstid över en relativt okänd period, då runskrift ersattes med det latinska alfabetet.
Stenen till vänster är Edsbro kyrkas gravsten från 1200-talet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Edsbros gravsten från 1200-talet:
Runstenen UFv1993;231 vid Frösunda kyrka består av en tunn granithäll. I bakgrunden syns en av grindstolparna från 1700-talet, under vilka runstenen påträffades år 1991.
UFv1993;231 står uppställd på en gräsytan intill Frösundas vapenhus, strax söder om kyrkogårdens huvudingång.
Trots fyndomständigheterna, runtextens ovanliga innebörd och att stenen troligen har i gått i ett senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument över en framstående person, är UFv1993;231 en relativt okänd runsten – även i Vallentuna.
Intill en ålderdomlig grusväg några kilometer nordväst om Skånela kyrka i östra Uppland finns en liten och på flera sätt ovanlig runristning – med drakvingar.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt.
Uppland. Kommer man körandes på grusvägen mellan Bensta och Ekeby, nordväst om Skånela kyrka, är det lätt att missa runristningen U 305, som är ristad på ett jordfast block.
U 305 och grusvägen som strax norr om ristningen går igenom ett gravfält med gravhögar och stensättningar.Bilden är tagen mot söder.
Numera är terrängen öster om ristningen igenvuxen. Men i början av 1900-talet då ristningen upptäcktes, var platsen en relativt öppen hagmark med glesa björkar.
U 305 är beläget i södra avgränsningen av ett cirka 130 meter långt och totalt 50 meter brett gravfält. Gravfältet är uppdelat på två fastighetsnummer. Grusvägen löper rakt igenom gravfältet som omfattar 35 registrerade fornlämningar.
Skånela kyrka är belägen cirka 11 kilometer söder om Arlanda flygplats.
Enligt uppgift, bland annat informationsskylten vid ristningen, upptäcktes runristningen (U 305) av en lokal pojke vid juletid år 1900.
Men i artikeln ”Otto von Friesen och Upplands runinskrifter” av Marco Bianchi, upptäcktes U 305 i samband med en arkeologisk exkursion under ledning av arkeologen Oscar Almgren våren 1901.
Runristning U 305 i Bensta, Skånela i Uppland i juni 2025. Bilden är tagen mot öster.U 305 år 1940. Runristningen är det ljusa blocket i bildens mitt. Bilden är tagen mot norr. Bild: Public Domain.
Stenblocket är av grovkornig granit och ristningen är bitvis ojämn.
Ristningen är daterad till sent 1000-tal eller början av 1100-talet.
Runtexten lyder:
”Åskatla lät hugga stenen efter Fulluge, och Illuge och Signy”
Runtexten innehåller två avvikande, språkliga detaljer.
Den avslutande bisatsen, ”och Illuge och Signy” framstår i första anblicken som märklig och ofullständig, som om något saknas. Den ska dock läsas som att Åskatla, Illunge och Signy tillsammans har låtit hugga (rista) stenen efter Fulluge.
Åskatla och Signy är kvinnonamn. Det är alltså två kvinnor och en man som låtit rista U 305 till minne Fulluge.
Kvinnonamnet Åskatla är ovanligt och är för övrigt enbart känt från en annan runristning – i Västergötland.
Ristningen saknar kristet kors och runtexten avslutas inte med en kristen bön, som är fallet med många runstenar från 1000-talet.
Runristning U 305 är ovanlig på flera sätt. Notera de ovanliga dragvingarna, som i bilden har färgats gula.
Ornamentiken i U 305 är ovanlig bland uppländska runstenar.
Mästaren som knackade/ristade runristningen för 1000 år sedan har försett rundjuret med bakåtböjda vingar, som publikationer beskrivs som drakvingar.
I närområdet finns ytterligare en vikingatida runristning (U 295) med drakvingar.
Runsten U 295 står på Skånela kyrkogård. Under lång tid låg den som tröskelsten under kyrkan och är därför skadad. Ornamentiken är mer avancerad än U 305 och har ett kristet kors.
Det är inte enbart drakvingarna som anknyter till U 305.
Möjligen är det samma runmästare som gjort U 305 och U 295.
U 295 på Skånela kyrkogård. Drakvingarna har förgats gula på bilden. Bild: Public Domain.
En annan likhet är att mansnamnet Fulluge nämns på båda av dessa runristningar. Även U 295 är en minnestext över två personer, bland annat en Fulluge.
Runtexten på U 295 lyder:
”Viger lät hugga stenen efter [?], sin son. Fastlög lät hugga stenen efter sin broder Fulluge”
Det går inte med säkerhet att avgöra om Fulluge som nämns på runristningarna är samma person, men sannolikheten är stor.
En sällsynt vacker plats och ett monumentalt gravfält – med en skeppssättning som i morgonljuset tycks vara redo att segla ut på Hornborgasjön blänkande vattenyta i fjärran. Amundtorp/Högarna gravfält i Västergötland är en plats som lämnar få besökare oberörda.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiska fotografier: Västergötlands museum och Falköopings museum
Västergötland. Det finns platser som dröjer sig kvar i tankarna långt efter man besökt dem. Det vackert belägna gravfältet vid Amundtorp nedanför platåberg Billingens västra sluttning, några kilometer från Varnhem klosterkyrka och Kata gård, är ett sådant exempel.
Amundtorps gravfält, som även kallas för Högarna, är beläget nedanför latåberget Billingens västra sluttning. I bildens förgrund syns en av områdets domarringar. I bakgrunden syns skeppssättningen. I fjärran skymtar Hornborgasjön.Samma vy som nutidsbilden ovan, över den mindre domarringen och den kvadratiska stenkretsen. Året är 1930. Denna bild ger en inblick i hur dåligt skick Amundtorp/Högarna var i innan restaureringen år 1938. Högen i bildens vänstra bakgrund är sannolikt rester från kalkbränning i området. Foto: Västergötlands museum/Public Domain.
Nedanför platåberget Billingens västra sluttning och med en vida utsikt mot Hornborgarsjön i fjärran, inte långt från Varnhems klosterkyrka, ligger fornlämningsområdet Amundtorp/Högarna – som är mest känt för sina domarringar och sin stora skeppssättning.
Gravfältet är cirka 145 meter långt och som mest 45 meter brett.
Gravfältet heter egentligen Högarna, men kallas även för Amundtorp efter en intilliggande bys namn. Gravarna är daterade till 400-1050 e.Kr.
Gravfältet Amundtorp/Högarna är ett av flera fornlämningsområden i ett rikt kulturlandskap med lång kontinuitet. Förhistoriska vägsystem, fossila åkersystem, stenkammargravar från stenåldern, gamla gårds/bytomter och mängder av utspridda stensättningar är exempel på vad detta kulturlandskap innehåller.
Cirka två kilometer nordväst om Amundtorp/Högarna ligger Kata gård och grunden efter en vikingatida stenkyrka. På denna plats har arkeologerna även funnit en kristen gravplats som började användas på 900-talet.
Några kilometer sydväst om Amundtorp/Högarna ligger en av Sveriges mest kända fågelsjöar där tranorna dansar om vårarna – Hornborgarsjön. Intill Hornborgarsjöns stränder ligger flera boplatser från stenåldern.
Amundtorp/Högarna betas under sommarhalvåret.
För att komma upp på gravfältet Amundtorp/Högarna parkerar man nere vid vägen. Efter att ha passerat genom en gårdsplan leder en brant trätrappa upp mot en grind, som är ingång till en kuperad och lövbevuxen hagmark – i vilken fornlämningsområdet är beläget.
Stigningen upp till gravfältet är relativt brant. När Sverigereportage besökte platsen stod det dessutom några sociala kor och blockerade stigen.
På en av Amundstorps resta stenblock kan man ana ett ansikte, som framträder i släpljus och i en viss vinkel. Märkena i stenen, som skapar intrycket av ett sovande ansikte under en viss tid på dagen, är en naturformation. Bilden är inte manipulerad.
En rolig detalj finns på en av de resta stenblocken i gravfältets nedersta del, mot sluttningen ner mot gården. I ett visst ljus och en viss vinkel avtecknar sig ett ansikte, med slutna ögon, i stenens skrovliga yta.
Blockets form påminner dessutom om ett huvud.
Detta är en naturformation, en naturens slump, som under vissa stunder på dagen skapar denna effekt med skuggor.
Den första (synliga) fornlämning man möter i området är en kvadratisk stenkrets, som är något oregelbunden och 15,5 x 14,5 meter stor. När den undersöktes år 1938 fann arkeologerna en svartfärgad grop med brända benbitar. Dessutom påträffades två kammar, två nålar, keramik, och några beslag.
Den rektangulära stenkretsen och dess fynd, som daterades till 400 -550 e.Kr), tolkas som en kvinnograv.
Den kvadratiska stenkretsen och några av Amundtorp/Högarnas resta stenar. År 1938 undersökte den rektangulära stenkretsen. Arkeologerna hittade då en grop med svart jord och utspridda ben. Dessutom påträffades bland annat två kammar och två bronsnålar.Fotografi från år 1932 som visar den kvadratiska stenkretsen.
Amundtorp/Högarna uppvisar en stor variation av olika typer av fornlämningar inom ett relativt litet område. Där finns bland annat tre domarringar. Den största mäter cirka 14-meter i diameter.
Domarringar är cirkelformade stenkretsar som i regel består av ett ojämnt antal resta stenblock/klumpstenar. De är framför allt påtagliga i gravmiljöer i södra delarna av landet.
Tidigare trodde man att dommarringar var tingsplatser från förhistorisk tid.
Få domarringar är arkeologiskt undersökta. Deras funktion och datering har länge diskuterats inom forskarvärlden.
”Undersökningar av domarringar i Halland har gett arkeologer direkta dateringar till bronsålder liksom förromersk järnålder och folkvandringstid”
De arkeologiska undersökningar av Amundtorp/Högarnas domarringar, i vilka man år 1938 hittade gravgåvor, har bidragit till omtolkningen av domarringarnas funktion – från tingsplatser till gravar.
En av Amundtorp/Högarnas mindre domarringar. Bakom ekarna i bildens bakgrund skymtar skeppssättningen.
Antalet kända fornlämningar i området har varierat. Enligt den allmänna beskrivningen rör det sig om åtta registrerade fornlämningen. Men i Fornlämningsregistret förekommer äldre uppgifter om 25 kända fornlämningar.
Enligt ett inventeringsprotokoll (Riksantikvarieämbetet) från 1998 är antalet 25 (längst upp på protokollet) överstruket och ersatt med 8.
Beskrivningen av Amundstorp/Högarnas antal registrerade fornlämningar.
Från 2018 är det åtta kända fornlämningar som gäller. Tjugo stycken stensättningar har omvärderats och strukits ur registret.
Idag gäller följande för Amundtorp/Högarna:
Två runda stensättningar
En rektangulär stensättning.
En kvadratisk stenkrets.
Tre runda stenkretsar/domarringar.
En skeppssättning.
Gravarna är daterade från 400 e.Kr till 1050 e.Kr.
I utkanten av gravfältet finns även en hålväg, det vill säga en förhistorisk väg som inte är anlagd, Hålvägar påminner om rundbottnade diken, som skapats genom en kombination av slitage och regn.
Hålvägen vid Amundtorp/Högarna är till stora dela täckt med rödfyr, som är en restprodukt vid bränning av alunskiffer.
I området kan man även ana terasser från fossila åkrar.
Det finns indikationer på att området har haft fler domarringar, men som de resta stenblocken har avlägsnats från. I en stenmur i områdets utkant finns ett stenblock, som utifrån sin form och storlek, kan ha ingått i en försvunnen domarring.
Arkeologerna tror alltså att gravfältet Amundtorp/Högarna ursprungligen varit större, men att stenblock från domarringar och andra gravar har försvunnit vid bland annat försök till uppodling av området.
För att komma upp till gravfältet Amundtorp/Högarns parkerar man vid vägen och går genom en gård. Efter en trappa leder en brant stig upp till gravfältet.
Amundtorp/Högarnas kanske mest imponerande fornlämning är den 25 meter långa och som mest 9 meter breda skeppssättningen – som består av 24 stycken resta stenblock.
Skeppssättningen är belägen i gravfältets mellersta del.
Storleken på stenblocken varierar. Stenblocken är som störst i stävarna och minskar i storlek mot mittskeppet.
Skeppets ena stäv, oklart om det är fören eller aktern, är riktat mot Hornborgarsjön, vars vatten under soliga sommardagar glittrar långt bort i sydväst. Sätter man sig på huk vid sidan om den norra stävstenen, så att sommarens motljus försvinner bakom stenraderna, är det som om skeppet har lossnat och svävande är på väg ut mot fjärran vatten.
Amundtorp/Högarna är på många sätt en märklig plats.
Den 29 meter långa skeppssättningen vid Amundtorp/Högarna sommaren 2023. I mittskeppets riktning, i bildens vänstra ovankant, glittrar Hornborgasjöns vatten i fjärran.Samma vy som bilden ovan, men fotograferad år 1938. Då restaurerades skeppssättningen, vilket innebar att resta stenblock restes på ursprunglig plats. På 1930-talet var det inte lika mycket buskars på platsen, som det är idag.
På norra sidan av Danmark kyrka i Uppland står en på flera sätt udda runsten. Den är inte signerad men anses vara ett verk av Grim Skald – en av Upplands mindre kända runristare under vikingatiden.
Text och foto: Jens Flyckt
Danmark kyrka är belägen 8 kilometer sydost om Uppsala. Det är en tegelkyrka vars äldsta delar är från 1300-talet. Några meter nordväst om kyrkan står den aktuella runstenen – U 946.
Runsten U 946 vid Danmark kyrka i Uppland. Denna sten är gjord av Grim Skald – en av Upplands mindre framstående och mindre kända runristare under vikingatiden.
Runristningen är ojämn. Längst ner i den märkliga runslingan, som nästan är rund, finns ett kors med säregen stil.
Runtexten lyder:
”Guse lät resa stenen efter Åke och efter Kättil den ålderstigne”
Guse är ett ovanligt namn.
Typiskt för Grim Skalds stil är det säregna korset och den osammanhängande runslingan.
Ristningen på U 946 är visserligen inte signerad. Men utifrån runslingans grova, otympliga och osammanhängande utseende, samt korsets speciella form, anser forskarna att den är ett verk av Grim Skald.
Av Grim Skald är åtta runstenar/runstensfragment bevarade. Sju stenar/fragment finns i trakterna öster och väster om Uppsala. Den åttonde stenen fanns i Boglösa i Enköping.
Två av Grim Skalds runstenar stenar är signerade. Övriga sex stenar är attribuerade till Grim Skald.
Med attribuerad menas att runristningen ej signerad, men att runristning har attribut/kännetecken som kan knytas till en viss runristares signerade verk. Typiska attribut för Grim Skalds runstenar är bland annat den otympliga och grovt utförda runslingan där runorna ibland är ristade utanför slingan, samt hans säregna kors.
Källor: Samnordisk runtextdatabas. Kringla.nu och Runinskrifter.net.
Den försvunna runstenen U 741 från Boglösa i Enköping, Uppland. Notera korset och runslingans likheter med bilderna på U 946 i denna artikel. Detta kors är ett attribut som är typiskt för runristaren Grim Skald. Bild: Upplands runinskrifter/Public Domain.
Lite är känt om runristaren Grim Skald. Hans kända stenar/fragment är grovt daterade till vikingatid – det vill säga 725 – 1100 e.Kr.
Genom signaturer på runstenar är ett 60-tal runristare kända från Uppland. Flera av dessa runristare , bland annat Grim Skald, är bara kända från en eller några enstaka runstenar.
Ett exempel på en direkt motsats till Grim Skalds stil, är den stilsäkra och tekniskt fulländade Fot, som var verksam i mellersta Sverige i mitten (troligen) av 1000-talet.
Fot har efterlämnat upp till ett 50-tal eleganta runristningar. Då nästan samtliga av Fots runristningar är attribuerade, är hans exakta antal kända runristningar ett omdebatterat ämne.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Näsbystenen, som av många ses som Upplands vackraste runsten och som är ett verk av Fot.
Jämför gärna gärna Grim Skalds och Fots teknik mot varandra.
Detaljbild av Näsbystenen strax öster om Sigtuna. Näsbystenen U 455 betraktas som en av Upplands vackraste runstenar. Den graciösa stilen och fulländade tekniken visar att det är mästaren Fot som gjort stenen. Jämför gärna denna bild med bilderna på Grim Skalds runsten i början av artikeln.
Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Men runorna är inte bortglömda. Än idag dyker runor upp som klotter, magiska uttryck, tatueringar, reklam, konstverk och logotyper.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
På ett brofäste vid Stockholms stads norra infarter har någon klottrat fyra runtecken med svart färg. I Stockholmsförorten Huddinge är runor ristade med kniv i en parkbänk och i skogen utanför Edsbro, i länets norra del, är svarta runor klottrade på en omkullfallen gran i en fornborg.
Under några års tid har Sverigereportage dokumenterat nutida bruk av runor i Stockholms län. Denna artikel är ett försök till kategorisering av nutida bruk av runor eller runliknande tecken på offentliga platser.
Runklotter vid E18 i Stockholm. Denna runföljd har återfunnits på flera platser i området. Runraden tycks sakna språklig innebörd.
Underlaget i denna artikel bygger på en spontaninventering av vissa begränsade områden i Stockholms län.
Sverigereportage har valt att dela in (dokumenterat material) nutida bruket av runor och runliknande tecken i följande kategorier:
1 Olika delkulturer/subk7lturer, som till exempel nordisk schamanism och asatro – som i sin tur omfattar uttryck som runmagi och trumresor. Denna kategori är stor och berör, på ett eller annat sätt, nästan samtliga kategorier som listas här nedanför.
2 Offentligt klotter/offentliga ristningar.
3 Märkning av föremål.
4 Tatueringar.
5 Konst och marknadsföring.
6 Offentlig symboler.
Klotter med latinska bokstäver och runor. Bilden är tagen i Måndalsfortet i Tyresta. Detta är typexempel på tags när enstaka runtecken blandas med latinska bokstäver,
Den vanligaste formen av offentliga uttryck (i denna sammanställning) med runor, är målade med pensel/penna eller sprayade. Runklotter är som fenomen dock inget nytt, även om runklotter med sprayfärg är en modern företeelse.
Runklotter förekom till exempel i 1100-talets Sigtuna, där bland annat skrivövningar, meddelanden och klotter ristades med runor på djurben – så kallade runben.
”Runskrift skrevs inte på papper utan ristades på personliga ägodelar som kammar och vapen. Många meddelanden ristades säkert på plattor och stavar av trä.Ordet ”bokstavs” ursprungliga betydelse är ”runa ristad på (tavla av) bokträ”. Ordet vi använder för våra bokstäver syftar alltså egentligen på runor!”
Runben från 1100-talets Sigtuna. Djurbenet är ristat på bägge sidor. Den sida som bilden visar har två ristningar. Den större ristningen har tolkats som ”Slå Kåte på benet” Den mindre ristningen, den som är upp och ner, kan betyda ”vi skiftar”. Tolkning: Magnus Källström. Mer om detta runben i följande Sigtuna Museum and Arts länk: Ett nyfunnet runben från Sigtuna
Bilden på det ristade revbenet i denna artikel är påträffad i medeltida stadslager i Sigtuna. Benet förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin.
Medeltida klotter/ristning (på kalkputs) i Kinne-Vedum kyrka i Västergötland. Runorna har tolkats som ”Maria” och är daterade till 1200-talet.
De äldsta kända beläggen för bruk av runor i Sverige är föremål från 200/300 e.Kr. Det är bland annat ett dräktspänne från Smedstorp i Skåne, där ”Jag Unwodz” ristades med 24-typiga runor för cirka 1 700 år sedan.
I Sverige äldsta kända stenen med runinskrift är från 400-talet e.Kr.
På 700/800-talet e.Kr. genomgick den urnordiska runraden en stor förändring, 24 runtecken blev då 16 runtecken.
I Uppland restes de sista runstenarna i landskapet i början av 1100-talet. Men medeltida runor fortsattes att ristas på gravhällar, dopfuntar, kyrkväggar och vardagsföremål av trä – långt efter runstenarnas tid var förbi.
Ett exempel på en medeltida ristning finns i Kinne-Vedum kyrka i Västergötland. På den medeltida kalkputsen är en runföljd från 1200-talet som tolkats som ”Maria” (Ave Maria) ristat.
Inom allmogen har runor använts som skriftspråk ända in i vår tid.
I norra delen av Dalarna brukades en typ av runalfabetet, så kallade dalrunor, från 1500-talet och in på 1800-talet.
Runor från början av 1900-talet som är huggna i vad som troligen är en del av en slipsten. Stenen kom fram när ett uthus revs. Runorna, o och r, är möjligtvis initialer. Ovanför runorna finns finns två halvcirklar huggna. Platsen är trakterna runt Tidaholm i Västergötland.
På landsbygden har det ända in i vår tid förekommit märkning av byggnadsdetaljer, som grundstenar eller cementputs, med runor. Detta är ett relativt outforskat område.
Även stickade grytlappar, bokpärmar, båtar, exlibris, lyktor eller knivskaft har försetts och förses fortfarande med runor eller runliknande tecken.
Att rista sitt namn på knivskaft, kammar eller andra ägodelar är som sagt en tradition som det finns arkeologiska belägg för sedan 200/300-talet e.Kr. Det är en tradition som lever kvar, även om det kanske inte är så vanligt förekommande.
Om detta kruthorn från Kopparhult i Västergötland har Sverigereportage skrivit om tidigare. På hornet finns en ristad runföljd med tre runor, som saknar språklig innebörd. Ytterligare en u-runa är gjord med punkter. Större delen av hornet har ristningar som på grund av slitage inte är läsbara. Även latinska bokstäver förekommer på hornet. Ett ristat årtal anger 1803. Traditionen att jägare ristar sina knivar och vapen med runor går i Sverige tillbaka till 200/300-talet e.Kr.
I nutida framställningar (klotter och ristningar) är det i regel inte fråga om ett skriftspråk, utan olika kombinationer med runor/runliknande tecken, som är sammansatta till symboler, taggar eller liknande.
Sverigereportage har skrivit flera artiklar om sentida runor, men även om medeltida runor i bland annat Sigtuna och Vallentuna:
Längs Brunnsvikens strand i Stockholm påträffades detta runklotter, som innehåller samma runföljder som på två andra platser i området. En skillnad är att den inledande h-runan har två extra bistavar, vilket de andra runföljderna med samma runor saknar.
Ett område där Sverigereportage har hittat flera platser med runklotter, är grönområdet mellan E18 och Brunnsviken, i Stockholm. Där förekommer på flera platser samma runföljd, men som har olika utseenden och troligen är utförda av olika personer.
Det är bland annat skillnaden i teknik och färgval som indikerar att det är fler personer, som klottrat samma runföljd – som tycks sakna språklig innebörd.
Den inledande h-runan med de extra bistavarna inringande med rött.Samma runföljd som bilderna ovan, men sannolikt utförd av ytterligare en person, på plats nummer tre. Här saknar den inledande h-runan extra bistavar och tycks vara gjord av en annan person.
Som skriftspråk är runorna för länge sedan övergivna. Men som markeringar, symboler, magi och i viss mån tro, är de alltså fortfarande i bruk inom vissa grupperingar.
Typisk för de nutida runristningar/runklotter, som Sverigereportage har dokumenterat, är att ristarna ofta blandar runor från olika tidsåldrar. Ofta blandas runor eller runliknande tecken med latinska bokstäver.
Sverigereportage har inte gjort några djupare försök att tolka de nutida runklottret/runristningar, som förekommer i denna artikel. Den spontana känslan är att de saknar språklig innebörd.
I flera fall tycks det röra sig om uttryck, som troligen är relaterade till nordisk schamanism, asatro eller/och någon form av nutida runmagi.
Runristning på parkbänk. Långsjön, Huddinge, Stockholm. Även i denna ristning är runor från den 16-typiga runraden och den 24-typiga runraden blandade. Ristningen tycks saka språklig innebörd.
I skogsområdet intill Rösjön i Sollentuna, strax norr om Stockholm, finns ett stocktimrat vindskydd och grillplats. Sjön ligger i ett stort naturreservat.
I detta vindskydd har åtskilliga besökare ristat och klottrat sina namn med latinska bokstäver. Där påträffade Sverigereportage även en runristning, som är djupt skuren i träet.
Ristningen är skickligt utförd och ser på avstånd ut att vara i relief, vilket den inte är.
Ristningen tycks sakna språklig innebörd och består, som i många andra fall, av en blandning av runor från den 24-typiga och 16-typiga runraden.
På denna ristning, som finns i en övernattningskoja vid Rösjön i Sollentuna, har den nutida ristaren blandat runor från den 16-typiga runraden och den 24-typigs. Ristningen tycks sakna språklig innebörd.
Runorna har sedan början ansetts ha magiska egenskaper. I dikten Hávamál (Norge 900-tal) finns ett stycke där det framgår att asaguden Oden fick tillgång till runorna, genom att hänga i världsträdet Ygdrasil i nio nätter och nio dagar.
Dagens runmagi, som utgår från ett runalfabet som till sitt utseende påminner om den urgemanska/24-typiga runraden, men som har 25 runor (inklusive en blank runa). Inom den nutida runmagin har varje runa ett namn och flera magiska egenskaper.
Detta med nutida runmagi är ett ämne med en stor bredd. En av många sammansatta symboler som anses besitta magiska egenskaper är så kallade rungalder – bland annat den så kallade Vägvisaren.
Runklotter på fallen gran i Lundaborg fornborg i Edsbro i Stockholms läns norra del.
Rungaldrar kan beskrivas som flera symmetriskt korslagda huvudstavar, som vardera har flera bistavar som bildar runliknande runor eller runliknande tecken.
En galder är en trollsång med en eller flera besvärjelser. Vägvisarens ursprung är höljt i dunkel, men anses ha skapats på Island någon gång under 1600/1800-talet.
Vägvisaren är tänkt att hjälpa den som bär den alltid hitta hem. Den förekommer bland annat som amuletter och tatueringar.
Vägvisaren,en så kallad rungalder, som tatuering. Foto: Tess Teresia Anicic.
Nutida runmagi ska inte blandas ihop med runologi. Runologi är en vetenskap.
Nutida runmagi, som har många anhängare i stora delar av västvärlden, har ibland jämförts med spådomskort och astrologi. På Youtube finns åtskilliga kanaler som spår och lär ut runmagi.
En nutida ristning eller klotter med runor kan därmed uppfattas som ett sätt att befästa, en slumpvis vald runföljd, som ett uttryck för en önskan, bön eller, spådom eller trolldom – men i regel utan språklig innebörd.
Här är två exempel på kanaler på Youtubemed fokus på runmagi:
Runmagi som begrepp är som tidigare konstaterats i denna artikel inget nytt, även om till exempel medeltida runmagi har andra uttryck.
I till exempel kristna högstatusmiljöer 1100-talets Sigtuna stad förekommer runmagi, som arkeologerna ibland hittar spår av. Det är besvärjelser, mot till exempel sjukdomar, som ristades på föremål, på bland annat djurben och små kopparbleck.
Ett exempel är det så kallade Sårfeberbenet, ett medeltida runben från Sigtuna, där ristaren har använt hedniska trollrunor för att jaga bort sjukdom, det vill säga göra någon frisk:
”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”
Bindrunan som Tess Teresia Anicic låtit tatuera på sin hals.
Tatueringar med runor eller runliknande figurer är ett relativt vanligt motiv. Dessa motiv är ofta förknippade med magi, personlig utveckling eller spådom.
Detta är ett område med en mängder av symboliska motiv.
Ett exempel är så kallade bindrunor.
De två bilderna på tatueringar i denna artikel har Sverigereportage fått låna av Tess Teresia Anicic.
Om bindrunan som hon nyligen lät tatuera på sin hals, skriver hon, ska skydda mot ondska och olycka.
”Bindrunor skapas genom att kombinera flera runor för att uppnå en kraftfullare symbol med en specifik innebörd. Bindrunor har ett rikt historiskt arv med rötter i fornnordisk kultur och användes flitigt av vikingarna”
Resturang Aifur i Stockholm.
Ett annat område där runor dyker upp i är reklam – som logotyper. I vissa fall har man återanvänt ristningar från 1000-talet, på till exempel resturangfönster och menyer. Samma typ av ”återpuliceringar” av runstenstexter från 1000-talet återfinns på bland annat tröjor.
Det kanske mest kända exemplet på ett företag som valt en logotyp med runor, är resturang AIFUR i Gamla stan i Stockholm.
Aifur är dels namnet på en rekonstruktion av en vikingatida båttyp, som det under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet , gjordes flera forskningsexpeditioner i österled med.
Namnet Aifur flrekommer även i den unika runinskriften på Pilegårdsstenen, en runsten från (troligen) 900-talet som påträffades vid Boge på östra Gotland. Det är en minnesskrift som beskriver en resa i österled och på floden Dnjepr:
”Bjärt målad uppställde denna sten Hegbjarn och hans bröder Rodvisl, Oystain och Edmund som hava uppställt stenar till minne av Ravn söder om Rufstain. De kommo långt i Aifur. Vivil befallde”
Resturang Aifur ägs av musikern Martin ”E-type” Eriksson.
Konstverket ”Hamnars hjärta” i Norrtälje stad.
Även inom nutidskonsten inspirerar runorna konstnärer.
Ett exempel på ett nutida konstverk där runorna har en central roll är ”Hamnars hjärta”, av konstnären Raha Rastifard, i Norrtälje stad. Verket är gjort av rostfri metall och har formen som ett hjärtformat rep.
Runföljderna, som är skurna med laser och är belysta om natten, är hämtade från runstenar i Norrtäljetrakten. Verket, som uppfördes år 2022 då Norrtälje firade 400 år, är en hyllning till Norrtäljes vikingatida historia.
Det bör tilläggas att inga vikingatida lämningar har påträffats inom Norrtäljes stadsområde. De äldsta lämningar som arkeologerna har hittat i Norrtälje stad är daterade till slutet av 1500-talet. Men gatunamn, en offentlig park( till Ruriks ära) och trädgårdspynt i stadens privata villatomter, lyfter allt jämt fram Norrtälje stads äldsta historia som en vikingatida hamn.
R-runan är en symbol för fornlämningar.Bilden är tagen vid Finsta natur- och kulturstig i östra Uppland.
Ett runtecken är fortfarande i bruk som en symbol i det offentliga samhället, är symbolen för fornlämningar på skyltar och kartor. Det R-runan som levt kvar och fortfarande har en praktisk funktion.
Även i vår digitala miljö finns en välkänd symbol som är en kombination av två runtecken – symbolen för Bluetooth eller Blåtand.
Tänk på det nästa gång ni kopplar upp er på mobilen eller passerar en skylt med en R-runa, att det är runtecken som i vår del av världen började användas för cirka 1 700 år senare och som fortfarande är i bruk.
Sverigereportage 