Hittade guldring från forntiden

Text och foto: Jens Flyckt

En forntida guldring – tung, solid och tjock som en lampsockel, hittades i en åker utanför Knivsta i Uppland.

Fyndet gjordes för några årtionden sedan. Lantbrukaren som hittade ringen satt i traktorn och plöjde. Ett föremål som inte tycktes höra till jorden passerade i hans ögonvrån. I tron att det var en sockel till en glödlampa, stannade han, gick fram till plogen, plockade upp ”skräpet” och lade det i fickan.

Först senare när han gick igenom sina fickor uppdagades det att det var allt annan än en modern lampsockel.

Numera är det enligt lag inlämningsplikt på fornfynd av ädelmetaller, som till exempel guld. När ringen hittades fanns inte dessa regler och den är fortfarande i upphittarens familjs ägo.

Ringen är grov. Vid fotograferingstillfället fick jag möjlighet att titta närmare på den. Även om jag hade fingervante under så var ringen för stor för mina fingrar.

Den exakta fyndplatsen är inte känd. Men fyndet gjordes i ett område som är rikt på lämningar från järnåldern.

Om ringen var ett så kallat depåfynd, det vill säga ett föremål som någon gång i forntiden medvetet hamnade i jorden, som offer, gömma eller i en grav, är oklart. Kanske tappade ägaren ringen för 1000–2000 år sedan.

Men en sak är säker. Den ursprungliga ägaren måste ha varit en betydande person med stora resurser. Idag är den tunga och tjocka guldringen uppseendeväckande. Och det var den garanterat även när den tillverkades i en avlägsen forntid.

Ett kylskåp med eldsflammor

Text och foto: Jens Flyckt

Den kallades för kylskåpet och var en svensksåld Chrysler New Yorker från 1963. Som ny gick den som direktionsbil hos den den svenska skrivmaskinstillverkaren Facit i Åtvidaberg.

Kylskåpet på Köpingsvägen, Västerås, Power Big Meet 1997.

I samband med bilträffen Power Big Meet i Västerås 1997, då bilden togs, hade bilen fått nymålade eldsflammor och en ny motor – en Chrysler 440 HP. Namnet fick bilen efter sin vita färg och att man frös i den på grund av ett dåligt fungerande värmepaketet.

Enligt uppgift ska bilen finnas kvar och vara under renovering.

Smältande iskalla juveler

Text och foto: Jens Flyckt

”Inget underverk är större än det minsta” sade Blomsterkungen Carl von Linné när han på ålderns höst betraktade den natur som han hade ägnat hela sitt liv till att beskriva och systematisera.

Och så är det. Överallt finns dessa små underverk, bara man tar sig tid att stanna upp och titta riktigt nära. Som i en bäckravin där morgonens vårsol tinar vattnet som frös under natten.  

Fotat i bäckravid vid Lilla Ulvfjärden, Bålsta.

Antonov-flygplan som trädgårdspynt.

I Timo Lipitsäs trädgård lyser väderkvarnar och annat traditionellt trädgårdspynt med sin frånvaro. Där upptas grönytorna av sovjetiska Antonov An-2 flygplan, militärfordon och bunkrar. De var även tänkt att ett exemplar av jaktflygplanet J 35 Draken skulle fått en plats i trädgården.

Text och foto: Jens Flyckt

Porträtt. Redan på avstånd avtecknar sig silhuetten av två Antonov An-2:or – ett numera kultförklarat transportflygplan från Sovjetunionens dagar, på Timo Lipitsäs tomt några kilometrar från Arlanda flygplats.

Timo Lipitsä i en av sina An-2.

-An-2:an såg likadan ut under hela produktionstiden mellan 1947 och 2001. Ryssarna ändrade väldigt lite i konceptet. Det är ett så kallat bi-plan, det vill säga det har två vingar över varandra. Det är en väldigt stabil konstruktion som kan landas och starta i låga hastigheter, säger Timo Lipitsä som till yrket är entreprenör och egenföretagare.

Varför har du två flygplan i trädgården?

-Jag är intresserad av flyg och historiska flygplan. Det är dessutom mäktigt att starta upp en flygplansmotor på tusen hästkrafter i trädgården. Hade jag vetat att jag skulle bli med flygplan så hade jag planerat tomten annorlunda. En An-2:a är en extremt effektiv löv- och snöblås, säger han.

Men det är inte enbart historiskt flyg som intresserar honom. Timo är författare och fotograf och har gett ut en bok om runstenar – Runresan. Boken är en dokumentation i ord och bild över Sigtuna kommuns samtliga runstenar och runstensfragment.

Han håller nu på med ett nytt bokprojekt med runstenskoppling. Denna gång handlar det om hedniska gudars anknytning till runstenarnas bildmotiv.

Trädgårdspynt som med jämna mellanrum startas och varmkörs. An-2:an är världens största, enmotoriga dubbeldäckare. Cirka 18 000 exemplar tillverkades. Det är ett mångsidigt, robust och fältmässigt transportflygplan och som än idag bland annat använts för terrängflygningar runt om i världen.

Timo är även grundare och ordförande i Föreningen för militärhistoriskt bevarande. Årsmöten och föredrag sker ibland ombord på en av An-2:orna, den som går under namnet Greatful dead.

-Den är inredd med säten. Vi har haft föredrag i den och då har en flygvärdinna serverat medlemmarna drycker. Till sommaren planerar jag att ha visning av dokumentärfilmer i den, säger han.

I en av An-2:orna finns säten, men ingen värme. Vill man som passagerarare värma sig så är det filtar som gäller. Toalett finns inte. Hörselskydd rekommenderas.

De exemplar han äger är tillverkade 1986 och 1975 – i Sovjetunionen och i Polen. De har gått i passagerartrafik men även använts vid fallskärmshoppning.

Är de i flygbart skick?

-Den ena har flygtimmar kvar. Men den har en dålig axpump så det går inte att göra allt för hastiga gaspådrag. Men det ska fixas, säger han.

Axpump är en del i förgasaren (reds.anm.)

An-2:ans cockpit är ålderdomlig och för tankarna till 1940-tlaet, snarare än 1980-tal då detta exemplar tillverkades i Sovjetunionen.

Hur fick du hem dem?

-Det ena exemplaret bogserade en kompis hem med sin chevapickup, efter att jag monterat av vingarna. För den andra, den vita, krävdes en mer organiserad transport med följebil, säger han.

Den ena An-2:an användes fram till ganska nyligen för fallskärmshoppning. Med de färgade lamporna kommunicerar piloten med fallskärmshopparna.
Om batterierna skulle vara urladdade så kan An-2:ans motor vevas igång för hand genom detta uttag.

För några år sedan var det även tänkt att en J35 F Draken, ett legendariskt svenskt jaktflygplan, skulle ha ställts upp i Timos trädgård.

-Alla instanser hade sagt ja och i stort sett allting var klart. Transporten var beställd. Då var det plötsligt någon på försvarshögkvarteret i Stockholm som tyckte att J 35: an var krigsmateriel och i sista sekund satte stopp för planerna. Jag försökte få J 35:an krigsplacerad i min trädgård och ärendet prövades upp till högsta instans, men jag förlorade. I stället skickades J35:an till ett museum i England. Jag kan garantera att den maskinen hade varit i bättre skick än vad den är idag, om jag hade fått hem den. Jag har sett bilder på den. Den tycks bara stå där i regnet, säger han.

-För ett antal år sedan var det tänkt att denna J 35 Draken, med serienummer 35515, skulle ha ställts upp i Timo Lipitsäs trädgård. Maskinen stod i många år på en brandövningsplats vid Stockholm Arlanda Airport.

Han har även blivit erbjuden en fungerande Douglas DC-8, en flygplansmodell från 1900-talets andra hälft som miljontals skandinaver åkt på charter med, gratis – mot hämtning. Men han har inte plats på tomten och transportkostnaden skulle dessutom bli väldigt dyr.

En DC-8 som kan ta upp till 259 passagerare som trädgårdsprydnad?

-Ja, antingen det eller något annat roligt. Om man har plats, säger han.

Men flygintresset stannar inte där. Intill potatislandet stor en höghöjds radarstation på hjul – från 1964.

Radarstation från 1964.

I en maskinhall står en grön Volvolastbil, som har använts som ammunitionslastbil. I samlingarna ingår även en engelsk, trehjulig flygtankbil från 1940-talet och som en gång i tiden användes på Bromma.

Ammunitionslastbil.

Ett annat av Timos intressen är militära bunkrar. Ur ett buskars med rosenspirea sticker en betongkonstruktion upp.

Observationsbunker från tidigt 1900-tal, omgiven av rosenspirea.

-Det är en observationsbunker från 1910–1920. Under andra världskriget användes dessa av observatörer inom luftvärnet. Denna stod vid Danvikstullsbron i Stockholm men de fanns på många platser. Nu är nästan alla borta, säger han.   

I en liten sluttning, vid ett buskars av högvuxna idegranar, ligger en bunker han själv har byggt.

In- och utgången till Timos egenbyggda bunker.
Utsikten mot öster från bunkern
Bunkern som den ser ut utifrån.

-Jag byggde bunkern när jag lade om avloppet. På sommarnätterna brukar jag sitta därinne med en kall pilsner och titta på vildsvinen som går på åkern här utanfört, säger Timo Lipitsä.