Vid Rimbo kyrka finns en ålderdomlig vägsträckning – en stig som delvis består av en stensatt vägbank och som slingrar sig fram i kulturlandskapet. Stigen beskrivs av bland annat Riksantikvarieämbetet som kyrkväg. Men spår i landskapet vittnar om att den kan vara betydligt äldre – kanske från 1000-talet eller ännu äldre.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Rimbo kyrka i Roslagen byggdes på 1400-talet. Med undantag från tre runstenar från 1000-talet i och intill kyrkan, är det omgivande kulturlandskapet tomt på registrerade fornlämningar. Men det betyder inte att det inte finns lämningar.

Förra veckans reportage handlade om sakramentskåpet i Rimbo kyrka. Även denna veckas reportage fokuserar på Rimbo kyrka, eller rättare sagt kulturlandskapet runt kyrkan.

Strax söder och öster om Rimbo kyrka finns en stig som kallas för Kyrkvägen. Den följer åkerkanten och sammanbinder kyrkan, kyrkskolan och den närbelägna byn Liesta – vars äldsta skriftliga belägg är från 1409.

Kyrkans äldsta historia är ett mysterium. Den nuvarande kyrkan uppfördes under 1400-talets senare hälft. Men det finns teorier att det funnits en ännu äldre kyrka på platsen, vilket en rad inventarier som är äldre än 1400-talet vittnar om. Det finns dock inga arkeologiska bevis för en äldre kyrka.

Kyrkvägar är vägar/stigar som den kyrklig administrationen lät anlägga för att göra det lättare för församlingsborna att ta sig till kyrkan. Men få kyrkvägar är verkliga kyrkvägar/stigar. Det räcker med att en väg eller stig ligger i närheten av en kyrka för att folk ska börja kallade för ”kyrkväg”, vilket i de flesta fall saknas historiska belägg för. I vissa fall finns det belägg för att kyrkvägar användes närmare 1000 år innan kyrkan byggdes – under hednisk tid.

Ett sådant exempel är den vikingatida vägen vid Eds kyrka, som Svenska kyrkan namngett som ”kyrkstig”. Mer om vägen vid Eds kyrka här: Till fots tillbaka till forntiden.

Min pappa, vars urna är jordsatt på Rimbo kyrkogård, har berättat att han gick denna stig som barn, fram och tillbaka till Rimbo kyrkskola. Att stigen under lång tid har används av folk i bygden råder det inga tvivel om. Men frågan är om den verkligen anlades som kyrkväg? Nya fynd i området, som Sverigereportage gjorde sommaren och hösten 2022, pekar på att stigen är från 1000-talet.

Rimbo kyrka ligger på en höjd, som på bronsåldern var en halvö i en havsvik, och som idag sluttar mot åkrar i söder, öster och väster. Ett par hundra meter söder om kyrkan viker den så kallade Kyrkvägen/stigen över åkern mot byn Liesta. Sträckan över åkern är rak och cirka 90 meter lång.

Denna övergång är högintressant och spelar en central roll i förståelsen av Rimbo kyrkas kulturlandskap. Mer om den senare i reportaget.

Det äldsta kända historiska belägg för stigens sträckning är en karta från 1641. Kartan är i dåligt skick, men det är ändå tydligt att sträckningen är den samma som i dag.

På en karta från 1803, där Rimbo kyrka är avbildad, är stigens sträckning markerad med röda punkter. Den röda markeringen börjar strax väster om kyrkan, går vidare över en åker i öst och vidare in i z-mönster in i Liesta by – samma sträckning som stigen har idag.

Även på en karta från 1903 finns sträckningen markerad. Men 1903 fortsätter markeringen spikrakt några hundra meter upp i skogen, norr om kyrkan och över en bergsrygg. Sannolikt är det en gräns – en så kallad rågång.

Stigen följer i stort sett den så kallade 25-metersnivån – det vill säga ungefär den strandlinje i landskapet som havet nådde upp till på bronsåldern.

En annan intressant detalj är tre resta stenar, cirka 40 centimeter höga, och som är resta intill stigen på flera platser. Det är högst oklart vilken innebörd dessa stenar har och när de restes. Stenarna är inte bearbetade. Om de fallit omkull är de mycket svåra att skilja från andra stenar.

I och med att stenarna troligen markerar en rågång är det inte orimligt att det är gränsstenar. I så fall bör det ha funnits fler.

Rimbo kyrkas runstenar är från 1000-talet. Ursprungligen restes de någonstans i det omkringliggande kulturlandskapet.

Runstenar restes där de fick så stor exponering som möjligt – det vill säga där folk rörde sig. Vägar, broar, gränser, vad och landningsplatser är typiska platser där man reste runstenar, från slutet av 900-talet och några årtionden in på 1100-talet.

En av runstenarna, U 514, står uppställd vid kyrkans ingång. Den berättar om ett brobygge – det vill säga en vägbank av sten över sankt område. Att bygga bro var en hedersvärd handling på vikingatiden. Det är anledningen varför brobyggen nämns på många runstenar.

Runsten U 514 har för övrigt ett ristat kors, som tolkats som ett processionskors – det vill säga ett kors med stång som är avsett att bäras vid kyrkliga sammanhang. Ristningens färg har nästan försvunnit och korset är därför svårt att se.

Runtexten lyder:

”Anund lät också göra bron och reste stenen stenen till minne av Källgatan, sin fader, och Furuluv.”

Var denna vikingatida bro byggdes har varit okänt – i alla fall fram tills nu.

Längs stigens riktning, cirka 200 meter sydöst om kyrkan, är avståndet över åkern som kortast till andra sidan där byn Liesta ligger. Där följer stigen på en tydlig, stensatt vägbank över åkern.

Vägbanken, som uppskattningsvis är tre meter bred, är inte en naturformation. Det är är en konstruktion byggd av människohänder. Stor del av denna övergång är delvis skadad av lantbruket, vilket märks på en tydlig nivåskillnad. Men på den norra sidan, kyrksidan, finns en bevarad sträcka som är cirka 15 meter lång.

Den bevarade sträckan markeras av tydliga kantstenar.

En indikation på att stora delar av vägbanken är skadad/bortodlad, det vill säga att bönder under lång tid tagit bort stenar som fastnat i plogen, är de stora odlingsrösen som finns intill vägbanken norra sida. Tittar man på de omkringliggande åkrarna runt kyrkan är odlingsrösena relativt små. Den enda plats där odlingsrösena är påtagligt stora är intill vägbanken – vilket indikerar att det finns ovanligt mycket sten på platsen.

Att så mycket stor sten finns inom ett litet begränsat område, i alla fall i uppländska åkrar, brukar betyda att man någon gång i tiden fraktat sten till platsen – till exempel till bygget av en vägbank.

Vägbanken är varken daterad eller registrerad. För att klargöra ålder och hur den är konstruerad krävs en arkeologisk undersökning. Utseendemässigt påminner den om en vikingatida vägbank/bro.

Vägbanken är inte nutida och mängden sten i odlingsrösena indikerar att bönderna haft problem med denna plats i flera hundra år. Den är inte markerad på någon av de historiska kartor som Sverigereportage har studerat.

Det är inte helt osannolikt att vägbanken är samma bro som nämns i runstenen (U 514) vid Rimbo kyrka – har stått vid denna vägbank/bro. Ytterligare en indikation på att det är fråga om en väg från och bro från 1000-talet, är en annan runsten (U 515) vid Rimbo kyrka.

Runstenen hittades år 1870 i samband med grävarbeten på den del av kyrkogården som vätter mot stigen/vägen. Riksantikvarieämbetet skriver att den hittades på sin ursprungliga plats i närheten av den ”södra kyrkvägen”, det vill säga den stig som detta reportaget handlar om.

Under många år stod runstenenuppställd vid stora kyrkogårdsgrinden intill parkeringen. Men numera är den uppställd i närheten av sin ursprungliga plats intill stigen/vägen.

Runtexten lyder:

”Gunne lät resa sten efter Alvger sin fader. Gud hjälpe hans ande.”

Rimbo kyrkas tredje (kända) runsten (U 513) är inmurad i korväggen. Den nämner tre bröder som reste stenen till minne av en bror, som troligen dog i Grekland. Vid Husby Sjuhundra kyrka, som ligger drygt en mil från Rimbo, har samma bröder rest en annan runsten, troligen till minne av Anund, som dog i Grekland. Sverigereportage har tidigare skrivit om dessa bröder och brodern som dog i Grekland.

När runstenen (U 513)i Rimbo kyrkas vägg restes var samtliga bröder i livet. Det är inte osannolikt att även denna runsten har stått i anslutning till stigen och vägbanken, och sedan återanvänts som byggnadsmaterial till kyrkan på 1400-talet.

Stigen har en ålderdomlig sträckning och trots att området inte har några registrerade fornlämningar, finns det anledning att titta närmare på platsen. Mellan kyrkan och stigen finns till exempel en hagmark med halvcirkelformade strukturer av sten som inte är naturliga. Dessa formationer syns på flygfoton. Formationerna är även markerade på äldre kartor.

Även området sydväst om stigen, som även den är hagmark och som sluttar ner mot åkern med en vida utsikt, är arkeologiskt intressant.

Genom byn Liesta går stigen, som tidigare nämnts, i ett z-mönster och övergår till en väg. Sträckningen genom byn har, som övriga sträckningen, en ålderdomlig karaktär.

Bynamnet Liesta har stavats olika genom århundradena. På 1800-talet stavades byn Lista. Liknande bynamn finns på flera platser i landet. I Södermanland finns ett Lista som bland annat tolkats som stenfri mark som kan slås med lie. I Uppland finns ett Lejsta, som tolkats (Calissendorff) som som ”byn vid leden”. Samma Lejsta stavades år 1291 Leestum. Liesta i Rimbo stavades år 1427 Liestom.

Att kyrkvägen/stigen är äldre än 1400-talet, då kyrkan uppfördes, kan anses som styrkt i och med att minst en runsten restes intill den på 1000-talet. Var Anund reste sin runsten och byggde bro för tusen år sedan borde det inte råda några tvivel om längre. Men så länge vägbanken inte är daterad så förblir det en teori.

Fynden som presenterats i reportaget kommer rapporteras till länsstyrelsen.

Det så kallade sakramentskåpet i Rimbo kyrka är 700 år gammalt och är i förbluffande bra skick för sin höga ålder. En gång i tiden ingick skåpet i katolska gudstjänster och fortfarande är det en del av gundstjänsterna.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Det första besökare i Rimbo kyrka tittar på är de spektakulära kalkmålningarna och den överdådiga altartavlan. I regel missar de ett anonymt skåp som står längst in mot väggen i koret – där det stått i hundratals år.

Rimbo kyrka är märklig på många sätt. Den byggdes under 1400-talets senare hälft i ett svep. De flesta kyrkor från medeltiden byggdes ut i etapper – ibland under en tidsperiod på flera hundra år. Men så är inte fallet med Rimbo kyrka.

Inventarier som är äldre än 1400-talet indikerar att det sannolikt stått minst en tidigare kyrka på platsen. Dit hör bland annat en unik trästaty från slutet av 1100-talet, föreställande en sörjande Maria. Statyn hittades på den nuvarande kyrkans vind och betraktades först som skräp.

Dopfunten tillverkades på Gotland på 1200-talet.

Kyrkans märkligaste föremål är sakramentskåpet som tillverkades på 1300-talet, cirka hundra år innan den nuvarande kyrkan byggdes. På 1300-talet var det dåvarande Sverige ett katolskt land. I sakramentskåpen förvarades bland annat honung, mjölk och oljor, som användes vid det katolska dopet.

Skåpet är klätt med smidda järnbeslag, som håller det samman. Det är ett charmigt smide. Smeden tycks inte haft koll på måtten, eller så är vissa bleck återanvända från ett äldre skåp. Beslagen påminner om järnsmide på kyrkdörrar från 1300-talet i östra Uppland.

Lägg särskilt märket till de korsformade spikskallarna, som även förekommer på vissa kyrkdörrars järnsmide.

En annan intressant detalj är dörrarnas skjuthakar. Många kända, medeltida sakramentskåp, har just denna design – som består av en smalt rundjärn och ett platt,,mittmonterat handtag. Handtaget avslutas med en järnring. Bland annat annat Lagga kyrkas sakramentskåp, som är från 1400-talet, har den typen av skjuthake..

Skåpet är lite slitet, men i förvånansvärt bra skick. Inne i skåpet kan man fortfarande se spåren träet efter snickarens hyvel. Spåren framträder som små, grunda fördjupningar.

Mellan dörren och karmen finns ett avlångt mellanrum. Av allt att döma är det slitage från fingrar som i hundratals år har öppnat skåpet.

Om man nämner 1300-tal så förknippar folk i regel epoken till diffusa arkeologiska fynd, stiftandet av landskapslagar, digerdöden och andra spår. Man skapar sig lätt en förutfattad bild, präglad av den allmänna historieskrivningen.

När man står framför sakramentskåpet från 1300-talet blir medeltiden väldigt konkret.

Rimbo sakramentskåp är inte ett museiföremål. Det är en möbel, som 700 år efter den tillverkades, fortfarande har en roll i gudstjänsterna. I skåpet förvaras bland annat oblat och vigvatten.

Likt en för länge sedan död och förstelnad varelse står den märkliga konstruktionen, med blottlagda armeringsjärn, kvar i slyskogens igenväxta slaggfält.

Gamla gruvområden, som förvandlats till öde stenslätter och täta slyskogar, är speciella platser. Där människor en gång i tiden mer eller mindre slet ihjäl sig för sitt uppehälle, i kampen att tygla naturen, breder ett ingenmansland ut sig.

Alla som var med då är för länge sedan borta. Allt de tänkte, kände och all den kunskap de hade är försvunnen. De enda fysiska spår efter dem är instabil mark, förorenad av bland annat arsenik från anrikningsprocesser på 1800/1900-talet.

I denna gränstrakt står en märklig skapelse av svårt vittrad betong. Exakt vad den har används till är oklart. Kanske finns den beskriven på gulnande handlingar som skrevs för hand med bläck och resaoarpenna. Någon tillgänglig information, som inte kräver timslånga besök i arkiv, har inte gått att hitta.

Det är en besynnerlig skapelse. Sommarhetta, höstväta och vinterkyla har i närmare hundra år sprängt sönder betongens yta. Kvar blir större stenar som än så länge håller uppe konstruktionen.

Enligt en ortsbo som Sverigereportage talat med är detta resterna av ett transportsystem som fraktade gigantiska mängder överblivet stenmaterial från gruvan. Denna stenöken var en gång en sjö, som fylldes igen med 1800-talets industriella effektivitet, vilket i sin tur orsakade en stor lokal naturkatastrof. Enligt uppgift har det funnits ytterligare två liknande anläggningar – som var belägna intill den gamla strandkanten.

Här finns även spår från levande människor, som känner till hemliga bakvägar, som inte räds att utforska gruvorternas kompakta mörker och som vet hur man rör sig över vida slaggfält – utan att synas eller höras. Spåren från dessa skuggvarelser blir som tidskapslar från vår tid – i ett område där dåtidens röster ännu kan förnimmas.

Vid Husaby kyrka i Västergötland står en märklig runsten som egentligen inte är en runsten, utan en runristad gravhäll från början av 1100-talet. Fragment av gravhällar, som förvaras i Husabys torn, vittnar om att kristna minnesmonument anlades på kyrkogården under tidig medeltid..

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Västergötland. Husaby, vars torn är från slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, är en av Sveriges mest omtalade och omskrivna kyrkor. Det är en plats där historien är mycket närvarande och som av många betraktas som Svearikets vagga. En av Husabys många lämningarna står uppställd vid kyrkogårdens sydvästra del. Det är en nästan rektangulär häll (VG 50) av röd kalksten. Längs hällens kant löper slingan med vikingatida runor.

Hällens runtext lyder:

”Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Oluv. Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar.”

Formuleringen ”de lade” vittnar om att det är en runristad gravhäll som var avsedd att ligga ner, och inte att resas som en runsten. Den har ingått i ett tidigt, kristet gravmonument.

Dessa gravmonument (minnesmonument) omfattar ett stort och komplicerat källmaterial. Enkelt kan man beskriva monumenten som kistliknande konstruktioner av bearbetade stenhällar – av kalk- eller sandsten.

Monumenten/kistorna dateras i regel till 1000/1100-tal och byggdes på marken över gravar på de tidiga kyrkogårdarna. De döda låg alltså inte i stenkistorna/monumenten.

Experterna tror att det var högt uppsatta personer som fick dessa påkostade gravar – som ibland kallas eskilstunakistor, efter fynd i Fors kyrka i Eskilstuna. Namnet myntades 1915 och är egentligen missvisande, då spåren från dessa monument är särskilt vanliga i götalandskapen.

Monumenten har har även kallats för skånekistor, västgötakistor, östgötakistor och ”monument av Husabytyp”.

Utseendemässigt är variationen stor – från liggande hällar till ”kistor” med låga sidohällar och höga, spetsiga gavelhällar. Ett udda exempel är det så kallade Botkyrkamonumentet i Södermanland. Botkyrkamonumentet, som är hugget ur ett sandstensblock, är daterat till 1100-talets första hälft och är format som ett relikskrin och kyrka – med något som liknar en absid på ena kortsidan.

Runtexten lyder: ”Karl gjorde stenen efter Björn, sin frände, Svens och Bänkfrids son i
Hammarby, hans… Här ligger han under denna sten. Bänkfrid… sin
son.

Ett annat exempel är det så kallade Vrigstadsmonumentet, som daterats till tidig medeltid och som stod på Vrigstad kyrkogård i Småland.

Vrigstadsmonumentets runtext lyder: ”Fader och moder … sonens död. Han hette Gudmund.
Gud hjälpe hans själ.”

Dessa monuments innebörd har forskarna debatterat och diskuterat i över hundra år. Ännu är man inte överens, till exempel vad de ska kallas för.

Hur många monument som restes på kyrkogårdarna under tidig medeltid är det ingen som vet. De flesta monument är för länge sedan borta. De flesta fynd som gjorts och görs är fragment, efter att monumenten som slagits sönder och återanvänts som byggnadsmaterial. Fynd av dessa fragment är starkt knutna till kyrkogårdar – där de ibland påträffas i samband med grävarbeten.

Runstenen/runhällen VG 50 är långt ifrån det enda spår från tidiga monument vid Husaby kyrka. I tornet förvaras två fragment som tolkats som gravhällar. Ett av fragmenten återupptäcktes så sent som 2008. Det var doktoranden Cecilia Ljung från Stockholms universitet, som vände på en häll som stod lutad mot väggen bakom en dörr och upptäckte att hällen hade ristningar.

Cecilia Ljung disputerade 2916 med avhandlingen – ”Under runristad häll – Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige”

Fragment av dessa tidigt, kristna gravmonument har som sagt påträffats vid många kyrkor i södra och mellersta Sverige. Sverigereportage har tidigare skrivit om en av Sveriges mest runstenstäta platser, Husby Sjuhundra kyrka i Uppland, där flera fragment har hittats. I Uppland är fragmenten från stenkistor i regel av röd sandsten.

När dessa tidigt, kristna monument anlades vid Husaby hade kyrkan sannolikt ett annat utseende. Tornet, som stod klart på 1130-talet byggdes ursprungligen intill en annan byggnad, förmodligen stor stavkyrka av trä. 1902 gjordes arkeologiska fynd under långhuset, som vittnar om en tidigare kyrkobyggnad av trä. Tornet stod klart minst 50 år innan den efterföljande stenkyrkan började uppföras.

En intressant detalj med den resta runhällen (VG 50) är den cirka 400 miljoner år gamla fossil (bläckfisk) som är synlig i ena kanten, och som runristaren högg sina runor över för 900 år sedan.

Bruket av gravhällar, som under senmedeltiden flyttades in i kyrkornas golv, har fortsatt ända in i vår tid, vilket Sverigereportage har skrivit om: Gravhällarna i Hörsne kyrka. Även om vi inte längre bygger monument, så är gravhällar fortfarande en vanlig syn på dagens kyrkogårdar – vilket är ett arv från de tidigt, kristna monumenten.

Sverigereportage återkommer med fler reportage från Husaby kyrka.

Några årtionden tidigare hade dödsstraffet för stöld avskaffats.
Närmare 150 år har gått sedan fånge nummer 168, C. ”Wargen” Pettersson som för fjärde gången hade dömts förstörd, blev fotograferad på Vargbergs fästning i Halland. ”Wargen” är även berättelsen om ett rättssystem i förändring, då skam- och kroppstraff avskaffades efter flera hundra år.

Text och foto Jens Flyckt där inget annat anges.

Året var 1871. Fången C. Pettersson, som kallades ”Wargen” av sina medfångar, satt för fjärde gången på fästning för stöld.

”Kallas af medfångarne å fästningen för ”Wargen”, skrev fångvaktarna i fästningens fotografiska album.

1871 var C ”Wargen” Pettersson 55 år gammal. Han var född i Tvings socken i Blekinge län.

Livet som inlåst på fästning var hårt och dagarna präglades av straffarbete. Men ”Wargen” hade på sätt och vis ändå tur. Under 1800-talets första hälft genomfördes en omfattande straff- fängelsereform. Förändringarna startades i samband med 1700-talets upplysningsidéer, då de skam- och kroppsstraff som funnits sedan medeltiden, starkt ifrågasattes och man efterlyste mer humana straff.

Ett exempel på skamstraff var straffstock, där den dömde sattes fast i armar och ben mellan två stockar, och sedan placerades i eller utanför kyrkan för allmän beskådan. Straffstocken försvann som straff 1841.

Reformen innebar stora ombyggnationer av landets fästningar och att fångarna fick enskilda celler.
Bara 16 år tidigare, 1855, togs dödsstraffet för stöld bort. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden då en notorisk tjuv som Wargen, hade dömts till döden för sina stölder.

Enligt fästningens vakter hade ”Wargen” ”visst våldsamhet” vid ett tidigare straff som han satt av på Elfsborgs fästning i Göteborg. Han betraktades därför som en högst opålitlig fånge.

Hur lång tid han satt inlåst på Varbergs fästning framgår inte. Inte heller är det känt hur det gick för honom senare i livet. Kvar finns ett fotografi som visar en man som knappast hade framtiden för sig. Iklädd smutsiga fångkläder och med ett lika vildvuxet som skitigt hår, tittar han frågande in i kamerans objektiv. Kanske hade han aldrig tidigare sett en kamera.

Föga anade C. ”Wargen” Pettersson att vi, drygt 150 år senare, skulle fascineras av hans öde och porträtt.

Varbergs fästing, som ligger i Halland, har anor från 1287 då en borg uppfördes på det så kallade Vardberget och på 1300-talet byggdes om till slott. På 1600-talet utvecklades platsen till en försvarsanläggning och blev därefter fästning (kronohäkte år 1852) – det vill säga fängelse. Redan på medeltida fanns där en fängelsehåla.

1931 hade den sista fången/internen flyttats från Varbergs fästning.

Det är tidigt 1920-tal. Någonstans i Sverige står fem unga herrar iklädda tidstypiska jaktkläder – mörka kavajer, vita skjortor med stärkta kragar, västar och hattar.
Mycket har hänt inom jakten under de senaste 100 åren – inte minst vad gäller jaktkläder. Finkavaj, slips och äppelknyckarbyxor har med tiden ersatts med kamouflage i varselfärger och specialplagg av material för rymdfärder.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt.
Övriga bilder: Public Domain.

Allmogens rätt till jakt har historiskt sett inte varit en självklarhet. Från 1500-talet och fram till 1789 hade jordägande bönder, med några geografiska undantag, inte rätt att jaga älg, hjort och rådjur på egen mark. Men i och med Gustav III jaktförordning, så gavs allmogen med skattefordringar den rätten, vilket resulterade i att älgen nästan utrotades.

Om en jägare från 1920-talet reste i tiden och hamnade på en älg- eller vildsvinsjakt år 2022, skulle vederbörande antagligen tro att hamnat på en annan planet. För det första skulle dagens jämnlikhet inom jakten väcka en stor förvåning.

Dagens jaktteknik skulle antagligen väcka en skräckblandad förtjusning. Idag är mörkerkikare, rödpunktssikten, GPS-baserade hundpejlar, digitala kartor, högteknologiska hörselskydd, ergonomiska gevärskolvar av kolfiber och ett ett enormt utbud av jaktvapen och jaktammunition en självklarhet. Men så var det inte i början av 1900-talet.

De jaktvapen som fanns tillgängliga för vanligt folk på 1920-talet var i regel gamla armévapen (kula) och dubbelpipiga hagelgevär, vilket tydligt avspeglas i dåtidens jaktbilder.
Idag är läget ett helt annat. Numera lägger svenska jägarkåren enorma summor på jaktprylar, jaktvapen, jaktkläder, jaktfordon och mer eller mindre onödiga tillbehör tillbehör.

På jaktbilder från tidigt 1900-tal kan man utifrån kläder, bildkomposition och i viss del även jaktvapnets typ och modell, säga vem som är godsägare och dräng. Ofta präglas bilderna av en mycket tydlig, social hierarki och kontrast. De dåligt klädda drängarna stod längst bak, skyttarna i mitten och jakthundarna längst fram.

Redan under tidigt 1900-tal hade sportkostymen, gärna i olivgrönt och med fisksegmentmönster, börjat bli populär som jaktklädsel. Men det var i regel inte ett alternativ för vanligt folk, där det skulle dröja flera årtionden innan riktiga jaktkläder började användas.

Kavaj, som kombinerades med hatt, vit skjorta, finbyxor, väst och någon form av skinnstövlar, var finkläder som bars till alla högtider. Jakt var en högtid och kläder valdes därefter, i alla fall om man hade en någorlunda social och ekonomisk status.

De så kallade äppelknyckarbyxorna var långa knäbyxor som först började användas inom golfen under tidigt 1900-tal, men som snabbt blev populära inom jakten och annat friluftsliv.

Om vanligt folk hade tillgång till jakt tog man ofta vad som fanns – utslitna och lappade finkläder som var för dåliga för att passa till dop, konfirmation och bröllop. Den typen av jaktklädsel kunde man se en bit in på 1970-talet. Men då hade skinnstövlar ersatts med gummistövlar. På jaktbilder från tidigt 1900-tal, där vanligt folk är porträtterade, ser många jägare nästan ut som trashankar.

Någon som inte såg ut som en trashank var den tyske sjöofficerare Fritz Lemke, som på 1920-talet jagade i Skåne. Han var propert och ledigt klädd. När han poserarade framför kameran stod han bakom sina jakthundar, iklädd i vit långärmad vit stjorta med hög krage, slips, väst, någon form av sommarkostym och en elegant hatt. Hans lågskor var täckta av damm från den torra jorden.

Bakom den något barska fasaden finns ett avspänt ansiktsuttryck, där man kan ana en antydan till leende. Vapnet på hans Axel är ett hagelgevär – en klassisk sida vid sida.

Någon gång på 1950-talet kan man se en första antydan till en klädsel avsedd för jakt, även hos vanligt folk. Det var fortfarande kavaj, knäbyxor, slips och ytterrock som gällde. Men klädseln blev lite mer avspänd och anpassad för ett aktivt friluftsliv, vilket bland annat hängde ihop med att svenska industriarbetare fick en lagstadgad semester 1938. Efterkrigstidens höga tillväxt och framtidstro gjorde att folk hade fritid och därmed tid att vistas i naturen.

I slutet av 1960-talet hade en förändring inom jaktklädseln börjat märkas på allvar. Det var mer än bara utsnittet som förändrades. Materialet kom med tiden att mer och mer anpassas till livet i skog och mark.

När de första riktiga jaktkläderna, som påminner om dagens jaktklädsel, kom är oklart. Men det skedde sannolikt någon gång under tidigt 1970-tal. Vid den tiden etablerade sig flera svenska klädföretag, bland annat Fritis i Malung, som utvecklade, tillverkade och sålde kläder som var särskilt utvecklade för jakt.

De första jaktkläderna var mörk- och olivgröna byxor och jackor med fickor för patroner, magasin och annat. Typiskt var patronhållare utanpå bröstfickan. Någonstans vid denna tid blev den huvudbonad, som kan beskrivas som en kombination mellan hatt och mösssa; och som ofta kombineras med ett orangfärgat band längs det smala brettet, vanlig.

Även olika typer av overaller, som skoteroverall, och täckjackor blev en mer accepterad jaktklädsel under 1970-talet.

1979 kom fleece och därmed startar en ny epok inom jaktklädseln. Helly-Hansens klassiska och numera kultförklarade oranga tröja i ”fuskpäls”, med tumhål i ärmarna, blev under 1980-talet mycket populär inom svensk jakt. Den oranga färgens populäritet var och var inte en slump. Risken för jaktolyckor minskas avsevärt när en jägare i orange jacka syns på flera kilometers avstånd.

I början av 1970-talet kom även Gore-Tex. Det är ett vindtätt och vattenavvisandes membran som andas och släpper igenom fukt. Tekniken, som bland användes i samband med månfärder, skapade helt unika förutsättningar för till exempel hundförare som rör sig mycket.

Parallellt med den allt mer högteknologiska utvecklingen av tyger/material, fanns och finns det personer som förespråkar en återgång till gamla material som vaddmal. I tidningen Allt om jakt och vapen från februari 1988 intervjuas fjälljägaren Arne Bromée som förespråkade jaktkläder av vaddmal. Vaddmal är vävt tyg av ylle som värmer även om det är blött.

Försvarets klassiska (olivgröna) M59-byxa, skjorta och vindrock blev under 1970-talet mycket populärt inom jägarkåren. Som jaktkläder var M59 är i det närmaste outslitligt. Fortfarande är M59 en uppskattad jaktklädsel, framför allt på landsbygden.

I jakttidningarnas annonser från slutet av 1980-talet är det fortfarande bruna och olivgröna jaktkläder som gäller – ofta av fleece och/eller i skinn. Jaktbyxan av skinn, gärna i kombination med en storrutig flanelstjorta, blev vid denna tid populär.

På 1980-talet och början av 1990-talet dök jaktkläder i kamouflage, som var särskilt utvecklad för jakten, att säljas. Där efter tog utvecklingen av jaktkläder fart på allvar.

Även Försvarsmaktens kamouflage M90, eller FOA-kamouflaget som det även kallas, blev och är fortfarande mycket populärt inom jägarkåren.

Idag är jaktkläder en miljardindustri. Det är inte ovanligt att en uppsättning med skalkängor, underställ, keps/hatt, jacka, eluppvärmd värmeväst, byxa och handskar kostar som en månadslön. Men det finns även billigare alternativ. Jaktkläder är numera tekniskt avancerade produkter, med militära influenser, som ofta är integrerade med radiosystem, hundpejlar och annan teknik. Den typiska jägaren har idag inte ett jaktställ, utan ett flertal plagg som är anpassade till olika typer av jakt.

En faktor som säkert påverkat dagens stora utbud på jaktkläder, är att jakten knappast aldrig tidigare har varit så tillgänglig som den är idag. Tidigare fanns det krav på att den som sökte vapenlicens för ett jaktgevär, skulle ha en dokumenterad tillgång till jaktmark. Ingen mark – då blev det ingen vapenlicens.

Många nya jägare har Idag svårt att hitta en plats i jaktlag.

Vem som helst kan numera läsa jägarexamen som intensivkurs. Förutsatt att personen klarar Polismyndighetens prövning i samband med licensansökningen, kan personen ha tillgång till jaktvapen inom ett par veckor. Och man behöver inte vara greve för att jaga på skånska gods. Nästan all svensk jakt går att köpa – även om det kostar.

Numera är jaktkläder inte längre den sociala markör som de var under större delen av 1900-talet, även om vissa jaktformer har klädkoder. Idag indikerar typen av jaktkläder snarare vad och hur man jagar – inte vad man jobbar med eller har i inkomst.

Den tid då vanligt folk klädde sig i avdankade och utslitna finkläder när det skulle jagas, är för länge sedan förbi.

I terminal 2 på Arlanda flygplats står en av ett 30-tal kända runstenar som på 1040-talet restes runt om i Mälardalen, till minne av ett katastrofalt vikingatåg i österled – det så kallade Ingvarståget.
Några kilometer sydöst om Arlanda finns platsen där runstenen restes för tusen år sedan och där den påträffades 1990 när motorvägen skulle breddas.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Ibland kommer man till platser där spåren från forntidens människor är så välbevarade att man bara genom att se sig runt, kan återskapa landskapet som det såg ut för 1000 år sedan.

En sådan plats finns några kilometer sydöst om Arlanda flygplats, i skogen strax intill en av E4:ans avfarter. Terrängen är bitvis sönderkörd av crossmotorcyklister, som kör illegalt i området. Strax bakom viltstaket och en bård av tallar, finns den plats där Gunnar och Björn och Torgrim reste en runsten till minne av sin bror, Torsten – som dog österut med Ingvar.

Runtexten lyder:

”Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna bro.”

Den sankmark som indirekt nämns i runstenens text och som det byggdes en bro över, det vill säga en vägbank, kan man fortfarande ana på platsen. Vägbanken möjliggör än idag att man kan ta sig över sankmarken torrskodd. Vägen har i stort sett samma sträckning vikingatiden.

Hur gammal vägen är går inte att säga. Men den fanns redan på 1000-talet. Denna sträcka kan vara en del av det vägsystem som tros ha förbundit landvägen mellan Sigtunatrakten med handelsplatsen Folklandstingsstad, som Sverigereportage skrivit om.

2012 registrerades vägsträckning som fornlämning i samband med en arkeologisk utredning. Samma vägsträckning är markerad som häradsväg på kartor från 1763, enligt Fornsök.se. Vägen, som är ett par hundra meter lång, var i drift fram till några årtionden sedan. Den är förstärkt för att klara tung trafik och användes sannolikt som transportväg när motorvägen breddades och runstenen hittades 1990.

Den gamla vägen ansluter i väster med en av Arlanda flygplats många räddningsvägar.

Den tre ton tunga runstenen bestod av tre bitar när den hittades. Man kan utifrån information på platsen med ganska stor säkerhet säga var runstenen en gång stod. Så pass tydliga är spåren från den vikingatida vägen och bron. Runstenen stod vid den östra delen av den vägbank som nämns som bro i runinskriften.

Närmare 700 man tros ha deltagit i Ingvarståget, som alltså slutade i en katastrof. Bland annat Ingvar den vittfarnes saga, som senare nertecknades på Island, nämner strider som dödsorsak. Men där finns även uppgifter om kvinnor som smittade männen med en dödlig sjukdom.

Forskarna tror att Ingevarståget organiserades och utgick från Svealand. Ett 30-tal runstenar, bland annat den på Arlanda, är förknippade med Ingevarståget. Enligt Ingvar den vittfarnes saga var ledaren Ingvar 25 år gammal när han dog år 1041. Då hade vikingaflottan, Ingvarståget, varit ute i fem år.

Den mest kända Ingvarstenen står vid Gripsholms slott. Den ödesmättade texten är skriven i versmåttet fornyrdeslag:

”Tola lät resa stenen
efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.”

En annan Ingevarssten, som Sverigereportage skrivit om tidigare, står vid en urgammal överfart vid Ullfjärden, Varpsund i Uppland:

”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.”

Någon gång på 1040-talet nåddes anhöriga runt om i Mälardalen om Ingevarståget undergång.

Torsten bodde i den trakt som tusen år senare skulle bli Sveriges största flygplats. Hur eller var Torsten dog är inte känt. Men sannolikt försvann han i Särkland – som idag är regionen runt Kaspiska havet.

Att runstenen inte återrestes på den plats där den hittades 1990 är förståligt. Dels passerar ytterst få personer numera platsen, med undantag för trafiken på motorvägen. Att låta en så värdefull runsten stå i en igenvuxen slyskog är inte realistiskt.

De runstenar som ristades under slutet av 900-talet och början av 1100-talet, restes på platser där det passerade mycket folk om kunde se runstenarna – till exempel intill landvägar. Att Torstens runsten numera står på Terminal 2, där hundratusentals personer passerar varje år, är helt i linje med den vikingatida traditionen och kan ses som en hyllning till Torsten och alla andra deltagare som blev kvar långt borta för 1000 år sedan.

Vad som däremot är mer eller mindre bortglömt är fyndplatsen och dess betydelse för att förstå runstenens fulla innebörd. Nu ligger visserligen fyndplatsen väldigt avigt till och i en svår terräng. Men det finns varken skylt på fyndplatsen eller information i terminal 2, som beskriver var eller varför runstenen restes just på den platsen.

På så sätt går en stor del av berättelsen om Ingvarstenen på terminal 2 förlorad.

Vid Varvsbergets fot i Västergötland finns en jordkällare, som sedan 1972 är tillägnad den helige Franciskus som föddes 1182 i Assisis, Italien. Idén att förvandla jordkällaren till ett vägkapell i en medeltida munks namn kom från prästparet Åke och Eva Levenstam.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Det är lätt att missa kapellet, som ligger inbäddad i granskogen, intill vägen. Det passerar revy på några sekunder utanför bilfönstren, men är så pass unikt att man spontant reagerar och frågar sig: vad var det där?

Från början ska det ha legat en enkel backstuga på platsen, där en man vid namn Espa-Lars bodde. Jordkällaren var hans potatiskällare. Stugan är sedan länge borta. Men för femtio år sedan fick hans jordkällaren en ny, oväntad användning.

På 1960- och 70-talen reste Åke och Eva Levenstam runt om i Mellaneuropa. Det berättas att de stannade vid olika vägkapell, vilket ska ha inspirerat dem till att skapa ett vägkapell hemma i Varvs pastorat i Västergötland.

Följande förklaring finns på en informationsskylt som Svenska Kyrkan i Tidaholm har satt upp på platsen:

”Här ska nämligen enkelheten och den stilla ron få råda, som en påminnelse till människorna i vårt överflödssamhälle om det som är viktigast i livet. En plats att möta allt det vackra – men mest av allt en plats där du möter dig själv i en rastlöst tid”

Platsen består av en liten, gräsbevuxen glänta i granskogen som sluttar ner till vägen. Där finns enklare bänkar och olika medicinalväxter planterade. Från vägen leder en smal stig upp till den spartanskt inredda jordkällaren.

Franciskuskapellet vid Varvberget ägs och sköts av Varvs församling, som är en del av Svenska kyrkan i Tidaholm. Sommartid hålls bland annat andakter på platsen. Det sägs att platsen är särskilt vacker om våren, då blå-och vitsippor blommar i stort antal.

Sedan 1988, då kyrkans ungdom och lokalbefolkningen färdigställde jordkällaren och intilliggande skogsbacke, har kapellet med namn efter en fattig medeltida munk, varit en naturlig plats för stillhet.

År 1915 var hon det största och tyngsta, bestyckade fartyg som någonsin sjösatts i Sverige. Med sina 120 meter i längd och en silhuett som dominerades av 20 kanoner, skorstenar och master, var hon säkert en lika imponerande som skräckinjagande syn.

Text: Jens Flyckt
Bilder: Public Domain.

1910 togs beslut att ett nytt kanonskepp skulle byggas. Orsaken var orostider. Bygget av HM Sverige bekostades av insamlade pengar från allmänheten. Hon var det första skeppet i en ny klass – Sverigeklassen. Ytterligare tre pansarskepp skulle komma att byggas i samma klass.

Efterföljande två pansarskepp i klassen hette HM Gustaf V och HM Drottning Victoria. Sverigeklassen, med sitt grova artilleri, utgjorde i många år stormen i marinens kustflotta.

HM Sverige var resultatet av en lång och intensiv försvarspolitiks debatt. Upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 och närgångna aggressioner från Ryssland, försatte den svenska försvarsförmågan i ett svårt läge. Debatten handlade även om den svenska marinen skulle ha färre större fartyg med tyngre bestyckning, eller ett kustförsvar med fler lättare bestyckade, mindre fartyg med en större rörelsefrihet i grundare vatten.

Valet föll på det första alternativet.

Kraven på det nya pansarskeppens konstruktion var bland annat en avsevärd högre hastighet än de pansarskepp som Kungliga flottan hade, samt att kanonerna skulle ha minst lika grova kalibrar, som på utländska slagskepp i motsvarande klass.

Insamlingen av pengarna inleddes med att Manfred Björkquist, som senare blev biskop, den 14 januari 1912 utfärdade ett upprop för att samla in de medel som behövdes för byggandet av en ny pansarbåt – pansarbåt F som den även hette, enligt Nordisk familjebok. Kort där efter bildades föreningen Svenska pansarbåtsföreningen – vars uppgift var att sköta insamlingen.

Man räknade med att den nya pansarbåten skulle kosta strax över 11 miljoner kronor att bygga. Hundra dagar efter att pansarbåtsföreningen hade bildats, uppgick det insamlade kapitalet på 15 miljoner kronor.

”Kort därefter lämnade konungen och det kungliga huset ett bidrag af 100,000 kr. för att härmed om möjligt ytterligare höja pansarbåtens stridsvärde och försverskraft” står det i Nordisk familjebok.

HM Sveriges skrov bestod av nitade, överlappande stålplåtar som var upp till 70 millimeter tjockt – med ett mellanlager av trä. Stäven var konstruerad som en så kallad ramstäv, en utåtstickande förstärkning som var avsedd till att ramma fientliga slagskepp med.

Men någon ramning blev aldrig aktuell. Där emot blev HM Sverige av misstag rammad av den svenska ubåten Svärdfisken. Ubåten fick omfattande skador och kunde bogseras av HM Sverige till docka i Karlskrona.

Skrovet hade en stor svaghet. Under vattenlinjen saknades bepansring. Det var en konsekvens av den höga hastighet som Sverige konstruerades för och som förutsatte ett slankt skrov med så liten friktion som möjligt i vattnet. Som skydd mot sjöminor och torpeder förlitade sig konstruktörerna istället på att HM Sverige skulle hållas sig flytande med hjälp av vattentäta avdelningar och skott.

När pansarbåten HM Sverige lämnade Götaverken år 1915 var hon bestyckad med tjugo kanoner, bland annat fyra 28 centimeters kanoner Bofors, samt två kulsprutor och två torpedtuber.

Ursprungligen byggdes pansarbåten HM Sverige för en besättning på 443 man, där bland 26 officerare, 92 eldare samt 258 däckmatroser och annan personal ingick.

Motorerna bestod av två stycken Curtis ångturbiner från Kockum, med tolv koleldade pannor, samt två ångdrivna generatorer. Sverige var 119,7 meter lång,18,63 meter bredd och hade ett djupgående på 6,25 meter. Toppfarten låg på cirka 22,5 knop.

HM Sverige byggdes om och moderniserades i flera omgångar mellan åren 1924 och 1939. Den första gången byggdes bland annat den förliga masten om, till en ny konstruktion med centralsikte. Många av de efterföljande moderniseringarna handlare om förbättringar av bland annat artilleriet, ventilationssystem samt att flera koleldade pannor byggdes om för oljeeldning.

HM Sverige är ett väldokumenterat pansarskepp och på fotografier syns tydligt hur ombyggnationerna förändrar skeppets silhuett genom årtiondena.

Den insats som pansarskepp HM Sverige kanske är mest känd för inträffade år 1918, i samband med den så kallade Ålandsexpeditionen. Åland tillhörde Sverige fram till 1809, då den strategiskt viktiga ögruppen gick förlorad till storfienden Ryssland, vars västra utpost plötsligt hade kommit oroväckande nära Sverige.

Enkelt beskrivet kan man säga att Ålands problem var en sedan tidigare, långvarig konflikt med Ryssland.

1914 skickade Ryssland trupp till Åland, som i samband med den så kallade Parisfreden år 1856 var en demilitariserad zon. Vid den tiden hade ryssarna byggt en stor fästningen, Bomarsund, på Åland. Fästningen rymde 2 500 soldater. Efter Parisfreden bombade franska och engelska sjöstridskrafter Bomarsund i småbitar.

Våren 1918 pågick strider mellan röda (socialisterna) och vitas (konservativa) frivilligtrupper på Ålands östra del, efter att Finland utropat sig som självständigt och dragits in i ett inbördeskrig. Vid den tiden befann sig även 2 000 ryska soldater på Åland.

Men Ålänningarna ville inte bli en del av Ryssland. I augusti 1917 var ett antal åländska kommunpolitiker, i hemlighet, samlade för att diskutera Ålands framtid. Efter mötet sändes en delegation till regeringen i Stockholm. Där beskrev delegationen, delvis med lögner om att ryssarna sköt folk på gatorna, läget på Åland och att de ville bli en del av Sverige.

I februari 1918 skickades bland annat pansarbåtarna HM Thor HM Sverige till Åland, där svensk trupp landsteg. Under strid vajade den svenska flaggan på åländsk mark. De svenska pansarskeppen var aldrig delaktiga i striderna, utan beskrivs ha observerat. HM Sverige spelade även en roll i evakueringen av civilbefolkning.

I mars 1939 påbörjades arbetet med den sista moderniseringen och förstärkningen av Sverige, för att sedan ingå i marinens försvar av östkusten fram till maj 1945.

Drygt två år senare var pansarskeppet HM Sveriges tid som en del av landets sjöstridskrafter över. I augusti 1947 blev Sveriges befälstecken halat för sista gången.

Så här förklarar Försvarsmakten idag betydelsen av befälstecken. Citatet är hämtat ur Handbok Parad 4: Marinen.

”När officer ur Marinen utövar chefskap över ett örlogsfartyg, marint förband eller sjöstyrka föres befälstecken som utvisar chefens grad”

Ett örlogsfartyg utan befälstecken signalerar att det inte är rustat.

Under en tid användes Sverige som övningsmål för robotskjutning.

Efter utrangering i januari 1953 såldes Sverige som skrot och skrotades i Karlskrona. Där låg skrovet kvar vid kaj en tid innan det slutligen höggs upp.

HM Drottning Victoria utrangerades i april 1957. Och efter 1959 tjänade hon som skjutmån. Det är oklart när höggs upp. HM Gustaf V utrangerades 1957, men låg kvar vid Berga örlogsbas fram till 1967.