Jaktklädernas historia – från kavaj till kamouflage.

Det är tidigt 1920-tal. Någonstans i Sverige står fem unga herrar iklädda tidstypiska jaktkläder – mörka kavajer, vita skjortor med stärkta kragar, västar och hattar.
Mycket har hänt inom jakten under de senaste 100 åren – inte minst vad gäller jaktkläder. Finkavaj, slips och äppelknyckarbyxor har med tiden ersatts med kamouflage i varselfärger och specialplagg av material för rymdfärder.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt.
Övriga bilder: Public Domain.

Allmogens rätt till jakt har historiskt sett inte varit en självklarhet. Från 1500-talet och fram till 1789 hade jordägande bönder, med några geografiska undantag, inte rätt att jaga älg, hjort och rådjur på egen mark. Men i och med Gustav III jaktförordning, så gavs allmogen med skattefordringar den rätten, vilket resulterade i att älgen nästan utrotades.

Fem unga herrar som är uppklädda för jakt. Jaktkläderna var ofta dåtidens finkläder.

Om en jägare från 1920-talet reste i tiden och hamnade på en älg- eller vildsvinsjakt år 2022, skulle vederbörande antagligen tro att hamnat på en annan planet. För det första skulle dagens jämnlikhet inom jakten väcka en stor förvåning.

Dagens jaktteknik skulle antagligen väcka en skräckblandad förtjusning. Idag är mörkerkikare, rödpunktssikten, GPS-baserade hundpejlar, digitala kartor, högteknologiska hörselskydd, ergonomiska gevärskolvar av kolfiber och ett ett enormt utbud av jaktvapen och jaktammunition en självklarhet. Men så var det inte i början av 1900-talet.

De jaktvapen som fanns tillgängliga för vanligt folk på 1920-talet var i regel gamla armévapen (kula) och dubbelpipiga hagelgevär, vilket tydligt avspeglas i dåtidens jaktbilder.
Idag är läget ett helt annat. Numera lägger svenska jägarkåren enorma summor på jaktprylar, jaktvapen, jaktkläder, jaktfordon och mer eller mindre onödiga tillbehör tillbehör.

Det dubbelpipiga hagelgeväret, så kallad sida vid sida, är ett klassiskt svenskt jaktvapen. Många av dessa hundraåriga hagelgevär används fortfarande. Detta exemplar tillverkades 1914 av Husqvarna Vapenfabrik.

På jaktbilder från tidigt 1900-tal kan man utifrån kläder, bildkomposition och i viss del även jaktvapnets typ och modell, säga vem som är godsägare och dräng. Ofta präglas bilderna av en mycket tydlig, social hierarki och kontrast. De dåligt klädda drängarna stod längst bak, skyttarna i mitten och jakthundarna längst fram.

Redan under tidigt 1900-tal hade sportkostymen, gärna i olivgrönt och med fisksegmentmönster, börjat bli populär som jaktklädsel. Men det var i regel inte ett alternativ för vanligt folk, där det skulle dröja flera årtionden innan riktiga jaktkläder började användas.

Denna bild, som är tagen någon gång på 1920-talet, är ovanlig. Den är inte uppställd eller arrangerad, som de flesta jakttbilder var på den tiden. Jägarna är sannolikt varken idirektörer eller grevar. Bilden ger en unik inblick i hur vanligt folks jaktkläder såg ut. Notera att jägaren till vänster har två bössor – en som hänger på axeln och ett i handen. Förmodligen handlar det om ett kulgevär och ett hagelgevär.

Kavaj, som kombinerades med hatt, vit skjorta, finbyxor, väst och någon form av skinnstövlar, var finkläder som bars till alla högtider. Jakt var en högtid och kläder valdes därefter, i alla fall om man hade en någorlunda social och ekonomisk status.

De så kallade äppelknyckarbyxorna var långa knäbyxor som först började användas inom golfen under tidigt 1900-tal, men som snabbt blev populära inom jakten och annat friluftsliv.

Om vanligt folk hade tillgång till jakt tog man ofta vad som fanns – utslitna och lappade finkläder som var för dåliga för att passa till dop, konfirmation och bröllop. Den typen av jaktklädsel kunde man se en bit in på 1970-talet. Men då hade skinnstövlar ersatts med gummistövlar. På jaktbilder från tidigt 1900-tal, där vanligt folk är porträtterade, ser många jägare nästan ut som trashankar.

Två älgjägare och två drevkarlar eller drängar.

Någon som inte såg ut som en trashank var den tyske sjöofficerare Fritz Lemke, som på 1920-talet jagade i Skåne. Han var propert och ledigt klädd. När han poserarade framför kameran stod han bakom sina jakthundar, iklädd i vit långärmad vit stjorta med hög krage, slips, väst, någon form av sommarkostym och en elegant hatt. Hans lågskor var täckta av damm från den torra jorden.

Bakom den något barska fasaden finns ett avspänt ansiktsuttryck, där man kan ana en antydan till leende. Vapnet på hans Axel är ett hagelgevär – en klassisk sida vid sida.

Frits Lemke på jakt någonstans i Skåne på 1920-talet.

Någon gång på 1950-talet kan man se en första antydan till en klädsel avsedd för jakt, även hos vanligt folk. Det var fortfarande kavaj, knäbyxor, slips och ytterrock som gällde. Men klädseln blev lite mer avspänd och anpassad för ett aktivt friluftsliv, vilket bland annat hängde ihop med att svenska industriarbetare fick en lagstadgad semester 1938. Efterkrigstidens höga tillväxt och framtidstro gjorde att folk hade fritid och därmed tid att vistas i naturen.

Bilden är tagen i Uppland i slutet av 1940-talet. Mannen till vänster är iklädd en tidstypisk dubbelknäppt sportkavaj, äppelknyckarbyxor och höga skinnstövlar. Notera hans keps – en så kallad gubbkeps eller flat cap. Mannen i ljus överrock har lågskor, äppelknäckarbyxor och vad som ser ut att vara en filthatt. Den tredje jägaren ser ut som en gangster, eller som han nyss varit på konfirmation – iklädd vit stjorta, svarta långbyxor, svart kavaj och randig slips.

I slutet av 1960-talet hade en förändring inom jaktklädseln börjat märkas på allvar. Det var mer än bara utsnittet som förändrades. Materialet kom med tiden att mer och mer anpassas till livet i skog och mark.

När de första riktiga jaktkläderna, som påminner om dagens jaktklädsel, kom är oklart. Men det skedde sannolikt någon gång under tidigt 1970-tal. Vid den tiden etablerade sig flera svenska klädföretag, bland annat Fritis i Malung, som utvecklade, tillverkade och sålde kläder som var särskilt utvecklade för jakt.

Annons från 1958.

De första jaktkläderna var mörk- och olivgröna byxor och jackor med fickor för patroner, magasin och annat. Typiskt var patronhållare utanpå bröstfickan. Någonstans vid denna tid blev den huvudbonad, som kan beskrivas som en kombination mellan hatt och mösssa; och som ofta kombineras med ett orangfärgat band längs det smala brettet, vanlig.

Även olika typer av overaller, som skoteroverall, och täckjackor blev en mer accepterad jaktklädsel under 1970-talet.

1979 kom fleece och därmed startar en ny epok inom jaktklädseln. Helly-Hansens klassiska och numera kultförklarade oranga tröja i ”fuskpäls”, med tumhål i ärmarna, blev under 1980-talet mycket populär inom svensk jakt. Den oranga färgens populäritet var och var inte en slump. Risken för jaktolyckor minskas avsevärt när en jägare i orange jacka syns på flera kilometers avstånd.

Älgjakt, Hälsingland 1972. Jaktkläderna indikerar en övergång från det gamla till det nya. Jägaren längst fram är klädd i moderna fritids/jaktkläder. Jägaren i bakgrunden bär så kallad storväst, som var vanlig inom jord- och skogsbruket under 1900-talet. Fordonet är en Forshaga Shopper – en trehjulig moped som tillverkades av Norsjö Mekaniska Verkstads AB mellan åren 1961 till 1994. Foto: Hilding Mickelsson/Public Domain.

I början av 1970-talet kom även Gore-Tex. Det är ett vindtätt och vattenavvisandes membran som andas och släpper igenom fukt. Tekniken, som bland användes i samband med månfärder, skapade helt unika förutsättningar för till exempel hundförare som rör sig mycket.

Parallellt med den allt mer högteknologiska utvecklingen av tyger/material, fanns och finns det personer som förespråkar en återgång till gamla material som vaddmal. I tidningen Allt om jakt och vapen från februari 1988 intervjuas fjälljägaren Arne Bromée som förespråkade jaktkläder av vaddmal. Vaddmal är vävt tyg av ylle som värmer även om det är blött.

Försvarets klassiska (olivgröna) M59-byxa, skjorta och vindrock blev under 1970-talet mycket populärt inom jägarkåren. Som jaktkläder var M59 är i det närmaste outslitligt. Fortfarande är M59 en uppskattad jaktklädsel, framför allt på landsbygden.

Helly Hansen- tröja från mitten av 1970-talet Foto: Mats Landin/Nordiska museet

I jakttidningarnas annonser från slutet av 1980-talet är det fortfarande bruna och olivgröna jaktkläder som gäller – ofta av fleece och/eller i skinn. Jaktbyxan av skinn, gärna i kombination med en storrutig flanelstjorta, blev vid denna tid populär.

På 1980-talet och början av 1990-talet dök jaktkläder i kamouflage, som var särskilt utvecklad för jakten, att säljas. Där efter tog utvecklingen av jaktkläder fart på allvar.

Även Försvarsmaktens kamouflage M90, eller FOA-kamouflaget som det även kallas, blev och är fortfarande mycket populärt inom jägarkåren.

Idag är jaktkläder en miljardindustri. Det är inte ovanligt att en uppsättning med skalkängor, underställ, keps/hatt, jacka, eluppvärmd värmeväst, byxa och handskar kostar som en månadslön. Men det finns även billigare alternativ. Jaktkläder är numera tekniskt avancerade produkter, med militära influenser, som ofta är integrerade med radiosystem, hundpejlar och annan teknik. Den typiska jägaren har idag inte ett jaktställ, utan ett flertal plagg som är anpassade till olika typer av jakt.

Jaktjacka med nutida kamouflage, ficka för jaktradio och antennfäste.

En faktor som säkert påverkat dagens stora utbud på jaktkläder, är att jakten knappast aldrig tidigare har varit så tillgänglig som den är idag. Tidigare fanns det krav på att den som sökte vapenlicens för ett jaktgevär, skulle ha en dokumenterad tillgång till jaktmark. Ingen mark – då blev det ingen vapenlicens.

Många nya jägare har Idag svårt att hitta en plats i jaktlag.

Vem som helst kan numera läsa jägarexamen som intensivkurs. Förutsatt att personen klarar Polismyndighetens prövning i samband med licensansökningen, kan personen ha tillgång till jaktvapen inom ett par veckor. Och man behöver inte vara greve för att jaga på skånska gods. Nästan all svensk jakt går att köpa – även om det kostar.

Dagens jaktmode är en kombination av kamouflage med militära influenser, olivgrönt eller klassiskt mode från början av 1900-talet.

Numera är jaktkläder inte längre den sociala markör som de var under större delen av 1900-talet, även om vissa jaktformer har klädkoder. Idag indikerar typen av jaktkläder snarare vad och hur man jagar – inte vad man jobbar med eller har i inkomst.

Den tid då vanligt folk klädde sig i avdankade och utslitna finkläder när det skulle jagas, är för länge sedan förbi.

Jägaren Göte Bengtsson, Dammkärr i Småland någon gång i mitten av 1900-talet. Foto: Kållered hembygdsmuseum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s