Likt en för länge sedan död och förstelnad varelse står den märkliga konstruktionen, med blottlagda armeringsjärn, kvar i slyskogens igenväxta slaggfält.

Gamla gruvområden, som förvandlats till öde stenslätter och täta slyskogar, är speciella platser. Där människor en gång i tiden mer eller mindre slet ihjäl sig för sitt uppehälle, i kampen att tygla naturen, breder ett ingenmansland ut sig.

Alla som var med då är för länge sedan borta. Allt de tänkte, kände och all den kunskap de hade är försvunnen. De enda fysiska spår efter dem är instabil mark, förorenad av bland annat arsenik från anrikningsprocesser på 1800/1900-talet.

I denna gränstrakt står en märklig skapelse av svårt vittrad betong. Exakt vad den har används till är oklart. Kanske finns den beskriven på gulnande handlingar som skrevs för hand med bläck och resaoarpenna. Någon tillgänglig information, som inte kräver timslånga besök i arkiv, har inte gått att hitta.

Det är en besynnerlig skapelse. Sommarhetta, höstväta och vinterkyla har i närmare hundra år sprängt sönder betongens yta. Kvar blir större stenar som än så länge håller uppe konstruktionen.

Enligt en ortsbo som Sverigereportage talat med är detta resterna av ett transportsystem som fraktade gigantiska mängder överblivet stenmaterial från gruvan. Denna stenöken var en gång en sjö, som fylldes igen med 1800-talets industriella effektivitet, vilket i sin tur orsakade en stor lokal naturkatastrof. Enligt uppgift har det funnits ytterligare två liknande anläggningar – som var belägna intill den gamla strandkanten.

Här finns även spår från levande människor, som känner till hemliga bakvägar, som inte räds att utforska gruvorternas kompakta mörker och som vet hur man rör sig över vida slaggfält – utan att synas eller höras. Spåren från dessa skuggvarelser blir som tidskapslar från vår tid – i ett område där dåtidens röster ännu kan förnimmas.