Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft.
Men runorna är inte bortglömda.
Än idag dyker runor upp som klotter, magiska uttryck, tatueringar, reklam, konstverk och logotyper.

Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt

På ett brofäste vid Stockholms stads norra infarter har någon klottrat fyra runtecken med svart färg. I Stockholmsförorten Huddinge är runor ristade med kniv i en parkbänk och i skogen utanför Edsbro, i länets norra del, är svarta runor klottrade på en omkullfallen gran i en fornborg.

Under några års tid har Sverigereportage dokumenterat nutida bruk av runor i Stockholms län. Denna artikel är ett försök till kategorisering av nutida bruk av runor eller runliknande tecken på offentliga platser.

Underlaget i denna artikel bygger på en spontaninventering av vissa begränsade områden i Stockholms län.

Sverigereportage har valt att dela in (dokumenterat material) nutida bruket av runor och runliknande tecken i följande kategorier:

1 Olika delkulturer/subk7lturer, som till exempel nordisk schamanism och asatro – som i sin tur omfattar uttryck som runmagi och trumresor. Denna kategori är stor och berör, på ett eller annat sätt, nästan samtliga kategorier som listas här nedanför.

2 Offentligt klotter/offentliga ristningar.

3 Märkning av föremål.

4 Tatueringar.

5 Konst och marknadsföring.

6 Offentlig symboler.

Den vanligaste formen av offentliga uttryck (i denna sammanställning) med runor, är målade med pensel/penna eller sprayade. Runklotter är som fenomen dock inget nytt, även om runklotter med sprayfärg är en modern företeelse.

Runklotter förekom till exempel i 1100-talets Sigtuna, där bland annat skrivövningar, meddelanden och klotter ristades med runor på djurben – så kallade runben.

Mer om runor: Allmänt om runor

Det är lätt att tro att runsystemen skapades enbart för runstenar. Men så är det inte. Runorna som skriftspråk hade ett vardagligt användningsområde.

Så här skriver Historiska museet om runornas historiska funktion:

”Runskrift skrevs inte på papper utan ristades på personliga ägodelar som kammar och vapen. Många meddelanden ristades säkert på plattor och stavar av trä.Ordet ”bokstavs” ursprungliga betydelse är ”runa ristad på (tavla av) bokträ”. Ordet vi använder för våra bokstäver syftar alltså egentligen på runor!”

Bilden på det ristade revbenet i denna artikel är påträffad i medeltida stadslager i Sigtuna. Benet förvaras i Sigtuna Museum and Arts magasin.

De äldsta kända beläggen för bruk av runor i Sverige är föremål från 200/300 e.Kr. Det är bland annat ett dräktspänne från Smedstorp i Skåne, där ”Jag Unwodz” ristades med 24-typiga runor för cirka 1 700 år sedan.

I Sverige äldsta kända stenen med runinskrift är från 400-talet e.Kr.

På 700/800-talet e.Kr. genomgick den urnordiska runraden en stor förändring, 24 runtecken blev då 16 runtecken.

I Uppland restes de sista runstenarna i landskapet i början av 1100-talet. Men medeltida runor fortsattes att ristas på gravhällar, dopfuntar, kyrkväggar och vardagsföremål av trä – långt efter runstenarnas tid var förbi.

Ett exempel på en medeltida ristning finns i Kinne-Vedum kyrka i Västergötland. På den medeltida kalkputsen är en runföljd från 1200-talet som tolkats som ”Maria” (Ave Maria) ristat.

Inom allmogen har runor använts som skriftspråk ända in i vår tid.

I norra delen av Dalarna brukades en typ av runalfabetet, så kallade dalrunor, från 1500-talet och in på 1800-talet.

På landsbygden har det ända in i vår tid förekommit märkning av byggnadsdetaljer, som grundstenar eller cementputs, med runor. Detta är ett relativt outforskat område.

Även stickade grytlappar, bokpärmar, båtar, exlibris, lyktor eller knivskaft har försetts och förses fortfarande med runor eller runliknande tecken.

Att rista sitt namn på knivskaft, kammar eller andra ägodelar är som sagt en tradition som det finns arkeologiska belägg för sedan 200/300-talet e.Kr. Det är en tradition som lever kvar, även om det kanske inte är så vanligt förekommande.

I nutida framställningar (klotter och ristningar) är det i regel inte fråga om ett skriftspråk, utan olika kombinationer med runor/runliknande tecken, som är sammansatta till symboler, taggar eller liknande.

Sverigereportage har skrivit flera artiklar om sentida runor, men även om medeltida runor i bland annat Sigtuna och Vallentuna:

Runben – meddelanden från medeltiden

Andors fagra runor

Runristat kruthorn för varghagel

Ett område där Sverigereportage har hittat flera platser med runklotter, är grönområdet mellan E18 och Brunnsviken, i Stockholm. Där förekommer på flera platser samma runföljd, men som har olika utseenden och troligen är utförda av olika personer.

Det är bland annat skillnaden i teknik och färgval som indikerar att det är fler personer, som klottrat samma runföljd – som tycks sakna språklig innebörd.

Som skriftspråk är runorna för länge sedan övergivna. Men som markeringar, symboler, magi och i viss mån tro, är de alltså fortfarande i bruk inom vissa grupperingar.

Typisk för de nutida runristningar/runklotter, som Sverigereportage har dokumenterat, är att ristarna ofta blandar runor från olika tidsåldrar. Ofta blandas runor eller runliknande tecken med latinska bokstäver.

Sverigereportage har inte gjort några djupare försök att tolka de nutida runklottret/runristningar, som förekommer i denna artikel. Den spontana känslan är att de saknar språklig innebörd.

I flera fall tycks det röra sig om uttryck, som troligen är relaterade till nordisk schamanism, asatro eller/och någon form av nutida runmagi.

I skogsområdet intill Rösjön i Sollentuna, strax norr om Stockholm, finns ett stocktimrat vindskydd och grillplats. Sjön ligger i ett stort naturreservat.

I detta vindskydd har åtskilliga besökare ristat och klottrat sina namn med latinska bokstäver. Där påträffade Sverigereportage även en runristning, som är djupt skuren i träet.

Ristningen är skickligt utförd och ser på avstånd ut att vara i relief, vilket den inte är.

Ristningen tycks sakna språklig innebörd och består, som i många andra fall, av en blandning av runor från den 24-typiga och 16-typiga runraden.

Runorna har sedan början ansetts ha magiska egenskaper. I dikten Hávamál (Norge 900-tal) finns ett stycke där det framgår att asaguden Oden fick tillgång till runorna, genom att hänga i världsträdet Ygdrasil i nio nätter och nio dagar.

Dagens runmagi, som utgår från ett runalfabet som till sitt utseende påminner om den urgemanska/24-typiga runraden, men som har 25 runor (inklusive en blank runa). Inom den nutida runmagin har varje runa ett namn och flera magiska egenskaper.

Detta med nutida runmagi är ett ämne med en stor bredd. En av många sammansatta symboler som anses besitta magiska egenskaper är så kallade rungalder – bland annat den så kallade Vägvisaren.

Rungaldrar kan beskrivas som flera symmetriskt korslagda huvudstavar, som vardera har flera bistavar som bildar runliknande runor eller runliknande tecken.

En galder är en trollsång med en eller flera besvärjelser. Vägvisarens ursprung är höljt i dunkel, men anses ha skapats på Island någon gång under 1600/1800-talet.

Vägvisaren är tänkt att hjälpa den som bär den alltid hitta hem. Den förekommer bland annat som amuletter och tatueringar.

Nutida runmagi ska inte blandas ihop med runologi. Runologi är en vetenskap.

Nutida runmagi, som har många anhängare i stora delar av västvärlden, har ibland jämförts med spådomskort och astrologi. På Youtube finns åtskilliga kanaler som spår och lär ut runmagi.

En nutida ristning eller klotter med runor kan därmed uppfattas som ett sätt att befästa, en slumpvis vald runföljd, som ett uttryck för en önskan, bön eller, spådom eller trolldom – men i regel utan språklig innebörd.

Här är två exempel på kanaler på Youtubemed fokus på runmagi:

Rune reading: How to do divination with the runes || THE RUNES #6

Eld och Is Runmagi | Nordisk shamanism

Runmagi som begrepp är som tidigare konstaterats i denna artikel inget nytt, även om till exempel medeltida runmagi har andra uttryck.

I till exempel kristna högstatusmiljöer 1100-talets Sigtuna stad förekommer runmagi, som arkeologerna ibland hittar spår av. Det är besvärjelser, mot till exempel sjukdomar, som ristades på föremål, på bland annat djurben och små kopparbleck.

Ett exempel är det så kallade Sårfeberbenet, ett medeltida runben från Sigtuna, där ristaren har använt hedniska trollrunor för att jaga bort sjukdom, det vill säga göra någon frisk:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”

Läs mer om Sårfeberbenet här:

Veckans föremål, det gruvliga sårfeberbenet.

Tatueringar med runor eller runliknande figurer är ett relativt vanligt motiv. Dessa motiv är ofta förknippade med magi, personlig utveckling eller spådom.

Detta är ett område med en mängder av symboliska motiv.

Ett exempel är så kallade bindrunor.

De två bilderna på tatueringar i denna artikel har Sverigereportage fått låna av Tess Teresia Anicic.

Om bindrunan som hon nyligen lät tatuera på sin hals, skriver hon, ska skydda mot ondska och olycka.

”Bindrunor skapas genom att kombinera flera runor för att uppnå en kraftfullare symbol med en specifik innebörd. Bindrunor har ett rikt historiskt arv med rötter i fornnordisk kultur och användes flitigt av vikingarna”

Ett annat område där runor dyker upp i är reklam – som logotyper. I vissa fall har man återanvänt ristningar från 1000-talet, på till exempel resturangfönster och menyer. Samma typ av ”återpuliceringar” av runstenstexter från 1000-talet återfinns på bland annat tröjor.

Det kanske mest kända exemplet på ett företag som valt en logotyp med runor, är resturang AIFUR i Gamla stan i Stockholm.

Aifur är dels namnet på en rekonstruktion av en vikingatida båttyp, som det under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet , gjordes flera forskningsexpeditioner i österled med.

Namnet Aifur flrekommer även i den unika runinskriften på Pilegårdsstenen, en runsten från (troligen) 900-talet som påträffades vid Boge på östra Gotland. Det är en minnesskrift som beskriver en resa i österled och på floden Dnjepr:

”Bjärt målad uppställde denna sten
Hegbjarn och hans bröder
Rodvisl, Oystain och Edmund
som hava uppställt stenar till minne av Ravn
söder om Rufstain. De kommo
långt i Aifur. Vivil
befallde”

Resturang Aifur ägs av musikern Martin ”E-type” Eriksson.

Även inom nutidskonsten inspirerar runorna konstnärer.

Ett exempel på ett nutida konstverk där runorna har en central roll är ”Hamnars hjärta”, av konstnären Raha Rastifard, i Norrtälje stad. Verket är gjort av rostfri metall och har formen som ett hjärtformat rep.

Runföljderna, som är skurna med laser och är belysta om natten, är hämtade från runstenar i Norrtäljetrakten. Verket, som uppfördes år 2022 då Norrtälje firade 400 år, är en hyllning till Norrtäljes vikingatida historia.

Det bör tilläggas att inga vikingatida lämningar har påträffats inom Norrtäljes stadsområde. De äldsta lämningar som arkeologerna har hittat i Norrtälje stad är daterade till slutet av 1500-talet. Men gatunamn, en offentlig park( till Ruriks ära) och trädgårdspynt i stadens privata villatomter, lyfter allt jämt fram Norrtälje stads äldsta historia som en vikingatida hamn.

Ett runtecken är fortfarande i bruk som en symbol i det offentliga samhället, är symbolen för fornlämningar på skyltar och kartor. Det R-runan som levt kvar och fortfarande har en praktisk funktion.

Även i vår digitala miljö finns en välkänd symbol som är en kombination av två runtecken – symbolen för Bluetooth eller Blåtand.

Tänk på det nästa gång ni kopplar upp er på mobilen eller passerar en skylt med en R-runa, att det är runtecken som i vår del av världen började användas för cirka 1 700 år senare och som fortfarande är i bruk.

1100-talskyrkan Kumlaby på Visingsö i Vättern har en ovanlig historia. Att kyrkan fortfarande står kvar och numera är en av öns stora turistmål, är till stor del greven Per Brahe den yngres förtjänst.

Textoch foto: Jens Flyckt

Småland/Visingsö. Särskilt sommartid är den tidigmedeltida stenkyrkan en vacker syn, särskilt när man kommer åkandes söderifrån på lansvägen.

Kumlaby kyrkas

Det exakta byggnadsår är omdiskuterad. Men trästockar i takstolarna visar att det äldsta virket fälldes i Västergötland mellan åren 1142 och 1172.

Dess tidiga historia liknar många andra medeltida sockenkyrkor. Den har byggts till och ut i omgångar. Till exempel tornet byggdes i två etapper – en del på 1200-talet och den andra på 1400-talet.

Valven i slogs på 1400-talet och försågs med kalkmålningar vars upphovsman är okänd.

Visingsö blev redan under tidigmedeltid en centralpunkt för det framväxande riket Sverige. Näs slottsruin på öns synspets spelade en central roll i den tidiga kungamakten.

Slottet/ruinen Visingsborg blev centrum i ätten Brahes stora greveskap, som inleddes 1561, då Per Brahe den äldre tilldelades grevskapet av Erik XIV. När Brahes grevskap var som störst omfattade det tjugo socknar i Småland, Östergötland och Västergötland.

Under greve Per Brahe den yngres tid, det vill säga under 1600–talet senare del, drog staten tillbaka grevskapet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Visingsö och dess historia.

Kungarnas borg på Näs

Hospitalstenen på Visingsö

Visingsö är rik på förhistoriska lämningar. Bland lösfynden på ön kan bland annat en flintskrapa nämnas.

En av de äldsta kända fornlämningarna på Visingsö är en stenkammargrav – Visingsö 48:1.

Under medeltiden var Kumlaby en av två sockenkyrkor på Visingsö. Den andra kyrkan hette Ströja och blev öns huvudkyrka när Per Brahe den yngre lät slå ihop de bägge socknarna år 1636.

Ströja kyrka blev efter sammanslagningen Brahe kyrka – som sedan dess är Visingsös huvudkyrka.

Till skillnad mot många andra medeltida sockenkyrkor, som blev överflödiga när socknar slogs ihop, revs inte Kumlaby kyrka.

Efter sammanslagningen av socknarna, då Kumlaby kyrka blev överflödig, lät greve Per Brahe den yngre inrätta en skola för öns barn i kyrka. I 175 år var Kumlaby kyrka skola.

Greve Per Brahe den yngre lät visserligen göra en del ingrepp för att anpassa kyrkan till skola. Bland annat murades huvudingången igen och bänkinredningen togs bort för att ge plats åt undervisningen.

För att eleverna skulle kunna ägna sig åt astronomiska studiet, revs den spetsiga tornspiran och en plattform inrättades i det medeltida tornets topp

Upp till plattformen leder den medeltida stentrappan. Den är smal, brant och trång. Ett modernt rep inger en viss säkerhet, ifall man halkar på de höga trappstegen.

Även om man är vältränad och smal är ”klättringen” upp för denna torntrappa av sten en kännbar upplevelse.

Trappan är från 1200-talet och är inte unik. Liknande trappor finns i åtskilliga medeltida kyrktorn runt om inSverige.

Det som gör den medeltida stentrappan i Kumla by annorlunda, är att skolbarn har gått upp och ner för denna trappa under mörka nätter, i 176 år

Från plattformen i tornets topp är utsikten över Visingsö vidunderlig. Särskilt mot norr där öppna jordbruksmarker med sina gårdar breder ut sig mot Vätterns strand, kan man se långt.

Mot väster kan man se strandremsan på andra sidan Vättern, där Småland möter Västergötland vatandra.

År 2021 gjorde Sverigereportage ett reportage från denna strand, vid Brandstorp. Den kvällen var det notdragning, en gammal fiskemetod som innebär att ett nät vevas och dras för hand in mot stranden i kvällsmörkret. I mörkret ute på Vättern var då avlägsna ljus synliga på Visingsö.

Dra not – ett ålderdomligt fiske

Efter att undervisningen upphörde i Kumlaby kyrka stod den öde under långa perioder. Den har bland annat använts som spann,ålsmagasin.

Men 1922 inleddes en restaurering av Kumlaby kyrka. Då togs bland annat de överkalkade kalkmålningarna från 1400-talet fram.

Sedan restaureringen som skedde för över hundra år sedan har Kumlaby kyrka varit ett populärt turistmål. Oräkneliga är de turister, från stora delar av världen, som stått där uppe på plattformen om sommaren, och spanat ut över Visingsös rika kulturlandskap.

Från 1850-talet och en bit in på 1900-talet restes tusentals grindstolpar av sten längs svenska järnvägar.
Åtskilliga grindstolpar markerar järnvägsövergångar för så kallade ägovägar – som förband böndernas inägor med varandra.

Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt

Uppland. Endast fyra grindstolpar, två på vardera sida om den gamla banvallen, indikerar att det en gång i tiden fanns en järnvägsövergång och en jordbruksväg, som försvann åt varsitt håll i den uppländska jodbruksbygden, på platsen. De grindstolpar som fortfarande står kvar längs nerlagda banvallar runt om i landet, är ett anonymt och försvinnande kulturarv.

Färgbilderna i denna artikel kunde varit tagna var som helst i Sverige – men de är från banvallen mellan Rimbo och Norrtälje i Roslagen. Där står åtskilliga grindstolpar kvar, trots att det var länge sedan som det sista tåget gick.

Järnvägen mellan Norrtälje och Rimbo stod klar år 1874. Den smalspåriga rälsen är sedan 40 år uppriven, men banvallen är kvar och trafikeras numera av cyklister, fotgängare och ryttare. Så här ser det ut i många trakter i landet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om detta smalspåriga järnvägsnät, som en gång i tiden var en förbindelse mellan Uppsala, Norrtälje och Stockholm. Idag utgör Roslagsbanan och museijärnvägen Lännakatten, de enda kvarvarande (separerade) sträckorna av detta järnvägsnät.

Dit tågen inte längre kommer

Lennakatten ångar vidare

Även om grindstolpar vid en allmän övergång vid Ostkustbanan har Sverigereportage tidigare skrivit om:

I väntan på tåget.

Denna typ av grindstolpar restes även vid vägskäl och landsvägar, där grindar hindrade kor, får etcetrea att komma in på grannmarken. Det är denna miljö som den svenska konstnären August Malmström skildrar i sin tavla Grindslanten.

Det förekom även grindstolpar av trä längs järnvägarna. Men dessa är i regel för länge sedan borta. Det är oklart i vilken omfattning grindstolpar av trä förekom i tidiga järnvägsmiljöer.

Dessa tidiga, grindförsedda järnvägsövergångar, är inte enbart förbisedd järnvägshistoria. De grindstolpar som står kvar på ursprungliga platser spelar även en viktig roll i förståelsen av det gamla bondesamhällets försvunna vägar.

De vägar som korsade de tidigaste banvallarna kan grovt delas in i två kategorier:

1 Allmänna vägar.

2 Ägovägar – som var enskilda.

Många allmänna övergångar utvecklades med tiden. De breddades, försågs med bommar och asfalterades i takt med att vägar och järnvägar byggdes ut.

När svenska järnvägsövergångar fick bommar är oklart. Men mycket tyder på att det skedde redan på 1880-talet. (SJs minnesskrift 1856-1906)

Innan bommarna automatiserades sköttes manuellt av av banvaktare.

En järnvägs bom fälls uppåt. En grind fälls åt sidan.

Ägovägar är (enskilda) kortare transportvägar för gårdarnas jord- och skogsbruk – till exempel från gården och till inägomark.

Sverigereportage har frågat frågat lantbrukare och ställt frågor på lantbruksforum om vad begreppet ”ägoväg” innebär idag och vilka namnvariationer som förekommer. Det visade sig att variationen av namn är stor, även om det är samma ofta enkla väg till och från gården som det handlar om.

Här följer några exempel på namn:

Inomgårdsväg.

Ägoväg.

Inägoväg.

Markväg.

Åkerväg.

Gräsväg.

Det tycks även finnas diadektala skillnader. I Skåne kallas dessa vägar för vångavaj.

Hur länge järnvägsövergångar för ägovägar var i bruk är oklart. Sannolikt blev de mindre aktuella i takt med att järnvägarna fick flera spår. Elektrifieringen som påbörjades på 1930 talet och tågens högre hastigheter, var sannolikt andra bidragande faktorer.

Längs vissa sträckor, bland annat enkelspåriga industribanor och museijärnvägar, är övergångar för ägovägar fortfarande i bruk.

En avvikande detalj med övergångar för ägovägar, jämfört med gårdsnära ägovägar, är att de i regel inte var belägna i närheten av någon gård eller ekonomibyggnad. Det beror på att järnvägens banvall splittrade jordbrukslandskapet, vilket skapade ett behov av ägovägar som förband gårdarnas marker – över järnvägen.

Utan dessa övergångar för ägovägar hade gårdarnas marker varit separerade och omöjliga att bruka.

I en motion i Riksdagen år 1977 föreslogs en ändring av ägovägarnas övergångar, som alltså inte inte var allmänna vägar. I motionen finns följande beskrivning:

”1 samband med markreservationer för järnvägsbyggen medgavs på sin tid ett stort antal s. k. ägovägar över järnvägen därför att det ansågs ofrånkomligt att möjliggöra fortsatt jordbruk och skogsbruk inom ägor som kom att delas genom framdragningen av järnvägen”

Övergångarna i denna artikel har uteslutande tillhört ägovägar.

Flertalet av ägovägarna i denna artikel var inte anlagda, förutom över rälsen, utan följde naturens topografi. Grindstenarna intill banvallen är i regel de enda synliga spår som återstår av dessa ägovägar från 1800-talet.

När övergångarna slutade användas försvann de anslutande ägovägarna. På åkermark plöjdes de bort. I skogsmarker växte de igen.

Enstaka ägovägar med kvarvarande grindstolpar existerar fortfarande längs denna forna järnvägssträcka som denna artikel handlar om. Dessa fungerar som förbindelse mellan enskilda fastigheter men även byar och banvallen.

Lite är känt om ägovägarna i det gamla jordbrukssamhällets tid. Vägar är i regel svårdaterade. Är de dessutom inte anlagda,det vill säga att vägkropp och diken inte finns, och inte förekommer i kartmaterial, försvinner de lätt när naturen tar tillbaka vad människan en gång i tiden tog.

Cyklister och fotgängare som idag trafikerar banvallen mellan Rimbo och Norrtälje, har antagligen lite eller ingen kunskap om vilken funktion dessa grindstolpar har haft. De flesta vet nog inte ens att det är en banvall de färdas på.

Trots att dessa stolpförsedda övergångar utgör en unik inblick i det gamla bondesamhällets småskaliga jordbrukslandskap och de tidigaste järnvägsmiljöerna, saknar de antikvariskt skydd, då de inte är tillräckligt gamla för att klassas som fornlämningar.

De stolpförsedda övergångar är ett hotat kulturarv – från en tid då ångloken för första gången kom dånandes fram på nylagd räls genom kulturlandskapet.

Strax utanför ön Kastellholmen i Stockholm sticker ett skeppsvrak av trä upp genom havsytan.
Kanske är detta resterna efter det danska örlogsfartyget Graa Ulv, som erövrades av den svenska flottan år 1659.
I området finns flera andra fartygsvrak som tidsmässigt har daterats från 1580-talet och fram till 1800-talet.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Uppland. På bottnarna runt Stockholms stad finns mängder av historiska båt- och skeppsvrak. Inom ett cirka 350X160 meter stort område i sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen, ligger vraken tätt på bottnen.

Ett av dessa vrak, som är ett av de mest kända fartygsvraken i Stockholm, är Kastellholmsvraket. Hon ligger så grunt att hon ibland sticker upp genom ytan.

Kastellholmsvrak är cirka 32 meter långt och cirka 8 meter brett.

År 2015 delundersökte marinarkeologer från Sjöhistoriska museet vraket. Man undersökte även sjöbottnen i sundet – mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.

I undersökningsrapporten från år 2015 beskrivs några av dessa vrak:

”Hela området är fullt med vrak. En hel del redan kända men redan första dagen träffade vi på flera okända lämningar. Här finns vrak av många slag och storlekar och rika kulturlager som kan berätta mycket om stadens och flottans historia”

Vidare står det i rapporten:

”Sju av vraken är stora örlogsskepp från 15- 1600-tal. En fartygslämning daterades till slutet av 1580, en till 1584 och en tredje till 1616”

Enligt museet VRAK – MUSEUM OF WRECK i Stockholm, som refererar till undersökningar (maj 2015), rör det sig om minst 15 fartygslämningar samt skeppsdelar från ett okänt antal vrak.

Sju av de 15 vraken är mellan 33 och 38 meter långa, enligt uppgift. Flera av dessa vrak tros vara byggda före regalskeppet Vasa.

Regalskeppet Vasa, som sjösattes år 1627, är 69 meter lång.

Marinarkeologerna har även funnit lämningar av flera generationer träbroar lagrade på varandra i sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.

Skeppsholmen och Kastellholmen är två skärgårdsöar mitt i Stockholms stad. Namnen skvallrar om en militär närvaro långt tillbaka i tiden. Numera är holmarna allmänna platser. Men under långa perioder, med start från 1600-talet då Kronan flyttade varv och verkstäder till Skeppsholmen, var holmarna militära skyddsobjekt. På Skeppsholmens östra sida låg Galärvarv där Stockholm örlogsvarv bedrev verksamhet vid Galärvarvet fram till 1969.

Skeppsholmen och Kastellholmen ingår numera i Nationalstadsparken.

Mer om Skeppsholmen och Kastellholmen.

Kastellholmsvraket ligger strax utanför Kastellholmens nordvästra kaj – med fören innåt. Ett annat namn på detta vrak är ”Stockholm 639”.

Det är en ganska märklig känsla att stå vid kajen och titta ut på det relativt välbevarade vraket av ek, som bryter havsytan några tiotals meter utanför kajkanten.

Vissa år har man kunnat gå torrskodd ut till vraket. Detta hände blanda annat åren 2013, 2009 – men även vid flera tillfällen på 1940-talet. År 2013 ”återupptäcktes” Kastellholmsvraket i samband med Saltsjöns låga nivå. Saltsjön är en stor fjärd i Stockholms inlopp.

Så här beskriver VRAK – MUSEUM OF WRECKS Kastellholmsvraket:

”Kastellholmsvraket är ett spännande promenadmål. Det är nämligen ibland synligt ovanför vattenytan! När vattennivån är låg syns det 32 meter långa vraket väl, både förstäven och akterstäven står fortfarande upp. Det som syns är skrovet upp till mitten av hålskeppet, vilket är utrymmet längst ner i skeppet. Skeppet är  förvånansvärt välbevarat, trots sitt utsatta läge!”

Mer om fotografen Holger Ellgaard, vars bilder delvis illustrerar denna artikel.

Kastellholmsvraket, som troligen är från 1600-talet, har vid flera tillfällen delundersökts av marikarkeologer. Man har bland annat konstatera att vraket är kraftigt konstruerat.

Bland de arkeologiska fynden finns bland sju kanonkulor av järn, som påträffades på vrakets barbord sida. Ett durkslag, en bit tross, djurben och fragment av glaserat rödgods är andra fynd som påträffats runt vraket, men som marinarkeologerna tror ha ingått i skeppets inventarier.

Bland de konstruktionsdetaljer i vraket som marinarkeologerna har noterat, finns bland annat mastfoten för stormasten. Vid närmare undersökning visade det sig att mastfoten hade spruckit och senare (oklart när) lagats.

Analysen av de sju dendroprover som togs av stockar i vraket har inte gett någon säker datering, annat än det är från tiden efter 1621, enligt uppgift.

Exakt vilket örlogsfartyg det är fråga om är oklart, då det saknas konkreta bevis.

Det finns indicier som pekar mot att Kastellholmsvraket kan vara det danska örlogsfartyget Graa Ulv, som byggdes i Neustadt år 1645. Hon uppges varit bestyckad med 30 kanoner och var 36 meter lång och 9 meter bred. Graa Ulv erövrades av svenska flottan i samband med slaget vid Ebeltoftsviken utanför Jylland år 1659.

Enligt historiska källor rapporterades Graa Ulv som ”nersjunken” vid Kastellholmen år 1670.

Kastellholmsvraket är fyllt med sten, vilket enligt uppgift har gjorts för att sänka henne på platsen.

Så här beskriver VRAK- Museum of WRECK den stora mängden sten, samt Kastellholmsvrakets ursprung:

”Själva vraket är fyllt med sten. Det har gjorts eftersom skeppet sänkts för att vara en del i ett byggprojekt, kanske en bro som stod färdig år 1642. En annan teori är att det är vraket efter det danska skeppet Grå ulven, som svenskarna tog år 1659. Det skeppet sänktes sedan vid Kastellholmen 1670. Det har tagits flera prover på vraket, men tyvärr har ingen säker datering kunnat göras”

Fem av de femton vraken (V1, V2, V3, V4 och V5) inklusive Kastellholmsvraket i sundet, ligger på linje i riktning mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.

Det är längs samma sträcka som man har funnit rester av flera träbroar, eller ”kulturlager med träbroar” som marinarkeologerna beskriver det.

Dessa fem vrak har använts som fundament till träbrokonstruktionerna.

På en karta från 1736 (Carl Friedrich Hauswolf) är en träbro och åtskilliga skeppsvrak markerad längs den aktuella sträckan i sundet mellen norra Skeppsholmnen och nordvästra Kastellholmen.

På bottnen där Kastellholmsvraket ligger finns tjocka kulturlager. Utifrån fynden har arkeologerna daterat kulturlagrens till 1600/1700-tal, enligt VRAK- Museum of WRECK.

Enligt marinarkeologerna finns det på bottnen mängder av stockar, men även andra föremål av trä.

Längs den nuvarande kajen finns en 200 meter lång brygganläggning, som troligen är från 1600/1700-talet,registrerad i Firnlämningsregistret.

Mellan Kastellholmsvraket och kajen sticker träpålar upp genom ytan. Enligt uppgifter i Fornsök är dessa träpålar rester från hamnanläggningen. Men i ett reportage i Expressen den 28 mars 2013, säger marinarkeologerna att dessa träpålar är rester från en av de aktuella träbroar, som Kastellholmsvraket har ingått i.

Kastellholmsvraket är en del av Kungliga Nationalstadsparkens maritima kulturarv.

Redan i Äldre Västgötalagen från 1200-talet nämns Vite sten – ett gränsmärke mellan de Sydsvenska landskapen och Danmark.
Även i stadsdelen Kärrtorp i Stockholm finns en liknande gränssten, Vita sten, som på en karta från 1790-talet markerar gränsmötena mellan tre närbelägna gårdar.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Södermanland, Blekinge, Halland, Småland och Skåne. Intill Sockenvägen i stadsdelen Kärrtorp, som är en del av Skarpnäcks stadsdelsområde i södra Stockholms, står en gränssten med ovanligt namn – Vita sten. I en lantmäterikarta över Hammarby herrgård och säteri från 1792/1793 beskrivs platsen för denna gränssten (Vita sten) som följande:

”En av dem är Hwita sten. Här sluta Hammarby och Enskede ägor att gränsa mot varann och Skarpnäcks sätersgårdsägor vidtaga”

Vita sten i Kärrtorp är ett naturligt tresidigt stenblock, cirka två meter hög och med avsmalnande topp. Det är alltså fråga om ett äldre gränsmärke som markerar den plats där tre gårdar/gods ägor möttes på 1700-talet.

År 1804 beskrevs läge av Vita sten som ”Enskede rågång” – det vill säga en gränslinje mellan fastigheter.

Strax söder om Vita sten, på andra sidan av Sockenvägen, finns en bergrygg som i samma karta från 1792/1793 benämns som ”Gränsberget” – som var en del av samma gräns/rågång som Vita sten ingick i.

Det är oklart om Vita sten är ditflyttat av människohand, eller om det är ett så kallat flyttblock som den senaste inlandsisen lämnade kvar för cirka 10 000 år sedan. Mycket talar för det sistnämnda.

Vita sten i Kärrtorp ingick alltså ursprungligen i en kedja/rågång med flera gränsmärken, som för länge sedan är försvunna. Troligen försvann de i samband med exploateringen av området under 1900-talets första hälft.

Marken där stadsdelen Kärrtorp ligger tillhörde ursprungligen Hammarby gård.

Namnet på gränsstenen Vita sten i Kärrtorp har varierat genom åren.

På kartan över Stora och lilla Enskedes gård från år 1729: ”Stora stenen i Kiärr Laggen”.

Uppmätning av Hammarby gårds marker år 1792/1793: ”Whita sten”.

År 1804: ”Hvita sten”.

Enskede gård var ett storgods i Brännkyrka socken. Gården har en ganska komplicerad historia med bland annat en sammanslagning av tre mindre gårdsenheter i början av 1700-talet. Namnet Enskiæ, som anses vara Enskede gårds ursprung, nämns första gången i en köpehandling från år 1397. År 1904 köpte Stockholms stad Enskede gård.

Skarpnäcks gård, som såldes till Stockholm stad år 1922, var ett säteri och storgods i Brännkyrka socken. Säteriet går tillbaka till år 1660. Gården anses ha sitt ursprung i en medeltida by. Stadsdelen Skarpnäck har fått sitt namn från ett torp under Skarpnäcks ägor.

Hammarby var en herrgård/säteri som fram till år 1734 låg Brännkyrka socken. Det var en herrgård och säteri som år 1930 blev en del av Stockholms stad. Gårdens huvudbyggnad låg där Södra Hammarbyhamnen idag är belägen.

Vita sten i Kärttorp innehåller stora mängder av ljusa mineral, bland annat kvarts. Men stenen har även varit vitkalkat ända in på 1900-talet, enligt informationstavlan på platsen.

När traditionen med kalkning av Vita sten inleddes är oklart.

Senaste gången Vita sten i Kärrtorp vitkalkades var 2013. Det skedde på initiativ av Skarpnäcks Trädgårdsstadsförening. I samband med vitkalkningen satte Stadsmuseet upp informationsskylten på platsen.

Numera, i början av februari 2025 då Sverigereportage var på plats i Kärrtorp, var nästan all kalk borta. Buskars täckte delar av Vita sten. Endast på ena sidan finns rester av kalk kvar.

Vita/Vite sten som begrepp representerar en ålderdomlig/äldre typ av gränsmärken/råmärken. Till denna kategori hör bland annat flyttblock av varierande storlek och färg, sjöar, myrar, bäckar, bergsryggar, stenhällar och andra mer eller mindre iögonfallande naturformationer.

Så här skriver Riksantikvarieämbetet:

”Ålderdomliga typer av gränsmärken är femstenarör, en rest häll/sten med ålderdomlig inskription eller liknande, större jordfasta block eller annan naturbildning med eller utan känt namn”

En annan typ av gränsmärken, som är konstruerade av människohand, är bland annat femstenarör, enskilt (bearbetade) resta gränsstenar, stenmurar och diken.

Namnet Vita/Vite sten är inte unikt för Kärrtorp i Stockholm. Det är främst förknippat från den äldsta (fysiska) kända riksgränsen (gränsföredraget Landamäri) mellan de sydsvenska landskapen Danmark.

Denna gränsdragning mellan de Sydsvenska landskapen och Danmark nämns första gången i Äldre Västgötalagen från 1280-talet. Dock anser forskarna att denna svensk/danska riksgräns, som ursprungligen omfattade sex gränsmärken (Landamäri) är ett par hundra år äldre – från 1050-talet.

1050-talet representerar övergången mellan vikingatid och tidigmedeltid.

En av dessa sex gränsmärken, som anses markera gränsen mellan de Sydsvenska landskapen och Danmark under 1050-talet, kallas ”Hvitæ sten” – som tolkas som Vite sten. (Josef Svennung)

Den exakta lokaliseringen av de sex gränsstenarna längs gränsen från 1050, inte minst nummer fem ”Hvitæ sten”, är omdiskuterad – bland annat på grund av att det längs denna gräns finns fler ”Vita sten/Vite sten”. Sedan 1800-talet har flera platser för denna Hvitæ sten pekats ut.

Enligt Ortnamnsregistret (Institutet för språk och folkminnen) i Uppsala, finns namnet ’Vita sten” registrerat på 17 platser runt om i landet, från Södermanland (Kärrtorp), Arvika socken i Värmland och ner till Västergötland, Småland och Osby i Skåne. Notera att det handlar om ortnamn. Vita sten i Kärrtorp finns med i denna sökning, men inte Hvitæ sten/Vita sten i skånska Fagerhult.

En sökning på ”Vite sten” ger däremot träff på Hvitæ sten/Vite sten i skånska Fagerhult, men även i Dalsland.

I artikeln ”Hvitæ sten” i 1000-talets gräns mot Danmark” som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från år 1969, redogör professor (i latin och litteratur vid Uppsala Universitet) Josef Svennung kring sina teorier och sitt sökande efter Hvitæ sten/Vite sten längs den tidigmedeltida riksgränsen i de Sydsvenska landskapen.

Josef Svennung skriver:

”I vår äldsta bevarade bok på svenska, en handskrift från 1280-talet med Äldre Västgötalagen, har efter lagtexten med samma skrivarhand tillfogats en berättelse om en gränsdragning mellan det svenska och danska området, som företagits av konungarna Emund i Uppsala och Sven i Danmark…”

Beträffande”Vita/Vite stens” språkliga innebörd skriver Josef Svennung att hv i namnet Hvitæ sten bestämt talar för att färgadjektivet vit ingår i namnet. Han hänvisar till en teori om att den första delen av ”Hvitæ” innehåller det gamla verbet vita, som ursprungligen betyder: bevisa, styrka och intyga.

Vite sten skulle i så fall betyda: ”Stenen som bevisar gränsen”

Den vita/ ljusa färgen torde i så fall ha en sekundär betydelse.

Josef Svennung fortsätter:

”Ett Vita sten (med a i Vita) kan dock inte ha en verbform som förled, efter som den kräver ett – e Vite”

Slutsatsen är, enligt Josef Svennung, att ”Vite” sten är den korrekta stavningen.

1280-talet avser den äldsta kända avskriften av Äldre Västgötalagen.

Josef Svennung skriver att han lokaliserade ”Hvitæ sten” till skogsområdet strax norr om byn Healt i skånska Fagerhult. Svennung skriver att stenen är belägen intill en gammal vägsträckning – som enligt Fornsök är en 130 meter lång hålväg vid namn Vitestensvägen. Cirka 2,5 kilometer söder om den plats där Skåne, Hallands och Smålands gränser möts.

Hvitæ sten (norr om byn Healt) är en registrerad fornlämning – som består av ett rundat och flackt stenblock.

Gränsmötet mellan Skåne, Halland och Småland sker i norra delen av sjön Store sjö. Hvitæ sten uppges vara ett runt och flackt stenblock med riklig förekomst av en vit lav.

Josef Svennung fortsätter:

”Man antar att gränsdragningen (mellan Danmark och de sydsvenska landskapen reds. Anm) har ägt rum runt 1050.

Översatt till nutidssvenska står det följande i äldre Västgötalagen (äldsta kända avskriften) från 1280. Ingvar Lindqvist ”Västgötalagens litterära bilagor. Medeltida svensk småberälsekonst på poesi och prosa:

(Västgötalagens gränslista)

”Emund Slemme var konung

I Uppsala och Sven Tjugeskägg

I Danmark

De satte råmärken mellan

Sverige och Danmark.

Då nämndes:

Från Sverige

Cakaldi från Tiundaland

Bote från Fjärdhundraland

Gåse från Värmlans

Grimaldi från Östergötland

Nännir från Småland

Torsten från Västergötland;

från Danmark

Tolle från Jylland

Toti och Toki från Jylland

Gymkil från Själland

Dan från Skåne

Grimulf från Grimeton

i Halland

Dessa tolv satte sex stenar mellan

rikerna

Den första stenen står på Suntruås

den andra i Danabäck

den tredje är Kinnasten

den fjärde i Vraksnäs

den femte Vita sten

den sjätte Brömse sten mellan

mellan Blekinge och Möte”

I Skånes och Blekinges riksgräns från 1995, av lokalhistorikern Bertil Karlsjö, har författaren sökt i terrängen, samt i Dialekt – och ortnamnsregistret i Lund, efter Hvitæ sten/Vita/Vite sten och andra gränsmärken längs riksgränsen från år 1050.

Bertil Karlsjö skriver att den finns fem kända gränsmärken med namnet ”Vita/Vite sten” registrerade längs denna gräns – två längs Hallandsgränsen och tre på Blekingegränsen.

Vidare skriver Bertil Karlsjö att Josef Svennungs teori om att Hvitæ sten finns vid byn Healt, har vunnit ett ökat förtroende genom åren.

Byn Healt är alltså en av flera platser som sedan 1800-talet har pekats ut som Hvitæ stens läge.

Som gränsstenar representerar ”Vita sten/Vite sten” svårtolkade lämningar, inte minst beträffande tolkningen av den språkliga innebörden. Den allmänna tolkning, till exempel i informationstexten vid Vita sten i Kärrtorp, är att namnet på denna/dessa gränsstenar syftar på den fysiska färgen – som antingen är naturlig eller som har uppstått genom kalkning.

Dock inte sagt att alla kända gränsstenar med namnet Vite/Vite sten kan beläggas till ett tidigmedeltida ursprung; eller den språkliga innebörd, som Josef Svennung, redogör för. Det frågeställningen gäller bland annat Vita sten i Kärrtorp.

Åtskilliga av de Vita/Vite stenar i södra och mellersta delarna av landet som Sverigereportage kommit i kontakt med i samband med skrivandet av denna artikel, är präglade av mytbildning. Antingen är de av lokalhistoriska personligheter utpekade i terrängen, men inte dokumenterade i historiska kartor eller andra handlingar. Eller så är de dokumenterade i kartor, handlingar och register, men inte med säkerhet lokaliserade i terrängen.

Vita sten i Kärrtorp i södra Stockholm utmärker sig då den både är bekräftad i historiska kartor och lokaliserad i terrängen. Dock präglas den av flera obesvarade frågor.

Vita sten i Kärrtorp nämns först i kartmaterial från 1792/1793. Samma gränssten är dokumenterad år 1729, men då med namnet Stora stenen i Kiärr Laggen.

Varför samma gränssten i Kärrtorp nämns med två olika namn, med 64 års mellanrum, är oklart.

Kanske finns det runt om i bygderna flera ”Vite sten” längs ålderdomliga rågångar, som förblivit okända för den vetenskapliga forskningen, men som allt jämt lever kvar i folkminnet.

Vid fågelsjön Angarssjöängen i Vallentuna ligger den märkliga Örstaristningen.
I denna hällristning finns bland annat ett 3,6 meter långt skepp och fyra cirklar som tolkats som en hästdragen vagn.
Några meter från Örstaristningen finns en förhistorisk hålväg som enligt vissa teorier kan ha spelat en roll i tillkomsten av denna hällristning för 2 500/3 000 år sedan.

Text och foto där ingen annan nämns: Jens Flyckt

Uppland. Angarnsjöängen är ett populärt ströv- och naturområde. Under vår och sommar är sjöns översvämmade stränder förbjudna att beträda med hänsyn till det rika fågellivet. I det omkringliggande kulturlandskapet finns ett stort antal kända fornlämningar – som tidsmässigt sträcker sig från jägarstenåldern (mesolitikum) och fram till medeltid.

Sverigereportage har tidigare skrivit om de äldsta kända spåren i Vallentuna, boplatsen vid Hakunge, som är belägen en halvmil öster om Örsta:

Hakunge – spåren från de första säljägarna

Hällristningen, som mäter 10×4 meter, vid Örsta är belägen på en stor och svagt sluttande häll, med vida utsikt mot norr och den dalgång som var en liten och smal havsvik under bronsåldern.

Strax nedanför den ristade hällen utbreder sig en större platå.

I rapporten Bronsålder i Stockholms län – aktuell forskning från 2010, beskriver hällristningsexperterna Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam, Örstaristningens fyndomständigheter:

”Den ristning som blev först vetenskapligt känd inom länet är Örstaristningen i Angarns socken som uppräcktes 1890. Ristningens ovanligt utformade hästfigurer har lockat vissa arkeologer att datera den till järnåldern”

Trots storleken på hästarna och skeppen är Örstaristningen ganska svåröverskådlig för besökaren. Ristningen är ifylld med röd färg, som smälter in i den röda bergarten. Figurerna är dessutom ovanligt stora.

Längst upp på hällen syns två hästar som är vända mot varandra. Bakom den vänstra hästen finns fyra cirklar, som tolkats som en vagn, förspänd. Att hästarna står med mularna mot varandra har tolkats som en metod som “ristaren” har använt för att vika ut och tydliggöra bilden av att de egentligen står bredvid varandra. Att rista hästarna bredvid varandra är inte möjligt på det sätt de är avbildade.
Källa: Forntid i ny dager – arkeologi i Stockholmstrakten/sida 117/Sven-Gunnar Broström och Jonatan Lindström.

Trots namnet anser experterna att hällristningarna inte ristades, utan att de knackades fram.

Enligt fornlämningsregistret ska det även finnas senare upptäckta ristningar på hällen i Örsta. Det rör sig bland annat om ytterligare två skepp, men även en människofigur med utsträckta händer och med ett vapen i ena handen. Men dessa ristningar är så otydliga att de inte har kunnat upptäckas vid besiktning av hällen, enligt fornlämningsregistret.

I det intilliggande kulturlandskapet finns dessutom flera skålgropsförekomster. Vid Örsta gård står en vikingatida runsten som återupptäcktes på 1920-talet. Strax intill Örstaristningen finns även en cirka 70 meter lång hålväg.

Hålvägar är inte anlagda vägar. Förhistoriska hålvägar har bildats i lösa jordarter under lång tid, på grund av slitaget från bland annat hästhovar. Grus och sand som frigjorts av hovar har runnit iväg med regnvatten och på så sätt bildat diken med varierande bredd och djup. På många ställen, till exempel åsar, där trafiken var tät under förhistoriska perioder, finns det ofta flera hålvägar.

Sverigereportage har tidigare skrivit om förhistoriska vägar::

Landsvägens slingrande historia

Dateringen av Örstaristningen är omdebatterad. Sydsveriges hällristningar dateras i regel till yngre bronsålder, det vill säga 1 800-500 f.Kr. Men vissa forskare menar att Örstaristningen kan häröra från äldre järnålder (500 f.Kr. – 500 e.Kr.), eller från århundradet före övergångstiden (period V på arkeologspråk) mellan yngre bronsålder och äldre järnålder.

Det är de två hästarna som är avbildade mot varandra, som ligger till grund för den osäkra dateringen. Det har bland annat dragits paralleller till Häggebystenen vid Häggeby kyrka på Skoklosterhalvön i Uppland.
Källa: (Ingvar Skoog, Fornlämningar vid Hacksta o. Örsta i Garnsbygden: bronsålder, äldsta järn­ålder. Uppsats i arkeologi, Stockholms universitet. Stockholm 1983)

Häggebystenen är daterad till 500/600-talet e.K.r.

På kopian av Häggebystenen, som står vid Häggeby kyrka, finns bland annat en scen med två hästar, vända mot varandra, som tolkats som hingsthetsning.

Beträffande upptäckten av Örstaristningen skriver Ingvar Skoog skriver att den eventuellt upptäcktes redan år 1888, men att den sannolikt varit känd av lokalbefolkningen sedan 1700-talet.

Stockholms läns museum beskriver Örstaristningenpå följande sätt:

”Vid Angarnsjöängen finns den enorma Örstaristningen som föreställer två skepp och två hästar. Hällristningarna hade stor betydelse för bronsålderns människor som en viktig del i deras magiska och religiösa värld. Det är en svindlande tanke att deras magiska och religiösa riter lämnade eviga spår i landskapet”

I artikeln Vägen till andra sidan – med vagn genom bronsåldern i Mellansverige, av arkeologen Hellena Victor, resonerar författaren kring flera kultplatser från brons- och järnålder, där hålvägar och andra förhistoriska ”vägar” förekommer i direkt anslutning till gravfält och hällristningar från bronsålder och järnålder.

”Vägar i en bronsålderskontext har under senare år blivit aktualiserat och uppmärksammats exempelvis i samband med den stenlagda vägen som påträffades i samband med Öresundsundersökningarna i Skåne, men också på andra platser” skriver Hellena Victor.

År 1998 påträffade arkeologerna en cirka förhistorisk väg med hjulspår, vid Kvarnby öster om Malmö. Vägen var stenlagt och har med kol 14-metoden daterats till yngre bronsålder, men kan vara ännu äldre. Detta är den äldsta väg av sitt slag som påträffats i Skandinavien.
https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/75953b16-abab-498d-87e0-7ce8bd87a3d6

Örstaristningen är en av kultplatser i Sverige som Hellena Victor omnämner. Vagnristningen, hålvägen intill hällristningen och det intilliggande kulturlandskapets karaktär – är tecken som hon menar indikerar att Örstaristningen kan ha tillkommit i en ”vägkontext”.

”I anslutning till ristningen ligger en hålväg (RAÄ 119) som förmodligen har en mycket gammal sträckning. Fornlämningarna på åsarna på södra sidan av Angarnssjön ger indikation om vägens forna sträckning, liksom en runsten (RAÄ 118, U211) ett par hundra meter från ristningen. Det är en tjusande tanke att vagnen är ristad på platsen just på grund av vägen”

Runstenen vid Örsta gård är från slutet av vikingatiden, det vill säga från 1000-talet. Redan när runstenen ristades var Örstaristningen mycket gammal och med våra tidsmått en fornlämning.

Den har kallats för ett skolexempel på en romansk sockenkyrka från 1190-talet.
Lite har förändrats i denna kyrka av kvadhuggen sandsten under de gångna 830 åren.
För Morgan Nilsson, ordförande för Historieforum Västergötland, har Kinne-Vedum en särskild betydelse.

Text och Foto: Jens Flyckt

Västergötland. I trakten runt Kinnekulle ligger de medeltida stenkyrkorna tätt, och det har funnits ännu fler kyrkor. Kinne-Vedum kyrka rymmer många märkliga lämningar, som tillexempel en vägg ristad med medeltida runor, cirka 830 år gamla takstolar och ett altare från 1190-talet.

-Kinne-Vedum är en av många tidigmedeltida stenlyrkor vid Kinnekulle. Jag har varit i många västgöta kyrkor, men Kinne-Vedum är speciell, säger Morgan Nilsson.

Namnet Kinne-Vedum är dock från 1885, då kyrkan döptes om. Tidigare hette den enbart Vedum.

Kinne-Vedums rektangulära långhus från 1190-talet har förblivit relativt oförändrat. Många av de ingrepp som gjorts i den medeltida miljön, har återställts.

År 1736 byggdes en orgelläktare, som lär ha tagit upp halva långhuset, i Kinne-Vedum kyrka. Åren 1962-1964, då en restaurering med syfte att återställa långhusets ursprungliga (romanska) interiör, togs orgelläktaren bort.

Orgeln står numera placerad i tornets bottenplan, som fram till år 1702 bland annat användes som spannmålsmagasin

De tidigmedeltida fönsteröppningarna gjordes större på 1800-talet, men återfick sin ursprungliga (tidigmedeltida) storlek och form på 1960-talet.

1962-1964 återuppfördes även den 800 år gamla och ursprungliga triumfbågen på ursprunglig plats,, mellan långhuset och koret.

År 1913 togs altaruppsatsen, som skymde det romanska/tidigmedeltida absiden och altaret, bort.

Altaret är från slutet av 1100-talet, det vill säga stenkyrkans äldsta bebyggelsefas, står på ursprunglig plats och är orört. Det innehåller en relikgömma och är unikt i Sverige.

När man kommer in i långhuset möts man av en stor och välbevarad gravhäll, daterad 1659, på väggen. Det är gjord till minneaven delmav ätten Duvfas.

På den detaljrika hällen hällen är greve Anders Dufva, hustrun Elin Hård och sonen Bengt Dufva avbildade.

Den latinska minnestexten på gravhällen lyder:0

”Hoar under ligger begrafven den fordom velborna Anders Dufva till Böla med sin hustru velb. F.Elin Hård till Böla sampt begges son velb. Bengt Dufva. Gudh them en frögdeful uppståndelse förläne. Teres velb. till åminelse är thene sten uthuggen then 4 Martii ano Chr 1659. Cristus äst mit liff oc döden är minwinning. WAD: FEH”

Hällen, som är mycket välbevarad, låg ursprungligen i gravkorets golv.

Adelns gravhällar var inte avsedda som resta gravstenar, utan som golvhällar. De är från en tid då framstående personer begravdes under kyrkogolven, vilket ledde till att kyrkans besökare tvingades stå ut med likstanken.

Den ytterst välbevarade gravhällen, där bildhuggarens mejselhugg fortfarande är tydliga, ger en inblick hur skickligt och fint huggna dessa gravmonument, som i vanliga fall är mycket slitna, var.

Det massiva västtornet är troligen uppfört runt år 1200. Som med många andra medeltida kyrktorn har det diskuterats huruvida Kinne-Vedums torn även kan ha haft en försvarsfunktion. Ett av argumenten för denna teori är att tornet bara har en ingång, med en påtagligt smal torntrappa och dörr – vilket gjorde tornet lättare att försvars.

Takstolar i långhuset har med dendrokronologisk analys (Alf Bråten) daterats till åren 1185-1197.

Så här beskriver Götene pastorat, Svenska kyrkan, altaret:

”Den betår av finhuggna sandstensblock och täcks av en stor, hel skiva. Mitt i denna finns en rektangulär relikgömma. Altarets framsida och kortsidor har fördjupade mittpartier och de främre hörnen pryds av kolonnetter med enkla kapitäl”

Ett annat medeltida spår är den lilla runristning, några centimeter hög, som finns i putsen bredvid den medeltida dörren intill sakrestian. Ristningen är svår att upptäcka.

Kalkputsen är medeltiden och ristingen har tolkats som: ’Maria”, som i bönen Ave Maria – en av de vanligaste bönerna inom den Romersk-katolska kyrkan.

Denna bön har ett ursprung som kan spåras till 1000-talet.

Inom kyrkans värld fortsatte man att skriva med runor, långt efter att seden att resa runstenar i landskapet, hade tagit slut. Detta är anledningen till att det finns runristningar från 1300/1400-talet i byggnadsdetaljer och föremål i många medeltida kyrkomiljöer, främst på Gotland.

Runristningen i Kinne-Vedum kyrka är inte den enda av sitt slag i trakten. I närliggande Kinneveds kyrka finns flera ristningar i medeltida kalkbruk dokumenterade.

Även de ursprungliga (tidigmedeltida) taklagen över långhus och i tornet är bevarade.

Valven i långhuset slogs troligen på 1400-talet. Ursprungligen hade långhuset inget innertak och besökarna kunde se upp i taklaget, som har tretton takstolar – vars virke avverkades lokalt på 1180-talet.

Någon gång under 1300-talet fick långhuset ett platt och målat innertak av trä. Rester av detta målade, medeltida innertaket har återanvänts och använts på absidens vind.

Även klocktornet från 1200-talet har har kvar sin invändiga träkonstruktion och taklag från tiden då det byggdes.

För den vanliga besökaren är dock taklagen inte synliga, på grund av valven och låsta utrymmen.

Morgan Nilsson från Västergötland Historieforum säger att Kinne-Vedum är en av många tidigmedeltida stenkyrkor runt Kinnekulle, och att det under medeltiden fanns ännu fler kyrkor i området.

Historieforum Västergötland är en regional förening som jobbar för att bevara och lyfta fram västsvensk historia. Till skillnad mot den gamla Västgötaskolan, som präglades av lokalpatriotism, har Historieforum Västergötland en källkritisk hållning.

Så här beskriver Historieforum Västergötland sin verksamhet:

”Föreningens syfte och stadgar: Samverka med historieintresserade och grupper som vill främja och arbeta för att vår Västsvenska historia skall lyftas fram, göras mer känd och tydlig. 

Vidare inspirerar Historieforum Västergötland till ökad forskning, och verkar för att fornlämningar skyddas och bevaras i regionen. Föreningen skall vidare vara behjälpliga att forskare skall publicera sina resultat”

-Kinne-Vedum kyrka är bara en av flera tidigmedeltida maktcentra vid Kinnekulle. I närheten ligger till exempel Husaby Kyrka, där Olof Skötkonung döptes. Det är som man får man ståpäls av Kinnekulle och dess omgivande historia, säger Morgan Nilsson.

På Kinne-Vedums kyrkogård finns flera lilje- och stavstenar – rektangulära hällar av sandsten, med ett karektariska mönster (stiliserade växtmotiv) huggna i relief. Liljestenarna är avlånga och något bredare längst upp än vid basen.

Lilje/stavstenar är ett arkeologiskt och konsthistoriskt mysterium. En tolkning gör gällande att dessa ornamenterade hällar lades som lock på gravar under 1200/1300-talet. En annan teori är att dessa stenar är betydligt äldre och har haft en symbolisk kristen innebörd.

Lilje/stavstenar finns vid åtskilliga kyrkor i Västergötland, men enstaka exemplar har även påträffats i andra landskap, som Bohuslän och Dalsland. Vid Kinne-Vedum kyrka är antalet ovanligt stort.

Totalt är tretton liljestenar/stavstenar, bådeb fragment och hela stenar, kända från Kinne-Vedum kyrka.

Morgan Nilsson säger att det inte finns någon enhetlig forskning kring dessa märkliga stenhällar.

-Jag är anhängare av teorin att liljestenarna höggs i slutet vikingatiden i samband med den kristna missionen av Västergötland. Kristnandet var en revolution. Därför tror jag att makten hade en ambition att visa upp den nya tron. Det är där liljestenarna kommer in, att de restes intill de första träkyrkorna, som sedan ersattes av stenkyrkor under 1100-talet, som till exempel Kinne-Vedum, säger Morgan Nilsson.

På Kinne-Vedums kyrkogård finns dessutom två ovanligt breda liljestenar, så kallade dubbelstenar, som är sammanfogade mot varandras ryggar med cement, resta på en liten kulle.

Totalt är 401 liljestenar kända, varav 48 är dubbla. 123 stycken stavkorshällar är kända. (Anneli Nitenberg och Annan Nyqvist Thorsson, 2004),

Varför eller när dessa dubbla liljestenar har rests och sammanfogats har Sverigereportage inte lyckats få fram. I detta märkliga arrangemang finns även en kantsten/rest häll nedanför kullen i linje med de dubbla liljestenarna. Men det är med stor sannolikt en konstruktion från 1800-talet.

Cementet indikerar dock att det är av relativt sent datum.

-Sandstenen som liljestenarna och stavkorshällarna tillverkades av bröts vid intilliggande Kinnekulle – det är samma område där det tidiga kristnandet och Sveriges äldsta stift tog form, säger Morgan Nilsson.

De ansågs skydda spädbarn från blodsugande vättar.
Cigarrformade fossiler från en sedan länge utdöd bläckfisk har sedan antikens dagar ansetts ha magiska och skyddande egenskaper.
Sveriges kanske äldsta belägg för att människor har samlat dessa fossiler, så kallade vätteljus, kommer från det vikingatida Sigtuna stad i Uppland.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyck
Foto: Privat
Foto: Jönköpings Läns Museum

Namnet Vätteljus kommer från Sydsvensk folktro och syftar på de cigarrformade, cirka 8 centimeter långa, fossiler från sedan länge utdöda bläckfisksläktena Belamites och Belemnitella. Man trodde att vättarna använde dessa stenar (fossiler) som ljus när de tog sig upp till jordytan om nätterna, för att leka och dansa.

Belemiter (Vätteljus) dog ut för cirka 65 miljoner år sedan. Till skillnad mot andra fossiler, som förekommer i kalksten, påträffas belemiter löst i vissa jordar, bland annat i Skåne.

I verket Läkemedels namn från 1918 beskrivs Belemiter (Vätteljus) med följande rader:

”Belamiterna hade ett inre skall, sammansatt av flera delar, av vilka blott en, så kallad rostrum eller sprötet, finnes kvar. Detta utgöres av en solid kalkkropp, grågul eller gulbrun, omkring 8 centimeter lång och nästan cylindrisk. I den övre ändan är den trattlikt fördjupad och mot den andra avsmalnande, så att formen i någon mån liknar en cigarr, men även en gammaldags pil, grek. bélemnon, varav dess grekiska namn belemnites”

Inom allmogen i framför allt Sydsverige fanns det en tro att vättarna kunde suga livet ur sovande spädbarn. Men ett vätteljus bland sängkläderna skyddade barnet. Odöpta barn var särskilt utsatta.

Men även i andra länder i Europa har vätteljusen, under andra namn, använts inom folktro och folkmedicin.

Vättar är enligt svensk folktro underjordiska varelser som i regel är osynliga för människan. De bor i marken eller under eller i närheten av gårdar. Även vägrenar omnämns som deras boplatser.
Vättar som begrepp är brett och inte enbart förknippade med Sverige.
Vättar förekommer i fornnordisk mytologi, som bland annat asagudar och jättar.
I Sverige förknippas vätten med gråklädda små varelser, som man skulle behandla väl. Annats kunde det sluta illa.
I Islands riksvapen finns fyra avbildade vättar: en örn, en tjur, en drake och en bergsjätte.

Andra namn på vätteljus är Havsljus och Idafinger. Det sistnämnda syftar på berget Ida på Kreta. Belamiter tilldrog sig tidigt uppmärksamhet, dels pågrund av sin form, men även för att de påträffas löst i jorden, till skillnad mot många andra fossiler som är bundna till kalksten.

Den romerska naturfilosofen och författaren Plinus den äldre (23-70 e.Kr) kallade dessa fossiler för Losten, som man trodde uppstod när lodjurets urin rann ner i jorden. Även lostenen ansågs besitta magiska krafter, som bland annat var vätskedrivande och som bot mot njursten.

Losten tycks enligt vissa historiska källor även ha förekommit som begrepp i Sverige. I Carl von Linnés verk Materia Medica från 1749, nämner han att ”Loosteen” kommit ur bruk, men att den ibland efterfrågas i föreskrifter (Farmakopé) om läkemedelstillverkning.

Vätteljusens form och att de påträffas lösa i jorden, gjorde att man inom folktron även tolkade dessa fossiler som rester av blixtnedslag, eller förstenade blixtar.

Vätteljuset har i Skåne även kallats för åsksten. I och med att man trodde att blixten aldrig slog ner på samma plats två gånger (vilket inte stämmer) uppfattades vätteljusen som ett skydd mot blixten.
Möjligen finns det en anknytning till allmogens kult kring åskviggar, det vill säga förhistoriska stenredskap som yxor, som folk hittade i jorden och som lades i husgrunder som skydd mot blixtnedslag.

Det tycks öven förekommit en uppfattning om att vätteljusen hade regnat ner från himmeln.

De flesta som går på en strand med fossiler kan inte motstå att ta upp och titta på dessa förstelnade delar från djur och andra organismer som levde på jorden för tiotals miljoner år sedan. Även forntidens människor hittade och förundrades av fossiler, men då trodde man att fossiler kom från bland annat monster och hade magiska egenskaper.

I till exempel gamla Grekland kopplade man fossiler som rester från hjältar i mytologin. Från andra håll ansåg man att större fossil kom från drakar.

Dinosaurier var ett okänt begrepp och så även de tropiska korallrev kom att bilda till exempel Gotlands och Ölands berggrunder.

Redan på 1400-talet hade Leonardo da Vinci (1452-1519) publicerat en banbrytande teori om att fossiler var rester av utdöda organismer.

När Carl von Linné besökte Gotland år 1741 och vandrade omkring på fossilrika kalkstensstränder, trodde han att fossilerna var levande koraller som stormar kastade upp på stränderna. Linné utgick från kyrkan lära om att skapelsen var 8 000 år gammal. Han kunde därför inte ana att fossilerna var 40 miljoner år gamla och rester från ett tropiskt hav.

Det skulle dröja fram till år 1812, då den franska zoologen Georges Cuvier (1769-1839), slog fast att fossiler hade ett ursprung i levande djur ock växter, från att fossil var hade man ingen aning om vad fossiler egentligen var.

Från Sigtuna stad i Uppland finns fynd som tyder på att det bodde en fossilsamlare i staden i slutet av vikingatiden. Inom ett begränsat område, ett senvikingatida hus, i kvarteret Trädgårdsmästaren, hittade arkeologerna 49 fossiler inom en begränsad yta. Dessa fossiler förekommer inte i Upplands berggrund, utan måste ha förts till staden från andra landskap. I denna samling finns ett antal vätteljus.

I uppsatsen Senvikingatida fossilsamlare i kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna skriver geologen Peter Kresten om fyndet.

”Det är uppenbart att fossilfynden från kvarteret Trädgårdsmästaren ursprungligen kommer från ett ganska stort geografiskt område. Gotland, Öland, Dalarna och Skåne/Danmark verkar vara säkerställda, liksom istransporterde block från södra Bottenhavet. Möjliga källområden är Öster- Västergötland, men även mer avlägsna platser som Estland och södra England kan inte uteslutas” skriver Peter Kresten.

Vad belemiterna/vätteljusen hade för roll i det senvikingatida samhället är inte känt. Men både tidigare (i Europa)och senare i historien finns det som sagt belägg att de att spela en roll inom folkmedicinen och folktro.

Än idag finns det ett intresse för vätteljus, men inte som skydd mot vättar. Vätteljusen dyker ofta upp på mineralmässor och säljsajter på nätet. De har även letat sig in i nyschamanismen, som magiska föremål.

Ett exempel är Kristallakademin som på sin FB-sida skriver:

”Använd belemniter när du behöver extra magi till nåt, till exempel när du aktiverar ett kristallnät, eller meditera inomhus med en belemnit när det åskar för att dra lite av den explosiva energin till dig själv”

Vid Bredäng i Stockholm lär skalden Carl Michael Bellman gömt sig undan från sina fordringsägare – bland flyttblock på en vacker udde intill Mälarens strand.
Om detta med Bellman stämmer är högst oklart, men för cirka 10 000 år sedan bildade naturen denna samling monumentala flyttblock som bär skaldens namn.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Vid Mälarens strand nedanför tätorten Bredäng i Stockholms stad står ett av naturens märkliga formationer. Intill stranden sträcker sig flera stora flyttblock, som transporterades dit av den senaste inlandsisen för cirka 10 000 år sedan, upp mot skyn. Två av blocken lutar på högkant mot varandra och bildar en mindre sal, grotta eller gång.

Det är inte ovanligt att stora flyttblock förknippas med myter, folktro och traditioner. Runt om i landet finns åtskilliga stenblock med traditioner.

I alla tider och i många altrakter har dessa gigantiska naturformationer av sten gett upphov till fantastiska myter och berättelser. Hit hör de så kallade jättekasten, stora flyttblock som troll och jättar fordom skall ha kastat mot kyrkor, för att tysta de ringande kyrkklockorna.

Sverigereportage har tidigare om flera sådana flyttblock.

Markdals märkliga kyrka

Heliga Birgittas flyttblock

Bellmans stenar/grotta förknippas även med en annan sägen/saga. Den handlar om ett brudpar som för 10 000 år sedan, kort efter att inlandsisen hade smält, reste stenblocken till deras första bostad.

Bellmans stenar/grotta finns avbildad på en karta från 1837. Då var Bellmans stenar en del av den engelska park som sjöofficeren och tecknaren Carl Fredric Coyet (1768-1857) lät anlägga i området under 1800-talets första del.

Det var där, under romantiken under 1800-talets första hälft, som dessa flyttblock blev mer än en naturformation.

Under romantiken drabbades åtskilliga slotts- och godsägare av ett stort nationalromantiskt forntidsintresse. Det var långt ifrån källkritisk forskning, utan ett samlande av artefakter, fornlämningar och hjältesagor. Fanns det inga runstenar eller andra fornlämningar att flytta, anlades grekiska tempel, ermitgrottor och liknande i de engelska parkerna. Fanns det ingen spännande myt, då hittade man på.

I Bellmans grotta finns naturliga håligheter där någon tycks ha täppt för med stenar, troligen för att förstärka intrycket av en grotta.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Rosersbergs slotts engelska park, fågelvägen cirka 30 kilometer norr om Bellmans stenar, där bland annat ett grotta byggdes intill Mälarens strand.

Falsk forntid vid Rosersberg slitt

Om Bellman någonsin gömde sig bland flyttblocken nedanför Bredäng är högst oklart. Berättelsen om paret som byggde grottan efter istiden är lättare att avfärda.

Kunskapen om att jorden haft nerisningar/istider tog sin början på 1800-talet, då teorin om att Skandinavien hade varit nerisad lades fram. Flera forskare förknippas med dessa teorier, bland annat det svenska naturvetaren och arkeologen Sven Nilsson (1787-1883).

Det var den amerikansk/Schweiziska naturvetaren Louis Agassiz (1807 -1873 ), som efter sina banbrytande undersökningar av Alpernas glaciärer, år 1840 lade fram en teori om att glaciärerna hade varit större och täckt norra jordklotet.

Men även den svenska gruvteknikern Daniel Tilas (1712-1772), som år 1742 lade fram teorin om att stora isflak kunde ha transporterat flyttblock långa sträckor, måste även nämnas.

Begreppet istid kan alltså spåras till 1800-talet.

Även om berättartraditionen om Bellman (troligen) och det äkta paret för 10 000 år sedan kan knytas till 1800-talet och den engelska parken, så är det en intressant och relativt okänd plats, i alla fall fall utanför Stockholm. Relativt lite är skrivet om dessa flyttblock.

En detalj som som inte är omnämnd och som de flesta besökare missar, är en anonym liten ristning långt upp på ett av flyttblockens vertikala väggar. Där är årtalet 1932 och någon form av symbol, kanske ett hjärta eller initialer, ristat i berget.

Kanske är ristningen en kärleksförklaring, eller en signatur från någon som besökte Bellmans grotta för 92 år sedan.