Det byggdes i väglöst land år 1969.
Som många andra jakttorn är denna skapelse byggd av och takplåtar och spillvirke, som för länge sedan var utrangerat och skulle kastas.
Det här är en värld som präglas av dåtid och gamla jakttraditioner.
Text och foto: Jens Flyckt
På golvmattan, som en gång i tiden var röd, ligger tomhylsor, blekt godispapper, kapsyler och småbitar av skumgummi som mössen bitit loss från madrassen. Där inne är det tillräckligt högt för att stå upprätt. Av sängen, som består av en brädbotten och rester av en madrass, är det inte mycket kvar av.
innebär skottriktningarna numera inte längre är säkra – efter 60 år.
Det är en i högsta grad märklig byggnad – ett jakttorn med väggar, tak och säng, byggd på en plattform mellan fyra träd – fem meter över marknivån. Delar av konstruktionen består av en byggnadsställning.
Det är en konstruktion som skulle få vilken hemmafixare eller snickare som helst att skaka på huvudet och springa därifrån. Det har lappats, stöttats och lagats i över 50 år. Ingenting är rakt. Ovanför dörren, av en grånad plywood, letar sig dagsljuset in via en smal springa.
När det blåser eller blir riktigt kalla finns det fönster av plexiglas att sätta för öppningarna.
Denna byggnad är inte tänkt som ett gulligt sommarnöje. Allt i konstruktionen handlar om jakt och så optimala skutställningar och skjutgator som möjligt. Den västra och norra långsidan har en halvmeter hög öppning, för att underlätta skott mot vilt som rör på sig.
Från detta jakttorn har det skjutits så mycket vilt att ingen lägre räknar. Det rör sig om flera hundra vildsvin, vissa riktigt stora. Det har även skjutits ett stort antal älgar.
Några av vildsvinen som skjutits från kojan har vägt över 160 kilo.
Trots sitt udda utseende har det varit ett stabilt bygge, som stått upprätt när stormar som Alfrida har fält närliggande skog.
Ett jakttorn eller jaktkoja är ett jaktpass – en väl vald plats i terrängen där viltet rör sig. Ett pass kan även vara ett stenblock på ett hygge, en lastpall som ramats in med några reglar intill en skogsväg eller en liten koja på marken eller i trädhöjd. Många jaktpass står på platser naturen, där viltet har sina vandringsvägar sedan urminnes tider, och där jägare har jagat i tusentals år.
Det finns tusentals liknande jaktrelaterade byggen/jaktpass runt om i svenska skogar. De är ofta belägna på ensligt belägna åsryggar, solbelysta gläntor, enskilda skogsbilvägar med rostiga bommar och sjöstränder. Även om folk har jagat från enkla kojor och andra gömslen i flera hundra år, kanske ännu längre tillbaka i tiden, är jaktkojans historia till stor del oskriven.
Bland jaktfolk är de ensliga jakttornen en välkänd värld. Ännu i vår digitala tid finns det traditioner som är främmande för dem som inte jagar, men välkända bland jägare. Mycket av det gamla inom allmogejakt nertecknas inte, utan förs vidare med lokala, muntliga berättartraditioner. Så har det varit länge.
Ett bevis på denna berättartradition är namnet på jaktkojor, jakttorn och andra jaktpass. Dessa namn är ofta uttryck för den muntliga berättartradition som i högsta grad lever i många marker och jaktlag. För utomstående är dessa namn ofta obegripliga. ”Vita passet”, ”Blötarslet”, ”Tommy-tornet”, ”Björndräparen”, ”Kärret”, ”Storstena”, Kråk-Johan” och ”Palatset” är exempel på passnamn som undertecknad känner till.
Dessa namn är särskilt närvarande på jaktmarker med lång kontinuitet, till exempel en by eller en släkts marker, där jakträtten gått i arv under lång tid. Jakttorn och andra pass har ofta namn efter de personer som anlade dem. Även om dessa jägare gick bort för 60-70 år sedan, lever namnen kvar.
Namnen på jakttorn och andra jaktpass beskriver även händelser och hur naturen såg ut på platsen, när de anlades.
Passnamnen blir på så sätt en förbindelse, mellan dem som jagade på markerna för länge sedan, och dem som jagar nu.
Jaktkojan i detta reportage byggdes år 1969, men troligen fanns det då redan en enklare koja eller jakttorn på platsen. Tidigare hade den nuvarande kojan efter sin byggherre, men heter nu ”Kärret”, efter ett sedan länge försvunnet kärr.
Egentligen är det inte originaltornet från1969. Genom åren har det skarvats, lappats, lagats och förändrat. Men i grunden är det samma konstruktion där även delar av en byggställning ingår.
På marken nedanför tornet syns fortfarande rester av den stege av trä, som kasserades och ersattes av en kabelstege, för länge sedan. Lyfter man på mossan kommer det fram sneda spikar och rostiga beslag.
Kojan byggdes i en sluttning, cirka fem meter upp i luften, som en plattform mellan fyra trädstammar. En nackdel med att bygga högt upp i fullvuxna träd är att det vajar kraftigt vid blåst. För ett par årtionden senare sågades därför träden av i höjd med kojans tak, för att mildra vajandet.
Detta ingrepp har med tiden orsakat röta i de uppbärande trädstammarna. Samtidigt har myror byggt en stor stack under kojan och underminerat trädrötterna. Nu gungar både stammar och tornet kraftigt, bara man ställer sig upp i den.
Undertecknads koppling till denna jakttorn är endast 11 år, vilket i jaktkretsar är en kort tid. Men även jag har suttit där uppe och lyssnat i höstmörkret, då det är så mörkt att man inte ser handen framför sig.
Även jag har legat i sovsäck på sängen under vinternätter, medan grankvistarna rispar mot plåttaket, och vaknat av att temperaturen sjunkit till minus 10 grader.
Även jag har nattetid klättrat ner från tornet, via en avsats av några brädendar, och sedan sökt med ena handen efter frostbitna stegen – i skenet från pannlampan.
Även jag har suttit där i värmen och hört tranorna ropa och haft svartmesar och tofsmesar på 30 centimeters avstånd, då de landat i öppningen utan att se mig.
När detta jakttorn byggdes var det i en avlägsen plats där få personer. Då var det långt till närmaste bebyggelse. Sedan dess är det mycket som har förändrats. Av älgstammen återstår endast spillror.
Under jakttornets livstid har generationer med omgivande skog passerat. Skogen har vuxit upp, avverkats och växer nu åter upp.
Men med åren har bebyggelsen kommit närmare. Det som en gång var ett folktomt område, med undantag från jägare och svampplockare, är nu ganska hårdexploaterat, både med bebyggelse och av det rörliga friluftslivet.
Av säkerhetsskäl går det inte att bygga en ny jakttorn på platsen där den gamla står, då skottriktningen inte längre är helt säker. Markägaren har därför byggt ett ny och högt beläget jakttorn, med väggar, tak, med en annan skjutriktning. Nu är det inte rivningsvirke och rostiga takplåtar som används, utan nytt virke som sågats vid den lokala sågen,moch som körts ut till platsen med fyrhjuling.
Från den nya jakttornet kan man mellan tallarna skymta ”Kärret”, som antagligen kommer stå öde några år till glädje för småfåglar, möss och insekter, innan rötan och vinden välter det.
En höstdag 2024 plockade jag ur mina personliga tillhörigheter ur den gamla jakttornet. Oktobereftermiddagen var varm ochnågra talgoxar hoppade runt i grenverket utanför. Mycket av det som finns i denna rangliga och till det yttre mycken amskränliga jaktkoja, går inte att ta med. Det sitter i väggarna.
Med stor försiktighet stängde jag dörren och klättrar ner för stegen en sista gång, samtidigt som ropet från en spillkråka ekade i fjärran.
Sverigereportage 