På Visingsös sydöstra udde ligger Näs borgruin. Platsen var under flera hundra år ett medeltida maktcentrum och residens för kungamakten.
Idag är ruinen med sin vida utsikt över Vättern ett populärt turistmål. Men under medeltiden var platsen präglad av maktkamper och död.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Småland. Ruinen efter borgen i Näs räknas som en av Sveriges äldsta stenbyggnader utan kyrklig koppling. Den dateras 1100-talets första hälft, enligt Jönköpings läns museum.
Eventuellt uppfördes borgen tav Sverker den äldre (1100-1156) under 1100-talets första hälft, eller möjligen av hans son Karl Sverkersson (1130-tal till 1167) under 1100-talets andra hälft.

Näs är på många sätt en ruin över den maktkamp som rasade under tidig medeltid, mellan den Sverkerska ätten och den Erikska ätten från Västergötland – långt innan Sverige som nation fanns. Detta var en brutal tid då kungar levde farligt. Till skillnad mot senare tids regenter, som väljs, tog man då konung.

Så här beskriver Jönköpings läns museum konflikten, vilken till sist ödelade borgen i Näs:

”Stridande parter var den Sverkerska ätten från Östergötland och den Erikska ätten från Västergötland. Under 1100- och 1200-talen ”turades” de om att vara i maktställning och använde borgen som residens vid särskilda tillfällen. Flera av landets kungar dog också på ön: Karl Sverkersson 1167, Erik Knutsson 1216 och Sverker den yngre 1222. Även Magnus Birgersson) Ladulås dog här och han blev den siste kungen på borgen. Efter hans död 1290 bröt inbördeskrig ut mellan hans söner och det var i samband med striderna år 1318 som borgen anfölls och förstördes”

Karl Sverkersson mördades av år 1167 vid Stigby i närheten av Näs.

Flertalet av de medeltida kungar som dog på Näs blev inte ihjälslagna, utan dog av sjukdom.

Lämningarna vittnar om att borgen bestod av två torn – ett rektangulärt och ett runt. Mellan tornen finns en mur som är en del av en stenbyggnad. De kvadratiska hålen i väggen är uttag bjälklagen den försvunna övervåningens golv. Vad som är bevarat är borgens hårt restaurerade och förstärkta bottennivåer.

En bild från 1907 ger en inblick i varför man gjorde så stora ingrepp, som förstärkningar och rekonstruktioner av murar. I slänten ner mot stranden ligger stora mängder stenblock, kalkbruk och annat material som lossnat från borgen. Och delar av tornen är hänger fritt i luften.

Stora delar av den plattå som borgen anlades på har alltså försvunnit/spolats bort av Vätterns vågor genom århundradena. Anläggningen har varit betydligt större. Men hur mycket större är inte känt. Arkeologerna har till exempel letat efter en eventuell vallgrav, men inte hittat någon.

Hur borgen vid Näs såg ut under sina glansdagar är inte heller känt. Arkeologiska undersökningar har skett vid tre tillfällen: åren 1907, 1911 och 2003. Men fortfarande ruvar Näs på mycket av sin historia.

Resultaten från senare tids arkeologiska undersökningarna av Näs visar att det i marken strax norr om ruinen finns ett 60X35 meter stort område med kulturlager och bebyggelselämningar. I provrutor har bland annat djurben, keramik, hästskosömmar, delar från från en armbortstpil och järnringar som används i ringbrynjor påträffats. Träkol från tre härdar i området har daterats med C14 till den tidigare delen av medeltiden.

I vattnet utanför ruiner hittade marinarkeologer en 40 meter lång bryggkonstruktion. Den består av timmerkistor som fyllts med sten. Enligt resultatet från dendrodatering av stockarna är konstruktionen medeltida. Konstruktionen är omnämnd på 1700-talet och beskrevs då som bryggor som båtar och skepp en gång lade till vid.

Från vattnet utanför ruinen har dykare även hittat flera föremål. Ett exempel är en liten medeltida statyett av brons, som föreställer en ryttare till häst. Statyetten förvaras hos Jönköpings läns museum.

Ett annat exempel är ett järnföremål som tros vara ett ämnesjärn för smide.

Även en guldring har hittats på bottnen.

Borgen vid Näs nämns i tre medeltida skrifter, bland annat i den isländska sagolitteraturen. Ett exempel är Rimbegla från 1100-talet. Där beskrivs Näs som den mäktigaste borgen i riket.

”Så kommer Visingsö (Visnisey) och dess ansenliga slott, där kungen förvarar sina dyrbarheter, och är den starkaste punkten i riket”

Sista gången Näs nämns i skrift är år 1318, då Kung Birger Magnusson ska ha pantsatt Visingsö och Näs till Danskarna.
Efter sin fars (Magnus Ladulås) död år 1290 drogs Birger in i en skoningslös fejd med sina bröder (hertigarna Erik och Valdemar); vilket år 1306 resulterade i att Birger blev inlåst av sina bröder i Håtuna kungsgård i Uppland. Detta ledde i sin tur till Nyköpings gästabud år 1317, då Birger låste in sina bröder i Nyköpingshus, där Erik och Valdemar dog 1318. Händelserna har gått till historien som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Efter Birgers dåd mot sina bröder utbröt uppror och stridigheter, som beskrivits som inbördeskrig, ut. Det var troligen i samband med dessa uppror år 1318 som Näs borg belägrades, brändes och förstördes.

Näs är sedan medeltiden i statlig ägo. Sedan 2015 förvaltar Statens fastighetsverk platsen.

”Efter Nyköpings gästabud 1317, då Birger lät fängsla och svälta ihjäl sina bröder, utbröt ett uppror i landet. Under dessa oroligheter förstördes borgen på Visingsö men de kungliga egendomarna stannade kvar i kronans ägo” skriver Statens Fastighetsverk.

Mycket av kunskapen om Näs kungsborg bygger på gamla traditioner, sägner och legender.
Det är till exempel oklart vem som lät bygga borgen, exakt när den byggdes, hur den såg ut och hur hög den var.

Sägnerna nämner dessutom ytterligare en borg på Visingsö – Borga slott. Denna anläggning ska enligt sägnen/sagan (om Kettil Runske och Gilbert) ha legat på öns norra sida – vid Borga sten. Enligt sägnen ska Borga ha spolats bort av Vättern för länge sedan.

Kettil Ruske nämns första gången i Olaus Magnus verk, Historia om de nordiska folken, från år 1555. Kettil var enligt sägnen en forntida trollkarl som stal tre runkavlar från asaguden Oden.

Att det inte funnits en trollkarl som stal från Oden är självklart. Men sägnen om Borga slott, vilken innebär att det skulle ha funnits två samtida kungaborgar under tidig medeltid på Visingsö, har levt kvar till våra dagar. Idag har Borgas existens avvisas dock av den etablerade forskningen, inte minst för att den inte nämns någon annanstans i skriftliga källor. Det finns inte heller några synliga spår av någon borg på Visingsös norra udde.

Men i början av 1900-talet fanns det frågeställningar om Borga slott hade existerat, vilken av borgarna på ön som i så fall hade varit kungsborg – eller om det suttit två kungar i varsin borg på Visingsö.

Oavsett vem som lät uppföra Näs är det en mycket gammal stenbyggnad/ruin, den äldsta av sitt slag i Sverige. Den uppfördes i en våldsam brytningstid där vikingatiden nyligen (cirka 100 år tidigare) hade övergått till medeltid.

Kanske är det denna historiska osäkerhet, ruinens höga åldern, kungliga illdåd och ruinens sagolika läge som gör borgen på Näs så spännande. Detta trots att stora delar av ruinen består av betong från 1900-talet och att den kunskap vi har om Näs till stor del bygger på sägner.

Vid Runsa några par mil norr om Stockholm finns en ovanlig fornborg som tros ha varit stormannagård. Där finns även en förmodad forntida hamnanläggning och två skeppssättningar – varav den ena anses vara en av landets största.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland. Resterna av Runsa fornborg ligger på en 30 meter hög bergshöjd, med en stor plattå, intill Mälaren. Längst ut på fornborgens västra klipphällar, som stupar ner mot Mälarens strand, har man en hissnande vacker utsikt mot Sigtunafjärden och Sigtuna stad i fjärran. Detta är historiska vatten och Runsa fornborg en plats där de mänskliga spåren går tillbaka till bronsåldern.

Vattnet nedanför borgen, som till stor del utgörs av Skarven och Sigtunafjärden, är en förhistorisk/historisk vattenväg mellan Uppsala och Östersjön – med bland annat Fornsigtuna, Sigtuna, Helgö och Birka/Hovgården längs vattenvägen.

Den norska skalden Valgarðr á Velli skrev i mitten av 1000-talet följande dikt, som skildrar den norska kungen Harald Hårdrådes färd från Gårdarike till Norge, via Sigtuna.

”Mångbeprövade hövding, du styrde
käckt genom hårda stormen; skeppen
satte i böljorna; men när sjögången
lättade, såg du Sigtuna”

Citatet är hämtat ur ”Sigtuna i myt och verklighet – de språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia” av Jan Paul Strid, som ingår i publikationen ”Avstamp för en ny Sigtunaforskning” från 1989 (Sigtuna museum).

Fornborgen har undersökts i flera omgångar. Den beskrivs som en höjdboplats och befäst stormannagård som anlades någon gång i slutet av 300-talet och början av 400-talet – det vill säga folkvandringstid.

Den första arkeologiska undersökningen av borgen skedde år 1902. Den genomfördes av arkeologen Oscar Almgren och prins Gustaf Adolf. Länge trodde man att borgen och dess bebyggelselämningar var vikingatida och att den var en del i Sigtuna stads försvar. Detta motbevisades i samband med arkeologen Michael Olaussons undersökningar i början av 1990-talet.

De arkeologiska undersökningarna har även visat att det fanns en bebyggelse av okänd omfattning och karaktär på Runsa redan under yngre bronsåldern, alltså långt innan de tjocka stenmurarna började uppföras runt bergplattån.

Runsa ligger monumentalt högt i landskapet. Den har dubbla (tjocka) stenmurar. Den innersta muren är 310 meter lång, enligt Riksantikvarieämbetet.

Om Runsas placering i landskapet skriver arkeologen Michael Olausson:

”Runsa placerades svårtillgängligt och långt ifrån samtida bebyggelse under folkvandringstid. Därmed skiljer sig platsen markant från det lilla vi vet om andra folkvandringstida elitmiljöer i lan-det, och inte minst de från Vendeltid”

Vidare skriver han:

”Slår vi en halvcirkel på 15 kilometer mot norr, öster och söder med Runsa som fokus, finner vi en av södra Upplands rikaste och mest omfattande järnåldersbygder, som förutom de redan nämnda även omfattar Odensala, Husby-Ärlinghundra, Norrsunda, Skånela, Täby, Sollentuna, Järfälla och Spånga socknar”

Michael Olausson (1948-2019) var professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han disputerade år 1995 med: ”Det inneslutna rummet: om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse”
Forskningen kring Runsa fornborg blev något av hans livsverk.

Under de senaste årtiondena har det skett flera forskningsundersökningar av Runsa fornborg. Arkeologerna har undersökt flera hus innanför murarna, bland annat en hallbyggnad (30×10 meter) som bränts och byggts upp i omgångar. Minst åtta hus tror man det har det funnits inne i borgen. Borgen har varaktigt varit i drift under hela folkvandringstiden – cirka 300 år.

Idag ligger borgen på en hög udde. Vattnet intill Runsa fornborgs nordöstra sida heter Rosersbergsviken, som är en del av Skarven. Några hundra meter nordöst från borgen, fågelvägen, är Rosersberg slott beläget på andra sidan av Rosersbergsviken.

Nedanför Runsas östra stup vid stranden intill (Lilla Borgviken, som är en del av Rosersbergsviken) och på jordbruksmarken cirka 120 meter utanför de södra murarna, har arkeologerna hittat svårtolkade lämningar av vad som kan vara ett hamnområde med hamnlämning.
Upptäckten gjordes i samband med nedgrävningen av en telekabel. Fynden som tyder på ett hamnområde är bland annat ett halvmeter djupt jordskikt, en stock (daterad till 1400-talet) från en förmodad brygglämning och en stock som tolkas som en stockbåt – daterad till vendeltid.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – år 0
Romersk järnålder 0-370 e.Kr.
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr”
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 e.Kr.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

Cirka 180 meter söder om hamnanläggningen, eller 250 meter sydöst om Runsa fornborgs södra murar, ligger Runsaskeppet.

Runsaskeppet är en stor skeppssättning. Det finns tre olika uppgifter om dess längd. Upplands Väsby kommun anger 56 meter. Enligt Fornlämningsregistret är skeppssättningen 53 meter, medan Michael Olausson skriver att den är 43 meter.

Det skiljer alltså 13 meter i längd i de olika beskrivningarna.

Vad denna skillnad, rent matematiskt, beror på har Sverigereportage inte med säkerhet kunna fastslå. Kanske har det att göra med att den nordöstra delen har en rest stävsten, medan den motsvarande sidan (syd/västra) inte har det, och att det längdmässigt finns ett tolkningsutrymme i den syd/västra stäven.

Däremot verkar alla vara överens om att skeppssättningen är 16 meter bred.

Strax sydöst om den stora skeppssättningen finns en mindre, skadad skeppssättning. Den sistnämnda är enligt uppgift cirka 37 meter lång och 9 meter bred. Den mindre är mycket svår att se på grund av tät sly och annan vegetation.

Skeppssättningarna ligger i anslutning till ett gravfält med bland annat 33 stensättningar.

Idag är platsen till stor del igenvuxen. Men för cirka tjugo år sedan var platsen betydligt mer öppen och den stora skeppssättningen framträdde på ett helt annat sätt i landskapet. Utifrån sin storlek och kontext i det omkringliggande kulturlandskapet, kan man med ganska stor säkerhet i alla fall fastslå att Runsaskeppet är Sveriges mest igenväxta skeppssättning.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar som i regel är gravar från järnåldern. Sverigereportage har tidigare skrivit om gotländska skeppssättningar, en text som även berör skeppssättningar ur ett bredare perspektiv.

Gannarve – skeppssättning från bronsåldern

Det finns en bild på Runsaskeppet som togs av en okänd fotograf i början av 1900-talet. Platsen är då öppen. Skeppssättningen framträder med en monumental skepnad och man kan ana omkringliggande gravar på den suddiga bilden.

Kopplingen mellan fornborgen och gravfältet med dess skeppssättningar har länge varit en omdebatterad fråga. Michael Olausson menade att gravfältet är knutet till personerna bakom borgen. Den stora skeppssättningen, som är en grav, är inte undersökt.

Runsa fornborg och skeppssättningen har länge varit populära besöksmål – vilket söndertrampade stigar vittnar om. Åtskilliga besökare har förvånats över att det är 800 meter till närmaste parkering; och inte minst hur brant och svårklättrad den södra ingången till fornborgen är.

Runsa fornborg är en svårtillgänglig plats och så har det alltid varit.

I Forsmarks bruks engelska park finns ett märkligt stenblock – en klangsten som ljuder när man knackar på den.
Klangstenar kallas även för sångstenar och är ett arkeologiskt mysterium.
I likhet med många andra klangstenar har den i Forsmark skålgropar.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland. Forsmarks bruks engelska park betraktas som en av Sveriges vackraste platser. Klangstenen som finns på ett bergsparti i närheten av det gamla fågelhuset, är en relativt okänd sevärdhet.

Den arkeologiska forskningen kring klangstenar är ung. Vad dessa stenblock, som relativt ofta har skålgropar, hade för betydelse för forntidens människor är en arkeologisk gåta. Under senare år har dock arkeologerna fått en viss inblick i dessa stenblocks ursprung.

Alla stenblock med skålgropar är inte klangstenar. Alla klangstenar har inte skålgropar. Skålgrop är en vanligt förekommande hällristning.

Namnet klangsten kommer från det ljud som uppstår då man slår med en mindre sten, gren, slägga eller annat hårt föremål på stenen. Beroende var på stenen man slår uppstår olika toner.

Någon tydlig vetenskaplig beskrivning av begreppet klangsten finns inte.

”Benämningen klangsten har ingen entydig väldefinierad förklaring, fenomenet är fortfarande för okänt för det” skriver Maja Hultman i sin C-uppsats Ljud i landskapet – ”Akustikarkeologi och öländska klangstenar”.

Klangstenarna förekommer ofta på berg. Men de kan även stå på mindre stenar, i regel tre eller fyra stycken. I det sistnämnda fallet finns ofta ett decimeterstort hålrum mellan klangstenen och marken. Men alla flyttblock som står på mindre stenar är inte klangstenar, utan sannolikt resultatet av den senaste istiden.

Klangstenar finns i stora delar av landet. Få av dessa ljudande stenblock är registrerade som klangstenar, eller registrerade över huvud taget. Det är en typ av lämning som ofta är känd hos lokalbefolkningen och hembygdsföreningar.

Sveriges kanske mest kända (och registrerade) klangsten finns vid Laikarhaid (Lärbro) på Gotland. En annat finns vid Borgs kyrka i Östergötland. Det finns åtskilliga andra exempel, bland annat på Öland.

Klangstenar förekommer i stora delar av landet, men tycks vara koncentrerade i kustnära- eller sjönära områden.

Namnen på dessa ljudande stenblock varierar. Sångsten, klingsten, ljudsten, sjungsten och klocksten är några exempel.

Relativt ofta förekommer skålgropar på klangstenar. Ett sådant exempel är Sveriges kanske mest kända klangsten vid Laikarhaid på Gotland. Enligt uppgift ska dessa skålgropar häröra från stenåldern, men någon exakt datering har Sverigereportage inte fått fram.

I vissa fall har arkeologerna konstaterat att klangstenar förekommer intill gamla landvägar, men även i skärgårdsmiljöer. I ett unikt fall, utanför Uppsala, påträffades en klangsten i samband med en arkeologisk undersökning i vad arkeologerna tolkar som ett kulthus.

Många av de fåtal klangstenar man känner till förekommer i bronsåldersmiljöer.

Det är dokumenterat att många klangstenars ljud/toner ändras efter väderlek. En blöt sten ger till exempel ett annat ljud om den är torr och varm. Samma skillnad har noterats vid kyla och värme.

Relativt ofta är klangstenarna knutna till lokala berättelser och traditioner, som till exempel kungar och slag. Förekomsten av skålgropar är sannolikt anledningen till att klangstenar ibland kallas för offerstenar.

Begreppet ”offersten” används ofta av den historieintresserade allmänheten. Det syftar i regel till alla möjliga stenar med avvikande former – bland annat älvkvarnar som är ett folkligt ord för skålgropar. Även sång- och klangstenar benämns ofta som offerstenar.

I begreppet ”älvkvarn” finns en dyrkan av naturföremål (stenar) inom allmogen, som är dokumenterad från åtminstone 1700-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar och älvkvarnar:

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria

Arkeologerna delar in klangstenar i fyra kategorier:

Typ 1. Ljudegenskap och mänsklig påverkan, som skålgropar, i direkt anslutning
till fornlämning.

Typ 2. Ljudegenskap utan annan mänsklig påverkan än att vara del av fornlämning.

Typ 3. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Ingen fornlämning, men plats med
tradition känd bland människor i området.

Typ 4. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Okänd i området eller mycket nyligen
påträffad.

Varför klangstenar ljuder när man slår eller knackar på dem är oklart. Beträffande klangstenen i Forsmarks finns en informationsskylt där det framgår att ljudet beror på höga halten järnmalm i stenen. Andra teorier går ut på att det finns hålrum i blocken, eller att det är resonansen i kontakten med berget eller underliggande stenar är källan till ljudet. Beträffande teorien om hålrum har den i ett fall, då en sångsten klövs, motbevisats.

När det gäller ljudalstrande stenblock finns det ett sidospår, en annan typ av ovanliga block som kan alstra ljud – de så kallade runkestenarna. Om dessa flyttblock har haft någon funktion för forntidens människor är högst oklart. Men i sammanhanget kring klangstenar bör runkestenarna ändå nämnas. Mest känd är runkestenarna i Rumskulla i närheten av Vimmerby.

”Runka” är fornsvenska och syftar på en vajande rörelse. Begreppet ”runkstenar” eller ”runkestenar” syftar på stora flyttblock, med vikter på tiotals ton, som inlandsisen lämnade efter sig på berghällar och av en slump är så väl avvägda att de med handkraft kan sättas i gungning. När flyttblocket/runkstenen rör sig fram och tillbaka på berget uppstår ett dovt ljud som får marken att vibrera.

Runkstenar är sällan registrerade, men den i Rumskulla är registrerad som naturföremål med tradition. Det är dock en mycket sällsynt lämning. Sverigereportage känner till en runkesten nordväst om Sigtuna stad i Uppland.

Raä: Rumskulla 51:1

Klangstenen i Forsmark ska enligt uppgift vara dokumenterad på platsen i början av 1800-talet. Enligt ej bekräftade källor ska den ha hämtats från skärgården och ställts upp i parken någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Så kan det mycket väl vara.

Under romantiken, då var och varannan slotts- och herrgårdsägare drabbades av ett starkt fornintresse, flyttades åtskilliga runstenar och andra fornlämningar till engelska parker – som då var högsta modet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om romantiken och adelns plötsliga intresse för forntiden och fornlämningar.

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park har tre tydliga (cirka 1 decimeter breda) skålformade fördjupningar. Enligt informationsskylten har dessa uppkommit i samband med att besökare knackat i klangstenen med mindre stenar.

Att besökare sedan 1800-talets början ska ha orsakat skålformationerna på klangstenen i Forsmark tycks vara en allmänt spridd uppfattning. Men frågan är om det verkligen är så?

Att så pass stora och perfekt formade skålgropar slumpmässigt ska ha formats av besökare under 220 år, från början av 1800-talet, är inte lätt att förklara rent praktisk.
Herrgården och dess trädgård var i privat ägo fram till 1980-talet och dessutom är klangstenen relativt okänd lämning. Den är inte registrerad, är inte markerad i turistkartor över Forsmarks bruk och överhuvud taget knappt omnämnd någon annanstans.

Mycket pekar på att det är fråga om forntida (bronsålder) skålgroparna och att dessa har ändrat form/skadats på grund av knackandet. I likhet med skålgroparna på klangstenen vid Laikarhaid på Gotland är det populärt att knacka i groparna med stenar som ligger på klangstenarna.

En expert kan sannolikt avgöra om groparna på Forsmarks klangsten är skålgropar, eller nyligen knackade hål.

Är skålgroparna registrerade som fornlämningar är knackandet ett lagbrott.

I den skandinaviska världslitteraturen förekommer det i två verk, Kalevala från Finnland och kvädet Húsdrápa från 900-talets Island, ord som möjligen kan kopplas till klang- och sångstenar. Det finns i alla fall en möjlig språklig likhet.

Det finska nationaleposet Kalevala består av 50 hjältesånger (finsk runometer) i versform. Det är en ålderdomlig skapelseberättelse, om bland annat kärlek, svartsjuka, våld och där naturen och dess gestalter besitter magiska egenskaper.
Sångerna bygger på nedteckningar från början av 1800-talet, från bland annat den finska karelen och Savolax. Där levde den muntliga berättarpoesin, som motarbetades av kyrkan, kvar hos gamla runosångare i avlägsna trakter.

Kalevala är dock inte en dokumentation, utan till stor del ett skönlitterärt verk. Så här beskriver Nationalencyklopedin Kalevala:

”Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter.”

Elias Lönnrot (1802-1884) var en finsk författare och språkforskare.

Kalevala kom ut i svensk översättning år 1841.

I flera av Kalevalas sånger förekommer det hällar och stenblock rämnar, klingar och rasslar. Även om inte klangsten eller sångsten ordagrant nämns, så så finns det intressanta liknelser.

Ett exempel är den tredje sången:

”Han tog plats på glädjestenen
klippan som gav klang åt sången
sjöng ett tag och än ett andra,
tog för tredje gången tonen:
lät sin trollsång mista makten,
löste upp sin förra låsning.”

(svensk översättning Lars Huldén och Mats Huldén)

I den efterföljande versen hoppar en häst ut ur stenen.

I det isländska kvädet Húsdrápa nämns ”Singasten” (Singasteini) på två stället. Kvädet är från 980-talet och är en hyllningsdikt till hövdingen Olav påfågel Höskuldsson, som vid tillfället gifte bort sin dotter och bjöd på en imponerande gästabud/fest i ett lika imponerande hus.
Författaren är den isländska skalden Úlfr Uggason som var verksam på Island i slutet av 900-talet.

Det finns flera teorier om ”Singasten” (Signasteini) och dess betydelse. Flertalet teorier anknyter till fruktbarhetsgudinnan Freja och/eller till hennes halssmycke – Brisingamén, som fyra dvärgar gjorde och som uppges vara det vackraste halssmycket/halskragen i världen.

Som tack för Brisingamén tillbringade Freja en natt med vardera dvärg/smed.

Det finns uppgifter om att Loke (en komplicerad asagud av jättesläkt som orsakade Balders död) stal Brisingamén från Freja. Därefter utkämpade Heimdal (gudomlig representant för världsträdet Yggdrasil och han som ständigt vakar över världen) en kamp med Loke, för att kunna ge tillbaka Brisingamén, till Freja, vilket han lyckades med. Denna kamp ska ha skett på ett skär ute i havsbandet.

Detta skär är Singasten, enligt den isländska författaren och skalden Snorre Sturlasson (1179-1241). Men Signastenen uppfattas i den nordiska mytologi även som pseudonym för halssmycket Brisingamén.

Med skär menas en uppstickande berghäll, en mindre ö med mycket sten eller ett grund i havet. Naturen på skären är ofta karg med inga eller få träd, som till exempel stormvinda martallar. Ordets betydelse varierar beroende var i landet man befinner sig.

Singa betyder sjunga på isländska.

Ur Húsdrápa:

”Makternas vägrens vakt sig
vant till Singasten svingar,
snar mot Farbautes farligt
frejdsluge son att fejda:
anstor sonen av en och
åtta mödrar brått tar
sjönjuren skön: hans lön jag
sjunger i balkens klungor.”

Den isländske språkforskaren Finnur Jónsson (1858-1934) hade en idé om att singasten betyder ”stor sten”. En annan teori är att singasten står för ”magisk sten”.