Svartö slott är starkt förknippat med barockens intåg i 1700-talets Sverige. Men bakom glans och flärd gömmer sig en på många sätt okänd, medeltida historia – vilken en cirka 400 meter lång vallgrav vittnar om.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Dagens svartö slott på Färingsö i Uppland byggdes under 1730-talet som ett lust- och jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Men redan på 1200-talet fanns där ett större stenhus/borg, som är skriftligt belagd från 1310, på platsen. År 1345 uppges Svartsjö blivit kungsgård.

År 1523 blev Gustav Vasa ägare till Svartsjö. Vasa byggde ut den medeltida borgen till en modern försvarsanläggning/stenhus med rundtorn.

Det enda autentiska spår ovan jord från Vasas befästa anläggning på Svartsjö är vallgraven, som troligen uppfördes på 1530-talet, är vallgraven. Det är imponerande anläggning som som till stor del är bevarad, trots 1700-talets utbyggnad av slottsparken.

Vallgrav är en typ av försvarsanläggning. De anlades under medeltiden, men även under forntiden. Vallgravarna anlades med eller utan vatten. Det förekom även att flera vallgravar anlades intill varandra.

Strax intill det nuvarande slottet finns visserligen en ”ruin” efter Vasas slott. Den är registrerad i fornlämningmnimgsregistret som borgruin. Anläggningen är dock hårt restaurerad och försedd med bland annat armerat betongtak samt grundmurar som bär tydliga spår efter 1900-talets stenhuggeri.

Vad som är autentisk (medeltida) och byggt på 1900-talet i Svartsjös ruin är svårt att avgöra som besökare. Detta är inte unikt för Svartö. Många medeltida ruiner efter kyrkor, stenhus etcetera är helt eller delvis efterkonstruerade, eller hårt restaurerade som det heter på fackspråk, under 1900-talet.

Därför har Sverigereportage i detta reportage valt att inte ange ruinen vid Svartö slott, som en medeltida lämning ovan jord.

Vallgraven vätter mot syd/nord och öst/väst. Någon datering av vallgraven finns inte. Men man antar att den anlades av Vasa på 1530-talet (senmedeltiden).

Mot söder och väster är vallgraven anlagd mot Svartsjöviken, som är en del av Mälaren. Vallgraven är torrlagd, men enligt bland annat Statens Fastighetsverk har vallgraven varit vattenfylld. Samma påstående återfinns i stort sett alla publikationer om Svartsjö slott, som Sverigereportage tagit del av.

Beträffande uppgifterna om att vallgraven i början av 1500-talet varit fylld med sjövatten, via anslutning till Svartsjöfjärden, finns en störande detalj beträffande den höjd (ekvidistans = höjdskillnaden mellan två höjdkurvor) som anläggningen ligger på. Den så kallade femmetersnivån går mindre än halvvägs högt upp i terrängen där den nord/sydliga vallgraven är belägen.

De ekvidistanser som finns angivna på topografiska kartor är långt ifrån exakta.

Detta med höjdnivår, det vill säga den höjd över havet som Mälaren haft under olika tidsperioder, är en komplicerad vetenskap. Det har att göra med den postglaciala landhöjningen att göra. Men grovt räknat brukar man säga att Mälaren låg cirka fem meter högre på vikingatiden, än idag. På 1400-talet var motsvarande höjd cirka 2,5 meter över havet (J.Hamelius och P. Engren 2010).

Frågeställningen är huruvida Mälarens yta var tillräckligt hög under högmedeltiden, för att fylla Svartsjös v-formade vallgrav med Mälarens vatten?

Under medeltiden förekom det även vallgravar utan vatten, eller lite vatten. Ett exempel Lunds medeltida vallgrav som forskarna inte tror hade mer vatten än för att bilda ett dike på bottnen.

Vallgraven vid Svartsjö är en imponerande anläggning som skär igenom slottsparken som en halv fyrkant. Det var en stor bedrift för ingenjör och arbetare att utföra den.

Även med dagens högteknologiska grävmaskiner, totalstationer, dumprar, lastbilar etcetera, hade bygget av en liknande vallgrav med samma förutsättningar, tagit veckor att slutföra.

Vallanläggningen blir därför ännu mer imponerande med tanke på att i stort sett allt arbete skedde för hand – med järnskodda träspadar kärror och andra enkla redskap.

Den del av vallgraven som vätter mot öst och väst är till stor del igenfylld, vilket enligt uppgift skedde när den nuvarande slottetsträdgården mot väster anlades. Stora stenar på rad i gräsmattan visar den ungefärliga sträckning som vallgraven en gång hade.

Två grusvägar, som leder in till slottet och den intilliggande parkeringen, är anlagda på de jordmassor som vallgraven fylldes igen med.

Svartsjö slotts vallgrav är en anonym lämning. Lite är känt om Svartö slotts medeltida historia och ännu mindre är känt om vallgraven. I parken finns flera informationsskyltar. På skyltarna handlar 23 rader om en humleträdgård som Gustav Vasa lät anlägga och som man fortfarande kan ana som strukturer av i markytan. Blott sju rader handlar om vallgraven.

Svartsjö slotts vallgrav är inte registrerad i fornlämningsregistret.

Sommaren 1986 fastnade Kjell Rickegårds plog i en 2 400 år gammal och bearbetad ekstock. Hans upptäckt ledde till flera arkeologiska undersökningar av fyndplatsen.
Sedan dess har han hittat många fornfynd – bland annat en holkyxa av järn.

Text: Jens Flyckt
Foto/bild: Jens Flyckt och Jamtlis fotosamlingar

Uppland. Platsen som på 1980-talet väckte stor uppmärksamhet inom arkeologiska kretsar är Kjell Rickegårds släktgård: Västra Rickeby, belägen vid Gottröra i Norrtälje kommun.
Resultatet av de arkeologiska undersökningarna som genomfördes efter hans stockfynd, visade att hans åker gömmer en stor anläggning med mycket trävirke (ek och gran) från perioden yngre bronsålder/förromersk järnålder – cirka 400 f.Kr. Anläggningen kom att kallas Västra Rickebyanläggningen.

Ett av Kjell Rickegårds lösfynd är smått häpnadsväckande. Det är ett ihåligt metallföremål som han först trodde var en avbruten hacka. Det var först när arkeologiprofessorn Björn Ambrossiani var på besök och såg järnföremålet som det uppdagades att det var en holkyxa av järn.

-Har du hittat en holkyxa av järn! Den borde egentligen inte finnas, sa Björn Ambrossiani när han såg yxan, berättar Kjell Rickegård.

Lösfynd är en arkeologiskt term som syftar på fornfynd utan närmare kontext – det vill säga utan ett sammanhang. Det kan till exempel vara en stenyxa som hittas under en rotvälta, i en åker eller på en loppis.

Om stenyxan istället hittas i samband med en arkeologisk undersökning, till exempel på en boplats/uppehållsplats från stenåldern, då får stenyxan ett helt annat vetenskapligt värde. Den ingår då i ett större sammanhang. Information som var stenyxan ligger på platsen, andra fynd som görs i närheten, daterbara material som kol, spår från hantverk och enklare hyddbottnar etcetera, gör att stenyxan får en helt annan betydelse. Stenyxan blir då en av många delar i ett större sammanhang.

Detaljer som stenyxan hjälper då arkeologerna att förstå vilka dessa människor var, vad de gjorde på platsen, hur länge de uppehöll sig där, varifrån de kom, om stenyxan tillverkades på platsen och så vidare.

Holkyxa är en förhistorisk typ av arbetsyxa som förknippas med bronsåldern. Yxtypen är lätt att känna igen på sitt kilformade yxhuvud och avsaknad av lodrätt skafthål. Yxtypen förekommer i flera modeller och storlekar.

Ett exempel på lokala holkyxor av brons hittades på 1980-talet i en åker några kilometer sydväst om Västra Rickeby. I fyndet, ett så kallat depåfynd som är cirka 2 600 år gammalt, ingår bland annat två hela holkyxor av brons och minst fyra yxfragment. Platsen där fyndet gjordes var på bronsåldern en sjö eller sjöstrand.

Bildens på Bronsskatten är från en tidigare reportage i Sverigereportage:

Bronsskatten i trädgårdslandet

Om Kjell Rickegårds holkyxa ursprungligen deponerades, lagat i en grav eller bara tappades bort någon gång under förhistorisk tid, går inte att avgöra i och med den är hittad i åkerns plogfåror och inte kan knytas till en specifik plats eller lämning.

Andra fynd som Kjell gjort i åkern är åtskilliga slipbrynen (bland annat för nålar) och en pilspets av järn.

När bronsåldern övergick till förromersk järnålder (några århundraden före Kristi födelse) och järnet ersätta bronset, började man tillverka den typ av yxor vi använder än idag – skafthålsyxor.

Depåfynd är ett arkeologiskt begrepp som syftet på ett eller flera föremål, som man antar medvetet har lagts ner (deponering/offer) på särskilda platser. Många föremålsdepåer har påträffats i eller intill platser som var förhistoriska sjöar och/eller våtmarker. I bronsålderns föremålsdeponeringar kan bland annat vapen, verktyg och processionsföremål av brons ingå.

Parallellt med den nya typen av järnyxor fortsatte man använda holkyxor av järn under ett antal århundraden. I vissa delar av landet användes holkyxor av järn fram till vendeltid, det vill säga 600-talet e.Kr. Det vittnar bland annat det unika Drocksjöfyndet i Hälsingland om.

Drocksjöfyndet är daterat till 600-talet e.Kr. (vendeltid)) och består av 43 stycken välbevarade redskap och vapen av järn – bland såg, tänger, stämjärn och två holkyxor av järn. Fyndet gjordes av en privatperson år 1980 inom ett begränsat område på en mindre plattå intill Stora Drocksjön.

Fyndet är unikt på grund av mängden välbevarade verktyg och vapen i järn – flera av dem avsedda för guldsmide. Det är omdiskuterat huruvida Drocksjöfyndet är ett depåfynd eller rester av en brandgrav. Arkeologerna undersökte ett brandlager med människoben på fyndplatsen. Brandlagret tyder på att det är en brandgrav och redskapen/vapnen är gravgåvor.

Det är visserligen stora geografiska och tidsmässiga skillnader mellan Kjell Rickegårds holkyxa och holkyxorna i Drocksjöfyndet. De båda fynden ger ändå en inblick när holkyxor av järn började användas och att de i norra delen av landet användes långt efter att bronsåldern hade övergått till järnålder.

Det unika med Kjells holkyxa är att den passar perfekt i huggsåren i en av de spetsiga granstockar som togs upp i åkern sommaren 1986 och som daterats till övergången mellan yngre bronsåldern och förromersk järnålder – det vill säga för cirka 2 400 år år sedan.

Enligt fornlämningsregistret utgörs Västra Rickebyanläggningen av en 3-3,5 meter bred bro av ekstockar och granstockar och som är byggd i olika lager. Brons längd är oklar då den fortsätter in på grannens mark/åker. Granstockarna är spetsiga och nedslagna. En annan teori att det är en ledspärr i den den forntida vattenleden Långhundraleden. Det är dock ifrågasatta teorier. 1995 påträffade arkeologer en metallskiva och en bronsplatta på platsen.

Han tar fram den frystorkade (konserveringsmetod) granstocken och sätter holkyxans egg i ett att de hugg som gjordes när stocken bearbetades. Yxan passar perfekt. Det gör den även i övriga huggmärken som Kjell prövar.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

-Det är med stor sannolikhet denna yxa som någon använde för 2 400 år sedan när granstocken bearbetades för att ingå i Västra Rickebyanläggningen, säger Kjell Rickegård.

Det är inte enbart arkeologiska lämningar som gör Västra Rickeby intressant. Även ortnamnet Rickeby är speciellt. Det anses vara en vidareutveckling av Rinkeby eller Rinkarby. Ordet ”rink” har bland annat genom fornisländskan tolkats som ”krigare”. Vilken funktion gårdar och byar med detta ortnamn hade under forntiden eller hur gamla de är vet man inte. Men mycket tyder på att de är äldre än vikingatiden. En tolkning av Rickeby är ”krigarnas gård”.

Kjell Rickegård vårdar sin bygds historia och promenerar nästan dagligen på ägornas gravfält, som han håller rena från sly. Han håller även koll på att gravfält och andra fornlämningar på hans mark inte skadas. Kjell har även ett jordbruksmuseum på sin gård. Han är medlem i Arbetsgruppen Långhundraleden.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Kjell Rickegård och Västra Rickebyanläggningen.

Foto: Jens Flyckt

Norrskenet varade inte längre. Någon bild hann jag ta innan det ebbade ut och försvann i mörkret.

Ekhagar, fossila åkrar, skärvstenshögar och gravhögar med kraftiga kantkjedjor. Det är några av de de arkeologiska värden som finns i Rimsö forntidsområde – beläget i Norrtälje kommun i östra Uppland. För 3 000 år sedan låg detta grav- och boplatsområde intill stranden intill en för länge sedan försvunnen sjö.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Där den forntida sjöns strand en gång låg slingrar sig landsvägen fram, i utkanten av en hage med ålderdomliga ekar. Där ligger två grav- och boplatsområden som sannolikt härrör från yngre bronsålder och förromersk järnålder: cirka 1 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Den första delen av området, den närmast vägen, utgörs av ca 145 kända fornlämningar.

Det som bland annat utmärker Rimsjö från andra gravfält i denna del av Uppland från samma tidsperiod, är framför allt de meterhöga gravhögarna med kraftiga kantkjedjor. Kantkjedjorna består av stenblock som är upp till en meter stora. Vissa av dem ställda på högkant tätt intill varandra.

Kantkjedja är en arkeologisk benämning på stenar som är lagda i marknivå runt forntida gravhögar.

Runt vissa högar finns runda fördjupningar som Riksantikvarieämbetet tolkar som kantrännor. Denna sorts rännor är omdiskuterade inom den arkeologiska forskningen. Fenomenet dateras i regel till järnålder. Varför dessa rännor grävdes är man inte överens om. Grovt beskrivet finns det två tolkningar: rituellt syfte samt en anläggningsmetod för att få högen att sevstörre än den är.

Rimsjö fornlämningsområde är inte arkeologiskt undersökt.

Rimsjö gravfält utgörs även av gravrösen och en treudd – en relativt vanligt typ av grav i detta område.

I områdets sydöstra del finns en nio meter stor, hästskoformad skärvstenshög. Det är en svårtolkad typ av fornlämning, som dessutom kan vara svår att upptäcka i terrängen för den oinvigde. Men tack vare betet är denna skärvstenshög tydlig i kulturlandskapet.

Skärvsten och skörbränd sten har antingen skarpa kanter eller en porös, kornig yta. Formen och ytan får stenen när kyls ner snabbt. Samma effekt får man om man lägger en sten i en lägereld under längre tid, och sedan häller vatten på den.

Denna skärvstenshög var tidigare gräsbevuxen. Men på grund av bökande vildsvin är den nästan helt avtorvad. På grund av, eller tacka vare, vildsvinens härjningar kunde arkeologerna konstatera att den aktuella skärvstenshögen har påfallande mörk jord och mycket talrika, mindre skärvstenar på ytan.

Skärvstenshögar förknippas i regel med yngre bronsåldersmiljöer. Namnet kommer från högarnas innehåll – stenar som påverkats av eld och stark värme. Arkeologiska undersökningar visar att dessa stenhögar även innehåller sot, kol, hushållssopor och ibland även gravgömmor.

Inom forskningen diskuteras bland annat skärvstenshögarnas ursprunglig syfte, datering och placering i landskapet. Faktum är att man vet relativt lite om dessa märkliga fornlämningar. Att samma hög ibland har används i flera hundra år gör dem svårdaterade.

Varför forntidens människor anlade skärvstenshögar och vilken innebörd de hade, är centrala frågeställningar, som man inte vet svaret på.

I masteruppsatsen: Skärvstenshögar i tid och rum – En landskapsanalys av Upplands skärvstenshögars geografiska och kronologiska placeringsmönster, skriver arkeologen Amanda Jeppsson:

”Oavsett om skärvstenshögarna ursprungligen var hävdmarkeringar, avfallshögar eller rituella bål kan det konstateras att de medvetet placerats i relation till strandlinjer.”

Norr om det södra gravfältet och skärvstenshögen breder ekhagen ut sig. Där finns ytterligare ett grav- och boplatsområde – som omfattas av cirka 33 kända fornlämningar: 21 runda stensättningar, 5 kvadratiska stensättningar och cirka 6 fossila åkrar.

Enkelt beskrivet är fossila åkrar små (varaktigt övergivna) och stenröjda odlingsytor. Ofta är de inte större än ett tiotal meter i diameter – arkeologiska eller historiska spår från förhistorisk och historisk odling.

En viktig insikt i kunskapen om tillkomsten av fossila åkrar, är vilka redskap som man hade tillgång till under förhistorisk tid till exempel bronsåldern. I hällristningarnas bildvärld, bland annat Aspbergers i Tanum, finns primitiva plogar (ådrar) avbildade.

Relativt få fynd av de första förhistoriska jordbruksredskapen (av trä). har gjorts i Sverige. De lösfynd som finns är i regel av ek. Enkelt beskrivet är det naturligt böjda ekgrenar som har bearbetats med handtag och spets av trä

En av Sveriges äldsta (om inte den äldsta) kända åderar är från mitten av bronsåldern. Den påträffades i Bälinge, Svarvarbo i Uppland år 1911 i samband med torrläggning av en mosse.

Bälingeplogen är 1.85 meter lång och består av en naturligt böjd ekgren. Genom att klyva den nedre (tjockare) delen av grenen/ådern, har man skapat två bredsidor som viker undan jorden när den dras. Bölingeplogen har även försetts med ett välformat handtag.

En fossil åker kan vara från bronsålder eller 1800-talet. Det finns flera arkeologiska definitioner och metoder för att datera fossila åkrar. Av utrymmesskäl går Sverigereportage in på detta.

I Rimsjö fornlämningsområde består de fossila åkrarna av flera oregelbundna, stenröjda ytor, 10-40 meter i diameter. De är flacka men svagt nersänkta mot mitten. Där finns även mindre terrasseringar och stensträngar som sammanbinder de fossila åkrarna.

Människorna som en gång i tiden röjde dessa ytor för hand, för att möjliggöra odling, lade stenarna i intilliggande (små) odlingsrösen. På bilden ovan syns några av odlingsrösena och den rektangulära, stenröjda ytan (odlingsyta) i mitten.

Flera av odlingsrösena har kommit i dagen på grund av vildsvinens bokningar.

I Rimsjös nord/sydvästra del av övergår de fossila åkerytorna som sannolikt har brukats senare och som ligger inanslutning till dagens åkermark.

Det som gör Rimsjö extra intressant är inte enbart mångfalden av fornlämningar. Där finns en kontinuitet i brukandet av marken.

Än idag finns det bostäder i närheten av gravfält-och boplatsområdet. Den beskrivna skörvstenshögen ligger mindre än 100 meter från närmaste byggnad. Även om de fossila åkrarna inte har plöjts sedan flera tusen år, så brukas de fortfarande som hagmark.

Att större delen av området dessutom är skyddat som naturreservat redan år 1946 har skapat en rik biologisk mångfald. Där växer darrgräs och andra mer eller mindre ovanliga växter – som växte på gravhögarna redan i en avlägsen forntid.

Fotnot: ”Forntidsområde” är ett begrepp som Sverigereportage valt att beskriva Rimsjö med. Detta för att på ett någorlunda pedagogiskt sätt urskilja och sammanfatta det aktuella området.

Rimsjö ligger i Lohärad i Norrtälje kommun.

För ett år sedan skrev Sverigereportage om att slaggstenar hade huggits loss och avlägsnats från Edsbro masugn – Stockholms läns enda bevarade masugn. Händelsen anmäldes till länsstyrelsen och Polismyndigheten, men skadegörelsen fortsätter.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Edsbro masugn och närliggande Skedbo bruk, med sina välbevarade hyttområden, är ett nationellt riksintresse sedan 2021.

Den 25 juni 2022 uppmärksammade Sverigereportage vandaliseringen och stölden:

Masugn från 1600-talet vandaliserades.

Edsbro, ett tidigare järnvägssamhälle, är beläget i nordöstra Stockholms län. Masugnen och dess tillhörande byggnader ligger i utkanten av det lilla samhället. Närmsta grannar är skogen, en verkstad, en fornborg, en medeltidskyrka och en skola.

De skador som Sverigereportage upptäckte förra året består av inmurade slaggstenar som någon huggit loss och avlägsnat från platsen. Se Sverigereportages tidigare artikel.

Det är oklart hur många slaggstenar som avlägsnat.

Norrtälje kommun, som äger masugnen, polisanmälde skadegörelsen år 2022.

Sommaren 2023 upptäckte Sverigereportage att skadegörelsen har fortsatt. I samma vägg i en av masugnens gångar, som 2022 utsattes för skadegörelse och varifrån slaggstenar avlägsnades, har ytterligare slaggstenar huggits loss.

Eventuellt har det avlägsnats slaggstenar på ytterligare platser i ruinen efter masugnen.

Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.

Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander. 

Slaggstenar är eftertraktade inom byggnadsvården.

Till skillnad från det tidigare skadegörelse har hörnstenarna inte avlägsnats denna gång, utan ställts tillbaka löst på den plats de var inmurade, efter att kalkbruket knackats bort. Runt minst en slaggsten är kalkbruket helt bortknackat.

På bilden från 2022 syns tydligt att de aktuella hörnstenarna sitter ihop med kalkbruk. Men nu ligger dessa stenar alltså lösa i väggen.

Varför någon gjort sig besvär att knacka loss slaggstenarna och sedan ställa tillbaka dem, är oklart. Det råder inget tvivel om att det är fråga om skadegörelse av en lagskyddadad fornlämning.

År 1686 förstördes masugnen i närliggande Skedbo i en brand. Masungsrättigheterna flyttades då över till Edsbro – där masungn och klensmedja etablerades. Fram till 1919 tillverkades tackjärn i Edsbro.

Edsbro är ett av Upplands vallonbruk.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet vallonbruket i Edsbro och Skedbo, som räknas som en helhet:

”Bruksmiljö kring vallonbruket Skebobruk med masugnsrättigheter från 1680-talet i Edsbro, vilket utmärker sig för sin sammansatta industrimiljö och länets enda bevarade franska masugn. Miljöerna visar tillsammans på brukets lokaliseringsfaktorer, bebyggelsemönster, arbetsorganisation och social skiktning från 1600-talet till dess nedläggning på 1920-talet.”

Under det gångna året har länsstyrelsen i Stockholms län avsatt extra pengar för skötseln av Edsbro hyttområde.

I Kungslena kyrka finns en märklig figur. Det är helgonet Sankt Göran, iklädd struthätta och ringbrynja, som sticker ihjäl draken som är formad som ett dörrhandtag på dörren till sakristian.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Denna typ av nitade järndörrar finns i åtskilliga kyrkorna i Västergötland, men även i kyrkor i andra landskap. Dörrarna har antingen stommar av ek eller järn, som är beslagna med nitade plåtar eller plåtremsor. Vissa dörrar är rikt dekorerade med järnbeslag. Kungslenas järnbeslag i form av en drakdödare är unik i sin enkla med sin egensinniga utformning.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Kungslena kyrka:

Gravstensmuseet vid Kungslena kyrka

Huvudmotivet på dörren är Sankt Göran som dödar draken, ett motiv som finns i många målningar och statyer i svenska och Europeiska kyrkor.

Legenden om Sankt Göran (Georgios), eller riddaren Örjan som han även kallas för, lär ha börjat vid 200-talets senare del då han föddes i Kappadokien i nuvarande Turkiet.

Han ska ha tjänstgjort som kristen officerare i den romerska armén i Palestina. Han togs till fånga av fienden och torterades för att avsäga sig sin kristna tro, men han vägrade. Han ska enligt legenden lidit martyrdöden år 303.

Sankt Göran ska senare, enligt legenden, ha uppenbarat sig för korsriddare i strid i det heliga landet. Han är skyddshelgon i flera länder och känd för att stå på de svagas sida och för att bota svåra sjukdomar.

Det där med draken kommer från Legenda aurea, en samling helgonlegender som sammanställdes på1200-talet. Legenden berättar om staden Silene i nuvarande Libyen. Där hade en hemsk drake, som förgiftade trakten, belägrat sig. Kort beskrivet hände följande:

En drake dyker upp och äter upp alla får och för att blidka det eldsprutande vidundret börjar staden offra människor till draken. Detta sker genom lottning.

En dag faller lotten på kungens oskuldsfullas dotter, som skickas ut i skogen mot sitt hemska öde som drakmat.

I sista stund dyker Sankt Göran upp på sin häst. Han frågar vad som står på. Kungadottern uppmanar honom att fly, vilket han vägrar göra.

Istället besegrar Sankt Göran draken. Han ber kungadottern att knyta ett av hennes klädesplagg runt drakens hals, vilket gör draken snäll och följsam som en hund.

Sankt Göran och kungadottern går sedan till staden med draken tätt bakom dem, vilket gör invånarna livrädda.

Sankt Göran lovar att dräpa draken om invånarna låter döpa sig, vilket de gör.

När dopen är klara och invånarna är kristna dödar Sankt Göran draken och rider sedan vidare.

Slut på legenden.

Legenden om Sankt Göran och draken spred sig från Europa och blev populär i det senmedeltida Sverige. Sveriges främsta exemplet på denna dyrkan anses den monumentala, förgyllda träskulpturen från 1480-talet i Storkyrkan i Stockholm.

Det finns oklarheter i dateringen av dörren i Kungslena kyrka och dess smidda beslag. Utifrån Sankt Göran kläder och utrustning har beslaget daterats till sent 1200-tal.

Både draken, det vill säga dörrhandtaget, det kronbeklädda huvudet och låsbläcket är smidesarbeten med hög kvalitet och fin patina. Sankt Göran däremot skiljer sig mot övrigt smidesarbeten på nämnda punkter. Om denna motsats är resultatet av en mångsidig smed, eller att Sankt Göran tillkommit vid ett annat tillfälle, kan diskuteras.

Sankt Görans ansikte enkelt och naivt skildrad, med utstickande haka och öppen mun. Hans struthätta (kort strut) är en klassisk huvudbonad som var vanlig på 1300-talet. Han bär en heltäckande ringbrynjan och en strykjärnsformade sköld. Det var i mitten i av 1200-talet som sköldarna fick denna form.

En av dörrens många rundnitar utgör centrum i skölden. En annan järnnit utgör Sankt Görans öga. Ögonniten är oval. Genom drakens fötter sitter fyra runda nitar.

Genom handen som håller i sprutet sitter en annan nit med rund skalle. En intressant detalj är att handen har fyra fingrar.

Det rektangulära låsblecket, med inåtvälvda sidor och utstickande centrum, är fastnitat på högkant med rundnitatar. Notera att nyckelhålets yttre plåt är ovalt av slitage. En intressant detalj är det lilla huvud på låsbleckets topp.

Sankt Görans ena fot är fastnitad bakom huvudet.

Huvudet, som är någon centimeter högt, bär krona, har gapande mun och djupa ögonhålor som lidande stirrar på betraktaren. På brösten finns märken som liknar en ringbrynja, eller som ska skildra en ärgad överkropp. Men märkena kan lika gärna vara skador eller tillfälliga märken när det smiddes. Genom bröstet är en järnnit med rundbskalle fäst.

Vem detta ansikte ska föreställa eller är oklart. Kanske är det Jesus som är avbildad. I den romanska kyrkokonsten, under 1100/1200-tal, avbildades ofta Jesus som en kung eller härskare med huvudkrona.

I den kristna tron har nyckeln dessutom ett starkt symbolvärde – en enande kraft som binder och löser; samt befriar. De medeltida dörrarnas järnbeslag och lås har därför som symboler en djup innebörd.

På dörren i Kungslena kyrka finns även fyra nitar med fyrkantiga skallar – med instansade korstecken. Dessa är fästa i ett kvadratiskt mönster. Möjligen håller dessa nitar fast dörrens stocklås.

Denna typ av korsförsedda dörrnitar förekommer sällsynt på flera medeltida kyrkodörrar runt om i Sverige, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Typiskt för dessa nitskallar är S:t Georgekorset med en punkt ( totalt fyra punkter) mellan varje korsarm. På de kyrkdörrar där korsnitarna finns kvar är korsen ofta påtagligt slitna, som om de vidrörts många gånger. Så är även fallet med korsnitarna i Kungslena kyrka.

När Sverigereportage var på plats i Kungslena kyrka var sakristian låst. Dörrens insida har därför inte kunna dokumenteras. Enligt uppgift ska en del av nycken till sakrestian delvis vara formad som en prinsessas huvud.

Järndörren till sakristian i Kungslena kyrka är i sin utformning, detaljer, symbolik och ålder ett enastående, medeltida kulturarv. Det är en paradox att ett så lite är skrivet om detta dörrsmide. Denna historiska anonymitet är ett öde som Kungslenas dörr delar med många medeltida kyrkdörrar i kyrkor runt om Sverige, vilket Sverigereportage uppmärksammat vid flera tillfällen.

Om ett försvinnande kulturarv handlar det nyöppnade gravstensmuseet vid Kungslena kyrka i Västergötland om.
Ett stenhus som för flera hundra år sedan användes som spannmålsmagasin, lagrar nu arkeologiska mysterier och en ovanlig samling gravvårdar från en tid då endast rika bönder och adeln hade råd med gravstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Gravstensmuseet är ett initiativ från Svenska kyrkan i Tidaholm. I stenhuset intill kyrkogårdsmuren, har en kategori historiska och arkeologiska lämningar som annars för en tynande tillvaro, fått ett skyddad plats.

”Här har vi samlat gamla gravstenar från kyrkogården. I dag går det inte längre att säga var de från början har stått, men här under tak kan de bättre bevaras för framtiden” skriver Svenska kyrkan.

Det vilar ett skimmer över Västergötlands historia. Det gäller inte minst Kungslena. En gånggrift och andra arkeologiska spår vittnar om att trakten varit befolkad i minst 6 000 år.

Den historiska händelse som främst är förknippad med den plats där Kungslena kyrka ligger, är slaget vid Lena år 1208 – som historikerna menar hade en betydande påverkan i bildandet av det svenska riket.

Slaget var ett led i maktkampen mellan de sverkerska och erikska ätterna. I konflikten ingick även stormakten Danmark. Med angreppet hoppades danskarna göra det dåvarande Västergötland danskt.

Danska källor uppger att den danska hären uppgick till 18 000 man. Den är en siffra som historikerna har ifrågasatt. Men klart är att hären var stor. Men trots det numerära övertaget blev danskarnas nederlag ödestigert. Danska uppgifter anger att endast 18 man återvände från slaget.

Strax söder om Kungslena kyrka finns ett minnesmärke över slaget vid Lena.

Den nuvarande kyrkans äldsta bebyggelsefas är från tidigt 1100-tal. Kyrkogården är troligen ännu äldre. De tre takryttarna (tornliknande) som idag präglar kyrkans yttre tillkom sannolikt på 1400-talet.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om Kungslena kyrka.

Gravstensmuseet invigdes våren 2023 och visar bland annat av gravvårdar. Tidsmässigt sträcker sig stenarna från medeltid, eventuellt tidig medeltid, och fram till 1930-tal. Samtliga gravstenar är från Kungslena kyrka.

De svampformade skillnadsgravstenarna är särskilt intressanta.

Skillnadsgravstenar finns på kyrkogårdar runt om i Västergötland – bland annat vid Härja kyrka. Men vid Härja står dessa gravstenar från 1600/1700-talet lutade mot långhusets yttervägg.

Så här beskriver Svenska kyrkan i Tidaholm gravstenstypen:

”Typisk så kallad ”skillnadsgravsten” av kalksten från 1600-talets andra hälft. Svampformen och det naivt huggna änglahuvudet känner vi igen från gravstenar på andra kyrkogårdar i pastoratet (Acklinga, Hömb, Velinga, Varv och Östra Gerum), de är alla huggna under 1660- och 70-talen. Två stycken står ännu kvar på sina ursprungliga platser i kvarteret sydväst om kyrkan.”

Sverigereportage har tidigare skrivit om Härja kyrka.

Björntämjaren i Härja kyrka.

Historiska gravstenar är ofta ett försummat kulturarv. Så ser det ut på många medeltida kyrkogårdar runt om i Sverige. Ett skräckexempel är Edsbro kyrkas kyrkogård i Uppland. Där står en 800 år gammal gravsten lutad mot en yttervägg, mer eller mindre i takdroppet, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare.

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten.

Kungslena tycks ha ovanligt många historiska gravstenar bevarade. De flesta av dem står nu under museets tak.

På en av gravstenarna, en kalkstensvård från 1759, står följande:

”JON ANDERS
SON MED SIN
KÄRA HVSTRV
MARIT SWÄNS
DOTER IFRÅN
LOKEGÅRDEN
DÖD Å 1759”

Sju av gravstenarna är gjorda av samma mästare. Vem denna mästare var är oklar. Men han var knuten till Per Brahe den yngres grevskap Visingsborg, Visingsö, som då gränsade till Kungslena. Gravvårdar från samma mästare återfinns, som tidigare nämnts, på flera kyrkogårdar i trakten.

Av utrymmesskäl kan Sverigereportage inte berätta om samtliga stenar i museet. Mer att läsa finns i Svenska kyrkans broschyr om museet:

Stenmuseet i Kungslena sockenmagasin

Det var inte drängar, backstugusittare och annat fattig folk som fick vackra och gravvårdar av kalksten vid sina gravar. De gravstenar som finns representerade på Kungslena gravstensmuseum representerar adel, präster, rika bönder och annan dåtida maktelit.

Det var först under 1800-talet som gravvårdar av sten blev mer allmänt förekommande. Gravvårdar av trä förekom, men få är bevarade.

Museets äldsta föremål är hällar/stenar som skiljer sig mot gravstenarna. Det är en så kallad gravkorshäll och en liljesten. Enligt museets information är dessa hällar från 1200-talet. Dateringen kan dock ifrågasättas.

Liljestenarna är ett arkeologiskt mysterium som är unikt för Västergötland. 401 liljestenar är registrerade. I sällsynta fall har förekommer runor på liljestenar.

Liljestenar är kvadratiska hällar/stenar med trädformade reliefristningar, vars formspråk även förekommer på dopfuntar i Europa. Liljestenarna ålder och ursprungliga användningsområde är omdiskuterat. Dateringen varierar från 900-talet och fram till 1300-talet. En av flera teorier är att liljestenarna härrör från det tidigaste kristnandet av Västergötland och är knutna till de äldsta kyrkorna.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om liljestenar.

Liljestenen i Kungslena Gravstensmusmuseum är så sliten att reliefen knappt är synlig. Det dåliga skicken kan bero att liljestenen återanvändes som golv- eller tröskelsten, och har slitits ner av besökare genom århundraden. Det är ett öde som drabbat åtskilliga liljestenar.

Ett exempel på en bättre bevarad liljesten finns i Eriksbergs gamla kyrka i Västergötland.

Stavkorshällar är ett annat mysterium, som enligt vissa teorier anses vara föregångare till liljestenarna. Stavkorshällar är inte unika för Västergötland, men har en stor koncentration i länet. 123 gravkorshällar är dokumenterade. De kvadratiska hällarna känns igen på sina kors – som är huggna i relief eller ristade.

I sällsynta fall har gravkorshällar försetts med runskrifter.

Utformningen av stavkorshällarnas kristna kors uppvisar en stor variation. Gravkorshällen vid Kungslena har ett så kallat S:t Georgekors.

Stavkorshällen i gravstensmagasinet stod tidigare lutad mot kyrkogårdsmuren.

Med gravstensmuseumet har Svenska kyrkan i Tidaholm inte enbar räddat ett historiskt värdefullt kulturarv. Dem har även skapat ett populärt turistmål med gratis inträde som lockar långväga besökare.

Skederid kyrka i Uppland är starkt förknippad med en Heliga Birgitta-tradition.
Det är en kyrka med många intressanta detaljer som hamnat i skymundan för helgondyrkandet.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Skederid kyrka är en plats präglad av tro – ur flera aspekter. En lokal informationsskylt meddelar bestämt att Helig Birgitta, Birgitta Birgersdotter, föddes i intilliggande Finsta och att helgonet som barn knäböjde vid Skederid kyrka. Var Birgitta föddes är dock inte klarlagt. Även Sköldnora kungsgård i Vallentuna är utpekad som hennes födelseplats.

Det brukar sägas att få medeltida detaljer är bevarade i Skederid kyrka. Det är inte sant. Kor och sakristia härrör från den ursprungliga, romanska stenkyrkan från 1200-talet. Exteriört är Skederid relativt oförändrad sedan 1400-talet, då långhuset uppfördes. Stjärnvalven är troligen från 1460-talet och långhusets takstolar är också medeltida.

En annan detalj, som sällan nämns, är de smidda järnbeslagen på den västra porten. Smidet (gotiskt) är enligt uppgift daterat till 1400-talet och är troligen samtida med långhuset. Runt porten finns en tegelportal – även den från 1400-talet.

Dörrsmidet i Skederid kyrka har flera likheter med Täby kyrkas dörrsmide, som är daterat till 1300-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide.

Denna typ av medeltida dörrsmide förekommer i flera medeltida kyrkor i östra Uppland.

Till skillnad mot Täby, där ursprungliga spikarna med dekorerade spikskallar är kvar, är dörrsmidet i Skederid betydligt slarvigare fäst, med snedslagna spikar i för stora spikhål.

Trädörren i Skederid är dessutom välbevarad för att vara från 1400-talet.

Mycket pekar på att dörren inte är ursprunglig och att beslagen är återanvända från en annan kyrkdörr. Det finns flera detaljer som styrker denna teori. Dels har smidet järnbeslagen dålig passform och ser ut att vara dittvingat på dörren. Bitvis är det ett mellanrum på nästan en centimeter mellan dörren och baksidan på järnbeslagen. Bitvis har man karvat i träet för att få plats med beslagen.

Sverigereportage har inte varit inne i Skederid. Uppländska kyrkor är i regel låsta av säkerhetsskäl. Hur baksidan av dörren ser utbär därför oklart. Men när det gäller de smidda järnbeslagen och dörren är det något som inte stämmer. Det kan vara ett medeltida hafsverk. Snarare är det så att man har bytt ut trädörren, kanske på 1700-talet, och då återanvänt de medeltida järnbeslagen.

En betydligt mer iögonfallande detalj är Skederids medeltida stiglucka, som byggdes om till klockstapel på 1700-talet. Denna typ av ombyggnationer finns vid flera närliggande medeltidskyrkor, bland annat i Rö.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Rö:

Här ligger Fan själv begravd

Stiglucka är en ålderdomlig benämning för en överbyggd in- och utgång till kyrkogården. En gång i tiden fanns stigluckor runt många medeltida kyrkogårdar. Stigluckan symboliserade även en andlig in- och utgång.

Den äldsta kända avbildningen av Skederids stiglucka är från 1660. I Erik Dahlbergs verk, Suecia Antiqua, är trakten kring kring Finsta skildrad. Jämfört med dagens bastanta konstruktion, visar karta en smäcker medeltida stiglucka.

Det historiska värdet i Dahlbergs avbildningar bör inte tas på allt för stort allvar. Dahlbergs verkade i en tid då Sverige var en framväxande stormakt och saklighet inte stod högst på dagordningen. Han förskönade ofta sina avbildade motiv.

På kartan från 1660 syns även Skederids tidigare klockstapel.

Från 1700-talet finns flera skriftliga uppgifter som berättar om att klockstapel, som enligt uppgift uppfördes på 1600-talet, var i dåligt skick.

Skederid kyrka tycks fram till 1600-talet haft två stigluckor – en större i väst och en mindre mot öst. Det är den västra stigluckan som är återgiven på Dahlbergs karta och som byggdes om till klockstapel.

På 1770-talet revs klockstapeln. Istället för att bygga en ny klockstapel med traditionell teknik valde man att bygga om stigluckan. Anledningen var att man ville ha en klockstapel med mindre underhållsbehov.

Ombyggnationen av stigluckan skedde enligt uppgift åren 1775 till 1776. Enligt bebyggelseregistret murades först en mellanvåning över stigluckan. Därefter förstärktes ytterhörnen med kraftiga strävpelare.

Vidare skriver bebyggelseregistret:

”Över den murade delen byggdes en smalare klockvåning av trä med karaktär av lanternin, utvändígt klädd med tjärad panel. I mellanvåningen finns ett fönster åt väster och markerade nischer i övriga riktningar. Taken är täckta med falsad svartmålad slätplåt. Portarna är tjärade brädportar klädda med fiskbensmönstrad panel. Portarna och är kvar från stigluckan, troligen har de tillkommmit omkring 1730. Klockbocken består delvis av återanvänt virke från den gamla klockstapeln vilket framgår av ett inhugget årtal och mycket gamla rester av tjärning”

Bebyggelseregistret, som startades 1998, är ett register om sveriges byggda kulturarv. Ansvarig myndighet är Riksantikvarieämbetet.

En av Skederids två klockor, den största, är från 1300-talet. Att en så gammal ringklocka fortfarande är i bruk är ovanligt, enligt bebyggelseregistret.

Beträffande Heliga Birgittas koppling till Skederid och det intilliggande Finsta, finns det indicier som pekar på att det kan vara så. Det är styrkt att Birgittas far, den inflytelserika och förmögna lagmannen, Birger Persson, bland annat ägde jord i Finsta.

Sverigereportage har tidigare skrivit om uppländsk Birgittadyrkan:

Heliga Birgittas stenblock

En annan intressant detalj är att Skederid kyrka är belägen endast 1,7 kilometer från medeltida Husby Sjuhundra kyrka.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Husby Sjuhundra kyrka.

Runstensgåtan vid Husby Sjuhundra kyrka

Fynd av runristade gravhällar indikerar att Husby kyrkas kyrkogård anlades redan under tidigt 1000-tal. Den nuvarande kyrkan, som började uppföras i slutet av 1100-talet, räknas till en av landets mest runstenstäta platser. Från Skederid kyrka är sex runstensfragment kända.

Närheten till Husby Sjuhundra tolkats som att Skederid kyrka ursprungligen uppfördes som gårdskyrka till Finsta.

Två beväpnade ryttare som rider fram på den bearbetade stenytan.
Skoklosterstenen är en av Sveriges mest udda runstenar. Den påminner om en bildsten och dess ristade ryttare med svärd och spjut kan vara 500 år äldre än den vikingatida runristningen.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Skoklosterhalvön är mest känt för Europas bäst bevarade barockslott, som Carl Gustav Wrangel lät påbörja år 1654. Mindre omskriven är den runsten som står uppställd på en liten kulle intill Skokloster kyrka.

Skoklosterstenen är ett vackert formhugget stenblock av gnejs. Den liknar inte någon annan runsten.

Skokloster är en medeltida tegelkyrka. Den började byggas i mitten av 1200-talet, som en klosterkyrka (Sko kloster) av cistercienserorden. Klostret låg ursprungligen i Byarum, Småland. Flytten till Skokloster ska ha skett mellan 1222 och 1245.

Skoklosterstenen är runristad på en sida.På den runristade sidan finns en ståtlig häst med ryttare som håller i ett svärd. På motsvarande sida, som inte har några runor, finns en nästan identisk häst med ryttare. Denna ryttare är beväpnad med spjut.

Runristningen är signerad av Fot. Han var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som den främsta runmästaren

Ett trettiotal runstenar kan tillskrivas honom, men endast tolv stenar är signerad. Skoklosterstenen, som är signerad av fot, är daterad till 980 – 1015 eKr – det vill säga vikingatiden.

Skoklosterstenens runtext saknar språklig anknytning till de ristade ryttarna.
Runtexten är en tidstypisk minnesskrift för en runskrift från 1000-talet. Den lyder:

”Andvätt och Gullev och Gunnar
och Horse och Rolev läto
resa stenen efter Tord, sin fader.
Fot högg runorna.”

En omdiskuterad detalj i Skoklosterstenen är det formspråk som ryttarna är ristade med. Stilmässigt har den jämförts med bildframställningar på föremål från 600-talet. Det har även dragits paralleller till den så kallade Jellingestilen från 800/900-talet.

En teori är att Fot återanvände en äldre, lokal bildsten och försåg den med runristning. Den teorin är ifrågasatt.

Med bildsten menas en forntida häll/stenblock, regel utan text,som bearbetats och försetts med ornamentik och mytologiska symboler. Mest kända är de gotländska bildstenarnas, daterade (cirka) från 400-talet och fram till 1100-talet-talet, som (enligt RAÄ, ) uppvisar en mångfald av stilar och symboler.
Cirka 550 bildstenar/fragment är kända från Gotland.
I Uppland har ett tjugotal bildstenar/fragment påträffats.

Bildstenar är även kända från andra svenska landskap.

Bildstenar är starkt förknippade med Gotland.

Mindre känt hos allmänheten är att det även på fastlandet ristades och restes bildstenar. I Uppland är bildstenar från 400/500-talet mycket sällsynta. De få fynd som gjorts består i regel av svårtolkade fragment.

En hel bildsten kommer från Edsbro i Uppland. Den 52 centimeter höga Edsbrostenen påträffades i en åker år 1910. Edsbrostenen är numera försvunnen efter att upphittaren flyttade tog med sig stenen till sin nya trädgård, där tycks ha förs försvunnit.

Edsbrostenen är daterad till 400-talet. Formmässigt påminner den med samtida gotländska bildstenar, men har en betydligt mer naiv stil.

En annan bildsten kommer från Skoklosterhalvön. Den märkliga Häggebystenen är ett tunt block av röd sandsten.
På ena sidan är ett skepp med höga stävar och tolv roddare avbildat.
På andra sida finns en ristning bestående av två hästar och två personer. Den sistnämnda scenen skildrar en så kallad hingsthetsning.

Häggebystenen är daterad till 500/600-talet. Originalet förvaras på Statens historiska museum. En kopia står uppställd intill Häggeby kyrka.

En intressant detalj i Häggebystenen (bildsten) är människofigurerna, som påminner om den gestalt på den så kallade Krogstastenen, en runsten från 500-talet som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Krogstastenen – ett uppländskt mysterium

Den grundläggande frågeställningen är alltså om Fot återanvände en äldre (uppländsk) bildsten när han skapade Skoklosterstenen? Den teorin är ifrågasatt.

Kanske är Skoklosterstenen en specialbeställning där Andvätt och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev ville förmedla en historia/berättelse som då var känd, illustrerad med två beväpnade ryttare, som nu är bortglömd.

Kanske är Skoklosterstenen inte en återvunnen bildsten, utan ytterligare ett bevis på runmästaren Fots stora skicklighet och mångsidighet.

Skoklosterstenen är känd sedan 1600-talet då den uppges ha varit inmurad i Skokloster kyrka. Sin nuvarande placering fick den sannolikt på 1800-talet.

Var Skoklosterstenen ursprungligen restes och stod är inte känt.

År 1489 strandade en stor val i Stockholms skärgård. Två av valbenen finns kvar i Edebo kyrka i Roslagen. För den medeltida allmogen var dessa ben ett bevis för att ett forntida jättefolk en gång i tiden hade levt på jorden.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Valar i svenska farvatten är ingen ny företeelse. Medeltida källor nämner flera valar som strandade längs svenska kuster. En av dessa strandningar ska ha skett år1489. Källorna nämner inte exakt var strandningen skedde, enbart att det inträffade i Roslagen/ Stockholms skärgård.

I bland annat Sturekrönikan, daterad till 1400-talets andra hälft, berättas om ett stort vattenlevande vidunder, en valfisk, som strandade och som bönderna högg isär.

År 1630 uppmärksammades valkotorna i Edebo kyrka i samband med en kyrkinventering. Lokala traditioner och nerteckningar angav att strandningen skedde i Edeboviken. Det var först då man kunde knyta de historiska källorna till en plats. Mycket pekar därför på att valbenen i Edebo kyrka kommer från den val som uppges ha strandat i Roslagen år 1489.

Edeboviken är idag en avlång, sval vik vid Hallstavik.

Beträffande vilken art Edebovalen är/var går uppgifterna isär. Nordkapare eller gråval är två arter som har nämnts.

En märklig detalj är att 1630 års inventering anger att en ryggkota förvarades i kyrkan. Sedan någon gång i början av 1900-talet finns det plötsligt två ryggkotor som uppges komma från samma val. Det hör troligen ihop med att finns och har funnits fler ben från den aktuella valen i bygden. Ytterligare ben finns på en lokal, namngiven gård, enligt lokalbefolkningen.

Edebovalen är som sagt inte den enda storval som strandat längs Sveriges kuster under forntid och historisk tid – men det är den mest kända medeltida strandningen.

Valstrandningar var på medeltiden förknippade med dåliga omen. Men valen var även en uppskattad resurs – kött, fett och ben togs till vara. På Carta marina, en karta som ritades i Venedig år 1539, finns den äldsta kända avbildningen av en strandad val som styckas. Den avbildade platsen är Färöarna.

I den ikoniska filmen Korpens skugga, som skildrar en släktfejd på Island under sen vikingatid och tidig medeltid, finns en scen som skildrar det värde strandade valar hade. Hövdingen Erikur hittar av en slump en strandad val och säger uppspelt ”matur” som är mat på isländska.

Edebo kyrkas valben är smutsiga efter att kyrkobesökare i hundratals år har tagit på benen. Valbenen haft olika placeringar i kyrkan. Benen väckte stor uppmärksamhet på medeltiden. Än idag lockar benen besökare.

När Sverigereportage var på plats en dag i juni 2023 var valbenen var placerade i vapenhuset tillsammans med en inplastad informationsskylt. En guide berättade att folk kommer långväga ifrån för att se benen. Samma person säger att strandningen sannolikt skedde i Edeboån, som har sitt utlopp i Edeboviken.

Benen är ganska slitna och märgkanalerna är på flera ställen blottlade.

I benen finns flera huggskador efter vassa föremål med smal egg, troligen från yxa. Sannolikt uppkom dessa huggskador i samband med styckningen av valen år 1489. Några av huggskadorna är intressanta då huggen bildar ett pilformat mönster.

Valben är kända från åtskilliga svenska kyrkor. I strandade valar och valben i Sverige, skriver etnobiologen Ingvar Svanberg att valben är kända från 200 kyrkor i Europa.

Dessa valar spelade en stor inverkan i den medeltida folktron. Man trodde att världen en gång i tiden hade befolkats av ett jättfolk, som bland annat nämns i första Moseboken. Valarnas ben betraktades som ett bevis för jättars existens.

Ingvar Svanberg nämner bland annat ben från en kaskelot i Maria kyrka i Visby som ansågs ha helande egenskaper:

”Särskilt intressant är de kotor efter en kaskelot av okänt ursprung som länge bevarades i Mariakyrkan i Visby, och som enligt sägnen var kvarle- vor efter en jättekvinna med namnet Visna. När Linné besökte Visby i juni 1741 fick han tillfälle att examinera benen närmare och kunde konstatera att ”Jätte-Benen som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben”. Carl Johan Bergman berättar att i en skrift 1882 att allmogen uppfattade kotorna med en särskild vördnad: ”Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogång- en, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig.”

Så kallade jättekast, stora flyttblock i närheten av kyrkor, var ett annat uttryck för tron på jättar. På medeltiden hade man ingen aning om att det var inlandsisen som hade transporterat dessa stenblock, som låg på sina platser tusentals år innan kyrkorna byggdes. I folktron var det jättarna som hade kastat blocken mot kyrkorna.

Enligt Ingvar Svanberg fördelades troligen den strandade valens ben till flera kyrkor i östra Uppland. I nästan alla kyrkor är valbenen borta. Ben som förmodligen kommer från Edebovalen finns bland annat bevarade i Lunda kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare.

I skuggan av Folklandstingsstad

Att ben från strandade valar distribuerades till olika kyrkor var en tradition som var bruklig runt Östersjöområdet på medeltiden. År 1365 strandade en val på ön Usedom i södra Östersjökusten, där gränsen mellan Polen och Tyskland går idag. Dess valben hamnade bland annat i Sankt-Marien-Kirche i Rostock och slottskyrkan i Wittenberg.

Att nästan alla valben har försvann från svenska medeltidskyrkor berodde troligen på att allmogen till slut blev så upplyst att kyrkans historia om jättar inte längre var trovärdiga. Enligt Ingvar Svanberg debatterades valbenen som bevis på jättefolkets existens, så sent år 1765.