Grunden till ett 2 000 år gammalt romerskt hus har påträffats intill Sveriges mest trafikerade motorväg – E4:an vid Upplands Väsby. Fyndet är sensationellt, säger arkeologen Inge Gräv. I samband med den arkeologiska undersökningen av lämningarna stängs all trafik på E4:an av i sommar. Trafiken leds istället om genom Upplands Väsby centrum.
Text och foto: Jens Flyckt
Denna artikel är, som datumet indikerar, ett skämt. Dock är är uppgifterna om den romerska servicen av brons, som arkeologer hittade vid Carlslund på 1990-talet, sant. Lösfynd, som till exempel mynt och glas, som ursprungligen kommer från romarriket har hittats på åtskilliga platser i Sverige.
Uppland. Fynden består en välbyggd vägbank och en intilliggande husgrund. Fynd av av golvmosaik indikerar att det är en romersk villa, kan Sverigereportage avslöja. Fynden är så unika att E4:an, där 88 000 fordon passerar varje dygn, stängs av för trafik i samband med den arkeologiska undersökningen.
Exakt var de romerska lämningarna, som är 2 000 år gamla, hittades är hemligt. Men enligt dokument som Sverigereportage tagit del av berörs ett stort område på bägge sidor av E4:an i höjd med Upplands Väsby. I samband med den arkeologiska undersökningen i sommar stängs E4:an av och trafiken leds tillfälligt om genom centra Upplands Väsby.
Mellan den 1 maj och 1 augusti leds trafik på E4:ans norrgående och södergående filer om via lokalgatorna in i tätorten och Upplands Väsby centrum. Därefter leds trafiken ut på länsväg 859 (Gamla Stockholmsvägen) till Rosersbergs anslutning till E4:an – en mil norr om Upplands Väsby.
Docent Inge Gräv från Strömsunds universitet är utom sig av glädje.
-Det är inte klokt vilken tur vi har. Fyndet är sensationellt. När E4:an mellan Stockholm och Uppsala byggdes år 1968 missade man detta, säger Inge Gräv.
Aldrig tidigare har fasta fornlämningar från romarriket påträffats i Sverige. Men i Upplands Väsby har det tidigare påträffats romerska föremål. Vid bostadsområdet Carlslund hittade man på 1990-talet flera bronsföremål från en romersk dryckesservice, som dateras till 50-100 e.Kr. Det mest praktfulla föremålet är en vinskopa från Capua i Italien. Liknande vinskopor har även hittats i Pompeji.
Bostadsområdet Carlslund i Upplands Väsby.
Det romerska riket var en politisk, kulturell och militär stormakt som grundades år 753 f.Kr Centrum i riket, som dominerade stora delar av Europa, var staden Rom. Riket kollapsade och försvann år 476 e.Kr.
Att 88 000 fordon per dygn leds om och in genom Centrala Upplands Väsby ser inte Inge Gräv några problem med. På frågan hur de lyckades få ansvariga myndigheter att gå med på omläggningen svarar han:
-Det är bara fyra månader och dessutom är det sensationella fynd det är fråga om. Aldrig tidigare har romerska lämningar hittats så långt norr ut i Europa. Att trafiken på E4:an leds genom Upplands Väsby centrum är en bagatell, säger Inge Gräv.
Vad skulle du tycka om någon grävde upp vägen och ledde om trafiken utanför din uteplats?
-Det är ingenting jag drabbas av. Jag har varken körkort, bil eller uteplats. Jag bor inte heller i Upplands Väsby, säger han.
Mellan maj och augusti i sommar dras trafiken från E4:an tillfälligt genom centrala Upplands Väsby.
På frågan hur han tror att alla som drabbas av stängningen av E4:an reagerar, blir han irriterad.
-Jag tycker din frågeställning är vinklad och negativ. Istället för att fokusera på lite trafikproblem tycker jag du ska fokusera på det positiva – att Upplands Väsby troligen grundades som en nordlig utpost i det romerska riket. Med tanke på hur historielöst Upplands Väsby är kommer denna upptäckt som en välsignelse för folket, säger Inge Gräv.
Väsbyborna ska alltså tvingas stå ut med trafiken från E4:an utanför bostäder, skolor och idrottsplatser på grund av några romerska stenrader?
-Nu är du så där negativ igen. Jag tycker dessutom att du är fördomsfull. Som kompensation kommer alla Väsbybor få varsin t-tröja med ryggtexten: ”cīvis Rōmānus summed” Det är latin och betyder ”Jag är en romare” säger Inge Gräv.
Han tillägger:
-Dessutom dras E4:an genom Upplands Väsby och vidare längs 859:an under kort tid. Fyra månader går fort när det är sommar och man har roligt, säger Inge Gräv.
Någon kilometer norr om Husaby kyrka på Kinnekulle i Västergötland ligger Flyhovs hällristningsområdet – stenhällar där bronsålderns människor skapade en fantastisk bildvärld för cirka 3 000 år sedan – figurer som än idag farscinerar och förbryllar.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Hällristningarna låg bortglömda under jord och gräs i en hage fram till år 1889, då de av en slump ska ha vänt på en tuva och upptäckt en figur med storbyxa på hällen. Att upptäckarna skulle varit två pojkar har dock ifrågasatts.
Den välkända yxmannen/yxguden som sträcker ut ena handen över hällen. Intill honom finns även skålgropar, solhjul och en fotsula ristade.
Sedan de första av Flyhovs hällristningar återupptäcktes i slutet av 1800-talet har området varit ett populärt besöksmål. Under de år som gått har arkeologer påträffat ännu fler ristningar i området.
Hällristningarna är daterade till cirka 1000 f.Kr.
Mest känd är Flyhovs för sin människofigur/gud med en stor yxa och en stor hand som sträcker sig över hällen. Så här beskriver Länsstyrelsen i Västergötland denna märkliga figur:
”Den mest kända ristningen är den som kallas Yxguden – en tre decimeter hög man som har svärd vid sidan, en yxa i ena handen och spretar med fingrarna på andra handen. Några andra mansfigurer ser ut att ha fågelhuvuden – sådana figurer finns på flera andra platser och brukar ibland tolkas som präster eller shamaner med djurmask.”
Flyhov är Västergötlands största kända hällristningslokal. På elva hällar är 450 kända figurer ristade. Alla figurer är inte inmålade. Avsaknaden av färg ger en autentisk känsla av hur figurerna såg ut när de ristades.
Huruvida hällristningarna från början var målade är inte klarlagt.
En av Flyhovs hällar med hällristningar – som inte fyllts i med färg. Detta ger ett autentiskt intryck hur hällristningarna såg ut när de tillkom på bronsåldern – cirka 1000 f.Kr.
Bland övriga motiv finns bland annat skepp, solhjul, fötter samt spiral- nät- och ormliknande figurer. Antalet kända skålgropar uppgår till 300 stycken.
Ett annat ”motiv” är de decimeterlånga fördjupningar i berghällarna som i vissa publikationer beskrivs som sliprännor – en typ av arkeologiska lämningar som bland annat finns på stenblock och hällar på Gotland och i Skåne. På Gotland finns 3 600 dokumenterade sliprännor. Syftet med dessa rännor är inte klarlagt.
Totalt finns det 55 stycken rännor i Flyhovs hällristningsområde. Men i Flyhovs fall är fördjupningarna på hällarna, enligt länsstyrelsen, inga sliprännor som är gjorda av människor, utan naturformationer.
En av de så kallade sliprännor som enligt länsstyrelsen i Västergötland är naturformationer.
De ristade hällarna ligger på rad, likt ett galleri av figurer, på rad längs en bred spång – som är byggd genom hagmarken och mellan hällarna. Spången är tillgänglighetsanpassade och leder till och från den stora parkeringen.
Flyhovs hällristningsområde är vackert beläget i Kinnekulles uråldriga kulturlandskap. Närområdet präglas till sitt yttre av intilliggande Husaby kyrka.
Några av Flyhovs hällristningsområde figurer från bronsåldern.
Vilket syfte hällristningarna hade för bronsålderns människor vet man inte med säkerhet. Teorierna är många. Med tanke på hur mycket jobb de lade ner på sina ristningar är det uppenbart att dessa mystiska figurer hade en innebörd..
Mer påtagliga blir Flyhovs hällristningar om man besöker dem när det är natt med en ficklampa och låter ljuskäglan belysa hällarna från sidan. Särskilt när släpljuset avtecknar de omålade figurerna och detaljer man annars inte ser dagtid uppdagar sig – då är bronsåldern plötsligt inte långt borta.
Utanför Dala kyrkby i Västergötland står tre resta stenblock – med besynnerliga runristningar. Det var traktens stora man som reste och lät rista stenblocken, som uppges komma från en förstörd domarring – det vill säga forntida gravanläggning.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiskt foto: Västergötlands museum
Västergötland. Den som kommer körandes på vägen mellan Stenstorp och Åsebacken på Falbygden, noterar kanske tre resta stenblock på en gräsmatta intill infarten mot Dala kyrkby – inte långt från Dala ödekyrkogård. Enligt Riksantikvarieämbetet kan stenblocken komma från en förstörd domarring, men det är inte klarlagt. Det som gör stenblocken unika är deras runristningar.
Dala domarring, även kallad Dala domarsäte, består av tre stenblock med runristade visdomsord från slutet av 1700-talet. Runorna är skickligt huggna.
Det var godsägaren, hovintendenten, historikern och tecknaren Pher Tham som lät rista och resa stenblocken med runor år 1796 – med ””3:ne gamla Göthiska Ordspråk”. För att vara historiska runristningar är de annorlunda.
Följande ordspråk är ristade på stenblocken:
Den södra stenen: ”Skyltid är alltid räddar.”
Den västra stenen: ”Bättre vara före än efter snar.”
Den östra stenen: ”Där lag slutar vidtager heder.”
Stenblocken står inte på den plats där Tham lät resa dem. Till sin nuvarande plats flyttades de i början av 1980-talet.
Var Dala domarring, även kallad Dala dommarsäte, ursprungligen stod någonstans har inte gått att få fram. Det finns ett fotografi, troligen från 1960/70-talet, på de runristad stenblocken.
På bilden syns ett öppet jordbrukslandskap som betas av nötkreatur. Det är en idyll som förstärks med närvaron av ett falurött trähus med vita knutar. I bakgrunden syns en stenmur som troligen markerar en mindre väg.
Är det någon av er läsare som har närmare information om Dala domarrings ursprungliga plats och varifrån Pher Tham hämtade stenblocken till sitt runmonument, får ni gärna lämna en kommentar.
Pher Tham var ägare till Dagsnäs gods vid Hornborgarsjön – väster om Dala kyrkby. Han beskrivs som en hängiven fornforskare – präglad av dåtidens nationalromantiska ideal. I likhet med många andra svenska godsägare, som drabbades av ett starkt forntidsintresse i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, samlade han på runstenar -som han flyttade till sitt gods från det omkringliggande kulturlandskapet.
Det här med att samla på runstenar och andra fornlämningar var inte unikt för Pehr Tham. Sverigereportage har tidigare skrivit om en annan hängiven, samtida fornforskare – hertig Karl i Rosersberg slott i Uppland:
Pher Tham var en av de sista anhängarna av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Rudbeck hävdade i sitt verk Atlantis bland annat att Sverige var identisk med Atlantis – den mystiska ö och tillika högt stående civilisation, som enligt den grekiska filosofen Platon (428 f.Kr-348 f.Kr), försvann i havet för 12 000 år sedan. Verket Atlantis kritiserades hårt av dåtida forskare, som anklagade Dybeck för osaklighet och historieförfalskning.
Per Tham har beskrivits som den sista rubeckianen. I likhet med sin stora förebild tycks inte källkritik haft någon större betydelse för Tham. Ett exempel är en ask som stod på hans ägor, och som han på allvar hävdade var Ygdrasill – världsträdet i den fornnordiska mytologin.
Pehr Tam blev invald i flera akademier och låg bakom flera innovationer inom jordbruket. Några år innan sin död valdes han in i Götiska förbundet. Götiska förbundet var en nationalistisk sammanslutning, vars medlemmar hyllade, högaktade och idealiserade nordisk forntid. Det var i denna tid då man drack ur förgyllda kohorn och diktade om forntida hjältar .
Det nutida Götiska förbundet ska inte blandas samman med förbundet på 1800-talet med samma namn.
Pehr Tham hade även en annan sida – som tecknare. Han avbildade åtskilliga fornlämningar i Västergötland, bland annat den stora gånggriften på Ekornavallen.
Pehr Tams teckning av gånggriften på Ekornavallen – ett unikt fornlämningsområde i Västergötland som rymmer ett stort antal gravar. Det skiljer 4000 år mellan den yngsta och äldsta graven.
Dala domarring, eller Dala domarsäte, hör inte till Västergötlands största besöksmål, snarare tvärt om. Den är en i högsta grad anonym (men registrerad) kulturhistorisk lämning som få besökare lägger märket till.
Att den inte är mer känd beror sannolikt att runorna är från 1700-talet – så kallade sentida runor och inte 1000-talet.
Varför Pher Tham lät rista runor på dessa stenblock, och sedan resa dem i en grupp, är något oklart. En ledtråd är påståendet om att runtexterna skulle vara ”gamla ghötiska ordspråk”, vilket nämns i Västergötlands runinskrifter från 1958.
Runristningarna i Dala domarring är ovanligt skickligt utförda, vilket runristningar från 1700/1800-sällan är. Vanligtvis har man varken haft koll på den språkliga innebörden eller runornas utseende. Ristningarna vid Dala domarring består av 16-typiga runor med läsbara texter – ordspråk. Det är därför uppenbart att upphovspersonen hade kunskaper om runalfabetet.
Det är känt att Pehr Tham var engagerad i den folkrörelse med lokalhistoriska västgötar som senare skulle bilda den så kallade Västgötaskolan. I en tid då den akademiska världen bestämt hävdade att Svealand var Svearikets vagga, ifrågasatte (och ifrågasätter) västgötarna allt mer denna allmänna uppfattning.
Kanske ville Pehr Tham skapa en ”fornlämning” med högt anseende enligt den tidens ideal, när han lät göra Dala domarring. Om stenblocken dessutom kom ifrån en domarring från järnåldern, vilket en lokal tradition hävdar, borde hans runmonument fått ännu mer tyngd i sin trovärdighet.
Eller som det står i Västergötlands runinskrifter om Dala domarring:
”Ett mäktigt minnesmärke över Västergötlands historia.”
De militära betongkonstruktionerna är svåra att upptäcka – även på vintern. På 1990-talet var detta en av landets finaste skjutbanor – belägen på Lv3 övningsområde i Norrtälje.Där bland ruinerna efter den imponerande markörgraven och husgrunder av betong, gör sig ett avlägset minne påmint.
Text och foto: Jens Flyckt
Hur många tusen värnpliktiga som som genom åren suttit i markörgraven och markerat sina kamraters skytteresultat på måltavlor är det nog ingen som vet. Även om tavelställen och all annan utrustning som hörde den skjutbanan till för länge sedan är borta, finns stämningen som uppstår när man sitter i skydd av betongen, under avlossade kulor som med ett vinande ljud träffar sandvallen i hastigheter på 600-800 meter i sekunden, ännu kvar.
Markörgravens storlek vittnar om att det en gång var en militär skjutbana. I stort sett alla civila skjutbanor har någon form av markörgraven, men betydligt mindre än den på bilden. I diket mitt av markörgraven fanns tavelställ som kunde fällas upp och ner när resultaten skulle noteras och kulhålen lappas med klisterlappar. Betongkonstruktionen hindrade personalen i markörgraven att träffas vid eldgivning.
När regementsdöden drabbade staden Norrtälje i Roslagen, försvann inte enbart kunskap och tradition om luftfvärn. Som alltid när regementen läggs ner innebar nerläggningen av Lv3 förstörelse av påkostad militär infrastruktur som skjutbanor, som hade byggts upp under lång tid.
År 2000 lades Lv3 i Norrtälje ner, trots protester och motargument.
Det gamla regementsområdet ägs idag till stor del ägs av Norrtälje kommun. I regementsområdet kvarvarandets ursprungliga byggnader och lokaler finns idag bland annat civila bostäder, företag och kommunala/statliga verksamheter.
En betydande del av det gamla övningsområdet har under de gångna åren förvandlats till ett stort handelsområde – dit kön med bilar ofta är lång under stor del av dygnet.
Fram till år 2000 var platsen där handelsområdet idag är etablerat, en del av Lv3 övningsområde.
I skrivandets stund är julhandeln intensiv på det gamla övningsområdet, några hundra meter från den gamla skjutbanan. Få besökare känner dock till vad som döljer sig i skogen bakom ljuset från gatlyktor och ständigt upplysta gatlyktor.
Den gamla skjutbanan är inte synlig från handelsområdet – inte ens i dagsljus. En mörk grusväg, som med sin bredd och byggnadstekniska perfektion vittnar om att det är Försvarsmakten som anlagt den, antyder att det finns något intressant uppe i skogen. Vägen går nästan spikrakt upp i terrängen, längs en bergsrygg och omgiven av höga granar. Där ligger ligger markörgraven, kulfång och andra lämningar som skogen snart har återtagit – där ekot från ”eld upphör” ännu mot de vittrande betongväggarna.
Sverigereportage har tidigare skrivit om nerläggningen av Lv3 och det lokala museum, som vårdar minnet av Lv3 och Norrtälje luftvärnskår.
Det är över tjugo år sedan som markörgraven användes för skytte.
Att skjutbanan inte använts på årtionden råder det ingen tvekan om. Naturen tar tillbaka vad som en gång togs från den. Rännilar av vatten underminerar sakta den armerade betongen. En mindre skog med 23 år gamla träd kammoflerar nu den gamla banvallen och de kvarvarande betongkonstruktionerna.
Elstaket vittnar om att delar av den gamla skjutbanan numera används som hästhage.
Sandvallen, där de avlossade kulorna (av bly och koppar) hamnade, är borta. Den togs sannolikt omgående bort som en saneringsptgärd när banan lades ner. Även tavelstället, som fälldes upp och ner vid markering, är borta. Med undantag från hängande elkabel är all lös eller löstagbar utrustning borta.
Vad som kvarstår är tjock, armerad betong.
Där träden nu växer fanns en sandvall där kulorna, som avlossades på upp till 300 meter bort, hamnade. Sanden, som innehöll koppar och bly, sanerades sannolikt direkt efter att skjutbanan övergavs år 2000.
Men det är långt ifrån en öde plats. Här och var ligger det tomma sprayburkar och betongen lyser av färgglatt klotter och grafitti. Det luktar till och med färg.
Det är inte ovanligt att grafitgimålare söker sig till ödelagda militäranläggningar. Antagligen finns det en symbolik i dessa verk och i valet av de platser som väljs.
Övergivna militära strukturer lockar ofta grafittimålare. Lv3 gamla skjutbana är inget underlag.
Plötsligt väcks ett avlägset minne till liv. Här har jag varit tidigare – på en hemvärnsövning i ett avlägset 1980-tal. Vi var ett antal tonåringar, de flesta inte äldre än 17 år, från ett av Hemvärnets dåvarande ungdomskompanier i Stockholmstrakten, som övade i Roslagen under några dagar.
Jag kommer inte ihåg det exakta året, men det bör ha varit 1987. Det är en avlägsen tid ur flera perspektiv – inte mest beträffande synen på ungdomarnas roll som soldater inom Hemvärnet.
Hemvärnet var då något helt annat än vad det är idag. I de så kallade ungdomskompanierna utbildades tonåringar från 16 års ålder i bland annat markstrid och i olika handeldvapen. Då, i slutet av 1980-talet, var gevär m/38 (som är en kortad version av gevär m/96) fortfarande i bruk inom Hemvärnet och det det första skjutvapen som 16-åringar tilldelades.
Undertecknads namnbricka från ett av Hemvärnets ungdomskompanier år 1987.
Det var till antalet ungdomar egentligen inte fråga om ett kompani, snarare en pluton. Varför ”kompani” användes berodde antagligen att Försvaret ville ge verksamheterna en tuffare attityd. Hur många ungdomskompanier det fanns är oklart.
Gevär m/38, som i sin ursprungliga version antogs av Kronan år 1896 och var avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd, var en kortare version av den ursprungliga modellen.
Från att endast ha skjutit med luftgevär vid sommarstugan, var det rejält steg framåt att plötsligt använda ett riktigt, patronladdat gevär. Det var ett rejält uppsving. Den första övningen, då vi skulle hålla ett skogsområde, fick vi ingen ammunition. Vi fick i stället ropa pang. Men från den andra övningen och framåt var det mer eller mindre fri tillgång på lösplugg.
Vid 17 år ersattes m/38-geväret med den klassiska k-pisten (m/45b). Därefter följde AK4 och ksp 58 (kulspruta 58).
Sverigereportage har tidigare skrivit om gevär m/96:
Utbildningen i olika vapen kombinerades med krävande övningar, i regel under kalla och blöta vinternätter, med omgrupperingar, spaningar och eldöverfall. Där fanns även inslag av tårgas, övningsskjutning med pansarskott. Där förmedlades även militär kunskaper och erfarenheter som inte ens var politisk korrekta på 1980-talet.
Baksidan av det stora kulfånget av betong. På andra sidan ligger markörgraven.
Idag betraktas de verksamheter som bedrevs inom ungdomskompanierna inte enbart som oetiska och socialt otänkbara – det är även olagliga. Idag får 16-åringar inte utbildas i strid och absolut inte i de handeldvapen som vi hade tillgång till. Detta regelverk kom i samband med att Hemvärnets ungdomskompanier avvecklades år 2000.
De utbildningar som idag erbjuds försvarsintresserade är något helt annat än under ungdomskompaniernas tid.
På 1980-talet, då Kalla kriget rasade, var som synen på vapen och ungdomar en helt annan. Flera av de 16-åringar som var med i ungdomskompaniet fortsatte den militära banan efter värnplikten och gjorde flera missioner, bland annat i Bosnien.
Vägen som leder upp till den gamla skjutbanan. Ljusen i vägens början är från det växande handelsområdet.
Men allt det där är historia. Skjutbanan på Lv3 var något helt annat när den var i drift. Skogsdungen intill regementet där vi var förlagda i tält under övningen 1987 är borta. Norrtälje var en annan stad. Sverige var ett annat land. Och jag var 17 år – för 36 år sedan.
Med sitt monumentala centraltorn dominerar S:t Pers kyrkoruin än idag stadsbilden i den lilla staden Sigtuna intill Mälaren. Mycket är okänt kring denna 1100-kyrka som sedan 1600-talet är en ruin. För artikelförfattaren har denna plats en särskild betydelse.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. S:t Pers kyrkoruin är på många sätt en gåta. I takt med att kyrkan förföll på 1500/1600-talet började Sigtunaborna att återanvända stenen i dess murverk till olika byggnationer i staden. Mycket av denna stenkyrkas forna glans har därför försvunnit.
S:t Pers kyrkoruins centraltorn. Bilden är tagen från sydväst.
Det finns många obesvarade frågor om S:t Pers kyrkoruins byggnadshistoria. Ett exempel är det stora centraltornet – som har haft minst fyra våningar. Hur till exempel tornets trappor såg ut och var konstruerade vet man inte.
I den byggnadsarkeologiska sammanställningen/rapporten: Sigtunas kyrkoruiner från år 2020, skriver arkeologen Anders Wikström bland annat om svårigheterna att datera S:t Pers kyrkoruin:
”Eftersom S:t Pers kyrka saknar få motsvarigheter har konst- och arkitekturhistoriker haft svårt att stildatera den.”
Tillkomsten av S:t Pers kyrka brukar anges från 1080-talet till början av 1200-talet – eller tidigt 1100-tal.
Utsikt från västtornets tornkammare. I bakgrunden ses det massiva centraltornet.
Centraltornet är på många sätt en imponerande byggnad – särskilt om man står under korsmitten och tittar upp mot valvet. Detta korsvalv är enligt Riksantikvarieämbetet ett av de äldsta kända korsvalven i Sverige.
Korsvalvet under centraltornet.
Som många andra tidigmedeltida kyrktorn har det diskuterats om tornet kan ha fungerat som försvarsanläggning. Arkeologen Gunnar Redelius nämner frågeställningen i Fornvännen från 1970:
”Det är en gammal tanke att S:t Per spelat en viktig roll som fästning eller tillflyktsort under oroliga tider. Det mäktiga tornet över korsmitten inbjuder direkt till ett sådant antagande, men helt naturligt har varje stenbyggnad under medeltiden kunnat erbjuda ett visst skydd mot våldsverkare.”
Ruinens norra korsarm är relativt välbevarad, medan den södra är fragmentarisk, efter att sten avlägsnats för att användas som byggmaterial i staden under historisk tid.
Med korsarm menas menas i S:t Pers fall långhusets utbyggnader i marknivå, norr och söder om centraltornet.
Planritning av S:t Pers kyrkoruin år 1824. Notera att centraltornet och resterna av det västra tornet är svartmarkerade. Nedanför och nedanför centraltornet syns den norra och södra korsarmen.
Från 1600-talet finns en av de första uppmätningarna, om inte den första, av S:t Per kyrkoruin. På 1824 års uppmätning är centraltornet och resterna av det västra tornet markerade med svart.
Den tid då det växte tät vegetation på och i ruinens murverk, som ofta återges i gamla målningar, är sedan länge borta. Detta för att vegetation skadar kalkbruket som håller samman murar och valv.
Den äldsta kända åtgärden med syfte att restaurera S:t Pers kyrkoruin är från 1860-talet. Då beskrevs ruinen vara i dåligt skick. Flera ras skedde under kommande årtionden.
Under 2000-talet skedde den senaste restaureringen av S:t Per. Innan dess var ruinen inte öppen för allmänheten under en längre tid, på grund av rasrisk. Ruinen öppnades åter år 2019.
S:t Pers kyrkoruin fotad från sydöst. Till vänster syns delar av det tvåsidiga långhuset. I mitten det kraftiga centralaltornet och till höger delar av det absidförsett enkelsidigt kor – som har två korsarmar,
I kyrkans västra del finns rester av ytterligare ett torn (västtorn) – som har haft minst två våningar. Kvar av det västra tornet är bland annat rester av en dubbeltrappa samt en tornkammare med murat takvalv.
I anslutning till västtornet finns två in- och utgångar. En av ingångarna, den mot söder, är den som numera används. Trapporna som leder upp i västtornet är avspärrade med järngrindar. Men tornkammaren är tillgänglig. Därifrån har man utsikt genom långhuset mot centraltorn.
Bild inne i långhuset, tagen mot öster. Notera sandstenspelarna och runstenen.
När man kommer in i långhuset möts man av två två stora pelare av sandsten, eller rättare sagt resterna av dem. Dessa pelare bar på medeltiden upp långhusets takvalv. Pelarna är från en senare bebyggelsefas. Ursprungligen tror man att långhuset hade ett platt innertak av trä.
Mot långhusets södra innevägg står en runsten uppställd. Fram till 1941 var den inmurad i kyrkan som tröskelsten.
Runristningen lyder:
”Torbjörn reste denna sten efter Asbjörn, sin broder. De äro söner till Dyrver(?) i…”
S:t Per är en av sex eller åtta stenkyrkor som under kort tid började uppföras när vikingatiden hade övergått till medeltiden. Vem eller vilka som uppförde dessa monumentala byggnadsverk vet man inte. Men forskarna tror att de uppfördes av och för kungamakten.
I den populärarkeologiska boken ”Vyer från medeltidens Sigtuna” skriver Sten Tesch, Sigtuna museums tidigare chef, med illustrationer av Jacques Vincent, följande om Sigtunas kyrkor:
”Stenkyrkorna är privata byggnadsföretag som kräver stor kapitalinvestering. De är i lika hög grad världsliga som kristna manifestationer, och de uppförs av rikets mest inflytelserika personer och familjer. Kyrkorna byggs byggs alltså varken av eller för folket.”
Även om S:t Per är en ruin så är den fortfarande mycket imponerande – vilket förstärks av att den är byggd på en höjd i Sigtuna stads västra del.
Den bevarade delen av västtornet består bland annat av två trappor.
Sigtunas stenkyrkor, bland annat S:t Per, är uppfördes inom en cirka 500 meter lång sträcka (Prästgatan). Övriga stenkyrkor är bland annat S:t Lars, S:t Olof och Mariakyrkan. Den enda av dessa kyrkor som fortfarande är i bruk är Mariakyrkan, som byggdes av tegel och invigdes år 1247.
Sigtuna stad grundades i slutet av 900-talet som en kristen stad. Forskarna tror att det var kung Erik Edmundsson, även kallad Segersäll, som är grundaren. Hans son, kung Olof Skötkonung, grundade år 995 ett mynthus i Sigtuna – där Sveriges första myntning skedde.
S:t Per uppfördes troligen cirka hundraår efter att Sigtuna stad hade grundats.
När S:t Per kyrka började byggas bestod Sigtuna stad av små trähus. Modellen finns utställd hos Sigtuna Museum and Art.
Få arkeologiska undersökningar har gjorts i och vid S:t Per.
Den första undersökningen skedde år 1934 av Erik Floderus. Undersökningen var koncentrerad runt västtornet grund. Bland annat undersökte han en stengrund, intill tornets västra mur. Grunden var 9×14 meter och sträckte sig delvis in under det nuvarande västtornet. Den tolkades som grunden till ett större västtorn, som aldrig byggdes.
Den andra undersökningen, som bestod av flera schakt, genomfördes åren 1969-71. Bland annat undersöktes åter undergrunden intill västtornet. Även grundstenar till vapenhuset undersöktes. Totalt togs 17 schakt, i och utanför ruinen, upp.
Denna bild är från tidigt 1900-tal. Den är tagen under centraltornet i riktning mot västtornet.
Undersökning nummer tre genomfördes år 1982. Det skedde strax öster om S:t Per kurkoruin, intill Svenska kyrkans kanslihus (Prästgården) – som skulle byggas ut. Detta är den enda undersökning då påträffade gravar (tillhörande S:t Per) har undersökts.
”I sju av gravarna var skeletten orörda, alla i öst-västlig riktning och med huvudena i väster. Ingen av gravarna hade spår av kistor” skriver Anders Wikström om undersökningen 1982.
Den senaste undersökningen skedde år 2003 inför församlingshemmets byte av avlopp- och vattenledningar. I schakten för ledningarna, som drogs genom prästgårdens östra gräsmatta, påträffade kulturlager från tiden innan S:t Per byggdes. Dessa stadslager tros komma från den kungsgård som arkeologerna tror fanns på platsen.
I den intilliggande stadsbebyggelsen (Sigtuna ) har närmare 400 arkeologiska undersökningar genomförts.
S:t Per kyrkoruin sedd från öster – från Sankt Persgatan. Till vänster syns delar av en gul byggnad – Svenska kyrkans kanslihus. Det var där 1982 års arkeologiska undersökning genomfördes.
I sitt ursprungliga skick och storlek måste S:t Per kyrka ha varit en obegripligt imponerande byggnad för den medeltida människan. Sigtuna bestod då av mer eller mindre enkla och låga trähus.
Sten Tesch skriver i Vyer från medeltidens Sigtuna:
”Kyrkorna reser sig högt över över den låga träbebyggelsen och dominerar stadsrummet. Kyrkorna är inte utplacerade på måfå utan ingår i ett medvetet utformat sakralt stadsrum för kyrkliga processioner.”
Oavsett var medeltidens stenkyrkor uppfördes eller om det var en kungskyrka i Sigtuna stad, en mindre sockenkyrkan någonstans på landsbygden, eller till exempel Husababys mäktiga kyrka i Västergötland (enligt legenden knuten till Erik Segersälls son – kung Olof Skötkonung), var de medeltida stenkyrkorna ofattbart påkostade och komplicerade byggen som reste över människorna för den nya gudens ära.
Det är först när man kommer in i S:t Per kyrkoruin och tittar upp mot valven och det massiva centraltornet, som man får en verklig uppfattning om hur stor och byggnadstekniskt komplicerad denna kyrkoruin (kyrka) är. Bilden är tagen från den norra korsarmen – mot söder och centraltornet.
För undertecknad är S:t Per inte vilken kyrkoruin som helst. Det första minnet är från förskoleåren då besöket i den stora ruinen gjorde ett bestående intryck – vilket resulterade i ett senare intresse för arkeologi.
Under skolåren i intilliggande S:t Pers skola var det stora centralrornet ett naturligt blickfång från skolbänken under tråkiga lektioner. Även om man inte fick gå till ruinen på skoltid, gjorde man det ändå. De gånger man gick ner till Sigtuna och köpte godis i kiosk, gick man stigen på en liten höjdnivån strax öster om kyrkan, som sommartid var inbäddad i grönska och som på eftermiddagarna beskuggades av centraltornet.
I tjugo år jobbade jag som journalist på lokaltidningen Sigtunabygden. Jag vet inte hur många gånger jag fotat och skrivit om S:t Per kyrkoruin. Det har varit allt från bröllop, konstutställningar, historiska reportage och rena nyhetsartiklar – som till exempel när polisen hittade narkotika i ruinens mörka vråer. Vid ett tillfälle påträffades en avliden person inne i ruinen.
S:t Per kyrkoruin fotad från väster. Resterna av västtornet (närmast på bilden) framstår som större än vad det egentligen är. Detta beror på förvrängningar som orsakas av kamerans vidvinkelobjektiv. Notera skillnaderna jämfört med bilden från 1800-talet.
S:t Per är svår en svårfotograferad ruin. Proportionerna och storleken gör att det alltid är något som skymmer, eller att man får med omkringliggande detaljer som inte är önskvärda. Ruinen har i hundratals år avbildats med målning, teckning och fotografi.
Den bästa och (sannolikt) och i särklass den mest avbildade vinkeln är från väster. Men även från väster är ruinen svår att fotografera så att proportionerna blir rättvisa. Resterna av västtornet blir antingen för stort eller för litet.
Ett av de äldsta kända fotografierna av S:t Pers ruin är från år 1888. Den bilden är tagen från väster, från samma håll som Sverigereportages bild här ovan. På bilden från 1800-talet ser man att ruinen är omgärdad av mindre lador och andra jordbruksbyggnader. Marken ser ut att vara betad.
Denna lantliga prägel hade S:t Pers kyrkoruin en bra bit in på 1900-talet. Numera är det parkmark runt ruinen.
S:t Per kyrkoruin år 1888. Foto: Henri Osti’s Fotografialtelier, Uppsala. Bilden är tagen från ungefär samma vinkel som den tidigare bilden i reportaget.
Även om jag inte längre jobbar på lokaltidningen och jag sedan länge är utflyttade från Sigtuna, upptäcker jag vid varje nytt besök detaljer och fotovinklar jag inte sett tidigare.
Det känns alltid högtidligt att komma till S:t Per – även om mina kunskaper om denna märkliga kyrkoruin är högst begränsade.
I det gamla bondesamhället högaktades fysisk styrka. För drängar och annat mansfolk fanns flera ”prov” för att bevisa styrka. Ett exempel var drängalyft, ovala stenblock med en vikt på upp till 160 kilo, som riktiga karlar skulle orka lyfta.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiskt foto: Nils Eriksson/Nordiska museet och Sörmlands museum/Public Domain.
Allmogehistoria. Intill muren vid Kungslena kyrka i Västergötland ligger ”drängalyftet” – ett 167 kilo tungt stenblock. Stenblock med denna folkliga typ av folkliga traditioner fanns en gång i tiden vid många gårdar och kyrkogårdsmurar.
Drängalyftet utanför Kungslena kyrka i Västergötland är ett 167 kilo tung stenblock, som enligt traditionen fungerade som anställningsprov för drängar.
Drängalyft, som i andra delar av landet även kallas för ”lyftstenar” och ”drängastenar” är relativt ovanliga lämningar. I Fornlämningsregistret finns 23 drängalyft registrerade – samtliga i södra Sverige.
Ett annat namn för drängalyft är ”lyftstenar”. Av den sistnämnda finns 25 registrerande – från Skåne till Jämtland.
Namnet drängalyft kommer från de styrkeprov som drängar var tvungna att göra för att få tjänst på gårdar, vilket vittnar om det ofattbart hårda kroppsarbete som jordbruket då innebar
Uppgifter om hur högt dessa stenar skulle lyftas för att drängen skulle bli godkänd varierar. Upp till brösthöjd verkar vara det mest förekommande kravet. Men det förekom även att stenarna, som alltså kunde väga upp till 160 kilo, skulle placeras på stenmurar. Högst anseende fick den dräng som kunde lyfta upp stenen i axelhöjd.
Drängstenarna är inte enbart kopplade till anställningsprov. Dem förknippas även med ungdomars mandomsprov – då under namnet ”pöjkasten”. Många av dessa mandomsprov, som ”finnkast”, ”pina kalv”, ”resa upp den döde” och ”åka väderkvarnshjul”, var fysiskt mycket krävande och farliga.
Två drängar från Sörmland på 1920-talet. Livet som dräng var ofattbart hårt och slitsamt. Många tunga lyft märkte många av dem för livet.
Att många av dessa stenar tycks varit placerade vid kyrkogårdar, där mycket folk samlades, vittnar om att dessa lyft hade stort publikt intresse.
Det är inte enbart drängstenarnas tyngd som gör dem svåra att lyfta. De är i regel runda eller ovala utan kanter, vilket gör att det är svårt att få tillräckligt fäste runt stenen, även om personen som försöker sig på ett lyft är urstark.
I detta sammanhang förekommer även ”giftasstenar”. I vissa fall tycks giftasstenar haft samma funktion som drängalyft – med den skillnaden att lyftet var ett krav för att brudgummen skulle få gifta sig med bruden. Giftasstenar är även namnet på stora flyttblock i markerna. I närheten av Muggebo i Småland finns ett fyra meter högt flyttblock som enligt en lokal tradition kallas för Giftasstenen. Det berättas att ungdomar som inte klarade av att klättra upp på flyttblocket utan hjälpmedel inte skulle bli gifta. I andra fall är giftasstenar flyttblock som förtrollats av svikna jättar.
Lyftsten från Bäsksjö i Lappland.
Drängastenar är naturföremål med tradition som lätt glöms bort när äldre generationer försvinner. Stenblocken i sig är inte unika. Det förekommer dock drängalyft med inristade årtal. Har inte traditionen kring dessa lokala stenblock bevarats av hembygdsföreningar eller liknande, blir de svåra att skilja från alla liknande block.
Det finns betydligt fler kända dränalyft, som vårdas av hembygdsföreningar, än de fåtal som är registrerade. Huruvida alla kända drängalyft, drängastenar, pöjkalyft och lyftstenar är autentiska och inte sentida efterkonstruktioner är en svårbedömd fråga.
Än idag lockar drängalyftet vid Kungslena kyrka besökare till att mäta sina krafter. Åtskilliga är de personer som försökt nå lyfta stenen, vilket nedslagsgropar i det intilliggande gruset vittnar om. Men det förekommer även lyckade försök. Ett av dessa lyckade lyft är dokumenterat och finns att se på följande Youtubeklipp:
Medeltidsmuseet i Stockholm är unikt. Museet är byggt runt arkeologiska lämningar – bland annat 55 meter av den stadsmur som Gustav Vasa lät uppföra runt Stockholm på 1530-talet. Den 5 november stängde museet
Sverigereportage har tidigare skrivit om stadsmuren:
Runt Vänerns vatten har det funnits ett stort antal fyrar. Vid Hällekis vid Kinnekulle finns en hamn med anor från 1500-talet – där en trätornsfyr minner om farliga vatten, där åtskilliga skeppsvrak vittnar om forna tiders hårda liv till sjös. Av Hällekis sju fyrvaktare var tre kvinnor.
Text: Jens Flyckt Nutidsfoto: Anette och Jens Flyckt Historiskt foto: Axel Lindhal/Teckniska museet.
Västergötland. Det som idag är Kinnekulle camping var i flera hundra år ett av områdets viktigaste hamnar. Hällekis (stavas även Hellekis), som ligger intill Vänerns strand och vid Kinnekulles fot, har som många andra orter i denna trakt en lång historia inom stenbrytning. Bland annat bröts det under medeltiden sandsten i Kinnekulle i vad som beskrivs industriell skala.
Hällekis fyrtorn i augusti 2023.
Riksantikvarieämbetet skriver att Hällekis var en av Vänerns viktigaste hamnar på 1500-talet.
Det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle grundades år 1856 intill Hällekis hamn. Av den gamla hamnen och stenhuggeri finns det inte många spår kvar av ovan jord. På platsen ligger numera Kinnekulles camping. Basen till en stor skorsten är ett av spåren ovan mark. Så sent som 1983 stod fortfarande skorstenen på platsen.
Sverigereportage har tidigare skrivit om ett annat mekaniskt stenhuggeri intill Kinnekulle, vid Vänerns strand:
Sjön kan gå hög på Vänern och farvattnen utanför Hällekis var och är förrädiska. I vattnen runt stenpiren finns sex stycken registrerade skeppsvrak. Flera av dem är daterade till 1800-talets mitt eller senare del. Dateringarna har skett efter fynd av mynt som hittats i vrakens mastfötter. Ett av vraken hade gått med 250 tunnor havre i lasten, då hon gick under utanför Hällekis hamn. Ett annat fartyg hade täljsten i lasten vid förlisningen.
År 1871 uppfördes en åttakantig, vitmålad träfyr på Hällekis pirhuvud. Fyren stod tidigare i Lindköping, varifrån den flyttades till Hällekis. Detta är inte vilken fyr som helst. Den är en av Vänerns äldsta och bäst bevarade trätornsfyrar.
Det enda spår av Hällekis mekaniska stenhuggeri, som grundades år 1856, är sockeln av skorstenen till vänster i bilden. Där stenhuggeriet och den gamla hamnen låg finns nu Kinnekulle Camping. Skorstenen stod upp fram till 1983.
Så här beskriver Riksantikvarieämbetet Hällekis fyrtorn:
”Tornet står på en sockel av huggen sten, samt är förankrat med plattjärn och järnstag i pirhuvudet. Ingången är typisk för trätornen från 1850-talet med profi lerad trekantsgavel och gedigen bräd dörr. Hela fyrtornet inklusive fyraltanen och den lilla lanterninen har en ålderdomlig karaktär. Interiören är väl bibehållen. Efter nersläckningen har tornet länge stått tomt, utan ny användning och med en oviss framtid.”
Västergötlands museum skrev år 2000 att Hällekis fyr är en kulturhistorisk byggnad med högt värde.
På listan på Hällekis sju fyrvaktare finns tre kvinnor nämnda. Den första var Sofia Karlsson – som tog över skötseln av fyren efter sim man, Carl Classon, som bara hann vara fyr år innan han avled.Hällekis andra kvinnliga fyrvaktare var Maria Klasson, änka efter Carl Classon, och den tredje fyrvaktaren hette Gerda Palm.
Hällekis fyrvaktare:1871 – 1891, Gustaf Andersson
1891 – 1898, Olaus Norén
1898 – 1902, Carl Klasson
1902 – 1920, Sofia Klasson, änka efter Carl
1920 – 1937, Maria Klasson
1937 – 1938, Gerda Palm
1938 – 1953, Malkom Blom
1967 släcktes Hällekis fyrtorn och har inte lyst sedan dess.
Hällekis hamn vid sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Ångfartyget Balsar von Platen på besök.
Fyrtornet har restaurerats vid flera tillfällen. Senaste restaureringen skedde våren och sommaren år 2000. Då renoverades bland annat koppartaket, trästomen, fasaden och fyraltanen. Lanterninen fick nytt glas. Allt arbete skedde med ursprungliga metoder och material.
Numera, 23 år efter restaureringen, flagnar färgen på fyrtornets fasad, vilket bland annat Svenska fyrsällskapet har uppmärksammat. I och med att piren delvis har rasat (stora stenblock har rasat ner i vattnet) och kommunen satt upp avspärrningsband, har Sverigereportage enbart kunna ta bilder på avstånd.
Den gamla piren är i dåligt skick, men skyddar fortfarande mot Vänerns ibland hårda sjö. Numera ligger fritidsbåtar i Hällekis hamn, som har anor från 1500-talet.
Näsbystenen räknas till en av Upplands finaste runstenar. Lika vacker och konstnärligt fulländad som ristningen är, lika tragiskt är runtextens innehåll. Mindre känt är i vilket sammanhang denna runsten restes i på 1000-talet.
Text: Jens Flyckt Nutidsfoto: Jens Flyckt Historiskt foto: Erik Brate år 1909.
Uppland. Mellan Sigtuna stad och Märsta, strax väster om Arlanda flygplats, slingrar sig en gammal grusväg fram genom ett ålderdomligt kulturlandskap; berikat med gravfält, fossila åkrar, stenhägnader och andra fornlämningar. Strax nedanför en kurva vid Näsby står en hög runsten (U 455) – på sin ursprungliga plats.
Näsbystenen fotad från öster. Notera den plattåliknande (blockrika) formation som stenen är rest på. Grusvägen som nämns i reportaget ligger strax till höger utanför bilden. Åkermarken söder om stenen skymtar i bildens vänstra hörn.
Näsbystenen är daterad till 1000-talet. Det berättar om en familjetragedi – om två drunknade föräldrar.
Runtexten lyder:
”Ingefast lät resa denna sten efter Torkel, sin fader, och efter Gunhild, sin moder. De druknade båda.”
Näsbystenen betraktas som en av Upplands finaste runstenar. Den är nästan tre meter hög och som mest en meter bred. Den är dessutom välbevarad. Mitt genom ristningsytan finns en kvartsgång. Näsbystenen är inte signerad. Men utifrån ristarens konstnärligt förmåga, det fulländade rundjuret, de eleganta runor och den lättlästa texten, anser man att Fot är upphovsmannen.
Kvarts är ett mineral.
Fot var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som de främsta bland runmästaren. Nio signerade runristningar är kända. Dessa finns inhuvudsak i sydöstra Uppland. Ytterligare nitton runstenar, som som inte är signerade, anses vara verk av Fot.
En liknande runsten som inte heller är signerad, men som ändå tillskrivits fot, ä U 460. Den står vid Skråmsta mindre än en mil norr om Sigtuna stad. Fågelvägen mellan Näsbystenen och U 460 är knappt en mil.
Likt Näsbystenen är U 460 hög, cirka 3,2 meter. Den har ett ristad rundjur som är utförd med samma fulländade elegans och stiksäkerhet, som Näsbystenen.
Näsbystenen räknas som en av Upplands finaste runstenar. Den är dessutom välbevarad.
Näsbystenen är dokumenterad sedan 1600-talet.
Några tiotals meter norr om denna runsten finns en vältrafikerad grusväg med ålderdomlig karaktär. Vid Näsby har grusvägen en öst/västlig riktning. Näsby är beläget cirka en halvmil öster om Sigtuna stad. Runstenen står några tiotals meter söder om vägen – i hagmark.
Denna grusväg går att belägga till 1600-talet.
Det är lätt att tro att Näsbystenen ursprungligen restes intill denna grusväg – som i så fall var en mer eller mindre naturlig stig på vikingatiden. Men det finns en störande detalj som talar emot detta.
Näsbystenens ristade yta är inte vänd mot grusvägen, vilket den borde ha gjort den varit rest intill den vägen. Den är vänd bort från grusvägen – mot mot hagmarken och åkermarken i söder.
Var runstenarna i huvudsak restes i landskapen är en omdiskuterad fråga. Hypotesen att de i hög grad restes vid vikingatida vägar är ifrågasatt (Lydia Klos 2009). Denna motsägande hypotes har i sig ifrågasatts av svenska forskare. Frågan är alltså långt ifrån klarlagd.
Näsbystenen räknas som en av Upplands finaste runstenar. Den är inte signerad, men sättet som runristaren har utnyttjat stenens yta och ristningens mycket höga klass, avslöjar att det är runmästaren Fot som med största sannolikhet är upphovsmannen.
Att Näsbystenen restes intill en vikingatida ”väg” är troligt, men inte säkert. Dåtida runstenar restes på platser där rörde sig mycket folk – ungefär som reklamskyltar intill dagens vägnät. Runstenar restes även intill gravfält och gårdar. Något registrerat gravfält eller boplats är inte registrerad i Näsbystenens direkta närhet.
Mellan grusvägen och Näsbystenen finns en registrerad lämning. Det är ett fornlämningsliknande stenröse. Om det är en fornlämning är oklart.
Näsbystenen år 1909. Fotot är taget av språkforskaren och runkännaren Erik Brate (1857–1924). Gärdsgården i bildens bakgrund markerar grusvägen som nämns i reportaget.
Näsbystenen står relativt högt i terrängen – 15 meter över havet. På vikingatiden låg Mälarens nivå cirka fem meter över havet. Runstenen står alltså inte intill en vikingatida strand.
Runstenen står i en hagmark som sluttar ner mot åkermarken. Den står på något som liknar en mindre plattå, som sluttar mot syd/öst, och som på ytan ser ut att vara uppbyggd av mindre stenblock.
Näsbystenen står på ursprunglig plats – på en plattåliknande formation som har en hel del mindre stenblock synliga i markytan.
Det finns indikationer i terrängen som tyder på att det kan ha funnits en vägsträckning i syd/öst, några meter nedanför runstenen och plattån.
Går man från åkern och upp mot grusvägen får Näsbystenen ett monumentalt uttryck, i och med att den står högre än den omgivande, sluttande terrängen.
Vad som bland annat styrker hypotesen om denna vägsträckning, är en långsmal struktur som framträder det digitala kartmaterialet – genom så kallad skuggning. Denna kan dock vara en naturlig eller sentida lämning.
Detta är en grov skiss över Näsbystenens närmaste terräng. Den är långt ifrån skalenlig eller korrekt i proportionerna. Den eventuella vikingatida vägsträckning som nämns i texten och som är markerad med rött på skissen, är en hypotes och frågeställning, inte ett påstående.
Om hypotesen om denna ”väg” stämmer, bör ha haft en anslutning över den nutida åkermarken i söder. Inga spår är dock synliga ovan mark i åkern.
Några hundra meter söder om Näsbystenen, i linje med den eventuella vikingatida vägsträckningen över dagens åker, finns en stor koncentration med fornlämningar. Där finns bland annat spåren från en sedan länge försvunnen by, fossil åkermark, flera hundra meter långa stensträngar/hägnader, gravfält och rösen.
Näsbystenen är rest på en mindre, sannolikt naturlig, platå/teras. Runstenen kan ha rests intill en vikingatida väg. Det rödmarkerade området på bilden markerar området som på kartor har en avlång skuggning. Från det röda området framstår Näsbystenen ännu större än den är.
Uppgifterna i detta reportage om en eventuell, tidigare okänd, vikingatida vägsträckning i hagmarken sydöst om Näsbystenen, är inte ett påstående. Det är en hypotes, men även en frågeställning beträffande förståelsen av denna runsten och det rumsliga sammanhang som den restes i på 1000-talet.
Sverigereportage 