Strax norr om Rimbo finns en ovanligt fornlämning – en varggård, som Sverigereportage har nämnt tidigare. Detta reportage är en mer ingående beskrivning av varggården som medeltida fångstanläggning.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Genom Magnus Erikssons landskapslag från 1300-talet fick allmogen en lagstadgad skyldighet att förfölja och utrota vargen. Runt om i markerna finns spår denna verksamhet. En sådan plats är varggården utanför Rimbo.

Lite är känt om varggården utanför Rimbo. Allmänt tycks det finnas en bristande kunskap om denna typ av lämningar. Relativt ofta förväxlas varggårdar som namn med varggropar.

Varggrop och varggård är dock två vitt skilda fångstanläggningar. Varggropen är framför allt mycket mindre och förhållandevis enkel i sin konstruktion. Varggården är en stor, arbetskrävande och kostsam anläggning.

Troligen är det lokala berättartraditioner som påverkar och som namnger fångstgropar som varggårdar. Varggropar finns det gott om. Varggårdar är ovanliga lämningar.

Att en så stor fångstanläggning byggdes utanför Rimbo berodde på att det en gång i tiden fanns mycket varg i trakten. Numera är vargarna betydlig färre. Knappt en mil öster om Rimbo, vid Finsta, finns ett system med varggropar som Sverigereportage skrivit om tidigare.

Varggropar inte effektiva nog

Utifrån andra dokumenterade varggårdar, bland annat i Årböle i Norduppland, framträder fragmentariska bilder hur dessa stora fångstanläggningar anlades och användes.

Årböle byalags medlemmar har grävt i arkiven för att hitta information om sin varggård. Den anlades år 1803 efter beslut i sockenstämman tre år tidigare.

Varggården i Årböle

Varggården utanför Rimbo är imponerande fångstanläggning, inte minst med tanke på att allt är grävt för hand. Erosion, slitage från crossmotorcyklar, ryttare och grustäkt har skadat fornlämningen. Men fortfarande framträder den relativt tydligt i tallskogen.

Varggården utanför Rimbo är rund, 300 meter i omkrets och består av en inre och yttre sandvall. Diket mellan vallarna är 4-5 meter brett på bottnen och cirka 10 meter bred på vallkrönen. Det plana området innanför den inre vallen är 43 meter i diameter, enligt Fornsök. Troligen hade insidan av den inre vallen en eller flera timmerväggar.

När varggården utanför Rimbo var i drift fanns det på utsidan språngbrädor som ledde över valkarna och in i fångstanläggningen. Längs den innersta vallen fanns en gärdsgårdsliknande konstruktion med spetsiga störar som var lutade inåt. Störarna hindrade vargarna att ta sig ut från vargtorget.

Bland lingonris inne i varggården växer Smålands landskapsväxt – Linnéa. Den växten är annars inte så vanlig i trakten.

Inne i varggårdarna fanns en trätunnel. När folk samlades runt varggården flydde de infångade vargarna in i tunnel – som slutade i en fångstgrop. I denna grop stacks eller slogs vargarna ihjäl. Enligt Årböle byalag användes inte skjutvapen vid avlivningen, då lukten av krut kunde skrämma bort andra kommande vargar från varggården.

I varggården utanför Rimbo är tunnel är för länge sedan borta. Men fångstgropen, där infångade vargar slogs ihjäl, kan man fortfarande ana.

Exakt hur vargarna lockades in i varggården är något osäkert. De beskrivningar som finns nämner att döda kreatur lades inne i varggården, men även på utsidan. Det är inte osannolikt att även levande husdjur användes som lockbete. Beträffande varggropar är det känt att levande hundvalpar och höns användes för att locka vargen.

Enligt de medeltida landskapslagarna var varggårdarna inte enbart fällor. De tycks även ha använts vid vargskall – en jaktmetod då flera kilometer, ibland flera mil långa, drevkedjor drev vargarna fram till begränsade ytor där de slogs eller sköts ihjäl.

Vid skall ska alltså varggårdarna ha fungerat som avslutningsplatser för vargdrev.

För att förstå varför dåtidens samhälle lade ner så stora resurser på att ha utrota vargarna, måsten förstå det hot som vargen innebar – både mot människor och kreatur.

Under toppåren på 1800-talet dödade varg stora mängder husdjur och boskap i Sverige. Det sades att råttorna åt upp spannmålen och vargarna åt upp boskapen; eller att vargarna beskattade landsbygden hårdare än staten.

Mellan åren 1827 och 1839 dödades i snitt 500 vargar per år, enligt SLU.

Nyheten om att Gysingevargen som åren 1820/21 anföll 31 människor, varav nio barn dog, ökade säkert rädslan för vargen vargen. Gysingevargen är den varg som dödat flest människor i Sverige. Även före 1820 finns ett antal dokumenterade fall där människor, främst barn, dödas av varg.

Varggården utanför Rimbo är en lagskyddad fornlämning. Den är inte undersökt. När den anlades är därför inte känt. Den kan vara från medeltiden, eller så sent som från 1800-talet. Oavsett vilket är det en ovanlig fornlämning.

Hans jordiska stoft återbördades till den skog han jagade i under större delen av sitt liv. En samling naturstenar markerar hans grav, som på många sätt liknar en grav från järnåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Våren 2023 drabbades 77-åriga Erik av stroke och i april avled han. Han var en hängiven jägare. Stora delar av sitt liv tillbringade han i hemmaskogen. Och där, inte långt från sitt favoritpass där han sköt flera hundra vildsvin, begravde familjen hans aska.

Fotnot: Erik hette något annat. Hans familj har inget emot att Sverigereportage skriver om honom, så länge plats eller namn inte nämns.

Jag träffade Erik för första gången för tio år sedan. Senare kom jag att jaga på samma mark. Vid ett tillfälle blev vi ståendes kvar i skymningen, där hans grav nu ligger, och diskuterade jakt och natur.

Sista gången Erik satt på sitt pass var i slutet av mars. Kort därefter blev han sjuk. Han ville komma hem från sjukhuset, men så blev det aldrig. Han var för dålig.

Erik hade tydligt sagt att han ville ha en så enkel begravning som möjligt, med så lite inblandning av kyrkan som möjligt. Och så blev det. Efter att familjen beviljats tillstånd av Länsstyrelsen samlades familjen i skogen, inte långt från hans pass.

Där i skogen spred/grävde familjen ner askan efter Erik. Ett mindre stenröse anlades som en grav.

Hans grav är en enkel samling av stenar som tagits från platsen. Den ligger på en bergshöjd i en skogsbacke som vätter mot öster, söder och väster. Platsen är relativt öppen efter en huggning för några år sedan. Fyra mindre granar som bildar en rektangel som ramar in Eriks gravröse.

Erik är inte den första person att begravas i denna skog. En bit därifrån finns en nästan identisk ensamliggande grav. Men den graven är cirka 2 000 år äldre än Eriks.

Ensamliggande gravar är ett arkeologiskt benämning på en typ av gravar som i regel dateras till den forntida tidsperiod som kallas järnålder. Det var en tid då de döda i regel begravdes i ättens gravfält. Ibland begravdes de döda i ensamliggande gravar. Att Eriks grav liknar en grav från järnåldern är dock en slump.

Hans äldsta son, som även han är en hängiven jägare och som bor mitt i jaktmarken i närheten av pappans grav, berättar att askspridningen var en stilla tillställning med familjen samlad. Han kände sig manad att säga några ord.

-Han ville absolut inte ha någon präst närvarande. Jag berättade om alla våra jaktminnen, om hur många vildsvin han sköt, om att han sköt sin första älg där borta och att hans lyckligast tid var innan han började med golfen. Jag ska se till att det kommer upp en skylt med hans namn på platsen, säger sonen.

På frågan om hur det känns att ha sin fars aska begravd på den egna marken, svarar han:

-Det känns helt naturligt. Han fick som han ville. Här uppe på skogen hör han hemma. Vi valde en plats där det är sol hela dagen. Jag vill även jag att min aska sprids där den dagen det är dags. Kanske kan det få ungarna att bo kvar när jag är borta, säger han.

Härom dagen gick jag förbi den plats där Erik och jag stod och pratade och där hans aska är spridd/begraven bland granrötter, aspar, mossa och blommande skogsstjärnor. Det slog mig att det kanske är som i den gamla myten, om att jägare aldrig dör – de går bara längre in i skogen.