De ansågs skydda spädbarn från blodsugande vättar.
Cigarrformade fossiler från en sedan länge utdöd bläckfisk har sedan antikens dagar ansetts ha magiska och skyddande egenskaper.
Sveriges kanske äldsta belägg för att människor har samlat dessa fossiler, så kallade vätteljus, kommer från det vikingatida Sigtuna stad i Uppland.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyck
Foto: Privat
Foto: Jönköpings Läns Museum

Namnet Vätteljus kommer från Sydsvensk folktro och syftar på de cigarrformade, cirka 8 centimeter långa, fossiler från sedan länge utdöda bläckfisksläktena Belamites och Belemnitella. Man trodde att vättarna använde dessa stenar (fossiler) som ljus när de tog sig upp till jordytan om nätterna, för att leka och dansa.

Belemiter (Vätteljus) dog ut för cirka 65 miljoner år sedan. Till skillnad mot andra fossiler, som förekommer i kalksten, påträffas belemiter löst i vissa jordar, bland annat i Skåne.

I verket Läkemedels namn från 1918 beskrivs Belemiter (Vätteljus) med följande rader:

”Belamiterna hade ett inre skall, sammansatt av flera delar, av vilka blott en, så kallad rostrum eller sprötet, finnes kvar. Detta utgöres av en solid kalkkropp, grågul eller gulbrun, omkring 8 centimeter lång och nästan cylindrisk. I den övre ändan är den trattlikt fördjupad och mot den andra avsmalnande, så att formen i någon mån liknar en cigarr, men även en gammaldags pil, grek. bélemnon, varav dess grekiska namn belemnites”

Inom allmogen i framför allt Sydsverige fanns det en tro att vättarna kunde suga livet ur sovande spädbarn. Men ett vätteljus bland sängkläderna skyddade barnet. Odöpta barn var särskilt utsatta.

Men även i andra länder i Europa har vätteljusen, under andra namn, använts inom folktro och folkmedicin.

Vättar är enligt svensk folktro underjordiska varelser som i regel är osynliga för människan. De bor i marken eller under eller i närheten av gårdar. Även vägrenar omnämns som deras boplatser.
Vättar som begrepp är brett och inte enbart förknippade med Sverige.
Vättar förekommer i fornnordisk mytologi, som bland annat asagudar och jättar.
I Sverige förknippas vätten med gråklädda små varelser, som man skulle behandla väl. Annats kunde det sluta illa.
I Islands riksvapen finns fyra avbildade vättar: en örn, en tjur, en drake och en bergsjätte.

Andra namn på vätteljus är Havsljus och Idafinger. Det sistnämnda syftar på berget Ida på Kreta. Belamiter tilldrog sig tidigt uppmärksamhet, dels pågrund av sin form, men även för att de påträffas löst i jorden, till skillnad mot många andra fossiler som är bundna till kalksten.

Den romerska naturfilosofen och författaren Plinus den äldre (23-70 e.Kr) kallade dessa fossiler för Losten, som man trodde uppstod när lodjurets urin rann ner i jorden. Även lostenen ansågs besitta magiska krafter, som bland annat var vätskedrivande och som bot mot njursten.

Losten tycks enligt vissa historiska källor även ha förekommit som begrepp i Sverige. I Carl von Linnés verk Materia Medica från 1749, nämner han att ”Loosteen” kommit ur bruk, men att den ibland efterfrågas i föreskrifter (Farmakopé) om läkemedelstillverkning.

Vätteljusens form och att de påträffas lösa i jorden, gjorde att man inom folktron även tolkade dessa fossiler som rester av blixtnedslag, eller förstenade blixtar.

Vätteljuset har i Skåne även kallats för åsksten. I och med att man trodde att blixten aldrig slog ner på samma plats två gånger (vilket inte stämmer) uppfattades vätteljusen som ett skydd mot blixten.
Möjligen finns det en anknytning till allmogens kult kring åskviggar, det vill säga förhistoriska stenredskap som yxor, som folk hittade i jorden och som lades i husgrunder som skydd mot blixtnedslag.

Det tycks öven förekommit en uppfattning om att vätteljusen hade regnat ner från himmeln.

De flesta som går på en strand med fossiler kan inte motstå att ta upp och titta på dessa förstelnade delar från djur och andra organismer som levde på jorden för tiotals miljoner år sedan. Även forntidens människor hittade och förundrades av fossiler, men då trodde man att fossiler kom från bland annat monster och hade magiska egenskaper.

I till exempel gamla Grekland kopplade man fossiler som rester från hjältar i mytologin. Från andra håll ansåg man att större fossil kom från drakar.

Dinosaurier var ett okänt begrepp och så även de tropiska korallrev kom att bilda till exempel Gotlands och Ölands berggrunder.

Redan på 1400-talet hade Leonardo da Vinci (1452-1519) publicerat en banbrytande teori om att fossiler var rester av utdöda organismer.

När Carl von Linné besökte Gotland år 1741 och vandrade omkring på fossilrika kalkstensstränder, trodde han att fossilerna var levande koraller som stormar kastade upp på stränderna. Linné utgick från kyrkan lära om att skapelsen var 8 000 år gammal. Han kunde därför inte ana att fossilerna var 40 miljoner år gamla och rester från ett tropiskt hav.

Det skulle dröja fram till år 1812, då den franska zoologen Georges Cuvier (1769-1839), slog fast att fossiler hade ett ursprung i levande djur ock växter, från att fossil var hade man ingen aning om vad fossiler egentligen var.

Från Sigtuna stad i Uppland finns fynd som tyder på att det bodde en fossilsamlare i staden i slutet av vikingatiden. Inom ett begränsat område, ett senvikingatida hus, i kvarteret Trädgårdsmästaren, hittade arkeologerna 49 fossiler inom en begränsad yta. Dessa fossiler förekommer inte i Upplands berggrund, utan måste ha förts till staden från andra landskap. I denna samling finns ett antal vätteljus.

I uppsatsen Senvikingatida fossilsamlare i kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna skriver geologen Peter Kresten om fyndet.

”Det är uppenbart att fossilfynden från kvarteret Trädgårdsmästaren ursprungligen kommer från ett ganska stort geografiskt område. Gotland, Öland, Dalarna och Skåne/Danmark verkar vara säkerställda, liksom istransporterde block från södra Bottenhavet. Möjliga källområden är Öster- Västergötland, men även mer avlägsna platser som Estland och södra England kan inte uteslutas” skriver Peter Kresten.

Vad belemiterna/vätteljusen hade för roll i det senvikingatida samhället är inte känt. Men både tidigare (i Europa)och senare i historien finns det som sagt belägg att de att spela en roll inom folkmedicinen och folktro.

Än idag finns det ett intresse för vätteljus, men inte som skydd mot vättar. Vätteljusen dyker ofta upp på mineralmässor och säljsajter på nätet. De har även letat sig in i nyschamanismen, som magiska föremål.

Ett exempel är Kristallakademin som på sin FB-sida skriver:

”Använd belemniter när du behöver extra magi till nåt, till exempel när du aktiverar ett kristallnät, eller meditera inomhus med en belemnit när det åskar för att dra lite av den explosiva energin till dig själv”

Vid Bredäng i Stockholm lär skalden Carl Michael Bellman gömt sig undan från sina fordringsägare – bland flyttblock på en vacker udde intill Mälarens strand.
Om detta med Bellman stämmer är högst oklart, men för cirka 10 000 år sedan bildade naturen denna samling monumentala flyttblock som bär skaldens namn.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Vid Mälarens strand nedanför tätorten Bredäng i Stockholms stad står ett av naturens märkliga formationer. Intill stranden sträcker sig flera stora flyttblock, som transporterades dit av den senaste inlandsisen för cirka 10 000 år sedan, upp mot skyn. Två av blocken lutar på högkant mot varandra och bildar en mindre sal, grotta eller gång.

Det är inte ovanligt att stora flyttblock förknippas med myter, folktro och traditioner. Runt om i landet finns åtskilliga stenblock med traditioner.

I alla tider och i många altrakter har dessa gigantiska naturformationer av sten gett upphov till fantastiska myter och berättelser. Hit hör de så kallade jättekasten, stora flyttblock som troll och jättar fordom skall ha kastat mot kyrkor, för att tysta de ringande kyrkklockorna.

Sverigereportage har tidigare om flera sådana flyttblock.

Markdals märkliga kyrka

Heliga Birgittas flyttblock

Bellmans stenar/grotta förknippas även med en annan sägen/saga. Den handlar om ett brudpar som för 10 000 år sedan, kort efter att inlandsisen hade smält, reste stenblocken till deras första bostad.

Bellmans stenar/grotta finns avbildad på en karta från 1837. Då var Bellmans stenar en del av den engelska park som sjöofficeren och tecknaren Carl Fredric Coyet (1768-1857) lät anlägga i området under 1800-talets första del.

Det var där, under romantiken under 1800-talets första hälft, som dessa flyttblock blev mer än en naturformation.

Under romantiken drabbades åtskilliga slotts- och godsägare av ett stort nationalromantiskt forntidsintresse. Det var långt ifrån källkritisk forskning, utan ett samlande av artefakter, fornlämningar och hjältesagor. Fanns det inga runstenar eller andra fornlämningar att flytta, anlades grekiska tempel, ermitgrottor och liknande i de engelska parkerna. Fanns det ingen spännande myt, då hittade man på.

I Bellmans grotta finns naturliga håligheter där någon tycks ha täppt för med stenar, troligen för att förstärka intrycket av en grotta.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Rosersbergs slotts engelska park, fågelvägen cirka 30 kilometer norr om Bellmans stenar, där bland annat ett grotta byggdes intill Mälarens strand.

Falsk forntid vid Rosersberg slitt

Om Bellman någonsin gömde sig bland flyttblocken nedanför Bredäng är högst oklart. Berättelsen om paret som byggde grottan efter istiden är lättare att avfärda.

Kunskapen om att jorden haft nerisningar/istider tog sin början på 1800-talet, då teorin om att Skandinavien hade varit nerisad lades fram. Flera forskare förknippas med dessa teorier, bland annat det svenska naturvetaren och arkeologen Sven Nilsson (1787-1883).

Det var den amerikansk/Schweiziska naturvetaren Louis Agassiz (1807 -1873 ), som efter sina banbrytande undersökningar av Alpernas glaciärer, år 1840 lade fram en teori om att glaciärerna hade varit större och täckt norra jordklotet.

Men även den svenska gruvteknikern Daniel Tilas (1712-1772), som år 1742 lade fram teorin om att stora isflak kunde ha transporterat flyttblock långa sträckor, måste även nämnas.

Begreppet istid kan alltså spåras till 1800-talet.

Även om berättartraditionen om Bellman (troligen) och det äkta paret för 10 000 år sedan kan knytas till 1800-talet och den engelska parken, så är det en intressant och relativt okänd plats, i alla fall fall utanför Stockholm. Relativt lite är skrivet om dessa flyttblock.

En detalj som som inte är omnämnd och som de flesta besökare missar, är en anonym liten ristning långt upp på ett av flyttblockens vertikala väggar. Där är årtalet 1932 och någon form av symbol, kanske ett hjärta eller initialer, ristat i berget.

Kanske är ristningen en kärleksförklaring, eller en signatur från någon som besökte Bellmans grotta för 92 år sedan.