I en djungelliknande skog gömmer sig ruiner av kalksten. Platsen är svårtillgänglig och inte helt ofarlig på grund av stup och fallande stenblock. Stenväggarna påminner om en bortglömd kultur, men är resterna av kalkungnar.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Övriga bilder: Public Domain
Västergötland. Intill Ekedalens naturreservat strax utanför Tidaholm samhälle, ligger Ödegårdsstigen – en tre kilometer lång vandringsled genom ett märkligt landskap. Det som påminner om forntida ruiner, omgivna av tät vegetation och fallna träd, är resterna av en knappt hundra år gammal kalkindustri.
Längs med Ödegårdsstigen finns resterna av 26 stora kalkugnar. De byggdes år 1910, men påminner om lämningar från någon bortglömd kultur i en djungel.
Stigen följer delvis en gammal banvall från en smalspårig industrijärnväg, på vilken kalksten och alunskiffer fraktades. Från vagnarna hälldes stenmaterialet ner i 26 kalkugnar – var och en stor som medeltida sockenkyrka.
Även nedanför kalkugnarna, en ravin som översvämmas av en bäck på vårarna, fanns en järnväg för transport av den brända kalken.
Ugnarna, som även kallades för hallar, är byggda intill varandra på rad.
Den tidigare banvallen intill kalkugnarna.
Som bränsle till kalkbränningen användes alunskiffer, en oljerik bergart som för cirka 400 år sedan bildades havsbottnar. Som bergart är alunskiffer skör och faller isär tunna skikt.
Både kalk och alunskiffer har brutits intill kalkugnarna.
Vissa partier av Ödegårdsstigen går intill flera meter höga klippor med exponerad alunskiffer. Platsen är därför inte enbart en tillbakablick i Västergötlands industrihistoria, utan även jordens historia.
Exponerad alunskiffer vid Ödegårdsstigen. Som bränsle i bränningen av kalk användes alunskiffer, en bergart som bildades på bottnar för cirka 500 miljoner år sedan. Brytningen av alunskiffer och kalk skedde i närheten av kalkugnarna.
Årstidernas växlingar och den täta vegetationen har gått hårt på kalkugnarna, varför de ser ut att vara mycket äldre än vad de är. De flera meter höga kalkstensmurarna, som mot väster, lutar och har börjat kalva, har bitvis börjat rasa.
Mycket av det bruk som höll i hop de murade kalkstensväggarna, har smulats sönder och ströts av vinden på marken. Rasrisken är därför påtaglig.
Platsen är svårtillgänglig och nås via ungnarnas branta och svårt eroderade mittväggar – som innebär en flera meter hög fallhöjd. Det är en inte helt riskfri klättring som förutsätter god kondition och att det finns träd eller grenar man kan säkra sig i – för att man inte ska rasa ner.
Väder och vind bryter ner kalkugnarnas väggar.
Ödegårdsstigen var inte den enda plats i området där man bröt och brände kalk. Boende i närområdet som Sverigereportage har pratat med, berättar om en ganska stor och utbredd kalkindustri.
Stugor som tidigare var arbetarbostäder, bebos numera av sommargäster. Av andra arbetarbostäder finns bara grunder kvar.
Kalkbränningen vid Ödegårdsstigen inleddes troligen under sent 1800-tal. År 1910, en tid då många kalkbruk i Västergötland anlades eller utökades, byggdes de 26 kalkugnarna.
Som mest arbetade 130 personer på platsen.
Slutprodukten, den brända kalken, användes vid murning och inom jordbruket.
Kalkbruket vid Ödegårdsstigen upphörde år 1927.
Platsen där lokstallet stod..
Askan från den brända alunskiffern är en restprodukt som kallas rödfyr. Än idag kan man ana stora områden bakom ugnarna, där det knappt växer någonting, där askan/rödfyr tippades efter bränningen.
Idag vet man att rödfyr innehåller höga halter av uran, krom, barium, arsenik och en rad andra otrevliga grundämnen, som kan leda till toxisk förgiftning. Även alunskiffern innehåller dessa ämnen, men i mindre mäng, har forskning visat.
Vegetationen runt Ödegårdens kalkugnar är så tät att sikten på vissa platser bara är någon meter.
På en av informationsskyltarna som finns uppsatta längs Ödegårdsstigen, beskriver Tidaholms turistbyrå hur bränningen i ugnarna gick till:
”Efter cirka tre veckors bränning var det dags att ta ur ugnen. Den brända kalken kördes på en lastbrygga ut till ett godståg. Alunskifferaskan tippades i stora höga tillsammans med ”dödsbränd kalk”. Sådana slaggtippar finns på kullen bakom ugnarna och på andra sidan bäcken”
När kalkugnarna var i bruk var landskapet öppet, helt olikt dagens täta skog.
Kalkungarna vid Ödegårdsstigen när de var i bruk under tidigt 1900-tal. I förgrunden syns lokstallet.Bränning av kalk vid Ödegårdsstigen. Notera den tjocka (hälsovådliga) och tjocka röken där silhuetter av arbetare syns.
De 26 kalkugnsruinerna, med tillhörande grunder från lokstall, pumphus, banvall etcetra vid Ödegårdsstigen, är ett försvinnande kulturarv. De är inte tillräckligt gamla för att klassas som fornlämningar och saknar därför all form av antikvariskt skydd.
Platsen vittnar inte enbart om kalkindustrins betydelse för Västergötland under tidigt 1900-tal, utan även om de hårda och hälsofarliga förhållanden kalkarbetarna var tvungna att arbeta i.
Den paddlades i en avlägsen sjö för 1 000 år sedan – men båttypen användes redan under yngre stenålder. Den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön i östra Uppland är ett lika spännande som märkligt marinarkeologiskt fynd – som vittnar om en för länge sedan bortglömd båtbyggartradition.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Uppland. Gavel-Långsjön är belägen i östra Uppland, Norrtälje kommun, i gränstrakten mellan Uppsala och Stockholms län. Med undantag för sjöns södra del, där brukssamhället Rånäs ligger, omgärdas denna avlånga sjö av milsvida skogar.
Den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön, av så kallad utspänd typ, hittades 1974 och är daterad till vikingatidens senare del.
År 1974 letade några anställda på sågen i Rånäs sjunktimmer. Arbetet skedde från motorbåt. I årsskriften Sjuhundrabygden från 2019 finns en artikel, skriven av marinarkeologen Gunilla Larsson, som beskriver hur fyndet gick till.
Årsskriften Sjuhundrabygden ges ut av Fasterna hembygdsförening, Rimbo hembygdsförening, Rö hembygdsförening, Föreningen för Finstas Forntid och Framtid samt Föreningen Sjuhundraleden.
När en av arbetarna stack ner båthaken i gyttjan stötte han till något hårt som fjädrade. Föremålet låg någon decimeter ner i bottensedimentet, enligt uppgift. Man lyckades slå en kätting runt föremålet, men männen orkade inte dra upp det för hand. Man kopplade då kättingen till motorbåten och gasade. Då släppte föremålet (stockbåten) från bottnen och kom upp till ytan.
Vad man då inte visste var att stockbåten de hade slitit upp från sjöbottnen, var från vikingatiden.
Resterna av Rånäs sågverks brygga med utsikt från det tidigare, nu helt igenvuxna sågverksområdet. Någonstans i viken utanför bryggan påträffades stockbåten.
I vilket skick stockbåten var i innan den våldsamma ”bärgningen”, är omöjligt att avgöra. Det som kom upp till ytan var i alla fall en relativt välbevarad stockbåt av så kallad utspänd typ.
Den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön är cirka 6,6 meter lång och 0,68 meter bred, men bör ha varit nästan dubbelt så bred. Aktern är skadad, vilket indikerar att båten varit längre. I Skandinavien kan man (Christer Westerdahl) grovt dela in stockbåtarna i fyra kategorier/modeller: Enkelstockbåtar. Förhöjda stockbåtar. Utspända stockbåtar. Sammansatta stockbåtar.
Stockbåtens kronologiska/tekniska utveckling (i Skandinavien) genom årtusendena är långt ifrån enkel. Forskning visar att tillverkningsmetoder och utseende har varierat genom årtusendena – fram till våra dagar. Den enklaste formen är den enkelstockade.
Nybyggd enkelstockad stockbåt (med stelt skrov) vid Ekehagens forntidsby i Västergötland. De utspända stockbåtarna har en annan, utspänd, och följsammare skrovform.
Till skillnad mot den enklstockade stockbåten, som består av en grovs uthuggen stam med relativt tjockt och stelt skrov, var de utspända stockbåtarna omsorgsfullt konstruerade och vackert formgivna – med ett tunnare och mjukare skrov.
De utspända stockbåtarnas 1-3 centimeter tjocka/tunna skrov försågs med spant, för att stabilisera konstruktionen. Den utsvängda stockbåten från Gavel-Långsjön har två bevarade spant.
Om de utspända stockbåtarnas tekniska utveckling skriver Gunilla Larsson:
”Båtar som vår båt från Gavel-Långsjön, är tillverkade med en särskild tillverkningsteknik, utspänningsteknik, som gav såkallade ”mjuka” stockbåtar. Det är en mycket ålderdomlig metod, som i Skandinavien har använts från yngre stenåldern och fram till och med järnåldern, och sedan glömts bort i Sverige”
”Den (från Gavel-Långsjön reds.anm.) har liksom alla stockbåtar från yngre järnåldern varit elegant utformad med spetsig för och akter, som har uthuggna och utfallande stävpartier”
Sverigereportage har tidigare skrivit om Gavel-Långsjön:
Den exakta fyndplatsen i Gavel-Långsjön är inte inte känd. De namngivna personerna som hittade stockbåten är sedan länge borta.
Sannolikt ligger fyndplatsen i viken (Nykvarnsviken) strax utanför platsen där sågverket låg. Gavel Långsjön är som mest 7,4 meter djup, men den aktuella viken är betydligt grundare.
Utifrån kända fynduppgifter bör den utspända stockbåten ha legat på strax över en meters djup.
Vid stranden (Nykvarnsviken) i Gavel-Långsjön låg en gång i tiden Rånäs såg, med en hög skorsten och flera hundra meter lång brädgård. Den var med stor sannolikhet i denna grunda vik som den utspända stockbåten påträffades år 1974.
Gavel-Långsjön, som reglerades år 1945 genom en sänkning med ett antal centimeter, är belägen 24 meter över havsnivån.
Av sågverket återstår idag endast träpålar från den stora bryggan, som sticker upp ur ytan, samt husgrunder som gömmer sig i en tätvuxen skog, där de täta lövkronorna endast släpper igenom enstaka solstrålar.
På 1950-talet var denna del av Rånäs ett litet industrisamhälle, starkt präglat av sågen, dess stora brädgård och den för länge sedan nerlagda och upprivna järnvägen.
Sedan 1980-talet är denna del av Rånäs ett villaområde. Med undantag från stationshuset, någon enstaka lada och boningshus, är nästan all äldre bebyggelse borta
Vid lågvatten blottas fortfarande mängder av stockar som blev över när sågverket lades ner.
Grunderna efter Rånäs sågverk. Denna bild är tagen på den plats som markeras med röd prick på flygbilden från 1950-talet längre ner i reportaget.
En flygbild från 1954 visar hur sågen och dess brädgård var utformad.
Gunilla Larsson skriver att stockbåten först placerades på en uppställningsplats vid sågen, och därefter utomhus i en intilliggande ekbacke. Efter en tid försvann den och var borta i 13 år.
1987 letade Gunilla Larsson efter stockbåten. Hon hittade den i en skjul som som skulle rivas. Det var bland annat en av sågverkets ägare som hade förbarmat sig över stockbåten år 1976 och sett till att den kom under tak, då de antikvariska myndigheterna inte var intresserad av den.
”Författaren (Gunilla Larsson reda.anm.) jobbade i socknen med katalogisering av hembygdsföreningens samlingar, och fick nys om fyndet. Tillsammans med bygdefotografen Roland Karlsson blev det en tur för att leta efter fyndet. Vid sågen fanns den inte, där fanns bara flis och inte på ekbacken heller. Intill ekbacken fanns dock en gammal tillbommad bobinverkstad, ett skjul som snart skulle rivas. Här var det ett hål på baksidan, lagom stort för att författaren skulle kunna krypa igenom, och därinne, bland en massa bråte fanns båten!” skriver Gunilla Larsson.
Efter återupptäckten 1987 tog Fasterna hembygdsförening hand om stockbåten och har sedan dess vårdat den.
Rånäs såg på 1950-talet. Bilden är en bra illustration av den miljö som den utspända stockbåten hittades i. Hela sågområdet och tillhörande brädgård, som sträcker sig söderut längs med järnvägen, är idag bevuxen med täta buskars och lövskog. Den röda pricken markerar platsen där det nutida bilden på två grunder längre upp i reportaget, är tagen
En C14-datering av stockbåten gav en datering till 1032 e.Kr +/- 90 år, vill säga yngre järnålderns (vikingatid) senare del.
Gunilla Larsson skriver att stockbåtar av utspänd typ har rekonstruerats. De har även paddlats i skärgården runt Stockholm. Testerna visar att typen är lättpaddlad och att skrovet följer havets sjögång.
Förutom två artiklar av Gunilla Larssons är lite skrivet om den utspända stockbåten från Gavel Långsjön. Varken stockbåtens nuvarande plats, vid hembygdsgården, eller fyndområdet i Gavel Långsjön, är registrerad i fornlämningsregistret.
Två av de bevarade spanten vars funktion har varit att stabilisera den aktuella stockbåtens tunna och mjuka skrov.
Åtskilliga stockbåtar har under 1900-talet fått ruttna sönder på land, efter att de hittats och tagits upp ur sjöar och diken. Stockbåtar har använts ända in i vår tid och kanske är det orsaken till att de har haft så låg status hos ansvariga myndigheter.
Många stockar har bevarats av landets hembygdsföreningar
Att den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön finns kvar och går att beskåda hos Fasterna hembygdsförening, beror på en rad lyckliga tillfälligheter. Dels beror dels på att vanligt folk (tvärt emot antikvariska myndigheter) ville att båten skulle bevaras och tog saken i egna händer. Det är även en osannolik tur att Gunilla Larsson i sista stund tittade in i det rivningshotade skjulet och återupptäckte stockbåten.
År 1985 hade Gunilla Larsson gjort en ännu större marinarkeologisk upptäckt – den vikingatida Viksbåten. Båten bestod länge av anonyma båtdelar av ek som förvarades i olika byggnader vid Erikskulle museum och hembygdsgård, i Norrtälje kommun, cirka 2,5 mil (fågelvägen) öster om Gavel-Långsjön.
Den klinkbyggda Viksbåten är från mitten av 1000-talet.
Viksbåten, vars delar blev liggandes i olika utrymmen i närmare 100 år, hittades i slutet av 1800-talet i samband med dikningsarbeten vid Söderby-Karl. Efter återupptäckten 1985 kunde den klinkbyggda Viksbåten, cirka tio meter lång och nästan samtida med den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön, rekonstrueras. Det är utställd på Erikskulle museum och hembygdsgård.
Inga lämningar, med undantag från en försvunnen bautasten (Fasterna 14:1) från järnålder, är registrerade i trakterna runt/intill Gavel-Långsjön. Det beror dels på att denna del av Uppland bristfälligt inventerat. Området är idag en glest befolkad utmark och var sannolikt så även under förhistorisk tid.
Den skadade aktern på den utspända stockbåten från Gavel-Långsjön. Sannolikt uppstod skadan när den med våld drogs upp med motorbåt 1974.
Särskilt sjöns norra, nordvästra och nordöstra stränder är en vit fläck i fornlämningsregistret, men det betyder inte att det inte finns fornlämningar där. I området har privatpersoner gjort flera fynd genom åren, som tyder på en mänsklig närvaro under yngre stenålder, bronsålder och järnålder.
Varifrån personen eller personerna som ägde/brukade den utspända stockbåten i Gavel-Långsjön för tusenår sedan, kom ifrån är en svårtolkad fråga.
Det finns även uppgifter om ytterligare en stockbåt, i sjöns norra del, som ska ha gjorts på 1800-talet. Uppgifterna kring detta fynd baserar sig på folkliga berättartraditioner.
Gavel-Långsjön har många hemligheter. Då som nu är de norra delarna av sjön glest befolkade utmarker, där artikelförfattaren för övrigt bor.
Det finns även uppgifter om ett depåfynd i Gavel-Långsjöns norra del i början av 1900-talet. Enligt uppgift rör det sig om tre svärd, varav ett av brons, som en dräng fick upp när han fiskade med nät.
Det finns även uppgifter om ett svärd av järn ska ha hittats i Gavel-Långsjön. Troligen är det olika berättelser om samma fynd.
Ytters lite är dock känt eller skrivet om detta fynd – eller fynden.
Sverigereportage återkommer till svärden från Gavel-Långsjöns botten.
Sverigereportage 