En 1 000 år gammal träbro under två meter stadslager.
Spåren från en vikingatida ingenjör och arkeologiska fynd
som ändrar synen på Sigtuna stads äldsta historia.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt och Sigtuna museum

Uppland. Sigtuna anlades (intill Mälaren) efter en stadsplan på 970-talet med Stora gatan, ”Sveriges äldsta gata”, som en central del av staden.
Denna beskrivning har gällt under flera årtionden. Men ett arkeologiska fynd från 1999: en vikingatida träbro och samtida, intilliggande huslämningar från kvarteret Professorn, pekar åt ett annat håll – att Stora gatan anlades i ett senare skede.

-Bron och den intilliggande bebyggelsen från slutet av 900-talet utmanar vår uppfattning om Stora gatan som landets äldsta gata, säger Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art.

I Sigtuna Museum and Arts magasin rum för träföremål förvaras stolpen, som är samlingarnas största föremål. Den är tydligt bearbetad och mäter cirka 25 centimeter i diameter. Trots att den suttit i jorden/leran, under två meter stadslager, i hundratals år är den kärnfrisk och i bra skick.

Stadslager är kulturlager (bland annat från hushållsavfall, rester av hantverk, bebyggelsefaser, sot och kol) som har avsatts under städer och liknande miljöer under lång tid. Sopor som i slutet av 900-talet kastades på marken i Sigtuna stads gränder och bakgårdar, återfinns idag av arkeologerna i flera meter tjocka stadslager.
Sigtuna är som många andra medeltida städer byggd på sopor.
Likt sidor i en tjock bock, berättar fynden i varje jordlager/stadslager om människorna och livet i Sigtuna, från vikingatiden och fram till historisk tid.
Stadslager är fornlämningar som är skyddade enligt lag. Sigtunas stadslager omfattar en yta som är cirka 1100 meter långt och 650 till 250 meter bred.

Brostolpen dök upp i profilen i stadslager under Stora gatan i samband med arkeologiska undersökningar av kvarteret Professorn år 1999. Dessa undersökningar har Sverigereportage skrivit om tidigare.

Tusenårigt fiskeredskap i Sigtuna – ett arkeologiskt mysterium

I och med att övriga delar av bron ligger kvar i stadslager som inte har undersökts, vet man inte hur lång eller bred bron är. Men att det är ett stabilt bygge är klart. Under den del av bronspannet som arkeologerna undersökte fanns det fortfarande ett hålrum, trots trycket från ovanliggande (cirka två meter) stadslager i hundratals år.

Att dra upp stolpen i sin fulla längd var inte möjligt. Den satt fast i leran. Arkeologerna sågade därför av den så långt ner som det var möjligt.

Stolpen har två (rektangulära) genomgående hål – bägge i stockens ovansida. Det nedre hålet är större än det övre. Genom hålen löper två rektangulär bjälkar som är säkrade med en dymling på utsidan. Anledningen In det nedre hålet är större är för att den har burit upp brospannet tyngd.

Av den arkeologiska dokumentationen framgår det att stolpen lutade svagt utåt när den påträffades, samtidigt som brospannet var i horisontalt läge. Om detta är en byggnadsteknisk konstruktion av den vikingatida ingenjören, eller om tyngden från ovanliggande stadslager pressat stolpen åt sidan genom århundradena, går inte att avgöra i dagsläget.

Vid fotografering av brostolpen i samband med detta reportage noterades att toppen delvis har en mörkare färg. Troligen är detta rester av tjära som strukits på för att skydda stolpens ovansida mot väder och vind.

Toppen är full med torrsprickor. Men där finns även raka sprickor som går snett vertikalt över torrsprickorna. Dessa sprickor har troligen orsakats av yxa eller annat redskap med vass egg i samband med att bron byggdes eller under dess användningstid.

Anders Söderberg berättar att Sigtuna anlades på postglacial lera och att invånarna efter en tids klafsande, insåg behovet av att leda bort dagvattnet. Från de inre tomterna och ner till Mälarens strand (som låg cirka fem meter högre än dagens nivå) anlades dräneringsdiken. Den aktuella bron är byggd över ett sådant dike genom Stora gatan. Dessa diken är sedan hundratals år täckta med stadslager, på vilka dagens (asfalterade) Stora gatan och nuvarande hus är anlagda.

En vikingatida VA-plan skulle man kunna kalla dessa diken med tillhörande broar för.

-Bron är ett ingengörsarbete med hög kvalitet. Det är tydligt att det finns ett tänk i det sätt man byggt bron. Bron gick över ett öppet dike, en dagvattenledning, i Stora gatan. Sannolikt fanns det fler, liknande broar längs Stora gatan, säger Anders Söderberg.

Han berättar att bron även indikerar att det fanns en centralmakt med resurser och kunskap att genomföra denna genomgripande förändring.

Intill bron noterade arkeologerna en tidigare okänd bebyggelsefas i Sigtuna stads äldsta kända historia. Man kunde konstatera att bebyggelse från 970/80-talet vid kvarteret Professorn inte var anlagd efter en huvudgata/Stora gatan, vilket den annars är. Bebyggelsen var istället orienterad efter stranden.

Anders Söderberg berättar att det närmast bron fanns ett treskeppigt långhus. Detta hus är inte likt andra hus som arkeologerna hittar spår av i Sigtunas stadslager. Det aktuella huset påminner istället om en ålderdomlig hustyp som var vanligt på järnåldern.

Resultaten från 1999-års grävning i kvarteret Professorn ifrågasätter/omkullkastar alltså den tidigare teorin/uppfattningen om Stora gatan anlades samtidigt som staden uppstod.

-Sigtuna uppstod ungefär år 970, men regleringen av stadsplanen och anläggandet av Stora gatan skedde senare, runt år 990. Fram tills dess fanns ingen huvudgata, utan bebyggelsen var istället orienterad längs stranden. När Sigtunas stadsplan reglerades och Stora gatan anlades såg man också till att anlägga ett rejält dagvattensystem, säger Anders Söderberg.

Anders Söderberg fortsätter:

– Möjligtvis kan istället Prästgatans varit en föregångare till Stora gatan. Kanske var Prästgatan en del av en landsväg som fanns redan före själva staden, säger Anders Söderberg.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Prästgatan och Sigtunas nordvästra in- och utfartsväg på 1000-talet:

Vikingatida väg genom villaområde

Flickan i massgraven

S:t Pers kyrkoruin – minnen av medeltid

Prästgatan, som idag är Sigtunas huvudgata, ligger parallellt med Stora gatan, men cirka 100 meter norrut. Det var längs Prästgatan som flertalet av stadens stenkyrkor anlades under tidigmedeltid.

Hur har det vikingatida stolpfyndet mottagits?

-Det är inte så många som känner till det. De få besökare som sett stolpen reagerar som du och häpnar, säger Anders Söderberg.

Forshems kyrka vid Kinnekulle i Västergötland är på flera sätt en unik.
Där finns romanska stenreliefer från 1100-talet med gåtfulla motiv.
Dessa stenarbeten tillskrivs den så kallade Skara/Forshemsmästaren.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Forshems kyrka, som är belägen vid Kinnekulle, är på grund av sina höga kulturhistoriska värden sedan länge omdiskuterad och välbesökt. Så här beskrivs kyrkan i Bebyggelseregistret:

”Forshem är en av landets intressantaste stenkyrkor från tidig medeltid. Kyrkan uppfördes troligen vid 1100-talets mitt med långhus och smalare kor.”

Forshem har byggts om åtskilliga gånger sedan 1100-talet. Den ursprungliga romanska stenkyrkan bestod bland annat av långhus, kor samt eventuellt ett absid.

Mycket av kyrkans utseende och karaktär är påverkad av ombyggnationer som gjordes på 1600- och 1700-talet. Då uppfördes bland annat de två korsarmarna, vilka idag präglar det vackra kyrkorummet.

Med den romerska stilen menas den byggnadsstil som i Sverige började användas vid 1100-talet och som var mode fram till 1200-talet.
Stilen präglas bland annat av symbolladdade figurutsmyckningar, tunnelvalv, smala fönster och en så kallad romansk planform.
Få romanska sockenkyrkor har bevarats orörda in i vår tid. Ombyggnationer som breddning och förlängning av långhus, upptagning av större fönster har utraderat de romanska spåren i många sockenkyrkor.
En av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkorna är Suntak gamla kyrka (Västergötland), som Sverigereportage skrivit om vid två tillfällen.

Suntak gamla kyrka – en resa tillbaka till 1130-talet

Yxhuggen i Suntak gamla kyrka

Från Forshems äldsta (tidigmedeltida) bebyggelsefas finns en del byggnadsdelar av trä bevarade. Datering av det medeltida taklaget visar att stenkyrkan troligen uppfördes på 1130-talet.

Inne i kyrkan hänger två tjärade brädor. På brädorna kan man fortfarande ana ålderdomligt ornament.

Sammanfogade mäter brädorna cirka 12,3 meter, enligt uppgift. Enligt Svenska kyrkans informationsskylt inne i kyrkan är det fråga om takfotsbrädor från kyrkans äldsta byggnadsfas – det vill säga från 1100-talet, vilket är smått sensationellt.

Dessa brädor är Forshems kyrkas kanske minst uppmärksammade romanska föremål. Faktum är att ytterst lite är skrivet om dessa bevarade byggnadsdetaljer.

Det finns även uppgifter om att en ornamenterad bräda från en stavkyrka, det vill säga en föregångare till den romanska stenkyrkan, som ska ha påträffats vid Forshems kyrka.

Det som i första utmärker Forshem är inte tidigmedeltida virke, utan romanska stenhuggerier – reliefer som tillskrivits Forshemsmästaren, som även kallas Skaramästaren. Vem denna stenhuggare var är oklart. Men han har även utfört arbeten i bland annat Skara domkyrka.

De mest framträdande stenrelieferna i Forshem består av två (halvcirkelformade) tympanoner i portalerna över de västra och södra portarna.

Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.

Teorierna om vad Forshems reliefer (i de västra och södra portalerna) betyder/skildrar har varierat genom tiden. Idag är den allmänna uppfattningen att de är kristna motiv, som dock inte är hämtade ur bibeln.

Den västra tympanonen/reliefen:
Enligt en äldre uppfattning är personen i mitten kung Olof Skötkonung, han som runt år 995 lät mynta Sveriges första mynt i Sigtuna och år 1000 lät (enligt traditionen) lät döpa sig i Husaby (Västergötland), som med sin vänstra hand skyddar en kyrka från att bli sönderslagen av en person med hacka. I fältets högra hörn står en person, intill en häst och sträcker fram en kalk, som har uppfattats som en förkunnare av kristendomen, som Skötkonung för fram – i kampen mot hedendomen.

Numera tolkas personen i mitten som Kristus och och personen vid hans vänstra sida som en stenhuggare i färd med att bygga kyrkan som avbildas i miniatyr. Kristus sträcker ut sin hand och välsignar kyrkobyggnaden. Personen på Kristus högra sida tolkas som kyrkans byggmästare, iklädd en knäkorta dräkt. Personen har precis stigit av sin sadlade häst och närmar sig. Han sträcker fram en kalk till Kristus och samtidigt sätter han sin fot på Kristus fot.

I verket Den Romanska Konsten (Signum/Lund MCMXCC, 1995) beskrivs den västra tympanonen på följande sätt:

”På västportalens tympanon återges en stenmästare i arbete. Det bör vara ett självporträtt (Forshemsmästaren. reds anm), i sitt slag troligen det äldsta kända i landet. Han utövar den nyinförskaffade konsten att hugga till byggnadssten, som formas med pilhacka. Vid hans fötter står en kyrkomodell med absid, basilikalt torn, långhus och västtorn…”

Den södra tympanonen/reliefen:
Även här återfinns Kristus i mitten, med två personer på bägge sidor om honom. Personerna på sidorna tycks böja sig mot Kristus. Personen till vänster tolkas som Petrus, som tar emot en nyckel som Kristus överlämnar till honom. Till Paulus, som står på den högra sidan, överlämnar Kristus en bok.

Runt den (södra) reliefprydda tympanonen löper text på latin. Textstycket längst ner har en laddad betydelse. Där står, översatt till Svenska:

”Denna kyrka är invigd till vår Herre Jesus Kristus och Den Heliga Gravens ära”

Inskriptionen är unik. Den innebär, om det stämmer, att Forshems kyrka är den enda kända kyrkan i Skandinavien som är helgad åt den Heliga Graven i Jerusalem – i det heliga landet. Forshem blir därmed inte vilken sockenkyrkan som helst, utan en nationell minneskyrka för Kristi grav.

Reliefernas nuvarande placeringar är dock inte ursprungliga. De har flyttats runt och sitter nu utspridda i Forshems väggar. Ursprungligen satt tymponerna monterade i portaler som försvunnit i ombyggnationer henom århundraden.

Till exempel hängde den västra tympanonen på väggen inne i kyrkan år 1880. Därefter har den monterats över den västra portalen.

Forshem är inte den enda västgötska kyrka där romanska reliefer ”återanvänts” i senare ombyggnationer. Ett annat exempel är Härja kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare. Vissa av Härja kyrkas reliefer anses dessutom har flyttats dit från en annan riven kyrka.

Björntämjaren från Härja kyrka

Forshems övriga reliefer är inte lika framträdande som relieferna i tympanonerna ovanför den södra och västra portalerna.

Tre av dessa mindre uppmärksammade reliefer finns motiv som hämtats från påskevangeliet – som skildrar Jesus korsfästelse, nedstigandet i dödsriket och uppståndelseundret. En av dessa reliefer, ”Påskdagsmorgonen”, sitter ovanför den norra porten. Motivet visar bland annat de tre kvinnorna som upptäcker att Jesus döda kropp är borta.

Reliefen som skildrar nedstigandet i dödsriket står i ett hörn inne i vapenhuset.

I Forshems kyrka finns sex bevarade (romanska) stenreliefer. Det finns indikationer på att det funnits fler relieffer, som försvunnit genom århundradena.

Hur Forshems kyrka såg ut på 1100-talet, med sina romanska stenhuggerier, är oklart. Men det måste varit något alldeles särskilt, inte minst med tanke på att en av den tidens främsta stenhuggare var anlitad till arbetet.

Vem eller vilka det var som hade resurser och kunnande att uppföra Forshems stenkyrka för cirka 900 år sedan, är en fråga som många ställt sig men som ingen har kunnat besvara.

Forshems kyrka är den kyrka på fastlandet, näst efter Lunds domkyrka, som har flest romanska stenreliefer.