Någon kilometer norr om Husaby kyrka på Kinnekulle i Västergötland ligger Flyhovs hällristningsområdet – stenhällar där bronsålderns människor skapade en fantastisk bildvärld för cirka 3 000 år sedan – figurer som än idag farscinerar och förbryllar.
Text och foto: Jens Flyckt
Västergötland. Hällristningarna låg bortglömda under jord och gräs i en hage fram till år 1889, då de av en slump ska ha vänt på en tuva och upptäckt en figur med storbyxa på hällen. Att upptäckarna skulle varit två pojkar har dock ifrågasatts.
Den välkända yxmannen/yxguden som sträcker ut ena handen över hällen. Intill honom finns även skålgropar, solhjul och en fotsula ristade.
Sedan de första av Flyhovs hällristningar återupptäcktes i slutet av 1800-talet har området varit ett populärt besöksmål. Under de år som gått har arkeologer påträffat ännu fler ristningar i området.
Hällristningarna är daterade till cirka 1000 f.Kr.
Mest känd är Flyhovs för sin människofigur/gud med en stor yxa och en stor hand som sträcker sig över hällen. Så här beskriver Länsstyrelsen i Västergötland denna märkliga figur:
”Den mest kända ristningen är den som kallas Yxguden – en tre decimeter hög man som har svärd vid sidan, en yxa i ena handen och spretar med fingrarna på andra handen. Några andra mansfigurer ser ut att ha fågelhuvuden – sådana figurer finns på flera andra platser och brukar ibland tolkas som präster eller shamaner med djurmask.”
Flyhov är Västergötlands största kända hällristningslokal. På elva hällar är 450 kända figurer ristade. Alla figurer är inte inmålade. Avsaknaden av färg ger en autentisk känsla av hur figurerna såg ut när de ristades.
Huruvida hällristningarna från början var målade är inte klarlagt.
En av Flyhovs hällar med hällristningar – som inte fyllts i med färg. Detta ger ett autentiskt intryck hur hällristningarna såg ut när de tillkom på bronsåldern – cirka 1000 f.Kr.
Bland övriga motiv finns bland annat skepp, solhjul, fötter samt spiral- nät- och ormliknande figurer. Antalet kända skålgropar uppgår till 300 stycken.
Ett annat ”motiv” är de decimeterlånga fördjupningar i berghällarna som i vissa publikationer beskrivs som sliprännor – en typ av arkeologiska lämningar som bland annat finns på stenblock och hällar på Gotland och i Skåne. På Gotland finns 3 600 dokumenterade sliprännor. Syftet med dessa rännor är inte klarlagt.
Totalt finns det 55 stycken rännor i Flyhovs hällristningsområde. Men i Flyhovs fall är fördjupningarna på hällarna, enligt länsstyrelsen, inga sliprännor som är gjorda av människor, utan naturformationer.
En av de så kallade sliprännor som enligt länsstyrelsen i Västergötland är naturformationer.
De ristade hällarna ligger på rad, likt ett galleri av figurer, på rad längs en bred spång – som är byggd genom hagmarken och mellan hällarna. Spången är tillgänglighetsanpassade och leder till och från den stora parkeringen.
Flyhovs hällristningsområde är vackert beläget i Kinnekulles uråldriga kulturlandskap. Närområdet präglas till sitt yttre av intilliggande Husaby kyrka.
Några av Flyhovs hällristningsområde figurer från bronsåldern.
Vilket syfte hällristningarna hade för bronsålderns människor vet man inte med säkerhet. Teorierna är många. Med tanke på hur mycket jobb de lade ner på sina ristningar är det uppenbart att dessa mystiska figurer hade en innebörd..
Mer påtagliga blir Flyhovs hällristningar om man besöker dem när det är natt med en ficklampa och låter ljuskäglan belysa hällarna från sidan. Särskilt när släpljuset avtecknar de omålade figurerna och detaljer man annars inte ser dagtid uppdagar sig – då är bronsåldern plötsligt inte långt borta.
Utanför Dala kyrkby i Västergötland står tre resta stenblock – med besynnerliga runristningar. Det var traktens stora man som reste och lät rista stenblocken, som uppges komma från en förstörd domarring – det vill säga forntida gravanläggning.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiskt foto: Västergötlands museum
Västergötland. Den som kommer körandes på vägen mellan Stenstorp och Åsebacken på Falbygden, noterar kanske tre resta stenblock på en gräsmatta intill infarten mot Dala kyrkby – inte långt från Dala ödekyrkogård. Enligt Riksantikvarieämbetet kan stenblocken komma från en förstörd domarring, men det är inte klarlagt. Det som gör stenblocken unika är deras runristningar.
Dala domarring, även kallad Dala domarsäte, består av tre stenblock med runristade visdomsord från slutet av 1700-talet. Runorna är skickligt huggna.
Det var godsägaren, hovintendenten, historikern och tecknaren Pher Tham som lät rista och resa stenblocken med runor år 1796 – med ””3:ne gamla Göthiska Ordspråk”. För att vara historiska runristningar är de annorlunda.
Följande ordspråk är ristade på stenblocken:
Den södra stenen: ”Skyltid är alltid räddar.”
Den västra stenen: ”Bättre vara före än efter snar.”
Den östra stenen: ”Där lag slutar vidtager heder.”
Stenblocken står inte på den plats där Tham lät resa dem. Till sin nuvarande plats flyttades de i början av 1980-talet.
Var Dala domarring, även kallad Dala dommarsäte, ursprungligen stod någonstans har inte gått att få fram. Det finns ett fotografi, troligen från 1960/70-talet, på de runristad stenblocken.
På bilden syns ett öppet jordbrukslandskap som betas av nötkreatur. Det är en idyll som förstärks med närvaron av ett falurött trähus med vita knutar. I bakgrunden syns en stenmur som troligen markerar en mindre väg.
Är det någon av er läsare som har närmare information om Dala domarrings ursprungliga plats och varifrån Pher Tham hämtade stenblocken till sitt runmonument, får ni gärna lämna en kommentar.
Pher Tham var ägare till Dagsnäs gods vid Hornborgarsjön – väster om Dala kyrkby. Han beskrivs som en hängiven fornforskare – präglad av dåtidens nationalromantiska ideal. I likhet med många andra svenska godsägare, som drabbades av ett starkt forntidsintresse i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, samlade han på runstenar -som han flyttade till sitt gods från det omkringliggande kulturlandskapet.
Det här med att samla på runstenar och andra fornlämningar var inte unikt för Pehr Tham. Sverigereportage har tidigare skrivit om en annan hängiven, samtida fornforskare – hertig Karl i Rosersberg slott i Uppland:
Pher Tham var en av de sista anhängarna av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Rudbeck hävdade i sitt verk Atlantis bland annat att Sverige var identisk med Atlantis – den mystiska ö och tillika högt stående civilisation, som enligt den grekiska filosofen Platon (428 f.Kr-348 f.Kr), försvann i havet för 12 000 år sedan. Verket Atlantis kritiserades hårt av dåtida forskare, som anklagade Dybeck för osaklighet och historieförfalskning.
Per Tham har beskrivits som den sista rubeckianen. I likhet med sin stora förebild tycks inte källkritik haft någon större betydelse för Tham. Ett exempel är en ask som stod på hans ägor, och som han på allvar hävdade var Ygdrasill – världsträdet i den fornnordiska mytologin.
Pehr Tam blev invald i flera akademier och låg bakom flera innovationer inom jordbruket. Några år innan sin död valdes han in i Götiska förbundet. Götiska förbundet var en nationalistisk sammanslutning, vars medlemmar hyllade, högaktade och idealiserade nordisk forntid. Det var i denna tid då man drack ur förgyllda kohorn och diktade om forntida hjältar .
Det nutida Götiska förbundet ska inte blandas samman med förbundet på 1800-talet med samma namn.
Pehr Tham hade även en annan sida – som tecknare. Han avbildade åtskilliga fornlämningar i Västergötland, bland annat den stora gånggriften på Ekornavallen.
Pehr Tams teckning av gånggriften på Ekornavallen – ett unikt fornlämningsområde i Västergötland som rymmer ett stort antal gravar. Det skiljer 4000 år mellan den yngsta och äldsta graven.
Dala domarring, eller Dala domarsäte, hör inte till Västergötlands största besöksmål, snarare tvärt om. Den är en i högsta grad anonym (men registrerad) kulturhistorisk lämning som få besökare lägger märket till.
Att den inte är mer känd beror sannolikt att runorna är från 1700-talet – så kallade sentida runor och inte 1000-talet.
Varför Pher Tham lät rista runor på dessa stenblock, och sedan resa dem i en grupp, är något oklart. En ledtråd är påståendet om att runtexterna skulle vara ”gamla ghötiska ordspråk”, vilket nämns i Västergötlands runinskrifter från 1958.
Runristningarna i Dala domarring är ovanligt skickligt utförda, vilket runristningar från 1700/1800-sällan är. Vanligtvis har man varken haft koll på den språkliga innebörden eller runornas utseende. Ristningarna vid Dala domarring består av 16-typiga runor med läsbara texter – ordspråk. Det är därför uppenbart att upphovspersonen hade kunskaper om runalfabetet.
Det är känt att Pehr Tham var engagerad i den folkrörelse med lokalhistoriska västgötar som senare skulle bilda den så kallade Västgötaskolan. I en tid då den akademiska världen bestämt hävdade att Svealand var Svearikets vagga, ifrågasatte (och ifrågasätter) västgötarna allt mer denna allmänna uppfattning.
Kanske ville Pehr Tham skapa en ”fornlämning” med högt anseende enligt den tidens ideal, när han lät göra Dala domarring. Om stenblocken dessutom kom ifrån en domarring från järnåldern, vilket en lokal tradition hävdar, borde hans runmonument fått ännu mer tyngd i sin trovärdighet.
Eller som det står i Västergötlands runinskrifter om Dala domarring:
”Ett mäktigt minnesmärke över Västergötlands historia.”
De militära betongkonstruktionerna är svåra att upptäcka – även på vintern. På 1990-talet var detta en av landets finaste skjutbanor – belägen på Lv3 övningsområde i Norrtälje.Där bland ruinerna efter den imponerande markörgraven och husgrunder av betong, gör sig ett avlägset minne påmint.
Text och foto: Jens Flyckt
Hur många tusen värnpliktiga som som genom åren suttit i markörgraven och markerat sina kamraters skytteresultat på måltavlor är det nog ingen som vet. Även om tavelställen och all annan utrustning som hörde den skjutbanan till för länge sedan är borta, finns stämningen som uppstår när man sitter i skydd av betongen, under avlossade kulor som med ett vinande ljud träffar sandvallen i hastigheter på 600-800 meter i sekunden, ännu kvar.
Markörgravens storlek vittnar om att det en gång var en militär skjutbana. I stort sett alla civila skjutbanor har någon form av markörgraven, men betydligt mindre än den på bilden. I diket mitt av markörgraven fanns tavelställ som kunde fällas upp och ner när resultaten skulle noteras och kulhålen lappas med klisterlappar. Betongkonstruktionen hindrade personalen i markörgraven att träffas vid eldgivning.
När regementsdöden drabbade staden Norrtälje i Roslagen, försvann inte enbart kunskap och tradition om luftfvärn. Som alltid när regementen läggs ner innebar nerläggningen av Lv3 förstörelse av påkostad militär infrastruktur som skjutbanor, som hade byggts upp under lång tid.
År 2000 lades Lv3 i Norrtälje ner, trots protester och motargument.
Det gamla regementsområdet ägs idag till stor del ägs av Norrtälje kommun. I regementsområdet kvarvarandets ursprungliga byggnader och lokaler finns idag bland annat civila bostäder, företag och kommunala/statliga verksamheter.
En betydande del av det gamla övningsområdet har under de gångna åren förvandlats till ett stort handelsområde – dit kön med bilar ofta är lång under stor del av dygnet.
Fram till år 2000 var platsen där handelsområdet idag är etablerat, en del av Lv3 övningsområde.
I skrivandets stund är julhandeln intensiv på det gamla övningsområdet, några hundra meter från den gamla skjutbanan. Få besökare känner dock till vad som döljer sig i skogen bakom ljuset från gatlyktor och ständigt upplysta gatlyktor.
Den gamla skjutbanan är inte synlig från handelsområdet – inte ens i dagsljus. En mörk grusväg, som med sin bredd och byggnadstekniska perfektion vittnar om att det är Försvarsmakten som anlagt den, antyder att det finns något intressant uppe i skogen. Vägen går nästan spikrakt upp i terrängen, längs en bergsrygg och omgiven av höga granar. Där ligger ligger markörgraven, kulfång och andra lämningar som skogen snart har återtagit – där ekot från ”eld upphör” ännu mot de vittrande betongväggarna.
Sverigereportage har tidigare skrivit om nerläggningen av Lv3 och det lokala museum, som vårdar minnet av Lv3 och Norrtälje luftvärnskår.
Det är över tjugo år sedan som markörgraven användes för skytte.
Att skjutbanan inte använts på årtionden råder det ingen tvekan om. Naturen tar tillbaka vad som en gång togs från den. Rännilar av vatten underminerar sakta den armerade betongen. En mindre skog med 23 år gamla träd kammoflerar nu den gamla banvallen och de kvarvarande betongkonstruktionerna.
Elstaket vittnar om att delar av den gamla skjutbanan numera används som hästhage.
Sandvallen, där de avlossade kulorna (av bly och koppar) hamnade, är borta. Den togs sannolikt omgående bort som en saneringsptgärd när banan lades ner. Även tavelstället, som fälldes upp och ner vid markering, är borta. Med undantag från hängande elkabel är all lös eller löstagbar utrustning borta.
Vad som kvarstår är tjock, armerad betong.
Där träden nu växer fanns en sandvall där kulorna, som avlossades på upp till 300 meter bort, hamnade. Sanden, som innehöll koppar och bly, sanerades sannolikt direkt efter att skjutbanan övergavs år 2000.
Men det är långt ifrån en öde plats. Här och var ligger det tomma sprayburkar och betongen lyser av färgglatt klotter och grafitti. Det luktar till och med färg.
Det är inte ovanligt att grafitgimålare söker sig till ödelagda militäranläggningar. Antagligen finns det en symbolik i dessa verk och i valet av de platser som väljs.
Övergivna militära strukturer lockar ofta grafittimålare. Lv3 gamla skjutbana är inget underlag.
Plötsligt väcks ett avlägset minne till liv. Här har jag varit tidigare – på en hemvärnsövning i ett avlägset 1980-tal. Vi var ett antal tonåringar, de flesta inte äldre än 17 år, från ett av Hemvärnets dåvarande ungdomskompanier i Stockholmstrakten, som övade i Roslagen under några dagar.
Jag kommer inte ihåg det exakta året, men det bör ha varit 1987. Det är en avlägsen tid ur flera perspektiv – inte mest beträffande synen på ungdomarnas roll som soldater inom Hemvärnet.
Hemvärnet var då något helt annat än vad det är idag. I de så kallade ungdomskompanierna utbildades tonåringar från 16 års ålder i bland annat markstrid och i olika handeldvapen. Då, i slutet av 1980-talet, var gevär m/38 (som är en kortad version av gevär m/96) fortfarande i bruk inom Hemvärnet och det det första skjutvapen som 16-åringar tilldelades.
Undertecknads namnbricka från ett av Hemvärnets ungdomskompanier år 1987.
Det var till antalet ungdomar egentligen inte fråga om ett kompani, snarare en pluton. Varför ”kompani” användes berodde antagligen att Försvaret ville ge verksamheterna en tuffare attityd. Hur många ungdomskompanier det fanns är oklart.
Gevär m/38, som i sin ursprungliga version antogs av Kronan år 1896 och var avsedd att nerkämpa fiender på upp till 1 800 meters avstånd, var en kortare version av den ursprungliga modellen.
Från att endast ha skjutit med luftgevär vid sommarstugan, var det rejält steg framåt att plötsligt använda ett riktigt, patronladdat gevär. Det var ett rejält uppsving. Den första övningen, då vi skulle hålla ett skogsområde, fick vi ingen ammunition. Vi fick i stället ropa pang. Men från den andra övningen och framåt var det mer eller mindre fri tillgång på lösplugg.
Vid 17 år ersattes m/38-geväret med den klassiska k-pisten (m/45b). Därefter följde AK4 och ksp 58 (kulspruta 58).
Sverigereportage har tidigare skrivit om gevär m/96:
Utbildningen i olika vapen kombinerades med krävande övningar, i regel under kalla och blöta vinternätter, med omgrupperingar, spaningar och eldöverfall. Där fanns även inslag av tårgas, övningsskjutning med pansarskott. Där förmedlades även militär kunskaper och erfarenheter som inte ens var politisk korrekta på 1980-talet.
Baksidan av det stora kulfånget av betong. På andra sidan ligger markörgraven.
Idag betraktas de verksamheter som bedrevs inom ungdomskompanierna inte enbart som oetiska och socialt otänkbara – det är även olagliga. Idag får 16-åringar inte utbildas i strid och absolut inte i de handeldvapen som vi hade tillgång till. Detta regelverk kom i samband med att Hemvärnets ungdomskompanier avvecklades år 2000.
De utbildningar som idag erbjuds försvarsintresserade är något helt annat än under ungdomskompaniernas tid.
På 1980-talet, då Kalla kriget rasade, var som synen på vapen och ungdomar en helt annan. Flera av de 16-åringar som var med i ungdomskompaniet fortsatte den militära banan efter värnplikten och gjorde flera missioner, bland annat i Bosnien.
Vägen som leder upp till den gamla skjutbanan. Ljusen i vägens början är från det växande handelsområdet.
Men allt det där är historia. Skjutbanan på Lv3 var något helt annat när den var i drift. Skogsdungen intill regementet där vi var förlagda i tält under övningen 1987 är borta. Norrtälje var en annan stad. Sverige var ett annat land. Och jag var 17 år – för 36 år sedan.
Sverigereportage 