Näsbystenen räknas till en av Upplands finaste runstenar. Lika vacker och konstnärligt fulländad som ristningen är, lika tragiskt är runtextens innehåll. Mindre känt är i vilket sammanhang denna runsten restes i på 1000-talet.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Erik Brate år 1909.

Uppland. Mellan Sigtuna stad och Märsta, strax väster om Arlanda flygplats, slingrar sig en gammal grusväg fram genom ett ålderdomligt kulturlandskap; berikat med gravfält, fossila åkrar, stenhägnader och andra fornlämningar. Strax nedanför en kurva vid Näsby står en hög runsten (U 455) – på sin ursprungliga plats.

Näsbystenen är daterad till 1000-talet. Det berättar om en familjetragedi – om två drunknade föräldrar.

Runtexten lyder:

”Ingefast lät resa denna sten efter Torkel, sin fader, och efter Gunhild, sin moder. De druknade båda.”

Näsbystenen betraktas som en av Upplands finaste runstenar. Den är nästan tre meter hög och som mest en meter bred. Den är dessutom välbevarad. Mitt genom ristningsytan finns en kvartsgång. Näsbystenen är inte signerad. Men utifrån ristarens konstnärligt förmåga, det fulländade rundjuret, de eleganta runor och den lättlästa texten, anser man att Fot är upphovsmannen.

Kvarts är ett mineral.

Fot var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som de främsta bland runmästaren. Nio signerade runristningar är kända. Dessa finns inhuvudsak i sydöstra Uppland. Ytterligare nitton runstenar, som som inte är signerade, anses vara verk av Fot.

En liknande runsten som inte heller är signerad, men som ändå tillskrivits fot, ä U 460. Den står vid Skråmsta mindre än en mil norr om Sigtuna stad. Fågelvägen mellan Näsbystenen och U 460 är knappt en mil.

Likt Näsbystenen är U 460 hög, cirka 3,2 meter. Den har ett ristad rundjur som är utförd med samma fulländade elegans och stiksäkerhet, som Näsbystenen.

Näsbystenen är dokumenterad sedan 1600-talet.

Några tiotals meter norr om denna runsten finns en vältrafikerad grusväg med ålderdomlig karaktär. Vid Näsby har grusvägen en öst/västlig riktning. Näsby är beläget cirka en halvmil öster om Sigtuna stad. Runstenen står några tiotals meter söder om vägen – i hagmark.

Denna grusväg går att belägga till 1600-talet.

Det är lätt att tro att Näsbystenen ursprungligen restes intill denna grusväg – som i så fall var en mer eller mindre naturlig stig på vikingatiden. Men det finns en störande detalj som talar emot detta.

Näsbystenens ristade yta är inte vänd mot grusvägen, vilket den borde ha gjort den varit rest intill den vägen. Den är vänd bort från grusvägen – mot mot hagmarken och åkermarken i söder.

Var runstenarna i huvudsak restes i landskapen är en omdiskuterad fråga. Hypotesen att de i hög grad restes vid vikingatida vägar är ifrågasatt (Lydia Klos 2009). Denna motsägande hypotes har i sig ifrågasatts av svenska forskare. Frågan är alltså långt ifrån klarlagd.

Att Näsbystenen restes intill en vikingatida ”väg” är troligt, men inte säkert. Dåtida runstenar restes på platser där rörde sig mycket folk – ungefär som reklamskyltar intill dagens vägnät. Runstenar restes även intill gravfält och gårdar. Något registrerat gravfält eller boplats är inte registrerad i Näsbystenens direkta närhet.

Mellan grusvägen och Näsbystenen finns en registrerad lämning. Det är ett fornlämningsliknande stenröse. Om det är en fornlämning är oklart.

Näsbystenen står relativt högt i terrängen – 15 meter över havet. På vikingatiden låg Mälarens nivå cirka fem meter över havet. Runstenen står alltså inte intill en vikingatida strand.

Runstenen står i en hagmark som sluttar ner mot åkermarken. Den står på något som liknar en mindre plattå, som sluttar mot syd/öst, och som på ytan ser ut att vara uppbyggd av mindre stenblock.

Det finns indikationer i terrängen som tyder på att det kan ha funnits en vägsträckning i syd/öst, några meter nedanför runstenen och plattån.

Går man från åkern och upp mot grusvägen får Näsbystenen ett monumentalt uttryck, i och med att den står högre än den omgivande, sluttande terrängen.

Vad som bland annat styrker hypotesen om denna vägsträckning, är en långsmal struktur som framträder det digitala kartmaterialet – genom så kallad skuggning. Denna kan dock vara en naturlig eller sentida lämning.

Om hypotesen om denna ”väg” stämmer, bör ha haft en anslutning över den nutida åkermarken i söder. Inga spår är dock synliga ovan mark i åkern.

Några hundra meter söder om Näsbystenen, i linje med den eventuella vikingatida vägsträckningen över dagens åker, finns en stor koncentration med fornlämningar. Där finns bland annat spåren från en sedan länge försvunnen by, fossil åkermark, flera hundra meter långa stensträngar/hägnader, gravfält och rösen.

Uppgifterna i detta reportage om en eventuell, tidigare okänd, vikingatida vägsträckning i hagmarken sydöst om Näsbystenen, är inte ett påstående. Det är en hypotes, men även en frågeställning beträffande förståelsen av denna runsten och det rumsliga sammanhang som den restes i på 1000-talet.

Svartö slott är starkt förknippat med barockens intåg i 1700-talets Sverige. Men bakom glans och flärd gömmer sig en på många sätt okänd, medeltida historia – vilken en cirka 400 meter lång vallgrav vittnar om.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Dagens svartö slott på Färingsö i Uppland byggdes under 1730-talet som ett lust- och jaktslott åt drottning Ulrika Eleonora. Men redan på 1200-talet fanns där ett större stenhus/borg, som är skriftligt belagd från 1310, på platsen. År 1345 uppges Svartsjö blivit kungsgård.

År 1523 blev Gustav Vasa ägare till Svartsjö. Vasa byggde ut den medeltida borgen till en modern försvarsanläggning/stenhus med rundtorn.

Det enda autentiska spår ovan jord från Vasas befästa anläggning på Svartsjö är vallgraven, som troligen uppfördes på 1530-talet, är vallgraven. Det är imponerande anläggning som som till stor del är bevarad, trots 1700-talets utbyggnad av slottsparken.

Vallgrav är en typ av försvarsanläggning. De anlades under medeltiden, men även under forntiden. Vallgravarna anlades med eller utan vatten. Det förekom även att flera vallgravar anlades intill varandra.

Strax intill det nuvarande slottet finns visserligen en ”ruin” efter Vasas slott. Den är registrerad i fornlämningmnimgsregistret som borgruin. Anläggningen är dock hårt restaurerad och försedd med bland annat armerat betongtak samt grundmurar som bär tydliga spår efter 1900-talets stenhuggeri.

Vad som är autentisk (medeltida) och byggt på 1900-talet i Svartsjös ruin är svårt att avgöra som besökare. Detta är inte unikt för Svartö. Många medeltida ruiner efter kyrkor, stenhus etcetera är helt eller delvis efterkonstruerade, eller hårt restaurerade som det heter på fackspråk, under 1900-talet.

Därför har Sverigereportage i detta reportage valt att inte ange ruinen vid Svartö slott, som en medeltida lämning ovan jord.

Vallgraven vätter mot syd/nord och öst/väst. Någon datering av vallgraven finns inte. Men man antar att den anlades av Vasa på 1530-talet (senmedeltiden).

Mot söder och väster är vallgraven anlagd mot Svartsjöviken, som är en del av Mälaren. Vallgraven är torrlagd, men enligt bland annat Statens Fastighetsverk har vallgraven varit vattenfylld. Samma påstående återfinns i stort sett alla publikationer om Svartsjö slott, som Sverigereportage tagit del av.

Beträffande uppgifterna om att vallgraven i början av 1500-talet varit fylld med sjövatten, via anslutning till Svartsjöfjärden, finns en störande detalj beträffande den höjd (ekvidistans = höjdskillnaden mellan två höjdkurvor) som anläggningen ligger på. Den så kallade femmetersnivån går mindre än halvvägs högt upp i terrängen där den nord/sydliga vallgraven är belägen.

De ekvidistanser som finns angivna på topografiska kartor är långt ifrån exakta.

Detta med höjdnivår, det vill säga den höjd över havet som Mälaren haft under olika tidsperioder, är en komplicerad vetenskap. Det har att göra med den postglaciala landhöjningen att göra. Men grovt räknat brukar man säga att Mälaren låg cirka fem meter högre på vikingatiden, än idag. På 1400-talet var motsvarande höjd cirka 2,5 meter över havet (J.Hamelius och P. Engren 2010).

Frågeställningen är huruvida Mälarens yta var tillräckligt hög under högmedeltiden, för att fylla Svartsjös v-formade vallgrav med Mälarens vatten?

Under medeltiden förekom det även vallgravar utan vatten, eller lite vatten. Ett exempel Lunds medeltida vallgrav som forskarna inte tror hade mer vatten än för att bilda ett dike på bottnen.

Vallgraven vid Svartsjö är en imponerande anläggning som skär igenom slottsparken som en halv fyrkant. Det var en stor bedrift för ingenjör och arbetare att utföra den.

Även med dagens högteknologiska grävmaskiner, totalstationer, dumprar, lastbilar etcetera, hade bygget av en liknande vallgrav med samma förutsättningar, tagit veckor att slutföra.

Vallanläggningen blir därför ännu mer imponerande med tanke på att i stort sett allt arbete skedde för hand – med järnskodda träspadar kärror och andra enkla redskap.

Den del av vallgraven som vätter mot öst och väst är till stor del igenfylld, vilket enligt uppgift skedde när den nuvarande slottetsträdgården mot väster anlades. Stora stenar på rad i gräsmattan visar den ungefärliga sträckning som vallgraven en gång hade.

Två grusvägar, som leder in till slottet och den intilliggande parkeringen, är anlagda på de jordmassor som vallgraven fylldes igen med.

Svartsjö slotts vallgrav är en anonym lämning. Lite är känt om Svartö slotts medeltida historia och ännu mindre är känt om vallgraven. I parken finns flera informationsskyltar. På skyltarna handlar 23 rader om en humleträdgård som Gustav Vasa lät anlägga och som man fortfarande kan ana som strukturer av i markytan. Blott sju rader handlar om vallgraven.

Svartsjö slotts vallgrav är inte registrerad i fornlämningsregistret.

Sommaren 1986 fastnade Kjell Rickegårds plog i en 2 400 år gammal och bearbetad ekstock. Hans upptäckt ledde till flera arkeologiska undersökningar av fyndplatsen.
Sedan dess har han hittat många fornfynd – bland annat en holkyxa av järn.

Text: Jens Flyckt
Foto/bild: Jens Flyckt och Jamtlis fotosamlingar

Uppland. Platsen som på 1980-talet väckte stor uppmärksamhet inom arkeologiska kretsar är Kjell Rickegårds släktgård: Västra Rickeby, belägen vid Gottröra i Norrtälje kommun.
Resultatet av de arkeologiska undersökningarna som genomfördes efter hans stockfynd, visade att hans åker gömmer en stor anläggning med mycket trävirke (ek och gran) från perioden yngre bronsålder/förromersk järnålder – cirka 400 f.Kr. Anläggningen kom att kallas Västra Rickebyanläggningen.

Ett av Kjell Rickegårds lösfynd är smått häpnadsväckande. Det är ett ihåligt metallföremål som han först trodde var en avbruten hacka. Det var först när arkeologiprofessorn Björn Ambrossiani var på besök och såg järnföremålet som det uppdagades att det var en holkyxa av järn.

-Har du hittat en holkyxa av järn! Den borde egentligen inte finnas, sa Björn Ambrossiani när han såg yxan, berättar Kjell Rickegård.

Lösfynd är en arkeologiskt term som syftar på fornfynd utan närmare kontext – det vill säga utan ett sammanhang. Det kan till exempel vara en stenyxa som hittas under en rotvälta, i en åker eller på en loppis.

Om stenyxan istället hittas i samband med en arkeologisk undersökning, till exempel på en boplats/uppehållsplats från stenåldern, då får stenyxan ett helt annat vetenskapligt värde. Den ingår då i ett större sammanhang. Information som var stenyxan ligger på platsen, andra fynd som görs i närheten, daterbara material som kol, spår från hantverk och enklare hyddbottnar etcetera, gör att stenyxan får en helt annan betydelse. Stenyxan blir då en av många delar i ett större sammanhang.

Detaljer som stenyxan hjälper då arkeologerna att förstå vilka dessa människor var, vad de gjorde på platsen, hur länge de uppehöll sig där, varifrån de kom, om stenyxan tillverkades på platsen och så vidare.

Holkyxa är en förhistorisk typ av arbetsyxa som förknippas med bronsåldern. Yxtypen är lätt att känna igen på sitt kilformade yxhuvud och avsaknad av lodrätt skafthål. Yxtypen förekommer i flera modeller och storlekar.

Ett exempel på lokala holkyxor av brons hittades på 1980-talet i en åker några kilometer sydväst om Västra Rickeby. I fyndet, ett så kallat depåfynd som är cirka 2 600 år gammalt, ingår bland annat två hela holkyxor av brons och minst fyra yxfragment. Platsen där fyndet gjordes var på bronsåldern en sjö eller sjöstrand.

Bildens på Bronsskatten är från en tidigare reportage i Sverigereportage:

Bronsskatten i trädgårdslandet

Om Kjell Rickegårds holkyxa ursprungligen deponerades, lagat i en grav eller bara tappades bort någon gång under förhistorisk tid, går inte att avgöra i och med den är hittad i åkerns plogfåror och inte kan knytas till en specifik plats eller lämning.

Andra fynd som Kjell gjort i åkern är åtskilliga slipbrynen (bland annat för nålar) och en pilspets av järn.

När bronsåldern övergick till förromersk järnålder (några århundraden före Kristi födelse) och järnet ersätta bronset, började man tillverka den typ av yxor vi använder än idag – skafthålsyxor.

Depåfynd är ett arkeologiskt begrepp som syftet på ett eller flera föremål, som man antar medvetet har lagts ner (deponering/offer) på särskilda platser. Många föremålsdepåer har påträffats i eller intill platser som var förhistoriska sjöar och/eller våtmarker. I bronsålderns föremålsdeponeringar kan bland annat vapen, verktyg och processionsföremål av brons ingå.

Parallellt med den nya typen av järnyxor fortsatte man använda holkyxor av järn under ett antal århundraden. I vissa delar av landet användes holkyxor av järn fram till vendeltid, det vill säga 600-talet e.Kr. Det vittnar bland annat det unika Drocksjöfyndet i Hälsingland om.

Drocksjöfyndet är daterat till 600-talet e.Kr. (vendeltid)) och består av 43 stycken välbevarade redskap och vapen av järn – bland såg, tänger, stämjärn och två holkyxor av järn. Fyndet gjordes av en privatperson år 1980 inom ett begränsat område på en mindre plattå intill Stora Drocksjön.

Fyndet är unikt på grund av mängden välbevarade verktyg och vapen i järn – flera av dem avsedda för guldsmide. Det är omdiskuterat huruvida Drocksjöfyndet är ett depåfynd eller rester av en brandgrav. Arkeologerna undersökte ett brandlager med människoben på fyndplatsen. Brandlagret tyder på att det är en brandgrav och redskapen/vapnen är gravgåvor.

Det är visserligen stora geografiska och tidsmässiga skillnader mellan Kjell Rickegårds holkyxa och holkyxorna i Drocksjöfyndet. De båda fynden ger ändå en inblick när holkyxor av järn började användas och att de i norra delen av landet användes långt efter att bronsåldern hade övergått till järnålder.

Det unika med Kjells holkyxa är att den passar perfekt i huggsåren i en av de spetsiga granstockar som togs upp i åkern sommaren 1986 och som daterats till övergången mellan yngre bronsåldern och förromersk järnålder – det vill säga för cirka 2 400 år år sedan.

Enligt fornlämningsregistret utgörs Västra Rickebyanläggningen av en 3-3,5 meter bred bro av ekstockar och granstockar och som är byggd i olika lager. Brons längd är oklar då den fortsätter in på grannens mark/åker. Granstockarna är spetsiga och nedslagna. En annan teori att det är en ledspärr i den den forntida vattenleden Långhundraleden. Det är dock ifrågasatta teorier. 1995 påträffade arkeologer en metallskiva och en bronsplatta på platsen.

Han tar fram den frystorkade (konserveringsmetod) granstocken och sätter holkyxans egg i ett att de hugg som gjordes när stocken bearbetades. Yxan passar perfekt. Det gör den även i övriga huggmärken som Kjell prövar.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

-Det är med stor sannolikhet denna yxa som någon använde för 2 400 år sedan när granstocken bearbetades för att ingå i Västra Rickebyanläggningen, säger Kjell Rickegård.

Det är inte enbart arkeologiska lämningar som gör Västra Rickeby intressant. Även ortnamnet Rickeby är speciellt. Det anses vara en vidareutveckling av Rinkeby eller Rinkarby. Ordet ”rink” har bland annat genom fornisländskan tolkats som ”krigare”. Vilken funktion gårdar och byar med detta ortnamn hade under forntiden eller hur gamla de är vet man inte. Men mycket tyder på att de är äldre än vikingatiden. En tolkning av Rickeby är ”krigarnas gård”.

Kjell Rickegård vårdar sin bygds historia och promenerar nästan dagligen på ägornas gravfält, som han håller rena från sly. Han håller även koll på att gravfält och andra fornlämningar på hans mark inte skadas. Kjell har även ett jordbruksmuseum på sin gård. Han är medlem i Arbetsgruppen Långhundraleden.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Kjell Rickegård och Västra Rickebyanläggningen.