En plats med ett ovanligt många runstenar, tidigt kristna gravmonument och ortnamn som vittnar om att en vikingatida kungsgård har legat på platsen. Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland ruvar på många hemligheter.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland/runhällar. Intill Husbyån i Norrtälje kommun ligger Husby Sjuhundra kyrka – där det sannolikt fanns en kristen kyrkogård redan under senare delen av vikingatiden – det vill säga under tidigt 1000-tal. Den ursprungliga, romanska gråstenskyrkan uppfördes på 1100-talet. Grundstenar av sandsten visar att den tidigmedeltida kyrkobyggnaden är mer påkostad än vanligt. Nuvarande tornet är från 1800-talet. Från denna plats kommer ett ovanligt stort antal runstenar.

Exakt hur många runstenar, hela och fragment, som är kända från platsen är oklart. Men det rör sig om ett tjugotal. Flera fragment som tidigare var kända har försvunnit och nya har hittats. I Upplands runinskrifter från 1940-talet nämns Husby Sjuhundra kyrka och närmaste omgivning som (möjligen) Sveriges mest runstenstätaste plats, efter Sigtuna stad.

Kulturlandskapet runt kyrkan är mycket rikt på fornlämningar, som medeltida bytomter, bortodlade storhögar, gravfält, skärvstenshögar, fångstgropar, stensättningar och arkeologiska fyndplatser. En annan intressanta lämning är ortnamnet Husby.

Magnus Källström är runexpert vid Riksantikvarieämbetet. På frågan om områdets områdets historia under vikingatiden säger han:

-Det är en Husby så det bör ha funnits en kungsgård där, som kan gå tillbaka till vikingatiden.

Sverigereportage har valt att berätta om tre av runstenarna från Husby Sjuhundra kyrka.

På kyrkans yttervägg hänger två runstenar av röd sandsten. Den vänstra är runsten U-541, som saknar en bit av sin ovansida. Runslingans text avslöjar att den inte restes som ett minnesmärke i landskapet, vilket var det vanliga. Istället är den något så ovanligt som en gravsten, vilket textens inledning avslöjar.

”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna” står det på runsten U 541 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.

– Den gjordes i slutet av runstenstiden, på 1130-talet. Ristaren var den kända mästaren Öpir. Runstenen var från början en gravsten. Flera sandstensfragment av liknande runstenar är hittade på kyrkogården, djupt ner i jorden. De har antagligen varit resta i par i en kista, säger Magnus Källström.

Med kista menas i detta sammanhangn ett kistliknande monument, som anlades på tidigt kristna gravar. Dessa kistor, som tros ha rests för personer med hög status, bestod av hällar som bildade kistor ovan jord. Runstenarna kunde användes som lock eller gavlar på kistorna. Dessa monument har hittats på flera platser i landet, bland annat vid Botkyrka. Mest kända är de så kallade Eskilstunakistorna.

Den högra runstenen på kyrkväggen, U 540, är inte komplett och består av två större delar. Den är daterad till 1030-talet. Runstenen, som det saknas delar i, är rest av fyra personer: Erik, Håkon, Ingvar och Ragnhild, till minne av en person som dog i Grekland. Den del av runslingan där den döda personens namn fanns, är borthuggen.

”Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de… Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ ” står det i runslingan på U 540 på Husby Sjuhundra kyrkas vägg.

Tack vare en runsten i Rimbo kyrka, drygt en mil från Husby Sjuhundra kyrka, vet vi att Erik, Håkon och Ingvar var bröder. Samma namn, samt ytterligare en bror nämns i Rimbostenen – Anund. Efter som Anund inte nämns i U 540 är det sannolikt att det var han som dog i Grekland.

Anund och Erik och Hokon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande” står det på runsten U 513 i Rimbo kyrka.

Vid Husby Långhundra kyrkas ena kortsida står en hög och smal runsten, U 539, som är ristad på tre av stenens fyra sidor. Den är daterad till 1010-1020-tal och rest till minne av Sven som var påväg till England, men som dog på Jylland.

De raka runslingorna utan avslutande djurhuvuden på runsten U 539, vittnar om att stenen är tidig. Seden att resa runstenar fick en bom, som började i slutet av 900-talet och som slutade i början av 1100-talet. Ju närmare 1000-talet gick mot sitt slut, desto mer avancerade blev runstenarnas ornamentik.

”Djärv och Orökja och Vige och Joger och Gerhjälm, alla dessa bröder lät resadenna sten efter Sven, sin broder. Han blev död på Jylland. Han skulle fara till England. Gud och Guds moder hjälpe hans själ bättre än han förtjänade” lyder texten på runsten U 539.

-U 539 är en tidig runsten som berättar om resor till utlandet under vikingatiden, säger Magnus Källström.

Husby Sjuhundra kyrka är en sällsam plats vars historia ännu vilar i ett dunkel. Att så många runstenar har påträffats där vittnar om att det var en betydelsefull plats under vikingatiden och tidig medeltid.

En indikation på att det för mer än tusen år sedan restes många runstenar i landskapet runt och intill kyrkan, är att få av fragmenten passar ihop. Se sent som år 2019 hittades två nya runstensfragment i kyrkogårdsmuren. Fynden gjordes av en arkeolog som bevakade arbeten i muren.

-Det har hittats ovanligt många runstensfragment vid Husby Sjuhundra kyrka. Många av dem är av sandsten. Sandstensfragmenten motsvarar ett stort antal runstenar och att det sannolikt har funnits ännu fler runstenar vid Husby Sjuhundra kyrka som vi ännu inte har funnit några spår av, säger Magnus Källström.

Seden att resa runstenar upphörde under 1100-talets första hälft. Därefter föll många runstenar i glömska. Åtskilliga runstenar återanvändes ända in på 1800-talet som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder, spisrösen, stenmurar, broar etcetera. För att passa i byggnationerna slogs runstenarna helt eller delvis sönder. Därför påträffas ofta runstensfragment inmurade i väggar och andra konstruktioner.

Vid Husaby kyrka i Västergötland står en märklig runsten som egentligen inte är en runsten, utan en runristad gravhäll från början av 1100-talet. Fragment av gravhällar, som förvaras i Husabys torn, vittnar om att kristna minnesmonument anlades på kyrkogården under tidig medeltid..

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Västergötland/runhällar. Husaby, vars torn är från slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, är en av Sveriges mest omtalade och omskrivna kyrkor. Det är en plats där historien är mycket närvarande och som av många betraktas som Svearikets vagga. En av Husabys många lämningarna står uppställd vid kyrkogårdens sydvästra del. Det är en nästan rektangulär häll (VG 50) av röd kalksten. Längs hällens kant löper slingan med vikingatida runor.

Hällens runtext lyder:

”Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Oluv. Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar.”

Formuleringen ”de lade” vittnar om att det är en runristad gravhäll som var avsedd att ligga ner, och inte att resas som en runsten. Den har ingått i ett tidigt, kristet gravmonument.

Dessa gravmonument (minnesmonument) omfattar ett stort och komplicerat källmaterial. Enkelt kan man beskriva monumenten som kistliknande konstruktioner av bearbetade stenhällar – av kalk- eller sandsten.

Monumenten/kistorna dateras i regel till 1000/1100-tal och byggdes på marken över gravar på de tidiga kyrkogårdarna. De döda låg alltså inte i stenkistorna/monumenten.

Experterna tror att det var högt uppsatta personer som fick dessa påkostade gravar – som ibland kallas eskilstunakistor, efter fynd i Fors kyrka i Eskilstuna. Namnet myntades 1915 och är egentligen missvisande, då spåren från dessa monument är särskilt vanliga i götalandskapen.

Monumenten har har även kallats för skånekistor, västgötakistor, östgötakistor och ”monument av Husabytyp”.

Utseendemässigt är variationen stor – från liggande hällar till ”kistor” med låga sidohällar och höga, spetsiga gavelhällar. Ett udda exempel är det så kallade Botkyrkamonumentet i Södermanland. Botkyrkamonumentet, som är hugget ur ett sandstensblock, är daterat till 1100-talets första hälft och är format som ett relikskrin och kyrka – med något som liknar en absid på ena kortsidan.

Runtexten lyder: ”Karl gjorde stenen efter Björn, sin frände, Svens och Bänkfrids son i
Hammarby, hans… Här ligger han under denna sten. Bänkfrid… sin
son.

Ett annat exempel är det så kallade Vrigstadsmonumentet, som daterats till tidig medeltid och som stod på Vrigstad kyrkogård i Småland.

Vrigstadsmonumentets runtext lyder: ”Fader och moder … sonens död. Han hette Gudmund.
Gud hjälpe hans själ.”

Dessa monuments innebörd har forskarna debatterat och diskuterat i över hundra år. Ännu är man inte överens, till exempel vad de ska kallas för.

Hur många monument som restes på kyrkogårdarna under tidig medeltid är det ingen som vet. De flesta monument är för länge sedan borta. De flesta fynd som gjorts och görs är fragment, efter att monumenten som slagits sönder och återanvänts som byggnadsmaterial. Fynd av dessa fragment är starkt knutna till kyrkogårdar – där de ibland påträffas i samband med grävarbeten.

Runstenen/runhällen VG 50 är långt ifrån det enda spår från tidiga monument vid Husaby kyrka. I tornet förvaras två fragment som tolkats som gravhällar. Ett av fragmenten återupptäcktes så sent som 2008. Det var doktoranden Cecilia Ljung från Stockholms universitet, som vände på en häll som stod lutad mot väggen bakom en dörr och upptäckte att hällen hade ristningar.

Cecilia Ljung disputerade 2916 med avhandlingen – ”Under runristad häll – Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige”

Fragment av dessa tidigt, kristna gravmonument har som sagt påträffats vid många kyrkor i södra och mellersta Sverige. Sverigereportage har tidigare skrivit om en av Sveriges mest runstenstäta platser, Husby Sjuhundra kyrka i Uppland, där flera fragment har hittats. I Uppland är fragmenten från stenkistor i regel av röd sandsten.

När dessa tidigt, kristna monument anlades vid Husaby hade kyrkan sannolikt ett annat utseende. Tornet, som stod klart på 1130-talet byggdes ursprungligen intill en annan byggnad, förmodligen stor stavkyrka av trä. 1902 gjordes arkeologiska fynd under långhuset, som vittnar om en tidigare kyrkobyggnad av trä. Tornet stod klart minst 50 år innan den efterföljande stenkyrkan började uppföras.

En intressant detalj med den resta runhällen (VG 50) är den cirka 400 miljoner år gamla fossil (bläckfisk) som är synlig i ena kanten, och som runristaren högg sina runor över för 900 år sedan.

Bruket av gravhällar, som under senmedeltiden flyttades in i kyrkornas golv, har fortsatt ända in i vår tid, vilket Sverigereportage har skrivit om: Gravhällarna i Hörsne kyrka. Även om vi inte längre bygger monument, så är gravhällar fortfarande en vanlig syn på dagens kyrkogårdar – vilket är ett arv från de tidigt, kristna monumenten.

Sverigereportage återkommer med fler reportage från Husaby kyrka.

Runstenen hittades en meter ner i jorden vid kyrkogården i Frösunda i Vallentuna.
Den är på många sätt en ovanlig runsten från en brytningstid.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. På Frösunda kyrkogård står en av Vallentunas många runstenar. Den hittades år 1991 och står i en trakt som räknas som världens mest runstenstäta område.

Vid kyrkogårdens västra in- och utgång gjordes år 1991 en märklig upptäckt.

Knappt en meter under markytan påträffade en grävmaskinist ett platt och avlång stenhäll. Fyndet gjordes i samband med dragning av en ledning, från en dagvattenbrunn inne på kyrkogården och till ett dike utanför kyrkogårdsmuren.

Runstenen är ett så kallat nyfynd. Därför saknar den ett så kallat U-nummer som tidigare kända runristningar i Uppland har. På informationstavlor heter den ”Nyfynd 1991”. Det namn som idag används är ”UFv1993;231”

Den ristade ytan låg vid fyndtillfället nedåt. Att det var en runsten upptäcktes först ett par veckor senare. Det var Vallentuna kommuns kulturchef som informerade Riksantikvarieämbetet om fyndet av den tidigare okända runstenen.

Frösunda kyrka ligger i Vallentuna, Stockholms län. Den nuvarande gråstenskyrkan uppfördes på 1400-talet och ersatte en tidigare kyrka. Den tidigare kyrkan, som sannolikt var byggd av trä, omnämns första gången i skrift år 1291.

Förvånadsvärt lite är skriven om denna runsten. Den enda vetenskapliga artikel om den aktuella runstenen som gått att hitta finns i Fornvännen år 1993.

Runfynd 1991 och 1992.

I artikeln beskriver runologerna Thorgunn Snædal, Marie Stoklund och Marit Åhlén nyfunna runstenar, runstensfragment och runristade föremål under åren 1991 och 1992.

Det är oklart varför runstenen vid Frösunda låg nästan en meter ner i marken. Ristningen är sliten, vilket indikerar att den en gång i tiden kan ha återanvänts som byggnadsmaterial på en plats där folk har gått på den – som till exempel tröskelsten eller trappsteg i en kyrkbyggnad.

UFv1993;231 är cirka 1,43 meter hög och 0,93 meter bred.

En möjlig teori är att stenen kan ha hamnat i marken som stöd åt de massiva grindstolparna, som byggdes på 1700-talet. Men det kan inte uteslutas att den hamnat i jorden tidigare.

Det finns indikationer på att UFv1993;231 ursprungligen ha legat på Frösnda kyrkogård. Mer om detta längre fram i artikeln.

Runristningen, som går i ett band längs stenens kanter, är bitvis skadad. Den innehåller fragment av ett svårtolkat mansnamn, ett ovanligt mansnamn samt mansnamnet ”Biorn”

Så här är runtexten tolkad på engelska i Samnordisk runtextdatabas:

”hulr-…> … Bjǫrn/…-bjǫrn they had this landmark made in memory of Fulnir, their father.

På informationsskylten, som står intill stenen, är tolkningen av runtexten betydligt enklare. Det första namnfragmentet är inte nämnt:

”…Biorn (eller Björn), de läto resa minnesmärket efter Fulner (?), sin fader”

Mer om denna runsten (UFv1993;231) i Samnordisk runtextdatabas

Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt med sökfunktion vid Uppsala universitet. Det startade 1993 och och har som syfte att samla runtexter, inom och utanför Norden, för nutida och framtida forskning.

Det är sannolikt två bröder, vars ena namn delvis är skadat och försvunnet, som låtit rista stenen till minne av sin far – ”Fulner” eller ”Fulnir”.

Tolkningen av namnet har varierat genom åren. Det förekommer ”Fulner” och ”Fulnir”

Av den första broderns namn återstår endast fyra runor:

”hu(l)r-… …”

Möjligen är det namnet ”HultrikR.” som är slarvigt stavat. Samma namn förekommer även på en annan runsten – U 505 vid en annan kyrka i trakten – Kårsta kyrka.

Den andra broderns namn är Biorn, eller ett mansnamn som innehåller ”Biorn”

Enligt runologerna är faderns namn ”Fulner” (Fulnir i senare tolkning) problematiskt på flera sätt.

Framför allt är namnet är inte känt från någon annan runinskrift. Runologerna skriver att det enda kända belägget finns i dikten i Rígsþula (vers nummer 12) i Eddan.

De runstenar som för tusen år sedan restes runt om i landskapen, är inte gravstenar. Men det finns undantag – en sådan kategori är runristade stenar/hällar som restes i senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument på tidiga kyrkogårdar.

Runsten UFv1993;231 vid Frösunda kyrkogård är troligen ett sådant exempel.

Mycket tyder på att den har ingått i ett tidigt kristet gravmonument på en tidig kyrkogård, från slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Denna grupp av monument brukar kallas för ”Eskilstunakistor”

UFv1993;231 består av finkornig granit. Röd sandsten är annan bergart som av någon anledning ofta användes i dessa monument.

”Eskilstunakista” är en omdiskuterat begrepp. Enkelt beskrivet handlar det om en svårtolkad grupp senvikingatida och tidigmedeltida gravmonument ovan jord på de tidiga kyrkogårdar, där runristade hällar har ingått.

Dessa gravmonument, där alltså både resta och liggande hällar/stenar har ingått, förknippas i regel med högstatusmiljöer.

Det var först i början av 1900-talet som dessa gravmonument uppmärksammades av forskningen. Benämningen ”Eskilstunakista” kommer från ett sådant gravmonument som påträffades i Eskilstuna år 1912 och som man från början trodde var typiskt för den trakten.

Sedan dess har hela stenar och fragment påträffats på flera platser runt om i Sverige – med en koncentration kring götalandskapen.

Vad som styrker teorin, att runsten UFv1993;231 har ingått i ett sådant gravmonument, är bland annat att stenen är ovanligt tunn, samt att den saknar så kallat rotparti – det vill säga den del av resta runstenar som är nergrävda i jorden.

Spår från denna typ av senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument har bland annat påträffats vid Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland, cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.

Avsaknad av rotparti är dock inte ett signum för stenar från dessa gravmonument. Bland annat en runsten vid Husby Sjuhundra kyrka, U 541 som tros ha ingått i ett sådant monument, har ett rotparti. U 541 har dessutom en runtext som styrker att den är en gravsten:

”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna”

U 541, som är av röd sandsten, påträffades i samband med grävarbeten på Husby Sjuhundras kyrkogård på 1800-talet. Flera av de runristade fragment från Husby Sjuhundra kyrka, har påträffats djupt ner i jorden.

Den tidigmedeltida Husby Sjuhundra kyrka är belägen cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.

Vid Husby Sjuhundra har ett ovanligt många runstensfragment av röd sandsten påträffats.

Röd sandsten är typiskt för dessa hällar och fragment, men de fötekommer även i granit och liknande bergarter

Någon gång under 1100-talet och en bit in på 1200-talet upphörde seden att resa dessa monumentala gravmonument på kyrkogårdarna. Men exakt när och hur detta skedde är oklart.

Runorna levde dock kvar kvar som skriftspråk inom kyrkans väggar, bland annat på Gotland och i Uppland, fram till senmedeltiden.

Det är även okänt hur länge dessa runristade gravmonument från senvikingatid och tidigmedeltid fick stå kvar på kyrkogårdarna. Men mängden fragment av röd sandsten från till exempel Husby Sjuhundra kyrka, indikerar att de i likhet med runstenarna i landskapen, redan under medeltiden slogs sönder för att användas som byggnadsmaterial i kyrkbyggen.

När runristade gravmonument, över högt uppsatta personer, ersattes med gravstenar med latinsk skrift är okänt. En av Sveriges äldsta daterade gravstenar med latinsk skrift finns vid Edsbro kyrka, cirka 4 mil norr om Frösunda. Denna gravsten är daterad till början av 1200-talet.

Edsbro kyrkas 800 år gamla gravsten, som har ett ringkors och namnet Iacob Michelson inristat, är inte enbart en medeltida minnesskrift. Den symboliserar även en brytningstid över en relativt okänd period, då runskrift ersattes med det latinska alfabetet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Edsbros gravsten från 1200-talet:

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten

Det skulle dröja fram till 1800-talet innan gravstenar av sten började pryda vanligt folks gravar

Sverigereportage har vid flera tillfällen skrivit om från dessa gravmonument:

Runstensgåtan vid Husby Sjuhundra kyrka

Husaby kyrkas runristade gravhällar

UFv1993;231 står uppställd på en gräsytan intill Frösundas vapenhus, strax söder om kyrkogårdens huvudingång.

Trots fyndomständigheterna, runtextens ovanliga innebörd och att stenen troligen har i gått i ett senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument över en framstående person, är UFv1993;231 en relativt okänd runsten – även i Vallentuna.