Intill en ålderdomlig grusväg några kilometer nordväst om Skånela kyrka i östra Uppland finns en liten och på flera sätt ovanlig runristning – med drakvingar.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt.
Uppland. Kommer man körandes på grusvägen mellan Bensta och Ekeby, nordväst om Skånela kyrka, är det lätt att missa runristningen U 305, som är ristad på ett jordfast block.
U 305 och grusvägen som strax norr om ristningen går igenom ett gravfält med gravhögar och stensättningar.Bilden är tagen mot söder.
Numera är terrängen öster om ristningen igenvuxen. Men i början av 1900-talet då ristningen upptäcktes, var platsen en relativt öppen hagmark med glesa björkar.
U 305 är beläget i södra avgränsningen av ett cirka 130 meter långt och totalt 50 meter brett gravfält. Gravfältet är uppdelat på två fastighetsnummer. Grusvägen löper rakt igenom gravfältet som omfattar 35 registrerade fornlämningar.
Skånela kyrka är belägen cirka 11 kilometer söder om Arlanda flygplats.
Enligt uppgift, bland annat informationsskylten vid ristningen, upptäcktes runristningen (U 305) av en lokal pojke vid juletid år 1900.
Men i artikeln ”Otto von Friesen och Upplands runinskrifter” av Marco Bianchi, upptäcktes U 305 i samband med en arkeologisk exkursion under ledning av arkeologen Oscar Almgren våren 1901.
Runristning U 305 i Bensta, Skånela i Uppland i juni 2025. Bilden är tagen mot öster.U 305 år 1940. Runristningen är det ljusa blocket i bildens mitt. Bilden är tagen mot norr. Bild: Public Domain.
Stenblocket är av grovkornig granit och ristningen är bitvis ojämn.
Ristningen är daterad till sent 1000-tal eller början av 1100-talet.
Runtexten lyder:
”Åskatla lät hugga stenen efter Fulluge, och Illuge och Signy”
Runtexten innehåller två avvikande, språkliga detaljer.
Den avslutande bisatsen, ”och Illuge och Signy” framstår i första anblicken som märklig och ofullständig, som om något saknas. Den ska dock läsas som att Åskatla, Illunge och Signy tillsammans har låtit hugga (rista) stenen efter Fulluge.
Åskatla och Signy är kvinnonamn. Det är alltså två kvinnor och en man som låtit rista U 305 till minne Fulluge.
Kvinnonamnet Åskatla är ovanligt och är för övrigt enbart känt från en annan runristning – i Västergötland.
Ristningen saknar kristet kors och runtexten avslutas inte med en kristen bön, som är fallet med många runstenar från 1000-talet.
Runristning U 305 är ovanlig på flera sätt. Notera de ovanliga dragvingarna, som i bilden har färgats gula.
Ornamentiken i U 305 är ovanlig bland uppländska runstenar.
Mästaren som knackade/ristade runristningen för 1000 år sedan har försett rundjuret med bakåtböjda vingar, som publikationer beskrivs som drakvingar.
I närområdet finns ytterligare en vikingatida runristning (U 295) med drakvingar.
Runsten U 295 står på Skånela kyrkogård. Under lång tid låg den som tröskelsten under kyrkan och är därför skadad. Ornamentiken är mer avancerad än U 305 och har ett kristet kors.
Det är inte enbart drakvingarna som anknyter till U 305.
Möjligen är det samma runmästare som gjort U 305 och U 295.
U 295 på Skånela kyrkogård. Drakvingarna har förgats gula på bilden. Bild: Public Domain.
En annan likhet är att mansnamnet Fulluge nämns på båda av dessa runristningar. Även U 295 är en minnestext över två personer, bland annat en Fulluge.
Runtexten på U 295 lyder:
”Viger lät hugga stenen efter [?], sin son. Fastlög lät hugga stenen efter sin broder Fulluge”
Det går inte med säkerhet att avgöra om Fulluge som nämns på runristningarna är samma person, men sannolikheten är stor.
En sällsynt vacker plats och ett monumentalt gravfält – med en skeppssättning som i morgonljuset tycks vara redo att segla ut på Hornborgasjön blänkande vattenyta i fjärran. Amundtorp/Högarna gravfält i Västergötland är en plats som lämnar få besökare oberörda.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt Historiska fotografier: Västergötlands museum och Falköopings museum
Västergötland. Det finns platser som dröjer sig kvar i tankarna långt efter man besökt dem. Det vackert belägna gravfältet vid Amundtorp nedanför platåberg Billingens västra sluttning, några kilometer från Varnhem klosterkyrka och Kata gård, är ett sådant exempel.
Amundtorps gravfält, som även kallas för Högarna, är beläget nedanför latåberget Billingens västra sluttning. I bildens förgrund syns en av områdets domarringar. I bakgrunden syns skeppssättningen. I fjärran skymtar Hornborgasjön.Samma vy som nutidsbilden ovan, över den mindre domarringen och den kvadratiska stenkretsen. Året är 1930. Denna bild ger en inblick i hur dåligt skick Amundtorp/Högarna var i innan restaureringen år 1938. Högen i bildens vänstra bakgrund är sannolikt rester från kalkbränning i området. Foto: Västergötlands museum/Public Domain.
Nedanför platåberget Billingens västra sluttning och med en vida utsikt mot Hornborgarsjön i fjärran, inte långt från Varnhems klosterkyrka, ligger fornlämningsområdet Amundtorp/Högarna – som är mest känt för sina domarringar och sin stora skeppssättning.
Gravfältet är cirka 145 meter långt och som mest 45 meter brett.
Gravfältet heter egentligen Högarna, men kallas även för Amundtorp efter en intilliggande bys namn. Gravarna är daterade till 400-1050 e.Kr.
Gravfältet Amundtorp/Högarna är ett av flera fornlämningsområden i ett rikt kulturlandskap med lång kontinuitet. Förhistoriska vägsystem, fossila åkersystem, stenkammargravar från stenåldern, gamla gårds/bytomter och mängder av utspridda stensättningar är exempel på vad detta kulturlandskap innehåller.
Cirka två kilometer nordväst om Amundtorp/Högarna ligger Kata gård och grunden efter en vikingatida stenkyrka. På denna plats har arkeologerna även funnit en kristen gravplats som började användas på 900-talet.
Några kilometer sydväst om Amundtorp/Högarna ligger en av Sveriges mest kända fågelsjöar där tranorna dansar om vårarna – Hornborgarsjön. Intill Hornborgarsjöns stränder ligger flera boplatser från stenåldern.
Amundtorp/Högarna betas under sommarhalvåret.
För att komma upp på gravfältet Amundtorp/Högarna parkerar man nere vid vägen. Efter att ha passerat genom en gårdsplan leder en brant trätrappa upp mot en grind, som är ingång till en kuperad och lövbevuxen hagmark – i vilken fornlämningsområdet är beläget.
Stigningen upp till gravfältet är relativt brant. När Sverigereportage besökte platsen stod det dessutom några sociala kor och blockerade stigen.
På en av Amundstorps resta stenblock kan man ana ett ansikte, som framträder i släpljus och i en viss vinkel. Märkena i stenen, som skapar intrycket av ett sovande ansikte under en viss tid på dagen, är en naturformation. Bilden är inte manipulerad.
En rolig detalj finns på en av de resta stenblocken i gravfältets nedersta del, mot sluttningen ner mot gården. I ett visst ljus och en viss vinkel avtecknar sig ett ansikte, med slutna ögon, i stenens skrovliga yta.
Blockets form påminner dessutom om ett huvud.
Detta är en naturformation, en naturens slump, som under vissa stunder på dagen skapar denna effekt med skuggor.
Den första (synliga) fornlämning man möter i området är en kvadratisk stenkrets, som är något oregelbunden och 15,5 x 14,5 meter stor. När den undersöktes år 1938 fann arkeologerna en svartfärgad grop med brända benbitar. Dessutom påträffades två kammar, två nålar, keramik, och några beslag.
Den rektangulära stenkretsen och dess fynd, som daterades till 400 -550 e.Kr), tolkas som en kvinnograv.
Den kvadratiska stenkretsen och några av Amundtorp/Högarnas resta stenar. År 1938 undersökte den rektangulära stenkretsen. Arkeologerna hittade då en grop med svart jord och utspridda ben. Dessutom påträffades bland annat två kammar och två bronsnålar.Fotografi från år 1932 som visar den kvadratiska stenkretsen.
Amundtorp/Högarna uppvisar en stor variation av olika typer av fornlämningar inom ett relativt litet område. Där finns bland annat tre domarringar. Den största mäter cirka 14-meter i diameter.
Domarringar är cirkelformade stenkretsar som i regel består av ett ojämnt antal resta stenblock/klumpstenar. De är framför allt påtagliga i gravmiljöer i södra delarna av landet.
Tidigare trodde man att dommarringar var tingsplatser från förhistorisk tid.
Få domarringar är arkeologiskt undersökta. Deras funktion och datering har länge diskuterats inom forskarvärlden.
”Undersökningar av domarringar i Halland har gett arkeologer direkta dateringar till bronsålder liksom förromersk järnålder och folkvandringstid”
De arkeologiska undersökningar av Amundtorp/Högarnas domarringar, i vilka man år 1938 hittade gravgåvor, har bidragit till omtolkningen av domarringarnas funktion – från tingsplatser till gravar.
En av Amundtorp/Högarnas mindre domarringar. Bakom ekarna i bildens bakgrund skymtar skeppssättningen.
Antalet kända fornlämningar i området har varierat. Enligt den allmänna beskrivningen rör det sig om åtta registrerade fornlämningen. Men i Fornlämningsregistret förekommer äldre uppgifter om 25 kända fornlämningar.
Enligt ett inventeringsprotokoll (Riksantikvarieämbetet) från 1998 är antalet 25 (längst upp på protokollet) överstruket och ersatt med 8.
Beskrivningen av Amundstorp/Högarnas antal registrerade fornlämningar.
Från 2018 är det åtta kända fornlämningar som gäller. Tjugo stycken stensättningar har omvärderats och strukits ur registret.
Idag gäller följande för Amundtorp/Högarna:
Två runda stensättningar
En rektangulär stensättning.
En kvadratisk stenkrets.
Tre runda stenkretsar/domarringar.
En skeppssättning.
Gravarna är daterade från 400 e.Kr till 1050 e.Kr.
I utkanten av gravfältet finns även en hålväg, det vill säga en förhistorisk väg som inte är anlagd, Hålvägar påminner om rundbottnade diken, som skapats genom en kombination av slitage och regn.
Hålvägen vid Amundtorp/Högarna är till stora dela täckt med rödfyr, som är en restprodukt vid bränning av alunskiffer.
I området kan man även ana terasser från fossila åkrar.
Det finns indikationer på att området har haft fler domarringar, men som de resta stenblocken har avlägsnats från. I en stenmur i områdets utkant finns ett stenblock, som utifrån sin form och storlek, kan ha ingått i en försvunnen domarring.
Arkeologerna tror alltså att gravfältet Amundtorp/Högarna ursprungligen varit större, men att stenblock från domarringar och andra gravar har försvunnit vid bland annat försök till uppodling av området.
För att komma upp till gravfältet Amundtorp/Högarns parkerar man vid vägen och går genom en gård. Efter en trappa leder en brant stig upp till gravfältet.
Amundtorp/Högarnas kanske mest imponerande fornlämning är den 25 meter långa och som mest 9 meter breda skeppssättningen – som består av 24 stycken resta stenblock.
Skeppssättningen är belägen i gravfältets mellersta del.
Storleken på stenblocken varierar. Stenblocken är som störst i stävarna och minskar i storlek mot mittskeppet.
Skeppets ena stäv, oklart om det är fören eller aktern, är riktat mot Hornborgarsjön, vars vatten under soliga sommardagar glittrar långt bort i sydväst. Sätter man sig på huk vid sidan om den norra stävstenen, så att sommarens motljus försvinner bakom stenraderna, är det som om skeppet har lossnat och svävande är på väg ut mot fjärran vatten.
Amundtorp/Högarna är på många sätt en märklig plats.
Den 29 meter långa skeppssättningen vid Amundtorp/Högarna sommaren 2023. I mittskeppets riktning, i bildens vänstra ovankant, glittrar Hornborgasjöns vatten i fjärran.Samma vy som bilden ovan, men fotograferad år 1938. Då restaurerades skeppssättningen, vilket innebar att resta stenblock restes på ursprunglig plats. På 1930-talet var det inte lika mycket buskars på platsen, som det är idag.
Sverigereportage 