Det byggdes i väglöst land år 1969. Som många andra jakttorn är denna skapelse byggd av och takplåtar och spillvirke, som för länge sedan var utrangerat och skulle kastas. Det här är en värld som präglas av dåtid och gamla jakttraditioner.
Text och foto: Jens Flyckt
På golvmattan, som en gång i tiden var röd, ligger tomhylsor, blekt godispapper, kapsyler och småbitar av skumgummi som mössen bitit loss från madrassen. Där inne är det tillräckligt högt för att stå upprätt. Av sängen, som består av en brädbotten och rester av en madrass, är det inte mycket kvar av.
Härifrån har hundratals vildsvin skjutits. Men nu är jakttornet för dåligt för att laga. Det rörliga friluftslivet innebär skottriktningarna numera inte längre är säkra – efter 60 år.
Det är en i högsta grad märklig byggnad – ett jakttorn med väggar, tak och säng, byggd på en plattform mellan fyra träd – fem meter över marknivån. Delar av konstruktionen består av en byggnadsställning.
Det är en konstruktion som skulle få vilken hemmafixare eller snickare som helst att skaka på huvudet och springa därifrån. Det har lappats, stöttats och lagats i över 50 år. Ingenting är rakt. Ovanför dörren, av en grånad plywood, letar sig dagsljuset in via en smal springa.
När det blåser eller blir riktigt kalla finns det fönster av plexiglas att sätta för öppningarna.
Denna byggnad är inte tänkt som ett gulligt sommarnöje. Allt i konstruktionen handlar om jakt och så optimala skutställningar och skjutgator som möjligt. Den västra och norra långsidan har en halvmeter hög öppning, för att underlätta skott mot vilt som rör på sig.
Från detta jakttorn har det skjutits så mycket vilt att ingen lägre räknar. Det rör sig om flera hundra vildsvin, vissa riktigt stora. Det har även skjutits ett stort antal älgar.
Några av vildsvinen som skjutits från kojan har vägt över 160 kilo.
Trots sitt udda utseende har det varit ett stabilt bygge, som stått upprätt när stormar som Alfrida har fält närliggande skog.
I 60 år har tornet, som består av ej koja på en plattform mellan trädstammar, stått upp. Det har klarat åtskilliga stormar. Men nu är det slutjagat där uppifrån.
Ett jakttorn eller jaktkoja är ett jaktpass – en väl vald plats i terrängen där viltet rör sig. Ett pass kan även vara ett stenblock på ett hygge, en lastpall som ramats in med några reglar intill en skogsväg eller en liten koja på marken eller i trädhöjd. Många jaktpass står på platser naturen, där viltet har sina vandringsvägar sedan urminnes tider, och där jägare har jagat i tusentals år.
Det finns tusentals liknande jaktrelaterade byggen/jaktpass runt om i svenska skogar. De är ofta belägna på ensligt belägna åsryggar, solbelysta gläntor, enskilda skogsbilvägar med rostiga bommar och sjöstränder. Även om folk har jagat från enkla kojor och andra gömslen i flera hundra år, kanske ännu längre tillbaka i tiden, är jaktkojans historia till stor del oskriven.
Bland jaktfolk är de ensliga jakttornen en välkänd värld. Ännu i vår digitala tid finns det traditioner som är främmande för dem som inte jagar, men välkända bland jägare. Mycket av det gamla inom allmogejakt nertecknas inte, utan förs vidare med lokala, muntliga berättartraditioner. Så har det varit länge.
Spår från gevärsskott som ekat genom skogen i natten.
Ett bevis på denna berättartradition är namnet på jaktkojor, jakttorn och andra jaktpass. Dessa namn är ofta uttryck för den muntliga berättartradition som i högsta grad lever i många marker och jaktlag. För utomstående är dessa namn ofta obegripliga. ”Vita passet”, ”Blötarslet”, ”Tommy-tornet”, ”Björndräparen”, ”Kärret”, ”Storstena”, Kråk-Johan” och ”Palatset” är exempel på passnamn som undertecknad känner till.
Dessa namn är särskilt närvarande på jaktmarker med lång kontinuitet, till exempel en by eller en släkts marker, där jakträtten gått i arv under lång tid. Jakttorn och andra pass har ofta namn efter de personer som anlade dem. Även om dessa jägare gick bort för 60-70 år sedan, lever namnen kvar.
Namnen på jakttorn och andra jaktpass beskriver även händelser och hur naturen såg ut på platsen, när de anlades.
Passnamnen blir på så sätt en förbindelse, mellan dem som jagade på markerna för länge sedan, och dem som jagar nu.
Under jakttornets 60 år har den omkringliggande skogen vuxit upp och avverkats.
Jaktkojan i detta reportage byggdes år 1969, men troligen fanns det då redan en enklare koja eller jakttorn på platsen. Tidigare hade den nuvarande kojan efter sin byggherre, men heter nu ”Kärret”, efter ett sedan länge försvunnet kärr.
Egentligen är det inte originaltornet från1969. Genom åren har det skarvats, lappats, lagats och förändrat. Men i grunden är det samma konstruktion där även delar av en byggställning ingår.
Den gamla stegen.
På marken nedanför tornet syns fortfarande rester av den stege av trä, som kasserades och ersattes av en kabelstege, för länge sedan. Lyfter man på mossan kommer det fram sneda spikar och rostiga beslag.
Kojan byggdes i en sluttning, cirka fem meter upp i luften, som en plattform mellan fyra trädstammar. En nackdel med att bygga högt upp i fullvuxna träd är att det vajar kraftigt vid blåst. För ett par årtionden senare sågades därför träden av i höjd med kojans tak, för att mildra vajandet.
Detta ingrepp har med tiden orsakat röta i de uppbärande trädstammarna. Samtidigt har myror byggt en stor stack under kojan och underminerat trädrötterna. Nu gungar både stammar och tornet kraftigt, bara man ställer sig upp i den.
Sängen i ”Kärrets” jakttorn sommaren 2024.
Undertecknads koppling till denna jakttorn är endast 11 år, vilket i jaktkretsar är en kort tid. Men även jag har suttit där uppe och lyssnat i höstmörkret, då det är så mörkt att man inte ser handen framför sig.
Även jag har legat i sovsäck på sängen under vinternätter, medan grankvistarna rispar mot plåttaket, och vaknat av att temperaturen sjunkit till minus 10 grader.
Även jag har nattetid klättrat ner från tornet, via en avsats av några brädendar, och sedan sökt med ena handen efter frostbitna stegen – i skenet från pannlampan.
Även jag har suttit där i värmen och hört tranorna ropa och haft svartmesar och tofsmesar på 30 centimeters avstånd, då de landat i öppningen utan att se mig.
Vakjakt på vildsvin.
När detta jakttorn byggdes var det i en avlägsen plats där få personer. Då var det långt till närmaste bebyggelse. Sedan dess är det mycket som har förändrats. Av älgstammen återstår endast spillror.
Under jakttornets livstid har generationer med omgivande skog passerat. Skogen har vuxit upp, avverkats och växer nu åter upp.
Men med åren har bebyggelsen kommit närmare. Det som en gång var ett folktomt område, med undantag från jägare och svampplockare, är nu ganska hårdexploaterat, både med bebyggelse och av det rörliga friluftslivet.
Att klättra upp och ner för tornet, särskilt under regniga höstnätter, är en utmaning och inte helt ofarligt.
Av säkerhetsskäl går det inte att bygga en ny jakttorn på platsen där den gamla står, då skottriktningen inte längre är helt säker. Markägaren har därför byggt ett ny och högt beläget jakttorn, med väggar, tak, med en annan skjutriktning. Nu är det inte rivningsvirke och rostiga takplåtar som används, utan nytt virke som sågats vid den lokala sågen,moch som körts ut till platsen med fyrhjuling.
Från den nya jakttornet kan man mellan tallarna skymta ”Kärret”, som antagligen kommer stå öde några år till glädje för småfåglar, möss och insekter, innan rötan och vinden välter det.
Jakttornet ”Kärret”. I 60 år har det stöttats, lagats och lappats. Men nu är tornet och de träd det är byggt mellan, för dåligt för att kunna lagas.
En höstdag 2024 plockade jag ur mina personliga tillhörigheter ur den gamla jakttornet. Oktobereftermiddagen var varm ochnågra talgoxar hoppade runt i grenverket utanför. Mycket av det som finns i denna rangliga och till det yttre mycken amskränliga jaktkoja, går inte att ta med. Det sitter i väggarna.
Med stor försiktighet stängde jag dörren och klättrar ner för stegen en sista gång, samtidigt som ropet från en spillkråka ekade i fjärran.
Lite är känt om de första människorna som för cirka 8 500 år sedan paddlade runt i havsbandet, bland småöar och skär – som med tiden skulle höja sig ur havet och bilda östra Uppland. I september 2024 inledde arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård en arkeologisk undersökning av en skogshöjd vid Hakunge stenkross, som en gång var en liten och utsatt ö i havsbandet, som under jägarstenåldern besöktes av säljägare.
Text: Jens Flyckt Foto där inget anges: Jens Flyckt Övrigt foto och karta: Stiftelsen Kulturmiljövård
Uppland. Det som för cirka 8 500 år sedan var en liten och karg ögrupp i det yttersta havsbandet, är idag ett vidsträckt skogsområde mellan Vallentuna och Åkersberga i Stockholms län. Sedan de första stenåldersjägarna använde platsen, har landskapet höjt sig 65 till 70 meter över havsytan – vilket har förvandlat havsband och småöar till skog, dalgångar och åkrar.
Andreas Forsgren, arkeolog och grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, vid den arkeologiska undersökningen av den tidigmesolitiska (jägarstenåldern) boplatsen vid Hakunge. Här visar han ett av områden där mängder av kvartsavslag påträffats – där säljägare satt för 8 500 år sedan och tillverkade redskap av kvarts.
Höjningen beror på att den cirka 2,5 kilometer höga inlandsisen tryckte ner landskapet. I takt med att inlandsisen smälte och drog sig undan, för cirka 10 000 år sedan vid Uppland, minskade trycket på jordskorpan, samtidigt som enorma mängder smältvatten frigjordes. Landhöjningen efter den senaste inlandsisen pågår fortfarande, men inte i samma hastighet som tidigare.
Mesolitikum, som även kallas jägarstenåldern, är det vetenskapliga namnet på den förhistoriska period som inleds direkt efter den senaste istiden – för cirka 10 000 år sedan.
Mesolitikum/jägarstenålder: 10 000 – 4 000 f.Kr. Neolitikum/bondestenålder: 4 000 – 1 800 f.Kr. Bronsålder: 1800 f.Kr – 500 f.Kr. Järnålder: 500 f.kr – 1050 e.Kr.
Sverigereportage besökte undersökningsplatsen vid Hakunge i början av september 2024. Andreas Forsgren, arkeolog och grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, möter upp vid stenkrossens kontor, för att skjutsa undertecknad upp till undersökningsplatsen.
-Det är lätt att köra vilse i den här märkliga miljön med stora maskiner och högar med krossat berg, säger Andreas Forsgren.
Uppe på en höjd parkerar vi intill en arbetsbod, som står uppställd i gränslandet mellan skog och den lodräta brant som stupar ner mot stenbrottet och krossen.
Hakungekrossen som ska utvidga sin verksamhet. På uppdrag av länsstyrelsen har Stiftelsen Kulturmiljövård inventerat det aktuella området, där boplatsen från tidigmesolitikum/jägarstenåldern som nu har undersökts, påträffades.
Knappt 100 meter in i skogen hörs ljudet från en grävmaskin, vars skopa skrapar mot sten. Fornlämningen (boplats) som undersöks är 900 kvadratmeter stor. Den består av en avsats som sluttar svagt neråt mot nordväst. Marken är mycket stenig. I öster, norr och söder omgärdas platsen av låga bergpartier – mot vilka havsvågor en gång slog.
-Nu jobbar vi med att torva av ytan. I och med att det är så oerhört stenigt här, och fynden kommer direkt under grästorven, kan vi inte använda grävmaskinen för avtorvningen i den omfattning vi brukar göra. Vi får istället gräva för hand ner till fyndförande lager. Fynden av bearbetad kvarts kommer fram i sanden mellan stenarna, säger Andreas Forsgren.
Av mineralet kvarts tillverkade säljägarna vid Hakunge detta redskap med egg. Troligen är det en kniv.
Fynden består av kvarts som stenåldersjägarna tillverkade redskap av. Majoriteten av fynden är så kallade avslag och splitter, en biprodukt som uppstår i tillverkningsprocessen.
-Det som gör att vi hittar de här tidiga boplatserna är att man ha slagit kvarts, det vill säga tillverkat redskap, säger Andreas Forsgren och räcker fram en ganska stor, bearbetad bit av kvarts, som precis hade hittats.
Senare påträffades ett så kallat kärnämne av kvarts. Ur kärnämnet knackades större bitar loss, som sedan blev redskap. Andreas Forsgren säger att det är det största kärnämne han har sett. Kärnämnet låg inkilat mellan ett jordfast stenblock och en häll. Arkeologerna tolkar kärnämnet som att den medvetet placerades där.
Det stora kärnämnet (kvarts) som påträffades vid Hakunge. Foto: Stiftelsen Kulturmiljövård
Kärnämnets fyndomständigheter väcker frågor om varför det placerades där, om det finns en symbolik i handlingen, eller om säljägarna bara ville ha reservmaterial att jobba med när de kom ut till ön (Hakunge) nästa gång.
Kvarts är tillsammans med fältspat jordens vanligaste mineral. Färgen, klarheten och kvalitén i kvarts varierar, från genomskinlig till grumlig, vit, gul, brun och andra färgvariationer.
Arkeologen Henrik Runeson, även han från Stiftelsen Kulturmiljövård, är specialiserad på stenålder.
-Av kvartsen tillverkade man framför allt redskap med eggar, som fungerade som knivar och skrapor. Jägarna under mesolitikum visste vad de gjorden. Deras kompetens i redskapstillverkning av kvarts var hög, säger Henrik Runeson.
Arkeologen och stenåldersexperten Henrik Runeson från Stiftelsen Kulturmiljövård.
Undersökningen vid Hakunge är en så kallad exploateringsgrävning. Bergkrossen ska utvidga sin verksamhet. På uppdrag av länsstyrelsen i Stockholms län har Stiftelsen Kulturmiljövård därför tidigare gjort en arkeologisk utredning, för att utreda vilka lämningar som finns på platsen.
Det var i samband med den arkeologiska utredning som boplatsen vid Hakunge påträffades år 2017. I de provgropar som grävdes i samband med förundersökning påträffades 250 stycken avslag av kvarts.
-Boplatsen är ännu inte daterad med C14-metoden, men vi hoppas hitta organiskt material, som till exempel brända sälben eller förkolnade nötskal, som kan dateras. Utifrån boplatsens karaktär och höjd över havet har Hakunge preliminärt daterats till 6000 – 6500 f.Kr, det vill säga den äldre delen av mesolitikum. Det är därmed den äldsta kända boplatsen i östra Uppland, säger Andreas Forsgren.
Henrik Runeson berättar att de säljägare som uppehöll sig vid Hakunge var de första människorna i östra Uppland, efter att den senaste inlandsisen hade smält och lämnat ett kargt landskap efter sig. Kunskapen om att det så tidigt, 8000 -8500 år sedan, fanns en skärgårdsbefolkning i östra Uppland, är relativt ny upptäckt.
Denna karta visar hur boplatsen vid Hakunge, som idag ligger i en milsvida skog mellan Åkersberga och Vallentuna, låg för cirka 8 500 år sedan. Då var havsnivån 65 till 70 meter högre än idag och Hakunges var en liten ö i det yttre havsbandet. Platserna som långt senare skulle bli Uppsala och Stockholm, låg då på havsbottnen. Karta: Stiftelsen Kulturmiljövård
Vid Södertörn, cirka tre mil söder om Hakunge, är flera liknande boplatser kända sedan tidigare. I Södertörn finns dessutom spår från mänsklig aktivitet, som är ännu äldre. De äldsta av dessa spår är cirka 1 500 år äldre än Hakunge, det vill säga cirka 9 500 år gamla, berättar Henrik Runeson.
-Det är inte osannolikt att de första människorna vid Södertörn paddlade omkring bland stora isberg, som hade lossnat från inlandsisen, säger Henrik Runeson.
Vilken typ av kanoter som dessa säljagande pionjärer färdades med på öppet hav är inte känt. Arkeologerna tror att de antingen använde urholkade trädstammar, eller träkonstruktioner (kanoter) med skrov av uppspända sälskinn.
Hur var miljön som de första säljägare vid Hakunge och Södertörn rörde sig i?
-Den här lila höjden (Hakunge. reds. anm.) ingick i en liten grupp med småöar och skär som i princip låg ute i havet. Platsen kan jämföras med det yttre havsbandet i dagens Ålands hav. Den närmaste, större ögruppen vid den här tiden vid dagens Södertörn. Närmaste fastland fanns cirka tio mil västerut, vid dagens Heby. Det var en otroligt utsatt och hård miljö som dessa pionjärer levde i. Sannolikt fanns det ingen eller lite vegetation på dessa småöar, säger Henrik Runeson.
Ni arkeologer nämner ofta boplatslägen när ni letar efter boplatser från mesolitikum. Vad är ett boplatsläge?
-Hakunge är ett skolexempel på ett mesolitisk boplatsläge i skärgårdsmiljö. När denna höjd var en ö i det yttre havsbandet, bestod den av ett hamnläge mot nordväst, där det var lämpligt att dra upp kanoterna. Från öster, söder och norr skyddade låga bergspartier mot havets vindar – alltså ett skyddat och strandbundet läge, säger han.
Arkeologerna från Stiftelsen Kulturmiljövård som undersökte den tidigmesolitiska boplatsen vid Hakunge. Från vänster: Andreas Forsgren, Henrik Runeson, Anna Svensk, Mathias Carell (grävmaskinist) Marie Lundberg och Michael Schenider.
Arkeologerna tror inte att Hakunge var en fast boplats, bland annat på grund av det utsatta läget, särskilt vintertid. Istället tror man att det handlar det om en skyddad plats på en liten ö, dit en grupp människor har återkommit till – för att jaga och fiska.
Hur ofta boplatsen vid Hakunge användes är en annan fråga som arkeologerna söker svaret på.
Vad betyder Hakunge för förståelsen av det tidigmesolitiska landskapet i östra Uppland?
-Spåren vi hittar berättar om de första säljägarna, en mänsklig pionjärfas i den här regionerna, men även om hur extrema miljöer dessa människor levde i och hur stora risker de tog för att ta sig ut hit, flera mil från fastlandet. Uppenbarligen accepterade dessa säljägare de strapatser som det innebar att paddla ut hit med enkla kanoter, säger, säger Henrik Runeson.
Henrik Runeson berättar att undersökningen av Hakunge och andra mesolitiska skärgårdslokaler i närområdet, bidrar till kunskapen om varifrån den första människorna i Skandinavien kom ifrån och hur de levde, efter att den senaste inlandsisen hade dragit sig tillbaka.
Upptäckten och undersökningen av den tidigmesolitiska boplatsen vid Hakunge, visar att det fanns en skärgårdsbefolkning i östra Upplands ytterskärgård, redan för cirka 8 500 år sedan. Arkivbild.
-De tidigaste människorna som kom till Norden och till våra trakter följde två invandringsvägar. En kom söderifrån från kontinenten. Den andra kom österifrån och följer den norska kusten söder ut. Ungefär vid dagens Bohuslän mötte dessa två grupper varandra och blandades, säger Henrik Runeson
Han fortsätter:
– De tidigaste kända stenåldersjägarna vid den norska kusten, som är cirka 1500 år äldre än boplatsen vid Hakunge, verkar inte ha varit marina jägare. Det dröjde cirka 1500 år innan öar längs den norska kusten började användas, vilket tolkas som att det är då man blir marina jägare och ger sig ut på haven för att jaga säl på ett mer strukturerat sätt, säger Henrik Runeson.
Varifrån kom säljägarna vid Hakunge?
-Det vet vi inte med säkerhet. Kanske kom de från ett större samhälle i det inre Sörmland eller västra Uppland, där det troligen fanns mer fasta boplatser. Det var antagligen jaktgrupper på några individer från dessa små samhällen i inlandet, som paddlade ut till dessa ensligt belägna öar under sommarhalvåret, säger Henrik Runeson.
Andreas Forsgren tillägger att dessa säljägare även kan ha färdats på havets vårisar.
Arkeologen och grävledaren Andreas Forsgren från Stiftelsen Kulturmiljövård.
Att säl var ett eftertraktat byte för dessa stenåldersjägare, finns det arkeologiska bevis för, bland annat från Tyresta nationalpark, som ligger ett par mil söder om Stockholms centrum.
År 2010 undersöktes en plats i Tyresta nationalpark som kallas TOPP 85, efter platsens höjd över havet. Där fann arkeologerna flera tusen brända benfragment – bland annat 494 ben från tre sälarter. Analyser har visat att ben från sälens hela kropp, från skalle till ryggrad och labb, finns representerat i fyndmaterialet.
En annan fråga är hur dessa säljägare bodde vid sina vistelser på småöar och skär långt ut till havs
Henrik Runeson berättar att dessa säljägare inte byggde hus på de öar och ögrupper de besökte i havsbandet. Däremot har arkeologerna på flera platser hittat fragmentariska spår från hyddbottnar. Det rör sig om runda eller hästskoformade vägglinjer av sten, eller stenröjda ytor, som kan vara mycket svårtolkade.
För 8 500 år sedan var Hakunge en liten ö i ett vidsträckt hav, som kan jämföras med dagens Ålandshavs yttersta havsband. Arkivbild.
Allt organiskt material från dessa hyddor är för länge sedan nerbrutet och bortspolat av havet. Arkeologerna tror att dessa hyddor har haft djurhudar som duk, liknande dem som de nordamerikanska urbefolkningarna använde, och att hyddduken har förankrats vid marken med stenarna.
Några veckor in i grävningen vid Hakunge påträffade Andreas Forsgren och hans kollegor stenfria ytor, som man hoppas är hyddbottnar. Det är i skrivandets stund oklart om det är hyddbottnar eller naturligt stenfria ytor.
Den stenröjda yta som arkeologerna påträffade vid Hakunge. Möjligen är detta resterna av en hyddbotten, som säljägarna byggde som skydd. Foto: Stiftelsen Kulturmiljövård
Även om Hakunge är den första kända boplatsen från tidigmesolitikum i östra uppland, säger Andreas Forsgren och Henrik Runeson, att det sannolikt finns många fler boplatser från den tiden i området.
-Hakunge ligger idag i ett stort skogsområde som sträcker sig från Åkersberga, Vallentuna och upp till Norrtälje. Det finns säkert hundratals sådana här platser som ännu inte är upptäckta. Anledningen till att boplatsen vid Hakunge upptäcktes, beror på den arkeologiska utredning och den inventering vi gjorde, säger Andreas Forsgren.
Till skillnad mot östra Uppland har skogsområdena i Södertörn och Tyresta inventerats betydligt grundligare. Därför är fler boplatser från mesolitikum kända i dessa områden.
-Duktiga inventerare, som till exempel Sven-Gunnar Broström, har lagt en grund för kunskapen om skärgårdsboplatser från tidigmesolitikum i Södertörn. Men i Vallentuna, Åkersberga och övriga Roslagen, är det ingen som inventerat systematiskt, säger Henrik Runeson.
Undersökningsplatsen vid Hakunge i början av september 2024. I bakgrunden syns en av klipporna, som stack upp ur havsytan efter att den senaste inlandsisen hade dragit sig tillbaks och havsnivån var 65 – 70 meter högre än idag . Arkeologerna tror inte att Hakunge är den enda plats mellan Vallentuna, Åkersberga och övriga Roslagen, där det finns boplatser från de första säljägarna. Troligen finns det fler boplatser från tidigmesolitikum som ännu inte är upptäckte
Andreas Forsgren berättar att längre fram i forntiden, när östra Uppland hade stigit ytterligare och bildat större landområden, ökar antalet boplatser.
-Under yngre stenålder, reser sig bland annat delar av dagens Åkersberga upp ur havet. Från den tiden finns det betydligt fler stenåldersboplatser, säger han.
För 8 500 år sedan var Hakunge en liten ö i en ytterskärgård. Där grävmaskinen står slog havsvågorna upp på den grunda havsstranden, där säljägarna lade till med sina kanoter. På den vindpinade ön fanns troligen inga träd. Det enda naturliga skydd som de första säljägarna mot hav och stormar, var öns klippor. Detta var en nästan ofattbar hård och utsatt miljö dessa människor paddlade ut till, flera mil från närmaste land, för att fiska och jaga säl.
Den arkeologiska undersökningen av Hakunge, som är en så kallad slutundersökning, avslutades den 11 oktober. Nu ska resultatet sammanfattas i en rapport. De klippor där säljägarna för 8 500 år sedan satt i skydd för havets vindar och tillverkade redskap av kvarts, kommer sprängas och krossas till grus.
Sverigereportage 