De vävdes för cirka 1000 år sedan och räddades i sista stund år 1910, då de påträffades slängda i en hög på golvet i en kyrkbod.
De fem bonaderna från Överhogdal i Härjedalen är ett lika märkligt som unikt kulturarv, som inspirerade konstnären Göran Dahl när han skapade sin betongmosaik vid Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland/Härjedalen/Jämtland. Fyndomständigheterna kring Överhogdalsbonaderna är nästan lika märkliga som bonaderna i sig. År 1910 cyklade den fornminnesintresserade konstnären och fotografen Paul Jonze omkring på Härjedalens landsbygd och samlade in föremål till länsmuseet i Östersund.

När han kom till byn Överhogdal i Härjedalen fick han möjlighet att gå igenom några kyrkbodar. I en skräphög på golvet i en av bodarna låg de 1000 år gamla bonaderna kastade.

Så här beskriver Jamtli fyndomständigheterna:

”Kyrkan hade just renoverats och i den mittersta av bodarna låg bräder och bråte som städats ut. Och där, precis innanför dörren, låg ett hoprullat bylte som Paul Jonze nu tog fram. När han vecklade ut bonaderna såg han att det var fullt av ålderdomliga motiv”

Bonaderna var ihopsydda när de påträffades.

Några år tidigare hade en dräng, som städade kyrkan, lagt bonaderna i kyrkbodarna. I och med att ingen förstod hur gamla bonaderna var, hade delar av dem bland annat återanvänts som puts/rengöringsduk. Man hade även klippt loss stycken som sedan hade återanvänts som täcke till en docka.

Det var i absolut sista stund som antikvarisk personal fick vetskap om fyndet och lyckades rädda de unika bonaderna.

”Dagen därpå besökte Helena Öberg kyrkan, där några hantverkare just försökt använda en bit av bonaden som putstrasa, men gett upp eftersom tyget var lite för styvt. Putsduken och ytterligare en bit hittad under predikstolstrappan togs tillbaka till Östersund och fogades samman med resten av bonaderna” skriver Jamtli.

Fyndet i kyrkboden var början på en forskningsresa som pågår än idag. Inledningsvis trodde man att bonaderna var medeltida och sedan att de var vikingatida. C14-datering har visat att de vävdes någon gång mellan år 1070 och 1140 – det vill säga i övergångstiden mellan vikingatid och tidigmedeltid.

Överhogdalsbonaderna är vävda i en typ av vävstol som arkeologerna ofta hittar spår från, i form av varptyngder. Bonadernas bottenskikt består av lin och i ett fall av hampa. Figurerna består av färgat ullgarn.

Tekniken med vilken färgad ulltråden har förts in i varpen kallas snärjvävsteknik, en vävteknik med mycket gamla anor i Sverige och som övergavs i vårt land på medeltiden.

I Överhogdals forngård finns kopior på de fem bonaderna utställda. Forngården skriver att arbetet med att kopiera bonaderna påbörjades år 1985 och avslutades år 2012. Arbetet skedde med samma sorts vävstolar och samma växtfärger, som man använde på vikingatiden.

På fyra av de fem bonaderna finns ett gytter av symboler, byggnader, figurer, mer eller mindre fantasifulla djur, scener och även en kort och svårtolkad runtext. Den femte bonadens mönster avviker och saknar figurer.

På en av Överhogdalsbonaderna finns även några svårtolkad runtecken. Runorna är dock felvända och skadade. Eventuellt är det en signatur av personen som vävde bonaden. Enligt en teori är det ett namn på norsk- isländska, som till exempel Gunnborg eller Gunnbiorg; eller ett mansnamn som till exempel Gunnbjörn.

Teorierna om vad Överhogdalsbonadernas bildvärldar betyder/berättar är många. Ragnarök, det vill säga jordens undergång enligt fornnordisk mytologi, den fornnordiska Völsungasagan (som nertecknades på 1200-talet men som bygger på en ännu äldre berättartradition) eller kristnandet av det hedniska Härjedalen är några teorier. Sannolikt kommer ingen någonsin kunna tolka bonadernas gåtfulla bildvärld fullt ut.

När bonaderna vävdes hade figurerna, scenerna, odjuren och byggnaderna en helt annan innebörd för dåtidens människor än vad de har idag. Denna gåtfulla bildvärld, var innebörd vi idag bara kan ana, bygger sannolikt på berättartraditioner som för länge sedan fallit i glömska.

Gamla stans tunnelbanestation byggdes år 1957. Sin nuvarande konstnärliga utsmyckning fick stationen i samband med renovering i slutet av 1990-talet. Återinvigningen skedde 1998.

Göran Dahl hämtade inspiration från bland annat medeltida textilier, till exempel Överhogdalsbonaderna. Det är dock inte fråga om exakta åtegivningar på tunnelbanans spårvägg, utan mer en konstnärlig tolkning/komposition där symboler och figurer från flera bonader kombineras.

Göran Dahl hämtade även inspiration och bilder från Skogbonaden (Hälsingland), även den en unik bonad som vävdes på 1200-talet. Även Skogbonaden räddades från en kyrkbod, där den hittades på golvet år 1912.

Från Skogbonaden har Göran Dahl bland annat hämtat tre figurer som ringer i kyrkklockor. Dessa figurer tolkades tidigare som hedniska gudar, men anses idag föreställa

Han inspirerades även av Vädersolstavlan, som är en av de äldsta kända avbildningarna av Stockholm,

Överhogdalsbonaderna och Skogbonaden är två enastående textilfynd, som tillsammans med Revsundslisten och Kyrkåstäcket är Sveriges äldsta bevarade inredningstextilier.

Att motiv från Överhogdalsbonaderna har spridit sig långt utanför Härjedalen och numera återfinns som konst i Stockholms tunnelbana, vittnar hur dess märkliga figurer och symboler påverkar betraktaren – tusen år efter att de vävdes.

Stora stenbrottet på Kinnekulle i Västergötland har en svindlande lång geologisk historia – cirka 400 miljoner år. Då var denna del av Sverige var ett tropiskt hav.
På 1800-talet påbörjades brytning av kalksten på platsen.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Kinnekulle stora stenbrott är egentligen ett stort sår i naturen, som skapats av kalkbrytningen. Men tack vare de höga bergsväggarna av kalksten som skiftar i färg beroende på väder, tid på dygnet och årstider, svindlande vyer och en sjö med grönt vatten, är detta stenbrott en nästan magisk plats som räknas till ett av Västergötlands stora sevärdheter.

Stenbrottet är cirka 40 meter djupt. De kalkstenslager som besökare idag går på och intill är 400 – 500 miljoner år gamla.

I de lodräta kalkstensväggarna är lagren från olika tidsperioder tydligt – varierande i grått, rött och brunt. Varje tunt kalkstenslager berättar sin historia – om urtider då skelettdelarna från till exempel bläckfiskar med koniska skal, föll till botten och som med tiden bildade det berg som idag kallas Kinnekulle. Kalkstenen består nästan uteslutande av avlagringar från fossila (havslevande) djur och organismer.

Det tog cirka 50 miljoner år för organismerna i detta tropiska hav att bilda kalkstenen i Kinnekulle stora stenbrott. Det var en nästan svårbegripligt långsam process – cirka 1 millimeter per tusen år. Människan är som art knappt 200 000 år gammal.

År 1882 började man bryta kalksten på platsen. År 1978, då brytningen upphörde, hade man brutit cirka 25 miljoner ton kalksten – som det alltså tog naturen 50 miljoner år att skapa.

Av den brutna kalkstenen har man bland annat tillverkat betong av, men byggnadsdetaljer. Kinnekulle, som är ett så kallat plattåberg, är i övrigt en plats där man brutit kalksten sedan medeltiden. Spår från äldre tiders brytning finns på flera platser runt om Kinnekulle.

Det var först i samband med den industriella revolutionen brytningen brytningen blev industriell och mer omfattande.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Råbecks mekaniska stenhuggeri vid Kinnekulle:

Råbecks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne

Den gröna sjön, som bildats efter brytningen upphörde, på stenbrottets botten är ett udda inslag i naturen. Från vissa riktningar och i vissa ljus är vattnet närmast smaragdgrönt. Sjön, där man har planterat in ädelfisk, är ett populär fiskesjö. Dock gäller fiskekort, som bland annat kan köpas i Hällekis.

Kalkstenslager är rika på fossiler som länge har lockat geologer. Regelbundet lossnar kalksten, i bland stora block, från bergsväggarna och frilägger nya fossiler från havslevande organismer som levde för cirka 400 miljoner år sedan.

I brottets norra del finns en populär uppställningsplats för husvagnar och husbilar. Det är dock inte fråga om en camping, utan snarare om en öppen yta. Under sommarens högsäsong är det stundtals fullt med husvagnar och husbilar på platsen. Och det är inte konstigt att platsen lockar besökare.

Särskilt på kvällen, då solens strålar dröjer sig kvar i dunklet på stenväggarnas östra sida och kalkgruset knastrar under skorna, då är det lätt att drömma sig bort till andra kontinenter.

Kinnekulle stora stenbrott kallas även för Sveriges Grand Canyon och Västergötlands Grand Canyon.

Det går att vandra runt stenbrottet,. Det går att följa bergsvägarna, på bottnen av brottet, runt sjön. Den södra delen saknas stigar och är bitvis mycket svårframkomlig. Detta på grund av att terrängen sluttar och består av nedfallna stenar och flera ton tunga kalkstensblock.

Är man hyfsat tränad och van vid bergsmiljöer går det att ta sig runt på bottnen. Dock är det inte riskfritt då sten lossnar och faller. Terrängen är dessutom bitvis mycket svår.

Lättast att ta sig runt på en högre nivå/plattå/avsats. Därifrån är utsikten enastående – var man än tittar. Men det är en skönhet med faror. Det finns inga staket och stupen till de 40 meter höga bergsväggarna ligger helt öppna. Bland turister är det populärt att sitta på kanten och dingla med fötterna högt över sjön på bottnen.

Detta är en värld där ett misstag kan få katastrofala konsekvenser. Ett fall från från 40 meter ner mot stenblock är det få som överlever. Kanske är det denna blandning av bländande vacker och samtidigt farlig natur som skapar magin runt stora stenbrottet.

Även om det bröts kalksten i nästan hundra år på platsen, så är naturen långt från tämjd. Men håller man sig bara borta från fallande stenblock och 40 meter höga bergsstup är naturen enbart bländande vacker i Kinnekulles stora stenbrott.

Vid Husby i Markim står en runsten som berättar om en förstfödd och enda son, som dog ung. På vikingatiden reste föräldrarna stenen intill en intilliggande väg.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Runsten (U 326) är utifrån en formulering i runtexten unik. Runorna berättar om Holmgärd och Sigröd och deras enda son Sven, som föddes sent och dog ung.

Det som gör denna minnesskrift unik är formuleringen ”sent född”, som varken är känt från någon annan runsten, från fornsvenskan eller från isländskan.

”Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född”

Runinskriften är daterad till 1000-talets första hälft.

Stenens undre del är avslagen och försvunnen. Men utifrån gamla avbildningar är den försvunna den försvunna runtexten känd.

Förleden i det fornsvenska ordet, som tolkas som ’sent född”, betyder ”sen”, ”sena kvällen” eller ”sent färdig”. Det har tolkats som att makarna länge hade väntat på ett barn, men att lyckan blev kortvarig och förbyts till sorg när Sven dör ung.

Inskriptionen är alltså två föräldrars uttryck över den döda sonen.

Stenblocket är vackert hugget. Som många andra runstenar gör lav och mossa att runslingan numera är otydlig.

Stenen står på en berghäll några meter från vägen, strax innan gården Husby. Stenen flyttades till sin nuvarande plats någon gång efter år 1924. Enligt flera historiska källor (bland annat karta) stod den ursprungligen cirka 125 meter nordost om sin ursprung plats, intill vägen mellan Markim kyrka och Husby. Den ursprungliga platsen är idag ett större, vattenfyllt dike.

Historiska källor uppger även att runstenen användes på 1600/1700-talet som grindsten vid övergången över ån/diket. Stenen hålls uppe med stöd av ett metallstag som är fäst genom stenen och runristningen. Det är en brutal behandling av en runsten. Hålet är rektangulärt, vilket vittnar om att ursprungligen kan ha tagits upp för att fästa grindens gångjärn i. Hål av samma storlek och form återfinns i de många grindstenar som står kvar i kulturlandskapen.

Det finns inga synliga spår efter den vikingatida bron på platsen. Numera leder en modern vägtrumma vattnet i diket under vägen.

Det är oklart varför runstenen flyttades. Sannolikt berodde det på breddning av den gamla vägen, som slingrar sig fram i Markims fornlämningstäta kulturlandskap, eller annan ombyggnation, som innebar att stenen stod i vägen.

Där vägen överkorsar ån går det fortfarande se spår efter efter en historisk stenkonstruktion/bro. Bearbetade stenblock, som som återanvänds till övergången (sekundär användning) vittnar om att det funnits en historisk stenbro på platsen. Detta är dock inte den vikingatida bron.

Enligt runtexten lät Holmgärd och Sigröd resa två stenar till minne av den döda sonen.

Den andra stenen är sedan länge borta. På storskiftskarta från 1764 är två runstenar markerade vid bron, enligt Riksantikvarieämbetet. Stenarna beskrivs då stå intillvarandra, några meter strax söder om den nuvarande övergången.

Även om vägen har moderniserats (breddats, höjts och asfalterats) och den kvarvarande runstenen har flyttats 125 meter, kan man med vägens gamla karaktär, fortfarande förnimma det vikingatida kulturlandskapet.