Om ett försvinnande kulturarv handlar det nyöppnade gravstensmuseet vid Kungslena kyrka i Västergötland om.
Ett stenhus som för flera hundra år sedan användes som spannmålsmagasin, lagrar nu arkeologiska mysterier och en ovanlig samling gravvårdar från en tid då endast rika bönder och adeln hade råd med gravstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Gravstensmuseet är ett initiativ från Svenska kyrkan i Tidaholm. I stenhuset intill kyrkogårdsmuren, har en kategori historiska och arkeologiska lämningar som annars för en tynande tillvaro, fått ett skyddad plats.

”Här har vi samlat gamla gravstenar från kyrkogården. I dag går det inte längre att säga var de från början har stått, men här under tak kan de bättre bevaras för framtiden” skriver Svenska kyrkan.

Det vilar ett skimmer över Västergötlands historia. Det gäller inte minst Kungslena. En gånggrift och andra arkeologiska spår vittnar om att trakten varit befolkad i minst 6 000 år.

Den historiska händelse som främst är förknippad med den plats där Kungslena kyrka ligger, är slaget vid Lena år 1208 – som historikerna menar hade en betydande påverkan i bildandet av det svenska riket.

Slaget var ett led i maktkampen mellan de sverkerska och erikska ätterna. I konflikten ingick även stormakten Danmark. Med angreppet hoppades danskarna göra det dåvarande Västergötland danskt.

Danska källor uppger att den danska hären uppgick till 18 000 man. Den är en siffra som historikerna har ifrågasatt. Men klart är att hären var stor. Men trots det numerära övertaget blev danskarnas nederlag ödestigert. Danska uppgifter anger att endast 18 man återvände från slaget.

Strax söder om Kungslena kyrka finns ett minnesmärke över slaget vid Lena.

Den nuvarande kyrkans äldsta bebyggelsefas är från tidigt 1100-tal. Kyrkogården är troligen ännu äldre. De tre takryttarna (tornliknande) som idag präglar kyrkans yttre tillkom sannolikt på 1400-talet.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om Kungslena kyrka.

Gravstensmuseet invigdes våren 2023 och visar bland annat av gravvårdar. Tidsmässigt sträcker sig stenarna från medeltid, eventuellt tidig medeltid, och fram till 1930-tal. Samtliga gravstenar är från Kungslena kyrka.

De svampformade skillnadsgravstenarna är särskilt intressanta.

Skillnadsgravstenar finns på kyrkogårdar runt om i Västergötland – bland annat vid Härja kyrka. Men vid Härja står dessa gravstenar från 1600/1700-talet lutade mot långhusets yttervägg.

Så här beskriver Svenska kyrkan i Tidaholm gravstenstypen:

”Typisk så kallad ”skillnadsgravsten” av kalksten från 1600-talets andra hälft. Svampformen och det naivt huggna änglahuvudet känner vi igen från gravstenar på andra kyrkogårdar i pastoratet (Acklinga, Hömb, Velinga, Varv och Östra Gerum), de är alla huggna under 1660- och 70-talen. Två stycken står ännu kvar på sina ursprungliga platser i kvarteret sydväst om kyrkan.”

Sverigereportage har tidigare skrivit om Härja kyrka.

Björntämjaren i Härja kyrka.

Historiska gravstenar är ofta ett försummat kulturarv. Så ser det ut på många medeltida kyrkogårdar runt om i Sverige. Ett skräckexempel är Edsbro kyrkas kyrkogård i Uppland. Där står en 800 år gammal gravsten lutad mot en yttervägg, mer eller mindre i takdroppet, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare.

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten.

Kungslena tycks ha ovanligt många historiska gravstenar bevarade. De flesta av dem står nu under museets tak.

På en av gravstenarna, en kalkstensvård från 1759, står följande:

”JON ANDERS
SON MED SIN
KÄRA HVSTRV
MARIT SWÄNS
DOTER IFRÅN
LOKEGÅRDEN
DÖD Å 1759”

Sju av gravstenarna är gjorda av samma mästare. Vem denna mästare var är oklar. Men han var knuten till Per Brahe den yngres grevskap Visingsborg, Visingsö, som då gränsade till Kungslena. Gravvårdar från samma mästare återfinns, som tidigare nämnts, på flera kyrkogårdar i trakten.

Av utrymmesskäl kan Sverigereportage inte berätta om samtliga stenar i museet. Mer att läsa finns i Svenska kyrkans broschyr om museet:

Stenmuseet i Kungslena sockenmagasin

Det var inte drängar, backstugusittare och annat fattig folk som fick vackra och gravvårdar av kalksten vid sina gravar. De gravstenar som finns representerade på Kungslena gravstensmuseum representerar adel, präster, rika bönder och annan dåtida maktelit.

Det var först under 1800-talet som gravvårdar av sten blev mer allmänt förekommande. Gravvårdar av trä förekom, men få är bevarade.

Museets äldsta föremål är hällar/stenar som skiljer sig mot gravstenarna. Det är en så kallad gravkorshäll och en liljesten. Enligt museets information är dessa hällar från 1200-talet. Dateringen kan dock ifrågasättas.

Liljestenarna är ett arkeologiskt mysterium som är unikt för Västergötland. 401 liljestenar är registrerade. I sällsynta fall har förekommer runor på liljestenar.

Liljestenar är kvadratiska hällar/stenar med trädformade reliefristningar, vars formspråk även förekommer på dopfuntar i Europa. Liljestenarna ålder och ursprungliga användningsområde är omdiskuterat. Dateringen varierar från 900-talet och fram till 1300-talet. En av flera teorier är att liljestenarna härrör från det tidigaste kristnandet av Västergötland och är knutna till de äldsta kyrkorna.

Sverigereportage återkommer med ett reportage om liljestenar.

Liljestenen i Kungslena Gravstensmusmuseum är så sliten att reliefen knappt är synlig. Det dåliga skicken kan bero att liljestenen återanvändes som golv- eller tröskelsten, och har slitits ner av besökare genom århundraden. Det är ett öde som drabbat åtskilliga liljestenar.

Ett exempel på en bättre bevarad liljesten finns i Eriksbergs gamla kyrka i Västergötland.

Stavkorshällar är ett annat mysterium, som enligt vissa teorier anses vara föregångare till liljestenarna. Stavkorshällar är inte unika för Västergötland, men har en stor koncentration i länet. 123 gravkorshällar är dokumenterade. De kvadratiska hällarna känns igen på sina kors – som är huggna i relief eller ristade.

I sällsynta fall har gravkorshällar försetts med runskrifter.

Utformningen av stavkorshällarnas kristna kors uppvisar en stor variation. Gravkorshällen vid Kungslena har ett så kallat S:t Georgekors.

Stavkorshällen i gravstensmagasinet stod tidigare lutad mot kyrkogårdsmuren.

Med gravstensmuseumet har Svenska kyrkan i Tidaholm inte enbar räddat ett historiskt värdefullt kulturarv. Dem har även skapat ett populärt turistmål med gratis inträde som lockar långväga besökare.

Skederid kyrka i Uppland är starkt förknippad med en Heliga Birgitta-tradition.
Det är en kyrka med många intressanta detaljer som hamnat i skymundan för helgondyrkandet.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Skederid kyrka är en plats präglad av tro – ur flera aspekter. En lokal informationsskylt meddelar bestämt att Helig Birgitta, Birgitta Birgersdotter, föddes i intilliggande Finsta och att helgonet som barn knäböjde vid Skederid kyrka. Var Birgitta föddes är dock inte klarlagt. Även Sköldnora kungsgård i Vallentuna är utpekad som hennes födelseplats.

Det brukar sägas att få medeltida detaljer är bevarade i Skederid kyrka. Det är inte sant. Kor och sakristia härrör från den ursprungliga, romanska stenkyrkan från 1200-talet. Exteriört är Skederid relativt oförändrad sedan 1400-talet, då långhuset uppfördes. Stjärnvalven är troligen från 1460-talet och långhusets takstolar är också medeltida.

En annan detalj, som sällan nämns, är de smidda järnbeslagen på den västra porten. Smidet (gotiskt) är enligt uppgift daterat till 1400-talet och är troligen samtida med långhuset. Runt porten finns en tegelportal – även den från 1400-talet.

Dörrsmidet i Skederid kyrka har flera likheter med Täby kyrkas dörrsmide, som är daterat till 1300-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide.

Denna typ av medeltida dörrsmide förekommer i flera medeltida kyrkor i östra Uppland.

Till skillnad mot Täby, där ursprungliga spikarna med dekorerade spikskallar är kvar, är dörrsmidet i Skederid betydligt slarvigare fäst, med snedslagna spikar i för stora spikhål.

Trädörren i Skederid är dessutom välbevarad för att vara från 1400-talet.

Mycket pekar på att dörren inte är ursprunglig och att beslagen är återanvända från en annan kyrkdörr. Det finns flera detaljer som styrker denna teori. Dels har smidet järnbeslagen dålig passform och ser ut att vara dittvingat på dörren. Bitvis är det ett mellanrum på nästan en centimeter mellan dörren och baksidan på järnbeslagen. Bitvis har man karvat i träet för att få plats med beslagen.

Sverigereportage har inte varit inne i Skederid. Uppländska kyrkor är i regel låsta av säkerhetsskäl. Hur baksidan av dörren ser utbär därför oklart. Men när det gäller de smidda järnbeslagen och dörren är det något som inte stämmer. Det kan vara ett medeltida hafsverk. Snarare är det så att man har bytt ut trädörren, kanske på 1700-talet, och då återanvänt de medeltida järnbeslagen.

En betydligt mer iögonfallande detalj är Skederids medeltida stiglucka, som byggdes om till klockstapel på 1700-talet. Denna typ av ombyggnationer finns vid flera närliggande medeltidskyrkor, bland annat i Rö.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Rö:

Här ligger Fan själv begravd

Stiglucka är en ålderdomlig benämning för en överbyggd in- och utgång till kyrkogården. En gång i tiden fanns stigluckor runt många medeltida kyrkogårdar. Stigluckan symboliserade även en andlig in- och utgång.

Den äldsta kända avbildningen av Skederids stiglucka är från 1660. I Erik Dahlbergs verk, Suecia Antiqua, är trakten kring kring Finsta skildrad. Jämfört med dagens bastanta konstruktion, visar karta en smäcker medeltida stiglucka.

Det historiska värdet i Dahlbergs avbildningar bör inte tas på allt för stort allvar. Dahlbergs verkade i en tid då Sverige var en framväxande stormakt och saklighet inte stod högst på dagordningen. Han förskönade ofta sina avbildade motiv.

På kartan från 1660 syns även Skederids tidigare klockstapel.

Från 1700-talet finns flera skriftliga uppgifter som berättar om att klockstapel, som enligt uppgift uppfördes på 1600-talet, var i dåligt skick.

Skederid kyrka tycks fram till 1600-talet haft två stigluckor – en större i väst och en mindre mot öst. Det är den västra stigluckan som är återgiven på Dahlbergs karta och som byggdes om till klockstapel.

På 1770-talet revs klockstapeln. Istället för att bygga en ny klockstapel med traditionell teknik valde man att bygga om stigluckan. Anledningen var att man ville ha en klockstapel med mindre underhållsbehov.

Ombyggnationen av stigluckan skedde enligt uppgift åren 1775 till 1776. Enligt bebyggelseregistret murades först en mellanvåning över stigluckan. Därefter förstärktes ytterhörnen med kraftiga strävpelare.

Vidare skriver bebyggelseregistret:

”Över den murade delen byggdes en smalare klockvåning av trä med karaktär av lanternin, utvändígt klädd med tjärad panel. I mellanvåningen finns ett fönster åt väster och markerade nischer i övriga riktningar. Taken är täckta med falsad svartmålad slätplåt. Portarna är tjärade brädportar klädda med fiskbensmönstrad panel. Portarna och är kvar från stigluckan, troligen har de tillkommmit omkring 1730. Klockbocken består delvis av återanvänt virke från den gamla klockstapeln vilket framgår av ett inhugget årtal och mycket gamla rester av tjärning”

Bebyggelseregistret, som startades 1998, är ett register om sveriges byggda kulturarv. Ansvarig myndighet är Riksantikvarieämbetet.

En av Skederids två klockor, den största, är från 1300-talet. Att en så gammal ringklocka fortfarande är i bruk är ovanligt, enligt bebyggelseregistret.

Beträffande Heliga Birgittas koppling till Skederid och det intilliggande Finsta, finns det indicier som pekar på att det kan vara så. Det är styrkt att Birgittas far, den inflytelserika och förmögna lagmannen, Birger Persson, bland annat ägde jord i Finsta.

Sverigereportage har tidigare skrivit om uppländsk Birgittadyrkan:

Heliga Birgittas stenblock

En annan intressant detalj är att Skederid kyrka är belägen endast 1,7 kilometer från medeltida Husby Sjuhundra kyrka.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Husby Sjuhundra kyrka.

Runstensgåtan vid Husby Sjuhundra kyrka

Fynd av runristade gravhällar indikerar att Husby kyrkas kyrkogård anlades redan under tidigt 1000-tal. Den nuvarande kyrkan, som började uppföras i slutet av 1100-talet, räknas till en av landets mest runstenstäta platser. Från Skederid kyrka är sex runstensfragment kända.

Närheten till Husby Sjuhundra tolkats som att Skederid kyrka ursprungligen uppfördes som gårdskyrka till Finsta.