Nattens stillhet dröjer sig ännu kvar i en vassvik någonstans i ett avlägset Sommarsverige. Bilden är tagen i början av 1900-talet och visar två svenska kulturarv – bryggmete och segelbåten stjärnbåten.
Text: Jens Flyckt Bild: Public Domain
Det är Sverige, men oklart var. Var bilden är tagen spelar mindre roll. Hade det inte varit för pojkarnas kläder, avsaknaden från skor och den numera ovanliga segelbåten i bakgrunden, en så kallad Stjärnbåt, skulle bilden lika gärna vara tagen idag – vid en sommarvik där abborrarna lurar i vasskanten.
För den som en gång stått där i den friska morgonluften på en enkel träbryggan, med eller utan en förtöjd Stjärnbåt och ljudet från vattnet som skvalpar mot bordplanken, bär det alltid med sig.
Bilden skildrar den glädje som mete vid brygga ger. Så där, metandes med eller utan flöte vid någon brygga där skuggor glider fram över bottnen, är ett minne som många sportfiskare bär med sig.Det finns något magiskt i det där flötet som bryter den spegelblanka ytan.
Pojkarnas metspön är av bambu. I sin enklaste form är metspöet ett aspsly eller längre gren.
Bryggan pojkarna står på är den enklaste typen av bryggor. Sannolikt har bryggor sett ut på detta sätt sedan mycket långt tillbaka i tiden. Den är lätt att bygga. Är bottnen mjuk behöver man bara slå ner två tillspetsade stockar intill varandra. I vattenytan fixeras stolparna, eller bryggpålar som det heter, med varandra med två vertikala brädor eller klenare trädstammar. Konstruktionen kräver varken spik eller skruv.
På denna konstruktion läggs så många brädor som man vill att bryggan ska vara bred. På stranden läggs motsvarande ände av brädorna direkt på marken. Har man inte tillgång till sågade brädor funkar det även med stockar.
Stjärnbåtar på Rödkobbsfjärden den 28 juli 1947 i samband med juniorernas skärgårdsvecka. I förgrunden syns Stjärnbåt 138, som enligt bildens information ägdes av Jacob Wallenberg på 1950-talet.
Segelbåten är en Stjärnbåt, en 5,5 meter lång klinkbyggd träkonstruktion som beskrivits som en blandning mellan jolle ock kölbåt. Experter beskriver den som snabbseglande. Åtskilliga professionella seglare inledde under 1900-talet sin karriär med med denna båttyp. Ursprungligen var denna segelbåt endast avsedd för pojkjuniorer.
Stjärnbåten konstruerades av varvsförmannen Janne Jacobsson, Ängholmens varv i Göteborg, år 1913, och vidareutvecklades under 1920-talets senare del. Cirka 538 stjärnbåtar är kända. Flertalet av dessa är borta. Många höggs upp till ved eller ruttnade bara bort. Några förliste.
1900-talets sista Stjärnbåt byggdes 1973.
Vingbåt (Stjärnbåt) med okänd identitet är 1933 vidi Tirholmen, Nyland, i Finnland. Haveriet uppges ha skett pågrund av hårt väder.
Från år 1930 byggdes stjärnbåtar även i Finnland – under namnet Vingbåten.
Entusiaster i bland annat Göteborg jobbar sedan 1980-talet med att segla, dokumentera, restaurera och bevara kulturarvet Stjärnbåten. Under 2000-talet har även nya stjärnbåtar byggts med gamla traditioner.
Idag har den svenska stjärnbåten hög status och entusiaster söker efter försvunna stjärnbåtar runt om i landet.
Två beväpnade ryttare som rider fram på den bearbetade stenytan. Skoklosterstenen är en av Sveriges mest udda runstenar. Den påminner om en bildsten och dess ristade ryttare med svärd och spjut kan vara 500 år äldre än den vikingatida runristningen.
Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.
Uppland. Skoklosterhalvön är mest känt för Europas bäst bevarade barockslott, som Carl Gustav Wrangel lät påbörja år 1654. Mindre omskriven är den runsten som står uppställd på en liten kulle intill Skokloster kyrka.
Den märkliga Skoklosterstenen med en av sina två beväpnade ryttare. I bakgrunden syns Skokloster kyrka.
Skoklosterstenen är ett vackert formhugget stenblock av gnejs. Den liknar inte någon annan runsten.
Skokloster är en medeltida tegelkyrka. Den började byggas i mitten av 1200-talet, som en klosterkyrka (Sko kloster) av cistercienserorden. Klostret låg ursprungligen i Byarum, Småland. Flytten till Skokloster ska ha skett mellan 1222 och 1245.
Skoklosterstenen är runristad på en sida.På den runristade sidan finns en ståtlig häst med ryttare som håller i ett svärd. På motsvarande sida, som inte har några runor, finns en nästan identisk häst med ryttare. Denna ryttare är beväpnad med spjut.
Runristningen är signerad av Fot. Han var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som den främsta runmästaren
Ett trettiotal runstenar kan tillskrivas honom, men endast tolv stenar är signerad. Skoklosterstenen, som är signerad av fot, är daterad till 980 – 1015 eKr – det vill säga vikingatiden.
Ornamentiken på Skoklosterstenen skiljer sig från runmästaren Fots kända runristningar, men i övrigt stämmer stenens runor överens med Fots fulländade teknik.
Skoklosterstenens runtext saknar språklig anknytning till de ristade ryttarna. Runtexten är en tidstypisk minnesskrift för en runskrift från 1000-talet. Den lyder:
”Andvätt och Gullev och Gunnar och Horse och Rolev läto resa stenen efter Tord, sin fader. Fot högg runorna.”
En omdiskuterad detalj i Skoklosterstenen är det formspråk som ryttarna är ristade med. Stilmässigt har den jämförts med bildframställningar på föremål från 600-talet. Det har även dragits paralleller till den så kallade Jellingestilen från 800/900-talet.
En teori är att Fot återanvände en äldre, lokal bildsten och försåg den med runristning. Den teorin är ifrågasatt.
Med bildsten menas en forntida häll/stenblock, regel utan text,som bearbetats och försetts med ornamentik och mytologiska symboler. Mest kända är de gotländska bildstenarnas, daterade (cirka) från 400-talet och fram till 1100-talet-talet, som (enligt RAÄ, ) uppvisar en mångfald av stilar och symboler. Cirka 550 bildstenar/fragment är kända från Gotland. I Uppland har ett tjugotal bildstenar/fragment påträffats.
Bildstenar är även kända från andra svenska landskap.
Skoklosterstenens ena ryttare. På grund av att ristningens färg bitvis är borta och det växer lav på ytan, är motivet otydligt. I svartvitt framträder hästen och runorna tydligare än i färg.
Bildstenar är starkt förknippade med Gotland.
Mindre känt hos allmänheten är att det även på fastlandet ristades och restes bildstenar. I Uppland är bildstenar från 400/500-talet mycket sällsynta. De få fynd som gjorts består i regel av svårtolkade fragment.
En hel bildsten kommer från Edsbro i Uppland. Den 52 centimeter höga Edsbrostenen påträffades i en åker år 1910. Edsbrostenen är numera försvunnen efter att upphittaren flyttade tog med sig stenen till sin nya trädgård, där tycks ha förs försvunnit.
Edsbrostenen är daterad till 400-talet. Formmässigt påminner den med samtida gotländska bildstenar, men har en betydligt mer naiv stil.
Den försvunna Edsbrostenens ena sida. Bilden visar stenens övre del. Foto: Nils Sundquist/Public Domain.
En annan bildsten kommer från Skoklosterhalvön. Den märkliga Häggebystenen är ett tunt block av röd sandsten. På ena sidan är ett skepp med höga stävar och tolv roddare avbildat. På andra sida finns en ristning bestående av två hästar och två personer. Den sistnämnda scenen skildrar en så kallad hingsthetsning.
Häggebystenen är daterad till 500/600-talet. Originalet förvaras på Statens historiska museum. En kopia står uppställd intill Häggeby kyrka.
En intressant detalj i Häggebystenen (bildsten) är människofigurerna, som påminner om den gestalt på den så kallade Krogstastenen, en runsten från 500-talet som Sverigereportage skrivit om tidigare:
Bildstenen från Häggeby (Skoklosterhalvön) är av sandsten och daterad till 500/600-tal. Foto: Johan Dellbeck/Upplandsmuseet.
Den grundläggande frågeställningen är alltså om Fot återanvände en äldre (uppländsk) bildsten när han skapade Skoklosterstenen? Den teorin är ifrågasatt.
Kanske är Skoklosterstenen en specialbeställning där Andvätt och Gullev, Gunnar, Horse och Rolev ville förmedla en historia/berättelse som då var känd, illustrerad med två beväpnade ryttare, som nu är bortglömd.
Kanske är Skoklosterstenen inte en återvunnen bildsten, utan ytterligare ett bevis på runmästaren Fots stora skicklighet och mångsidighet.
Den sida av Skoklosterstenen som saknar runristning.
Skoklosterstenen är känd sedan 1600-talet då den uppges ha varit inmurad i Skokloster kyrka. Sin nuvarande placering fick den sannolikt på 1800-talet.
Var Skoklosterstenen ursprungligen restes och stod är inte känt.
År 1489 strandade en stor val i Stockholms skärgård. Två av valbenen finns kvar i Edebo kyrka i Roslagen. För den medeltida allmogen var dessa ben ett bevis för att ett forntida jättefolk en gång i tiden hade levt på jorden.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Valar i svenska farvatten är ingen ny företeelse. Medeltida källor nämner flera valar som strandade längs svenska kuster. En av dessa strandningar ska ha skett år1489. Källorna nämner inte exakt var strandningen skedde, enbart att det inträffade i Roslagen/ Stockholms skärgård.
Valbenen Edebo kyrka.
I bland annat Sturekrönikan, daterad till 1400-talets andra hälft, berättas om ett stort vattenlevande vidunder, en valfisk, som strandade och som bönderna högg isär.
År 1630 uppmärksammades valkotorna i Edebo kyrka i samband med en kyrkinventering. Lokala traditioner och nerteckningar angav att strandningen skedde i Edeboviken. Det var först då man kunde knyta de historiska källorna till en plats. Mycket pekar därför på att valbenen i Edebo kyrka kommer från den val som uppges ha strandat i Roslagen år 1489.
Edeboviken är idag en avlång, sval vik vid Hallstavik.
Beträffande vilken art Edebovalen är/var går uppgifterna isär. Nordkapare eller gråval är två arter som har nämnts.
En märklig detalj är att 1630 års inventering anger att en ryggkota förvarades i kyrkan. Sedan någon gång i början av 1900-talet finns det plötsligt två ryggkotor som uppges komma från samma val. Det hör troligen ihop med att finns och har funnits fler ben från den aktuella valen i bygden. Ytterligare ben finns på en lokal, namngiven gård, enligt lokalbefolkningen.
Edebo kyrka i Roslagen. Kyrkans äldsta delar, sakristian, är från 1200-talet och byggdes ursprungligen intill en äldre träkyrka. Den nuvarande kyrkans långhus är från slutet av 1400-talet.
Edebovalen är som sagt inte den enda storval som strandat längs Sveriges kuster under forntid och historisk tid – men det är den mest kända medeltida strandningen.
Valstrandningar var på medeltiden förknippade med dåliga omen. Men valen var även en uppskattad resurs – kött, fett och ben togs till vara. På Carta marina, en karta som ritades i Venedig år 1539, finns den äldsta kända avbildningen av en strandad val som styckas. Den avbildade platsen är Färöarna.
I den ikoniska filmen Korpens skugga, som skildrar en släktfejd på Island under sen vikingatid och tidig medeltid, finns en scen som skildrar det värde strandade valar hade. Hövdingen Erikur hittar av en slump en strandad val och säger uppspelt ”matur” som är mat på isländska.
Carta Marina från 153 (beskuren). Till vänster i bilden styckar några män en strandad val.
Edebo kyrkas valben är smutsiga efter att kyrkobesökare i hundratals år har tagit på benen. Valbenen haft olika placeringar i kyrkan. Benen väckte stor uppmärksamhet på medeltiden. Än idag lockar benen besökare.
När Sverigereportage var på plats en dag i juni 2023 var valbenen var placerade i vapenhuset tillsammans med en inplastad informationsskylt. En guide berättade att folk kommer långväga ifrån för att se benen. Samma person säger att strandningen sannolikt skedde i Edeboån, som har sitt utlopp i Edeboviken.
Benen är ganska slitna och märgkanalerna är på flera ställen blottlade.
I benen finns flera huggskador efter vassa föremål med smal egg, troligen från yxa. Sannolikt uppkom dessa huggskador i samband med styckningen av valen år 1489. Några av huggskadorna är intressanta då huggen bildar ett pilformat mönster.
Några av huggmärkena, som bildar ett pilformat mönster, i Edebo kyrkas valben.
Valben är kända från åtskilliga svenska kyrkor. I strandade valar och valben i Sverige, skriver etnobiologen Ingvar Svanberg att valben är kända från 200 kyrkor i Europa.
Dessa valar spelade en stor inverkan i den medeltida folktron. Man trodde att världen en gång i tiden hade befolkats av ett jättfolk, som bland annat nämns i första Moseboken. Valarnas ben betraktades som ett bevis för jättars existens.
Ingvar Svanberg nämner bland annat ben från en kaskelot i Maria kyrka i Visby som ansågs ha helande egenskaper:
”Särskilt intressant är de kotor efter en kaskelot av okänt ursprung som länge bevarades i Mariakyrkan i Visby, och som enligt sägnen var kvarle- vor efter en jättekvinna med namnet Visna. När Linné besökte Visby i juni 1741 fick han tillfälle att examinera benen närmare och kunde konstatera att ”Jätte-Benen som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben”. Carl Johan Bergman berättar att i en skrift 1882 att allmogen uppfattade kotorna med en särskild vördnad: ”Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogång- en, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig.”
Så kallade jättekast, stora flyttblock i närheten av kyrkor, var ett annat uttryck för tron på jättar. På medeltiden hade man ingen aning om att det var inlandsisen som hade transporterat dessa stenblock, som låg på sina platser tusentals år innan kyrkorna byggdes. I folktron var det jättarna som hade kastat blocken mot kyrkorna.
Koret i sedelomlopp kyrka. Kalkmålningarna tillskrivs Edebomästaren och är daterade till1500-talets första årtionde.
Enligt Ingvar Svanberg fördelades troligen den strandade valens ben till flera kyrkor i östra Uppland. I nästan alla kyrkor är valbenen borta. Ben som förmodligen kommer från Edebovalen finns bland annat bevarade i Lunda kyrka, som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Att ben från strandade valar distribuerades till olika kyrkor var en tradition som var bruklig runt Östersjöområdet på medeltiden. År 1365 strandade en val på ön Usedom i södra Östersjökusten, där gränsen mellan Polen och Tyskland går idag. Dess valben hamnade bland annat i Sankt-Marien-Kirche i Rostock och slottskyrkan i Wittenberg.
Att nästan alla valben har försvann från svenska medeltidskyrkor berodde troligen på att allmogen till slut blev så upplyst att kyrkans historia om jättar inte längre var trovärdiga. Enligt Ingvar Svanberg debatterades valbenen som bevis på jättefolkets existens, så sent år 1765.
Sverigereportage 