År 1665 beordrades tvåhundra knektar från Dalkarlsregementet att marscherade mot Stäketön strax väster om Stockholm. Deras uppdrag var att bygga en ny väg, upp för en brant bergskant, som var en av stormaktstiders sämsta och viktigaste landsvägar.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Alla som färdas på E18 mellan Stockholm mot Enköping passerar Stäketön och Dalkarlsbacken – en historisk plats som är mest känd för en bevarad landsväg från 1660-talet.
Men området rymmer inte enbart en historisk väg, utan ett antal mer eller mindre gamla vägsträckningar. Det är komplicerade lämningar som ibland missuppfattas och blandas ihop. Särskilt komplicerat är de spår som tyder på att det fanns en landväg i området redan på vikingatiden.
Stockholms norra in-och utfart gick en gång i tiden via Stäketön. Det var även via denna väg som trafiken till och från Sigtuna, Västerås, Dalarna gick till och från huvudstaden. Än idag är området en viktig knutpunkt i Storstockholms infrastruktur – bland annat för trafiken på E18.
Stäketön har historiskt spelat en viktig strategisk roll sedan medeltiden – inte enbart för landtransporter. Vid Almare-stäket, på öns södra del, fanns en borg intill farleden.
År 1516/15 belägrade Sten Sture den yngre Almare-Stäket. Borgen, som då innehavdes av den danskvänliga ärkebiskopen Gustav Trolle, belägrades och revs. Borgens teglet forslades bort för att återanvändas. Rivningen av Almare-Stäket var upptakten till Stockholms blodbad år 1520
Numera är Stäketöns västra udde en smal och sammanhängande landremsa – med Mälarvikarna Ryssgraven och Svartviken på vardera sida. Men för cirka 1000 år sedan, då vikingatiden övergick till medeltiden, var Stäketön västra del en vattenomfluten udde. På en karta från 1690 (jordeboken) är det tydligt att det på 1600-talet fortfarande fanns en smal vattenpassag som förband Ryssviken med Svartviken.
Det finns flera spår som indikerar att det fanns en vikingatida landväg, en cirka 600 år äldre föregångare till Dalkarlsbacken, i området.
En runristning (U 605) på en berghäll, som uppges ha täckts över med schaktmassorna när Dalkarlksrlsbacken byggdes, dokumenterades av riksantikvarien Mårten Aschaneus (1575-1641) på 1600-talet. Enligt Aschaneus avbildning stod följande på ristningen:
”Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv.
Hon ville fara österut och ut till Jerusalem.
Fot ristade runorna”
Aschaneus avbildning visar att ristningen var gjord på berghäll, inte på ett löst stenblock. Den exakta platsen för runristningen är inte klarlagd. Sannolikt ristades den intill den dåtida, vikingatida vägen på Stäketsö västra udde.
Den kanske bästa beskrivningen av den äldsta vägen är från 1700-talet, då rester av den gamla vägen uppges ha varit synlig intill Dalkarlsbacken. Den gamla vägen beskrevs då som en tvärbrant ås som gick tvärbrant upp mellan berghällar och stenar.
Att döma av beskrivningen låg denna väg, som sannolikt följde toppografin, intill Dalkarlsbacken – i alla fall på den plana och sjönära marken. Mycket tyder på att Dalkarlsbacken delvis anlades på eller i den gamla vägens sträckning.
Att det gamla vägen var i uruselt skick på 1600-talet framgår med all tydlighet I flera historiska handlingar.
I ett brev till Krigskollrgiet år 1665 uppmanar regeringen att ”Stäkes backa”, som senare fick namnet Dalkarlsbacken, skulle tas bort. I handlingarna framgår det att landsvägen upp för Stäkes backa var så dålig att den betraktades som ett nationellt problem.
Det var den franska slottsarkitekten och trädgårdsarkitekten Jean de la Vallée (1624-1696) som ritade Dalkarlsbacken. Hans kanske mest kända praktverk är Katarina kyrka i Stockholm.
Själva bygget leddes av Jacob Cosway – som utsågs till Sveriges första och sista riksvägmästare. Han är en anonym person i den svenska historien. Det heter ibland att han utsågs till riksvägmästare i samband med bygget av Dalkarlsbacken. Men i handlingarna verkar det som om han fick tjänsten ett år senare, det vill säga år 1666.
I hans tjänstebeskrivning från 1666 står följande:
”hwar efter wägemästaren Jacob Coswail uti sin nyss anförtrodde tienst sigh hafwer att regulera och rätta”.
Tjänsten som riksvägmästare innehavde han fram till 1686 – då tjänsten drogs in för att aldrig mer tillsättas.
Nästa gång Jacob Cosway dyker upp i handlingarna är som dödsdömd fånge. Efter att ha slagit ihjäl en smed i Nyköping dömdes han till döden. Hans hustrus skriftliga nådeansökan, som inte är daterad, finns bevarad. Det är oklart om Jacob Cosway benådades.
”Stäksbacke”” eller ”Stäkes backa” var inte den enda dåliga vägen i stormaktstidens Sverige. Vägarna va inte bara i dåligt skick utan även för smala. Gustav den II Adolf jämförde rikets vägar med djurstigar. Värst var det sannolikt i norra Sverige.
I ett brev, adresserat till landshövdingen, från 1665, finns en mening beskriver skicket på Upplands vägar:
”Öfwer alt ber i Vpland wara för den resande mannen otienliga och elaka”
I de historiska myndighetshandlingarna kring tillkomsten Dalkarlsbacken förekommer några av stormaktstiders stora namn – till exempel Per Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie.
Bygget av Dalkarlsbacken beskrivs i de historiska handlingarna som en ny uppfart i den svåra terrängen/bergsbranten. Det kanske mest unika med bygget av Dalkarlsbacken är att den finansierades och byggdes av staten – vilket aldrig tidigare hade skett.
Jordägande bönder hade sedan medeltiden varit ansvariga för landets mer eller mindre usla landvägar. Under 1600-talet började en tanke om ett statligt ansvar att gro – vilket i resulterade att en föregångare till dagens Trafikverket bildades år 1841. Det skulle dock dröja ett par årtionden in på 1900-talet innan staten tog det fulla ansvaret för det statliga vägnätet.
Många av de vägar vi idag kör på anlades eller förbättrades under 1600-talet. I stormaktstiden Sverige fanns det både militära som byråkratiska skäl till att bygga anlägga ett mer amvändbart vägnät. Den förordning som drottning Kristina utfärdade år 1649 innebar bland annat Sverige för första gången fick en nationell enhetsmil, det vill säga att en mil var lika lång i hela Sverige. Tidigare hade varit olika långa beroende på vilket landskap man färdades i. Milstolpar som markerade avståndet till huvudstaden började resas intill vägarna och gästgiverier/skjutstillhåll på jämna avstånd gjorde resan både sökare och lättare. Att utse en riksvägmästare år 1666 var en del i det nationella arbetet att rusta upp och bygga ett nytt nationellt vägnät.
Sverigereportage har tidigare skrivit om det svenska vägnätets utveckling i flera reportage:
Landsvägens slingrande historia
Även byggnadstekniskt var den nya vägen i den branta terrängen (Dalkarlsbacken) en stor bedrift.
Dalkarlsbacken är anlagd som en terrass-väg snett upp för terrängen – som sluttar tvärt ner mot Svartvikens vatten. Materialet till vägkroppen togs från de massor som vägytan grävdes fram ur slänten. För att den nya Dalkarlsbacken skulle klara den höga trafikbelastningen säkrades den upp med en lång stödmur av natursten. Denna sten uppges ha hämtas från ett närbeläget klapperstensfält.
För att inse den byggnadstekniska bedrift som Dalkarlsbacken innebar, måste man förstå hur den byggdes. Allt arbete skedde med muskelkraft – med hacka, spett och spade. Ta dessutom i beaktande att den branta vägen är lång, rak och inte finns några tecken på ras eller sättningar efter 360 års användande. Dalkarlsbacken är fortfarande flitigt använd av ryttare, cyklister och fotgängare.
Sitt namn fick den nya vägsträckan efter dem som anlade den – Dalregementet i Falun. Regementet grundades år 1625 och avvecklades år 2000. År 2021 återinrättades det.
Det var 200 man ur Dalregementet, knektar och befäl, beordrades till Stäketsön västra del för att utföra arbetet. Den nya vägen bestod dels av en vägbank över halvöns sanka/sjönära partier. Att anlägga vägbankar över vattensjuka marker var inget nytt och sannolikt något man bemästrade..
Men att bygga och stabilisera en så pass lång och bred väg upp för en så brant terräng, var som sagt något nytt. Att vägens arkitekt, Jean de la Vallée, belönades med medalj för sina insatser med Dalkarlsbacken indikerar hur svårt bygget var.
I handlingar från 1660-talet, som skrevs efter att bygget var klart och dalkarlarna hade begett sig hem, är det tydligt att den breda Dalkarlsbacken imponerade. Den kom även att sätta en ny standard för kommande vägbyggen i det dåtida Sverige.
I mitten av 1800-talet hade vägtransporterna blivit tyngre, bredare och fler. Dalkarlsbacken räckte inte längre till. Åter blev platsen en flaskhals och ett stort problem. En svår olycka, då en diligens rasade ner för stupet vid sidan om Dalkarlsbacken, sägs ha varit den avgörande händelsen till att en ny väg byggdes.
Dalkarlsbacken är med vägen från 1800-talet ett så kallat levande vägmuseum, där besökare kan ta del av områdets väghistoria. Informationsskyltar finns i området.
För att slippa den då föråldrade Dalkarlsbacken anlade man en ny sträckning. Den nya vägen drogs över sundet intill vägen från 1600-talet, men istället för att svänga snett upp mot söder i den branta terrängen (som Dalkarlsbacken) drogs en ny sträckning rakt fram några hundra meter. Där efter svängde vägen mot söderi och in i skogen. Det berg som var i vägen sprängde man – med svartkrut.
Det är denna väg som på skyltar kallas ”1800-talsvägen”. Särskilt sträckan som går genom det sprängda berget är ett populärt besöksmål.
Stenmassorna från sprängningen användes dels för att stabilisera och fylla ut de sanka partierna, samt att bygga den nya och raka backen. Man anlade även en tre meter hög och femti meter lång stenmur – vars syfte var och är att hålla vägen på plats.
Denna stödmur präglar än idag platsen. I åtskilliga reportage, bloggar och andra publikationer beskrivs denna mur som en del av den väg som dalkarlarna byggde på 1600-talet. Men det är alltså fel. Stödmuren är från år 1852, vilket bland annat ankarjärnets utformning vittnar om.
I början av 1900-talet hade trafiken åter ökat så mycket att Gamla Enköpingsvägen från mitten av 1800-talet inte räckte till. Därför breddades den, enligt uppgift som ett arbetsmarknadsprojekt, på 1930-talet.
Till platsens väghistoria hör även järnvägen som byggdes år 1876. Men av utrymmes skäl går inte Sverigereportage in på Stäketöns järnvägshistoria närmare.
Gamla Enköpingsvägen var Europaväg 18 (E18) fram till 1971, då den nya motorvägen på två höga broar knappt 100 meter norr om Dalkarlsbacken stod klar – på landremsan mellan Ryssgraven och Svartviken.
Stäketöns historia som knutpunkt för landtransporter rymmer mer än de kända lämningar som finns på öns västra sida. Men om historiska vägar på övriga delar av Stöketön är det ytterst lite skrivet om.
Ett exempel, som inte är registrerad och knappt omnämnd, är en cirka 150 meter lång vägbank – belägen cirka 1,4 kilometer söder om Dalkarlsbacken. Denna historiska väg har en beläggning med röda tegelstenar – vilket är ovanligt. Dock är teglet knappt synligt på grund av jord och växtlighet.
Vad som sannolikt är en annan sträcka av samma väg återfinns vid Almare-Stäkets gård, på öns södra del. Den registrerade sträckan är 200 meter lång. Enligt Riksantikvarieämbet är detta den äldsta kända vägen till Almare-Stäkets gård. Även denna sträcka är stenbelagd, dock framgår det inte med vilken typ av sten. Vad som menas med äldsta kända vägen är även det oklart. Men Almare-Stäkets gård är belagd sedan 1500-talet.
På kartan från 1690 tycks den aktuella tegelvägen, eller åtminstone den registrerade sträckan, finnas med. Men om och hur denna vägsträckning haft en anknytning till Dalkarlsbacken är oklart. Det är även oklart om den är tegelbelagd längs hela sträckan.
Spår från ytterligare en ålderdomlig vägsträckning (ej registrerad) finns i öst-västlig riktning mitt på ön. I sin utformning påminner den om en förstärkt stig. Denna typ av enkla vägar, som inte är anlagda utan har utvecklats från naturliga stigar, finns på åtskilliga platser i landet. I vissa sällsynta fall, som vid Edssjön i Uppland, kan stigen/vägen (tack vare två runristningar) dateras till vikingatid.
Men att datera denna typ av enkla vägar är annars mycket svårt. Beträffande den på Stäketön kan den vara från 1940-talet eller 400-talet. Men det faktum att den finns där, inte tidigare är omnämnd och dessutom har en intressant sträckning (väst/öst) mot den västra udden, gör den värd att nämna i sammanhanget.
Sverigereportage hävdar alltså inte att den förstärkta stigen är en förhistorisk väg, utan noterar enbart att den finns där.
Tillsammans vittnar alla dessa vägar/väglämningar om den nationella betydelse som Stäketön har och har haft i hundratals år – kanske ännu längre tillbaka i tiden.
Sverigereportage 