En runristning som en kvinna lät rista på 1000-talet, ett intilliggande gravfält och en vägsträckning som sannolikt är lika gammal som runristningen.
Någon kilometer söder om världsarvet Drottningholm slott finns ett kulturlandskap – som är en återblick mer än 1 000 år tillbaka tiden.

Text: Jens Flyckt
Foto där inget annat omges: Jens Flyckt
Illustration: Ulf Ragnarsson

Uppland. Lovön utanför Stockholm har en lång forntid och historia – med mängder av förhistoriska lämningar. På ön har människor bott och verkat i cirka 5000 år, långt innan Drottningholms slott började uppföras på 1660-talet. Ett exempel finns på Lovöns södra del, vid Edeby, där det vikingatida landskapet är synligt.

Runt Lovön, med start och mål vid Drottningholm slott, löper Fornstigen. Det är en 1,8 mil lång vandringsled som anlades av Lovö hembygdsförening på 1970-talet och som passerar många av öns historiska och förhistoriska lämningar.

Genom det så kallade Lovöprojektet har har arkeologer dokumenterat 5 000 år av mänsklig aktivitet på Lovön.

Mellan åren åren 1958 och 2007 genomförde Institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet, seminariegrävningar på Lovön. Det gravfält som nämns i denna artikel är inte undersökt.

Ta gärna del av följande länkar, från bland annat Stockholms Universitet och Lovö hembygdsförening, för mer information om Lovöns rika och mångsidiga förhistoria/forntid:

Är järnåldersgravarna färdigundersökta? Bo Petré

Lovö Archaeology Reports and Studies (LARS)

En utställning om arkeologi på Lovön

På Lovöns södra del passerar Fornstigen runristning U 52, som är ristad på en berghäll.

Runristningen och gravfältet är beläget 500/600 meter söder om Edeby, ett historiskt gårds- och byläge, som på 1630-talet bestod av fyra gårdar. Ekerövägen, som förbinder Brommaplan med bland annat Ekerö, Drottningholm, Svartsjölandet och Adelsö, är dragen strax norr om Edeby.

Runristningen är belägen alldeles intill grusvägen vid gravfältets sydvästra utkant. Ett äldre namn på platsen är Hednakullen, enligt Upplands runinskrifter.

Grusvägen ansluter i norr till Edeby. Mot söder fortsätter vägen över åkrarna mot Mälaren.

Troligen fanns vägsträckning förbi runristningen (U 52) redan på vikingatiden, under slutet av 1000-talet senare del, då runorna ristades på hällen. Det finns dock inga kända (synliga ovan mark) arkeologiska bevis som styrker denna teori. Platsen är inte undersökt.

Grusvägen har under 1900-talet breddats och höjts.

Hur vägen såg ut på 1000-talet är alltså högst oklart – om det över huvudtaget fanns en dåtida vägsträckning.

Om man utgår från liknande vikingatida vägmiljöer i Uppland, var vägsträckningen sannolikt naturlig stig.

Möjligen var denna stig/väg förstärkt över sanka partier och i sluttningar.

Ett fotografi från 1933 vittnar om att mycket har hänt på platsen under de senaste hundra åren. Dagens breda och upphöjda grusväg fanns inte då. På bilden består vägsträckningen av en enkel åkerväg, eller en primitiv byväg – så kallad ägoväg.

Utifrån bilden ser åkervägen inte ut att vara anlagd och den sträcka som är synlig saknar de diken, som finns idag. På grund av leran har den troligen varit svårframkomlig under blöta årstider.

Trots att bilden inte ens är 100 år gammal, ger den en värdefull inblick i hur platsen såg ut och om förändring som har skett platsen, när den nuvarande grusvägen anlades.

Står man på grusvägen intill ristningen och spanar mot söder, kan man långt i fjärran, se Mälaren glittrande vatten.

Terrängen ner till Mälaren utgörs av låglänt åkermark. För 1000 år sedan stod Mälarens vatten flera meter högre än idag – vilket innebär att den vikingatida strandlinjen då låg betydligt närmare runristningen och gravfältet.

Runhällen är belägen cirka 8 meter över havet.

Detta med landhöjning (strandförskjutning) och Mälarens förhistoriska och historiska höjdnivåer, är en komplicerad och inte en helt lättbegriplig fråga.

Lite slarvigt brukar man säga att Mälarens nivå/strandlinje, var fem meter högre på vikingatiden än idag. Men den siffran är långt ifrån exakt.

Mer information i SGUs strandförskjutningsmodell.

Idag är Mälarens nivå reglerad, men länge var den en del av Saltsjön/Östersjön.

Möjligen kan vägen på 1000-talet ha anslutit till någon form av brygga eller hamnläge, strax söder om runristningen och gravfältet. Det finns dock inga synliga eller kända lämningar som styrker detta.

Det aktuella gravfältet mäter 200X120 meter och är beläget på en större åkerholmes södra/sydvästra del. Inom gravfältet finns 50 kända fornlämningar – som bland annat utgörs av högar och rösen.

De flesta av Sveriges runstenar restes under en period som inleddes i slutet av 900-talet och upphörde i början av 1100-talet. Runstenarna restes på platser där dåtidens människor rörde sig – som vid gränser, hamnlägen och vägar.

Åtskilliga runstenar har under historisk tid flyttats från sina ursprungliga platser. Därmed har viktig information om runstenarnas kontext i landskapen gått förlorad.

Detta är anledningen till att Sverigereportage ofta skriver om dessa vikingatida vägmiljöer.

Men där runristningarna är ristade på fast berg, som U 52 på Lovön, bidrar runstenarna till djupare förståelsen av det vikingatida och tidigmedeltida kulturlandskapet.

Sverigereportage har vid flera tillfällen uppmärksammat vikingatida vägmiljöer:

En vikingatida väg genom villatomter

Till fot tillbaka till forntiden

Runristning U 52 återupptäcktes på 1860-talet. Den är numera i dåligt skick, bland annat pågrund av att ristningen är grund.

Mossa och lav täcker större delen av ristningen, som man bara kan ana. Fragment av röd färg visar att det var länge sedan som ristningen var ifylld.

Runslingan är bitvis skadad. Det är en kvinnas minnesskrift över sina två söner:

”Åfrid lät (hugga hällen) efter Svarthövde och efter Igulfast, sina söner, och efter Åsgöt”

Det är alltså en mor, Åfrid, som låtit rista runorna till minne av sina söner. Åsgöt var sannolikt Åfrids make.