Några lutande gravstenar står fortfarande kvar.
Men annars är det inte mycket som återstår.
Där sorgen än gång låg tung bygger förskolebarn numera kojor.

Text och foto: Jens Flyckt

Södermanland. Barn leker och ropar i bakgrunden. I förgrunden avtecknar sig rostigt järnkors. På intilliggande Danviksvägen är eftermiddagstrafiken från och till centrala Stockholm intensiv.

Stockholm stad hade i början av 1800-talet ett obefintligt VA-system (vatten och avlopp). Istället gjorde folk sina behov i utedass. Avföring från människor och djur kontaminerade de offentliga brunnar, som stadens invånare hämtade sitt dricksvatten från.

Konsekvensen blev att Stockholm drabbades av den tropiska mag- och tarmsjukdomen kolera 1834. Koleran återkom vid flera tillfällen.

Koleran offer räknades i tusental och för att klara av den stora mäng begravningar som följde den fruktade sjukdomen, anlades flera kolerakyrkogårdar i Stockholm – bland annat vid Danviken strax sydöst om centrala Stockholm.

I takt med att va- system, vatten och avlopp byggdes ut och säkrade en hygienisk vattentillgång, upphörde kolerautbrotten i Stockholm.

År 1866 drabbades Stockholm för sista gången av kolera.

Sommaren år 1834 var enligt historiska källor ovanligt varm. Det var då som huvudstaden drabbades av kolera. Enligt historikerna skördade koleran 3 700 dödsoffer enbart i Stockholm det sommarhalvåret.

Danvikens hospital, som anlades av Gustav (Eriksson) Vasa på 1550-talet, behövde en egen kyrkogård på grund av kolerans framfart.

Fram till 1834 hade Danviks hospitals döda begravts vid en äldre kyrkogård, som låg på Södermalm. Den kyrkogården finns inte kvar. Men skriftliga källor anger att den blev för liten när dödsantalet ökade.

Det var det fattigaste och sjukaste ”uslingarna” som hamnade på Danviks hospital – som genom åren hade flera avdelningar och byggnader.

Dårar (personer med psykisk ohälsa), gamla, föräldralösa barn under sex år, krigsinvalider och patienter med tyfus hamnade där – dock inte samtidig eller gemensamt.

Sinnessjuka började tas emot på 1740-talet. Under tjugo år i slutet av 1700-talet låg Lilla barnhuset, där föräldralösa barn under sex år togs omhand, intill Danviks sjukhem.

Som berhärtighetsinrättning var Danviks hospital starkt ifrågasatt av sin samtid, på grund av de svåra förhållanden som de intagna levde i.

Stanken beskrevs som outhärdig.

I mitten av 1800-talet kallade den tidens tongivande läkare Danviks hospital för ”ändamålsvidrig”

I början av 1900-talet övergavs Danviks hospital och de intagna, fattighjonen, flyttades till nya anläggningar.

Det var inte enbar kolerans offer, ”dårar’, krigsindivider, föräldralösa barn och fattighjon som fick sin sista vila vid Danvik kyrkogård. Även vanligt folk från närområdet begravdes där.

Den sista begravningen skedde år 1956.

De gravvårdar som fortfarande finns kvar, liggandes och ståendes, är en bråkdel av vad som en gång fanns. En grupp högvuxna tujor och buskar som planterats i ring, vittnar ännu om någon form av gravkvarter eller indelning av gravar.

Om det återstår några gravstenar över kolerans offer är oklart.

Av åtskilliga gravar och gravmonument återstår endast socklar och sönderslagna delar, som helt eller delvis är nersjunkna i marken. Enligt Fornlämningsregistret har åtskilliga gravvårdar utsatta för vandalisering.

När Danvik fattig- och kolerakyrkogård anlades år 1834, låg platsen på landsbygden utanför huvudstaden. Idag är den gräsbevuxna ytan inträngd i bebyggelse, som beskuggas av högvuxna lövträd om sommaren, mellan Kvarnholmsvägen och Vilans skola.

Kyrkogården är sedan länge som övergiven och betraktas inte längre som begravningsplats.

Dock klipper Stockholms stad gräsytan, som omgärdas av ett enkelt trästaket.

Närheten till skola och bostadsområden har gett Danviks ödekyrkogård en ny funktion – som lekplats.

Marken runt de stora lövträden är upptrampad och lerig efter barnskor.

Anonyma gravstenar ingår numera i kojor och annan byggnation, som byggs av stenar och nedfallna grenar.

Men helt bortglömda är inte de begravda Danviks ödekyrkogård, eller de gravvårdar som finns kvar.

Vid flera gravstenar finns nyligen tända gravljus, som slocknat i vinden.