Få växter i svensk natur är så mytomspunna som orkidèn guckusko.
Med sin stora skoliknande läpp liknar guckuskon ingen annan växt i den svenska floran.
För artikelförfattaren blev sommarens möte med guckuskon en dröm som gick i uppfyllelse – efter 35 år.
Text och foto: Jens Flyckt
Dalarna. Det sagolika utseendet är anledningen anledningarna till att guckusko har en särskild plats i den svenska folksjälen. De få platser där den fortfarande växer vårdas ofta ömt av lokalbefolkningen.
Vid årets reportageresa, som gick till Dalarna, fick min fru vi en FB-vän höra om en lokal med den sällsynta och sällsamma orkidén guckusko.
Beskrivningen var otydlig och angav en specifik skylt intill länsvägen, där vi skulle parkera. Vi körde förbi platsen flera gången, utan att notera den. Slutligen stannade vid en liten grusparkering, för att titta på kartan.
Vi hade gett upp, när vi insåg att vi var på rätt plats.
Det stod en annan bil på platsen. När vi gjorde oss i ordning för att gå, kom ett par ut från skogen. Vi frågade hur långt det var till guckuskon.
”Det är några hundra meter in. Följ bara stigen. Ni kan inte missa den. Ni kommer inte bli besvikna” sade paret.
Stigen, som övergick till spänger, gick genom en gles granskog med kärrpartier där små vattenspeglar blänkte under den täta markvegetationen. Mängder av mygg och knott gjorde tillvaron plågsam.
Plötsligt, som från ingenstans, stod de där i sin fulla prakt intill spängerna – obeskrivligt vacker i solljuset som trängde ner igenom granskogens täta grenverk.
Guckuskon är märklig på bild, men helt enastående när man får möjlighet att studera den i det vilda. Utseendet är präglat av dess stora gula läpp som (under blomning) får hela blomman att luta svagt framåt. Läppen är en insektsfälla.
Det är bland annat kombinationen med den stora (toffelformade) gula läppen och de rödbruna (tre stycken) kalkbladen, som präglar dess utseende. Blomman sitter i toppen på stjälken som kan bli en halvmeter hög.
Guckuskon är inte enbart sällsynt vacker. Den har även en komplicerad livscykel. Guckuskon utvecklad långsamt. Det kan ta upp till tio åt för en planta innan den går i blom.
Blommans färgkombination gör den svår att fotografera – i all fall om man vill återge färgerna rättvist.
Guckuskon är numera sällsynt och fridlyst.
Den förekommer framför allt i kalkrika områden, i bland annat lövängar, sumpskogar och örtrika granskogar.
Guckuskon har, bland annat på grund av sitt utseende, en särställning bland orkidéer i den svenska floran. Den går inte att blanda samman med med några andra vilt växande orkidèer.
Hoten mot guckusko är flera.
Den hotas bland annat av dikning, kalavverkning, markberedning och igenväxning av gamla betesskogar.
Men även ett allt för hårt besökstryck, med trampskador från besökare, är också ett hot. Även om besökare inte trampar på själva plantorna, komprimeras jorden – vilket innebär att guckuskon försvinner på sikt.
Plundring/uppgrävning av utländska samlare och plockning är andra allvarliga hot.
Min första kontakt med guckuskon skedde för cirka 30 år sedan, då jag färvdev min morfars herbarium. Där fanns/finns ett pressat exemplar. Det plockades och pressades i slutet av 1930-talet på Björkö i Roslagen. Då var guckuskon betydligt vanligare, inte fridlyst och tillåten att plocka. Den är sedan länge försvunnen på den platsen.
Att plocka och pressa vilda växter var vanligt, både hos unga och gamla, en bra bit in på 1900- talet. Det ingick även i grundskolans undervisning, vilket grundlade en artkunskap och förståelse för naturen hos vanligt folk. Att mängder av skolelever varje år gav sig ut för att plocka guckusko och andra numera sällsynta växter, har säkert bidragit till artens minskningen.
Idag är amatörbotanik ett ämne som engagerar ett fåtal. De flesta svenskar, som för länge sedan har förlorat relationen till svensk natur och dess arter, har sannolikt aldrig hört talas om guckuskon.
Den biologiska analfabetismen, som det heter när människor förlorar kunskapen och relationen till naturen, breder ut sig och är sannolikt på sikt ett lika stort hot mot guckusko och andra sällsynta arter i svensk natur, som skogsmaskiner och plundring.
För mig blev sommarens möte med guckusko, en dröm som gick i uppfyllelse efter många år. Allt sedan jag först såg det pressade exemplaret, har jag velat se guckuskon i naturen.
Jag har varit på åtskilliga platser runt om i Sverige, där guckuskon växer. Men jag har antingen varit för tidig eller för sen för att se den i blomning. Jag har även letat efter gamla lokaler, som noterades under 1900-talets första hälft, men dessa har aldrig kunnat återfinnas.
Men i somras hände det som sagt efter 30 år av letande.
Medan min fru flydde undan knott och mygg med våra hundar, dröjde jag kvar en stund vid guckuskon. Jag satt på spängerna som lagts ut för att skydda mot trampskador – omgärdad av ett moln med blodsugande insekter – och sagolikt vackra orkidéer som tycktes böja sig mot mig.
Till slut blev mycken för mycket även för mig.
Påväg därifrån mötte jag en kvinna, som letade efter guckuskon. Hon bodde i Skåne och var på besök i Dalarna, då hon hade hört talas om lokalen.
Jag svarade:
”Den växer där borta. Följ stigen. Du kommer inte bli besviken”
Alla svenska orkidéer är fridlysta och skyddade enligt lag, 7 § artskyddsförordningen. Det är alltså förbjudet att till exempel gräva, plocka exemplar, förstöra växtplatser eller samla in frön.
Sverigereportage 