Strax utanför ön Kastellholmen i Stockholm sticker ett skeppsvrak av trä upp genom havsytan.
Kanske är detta resterna efter det danska örlogsfartyget Graa Ulv, som erövrades av den svenska flottan år 1659.
I området finns flera andra fartygsvrak som tidsmässigt har daterats från 1580-talet och fram till 1800-talet.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Uppland. På bottnarna runt Stockholms stad finns mängder av historiska båt- och skeppsvrak. Inom ett cirka 350X160 meter stort område i sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen, ligger vraken tätt på bottnen.

Ett av dessa vrak, som är ett av de mest kända fartygsvraken i Stockholm, är Kastellholmsvraket. Hon ligger så grunt att hon ibland sticker upp genom ytan.

Kastellholmsvrak är cirka 32 meter långt och cirka 8 meter brett.

År 2015 delundersökte marinarkeologer från Sjöhistoriska museet vraket. Man undersökte även sjöbottnen i sundet – mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.

I undersökningsrapporten från år 2015 beskrivs några av dessa vrak:

”Hela området är fullt med vrak. En hel del redan kända men redan första dagen träffade vi på flera okända lämningar. Här finns vrak av många slag och storlekar och rika kulturlager som kan berätta mycket om stadens och flottans historia”

Vidare står det i rapporten:

”Sju av vraken är stora örlogsskepp från 15- 1600-tal. En fartygslämning daterades till slutet av 1580, en till 1584 och en tredje till 1616”

Enligt museet VRAK – MUSEUM OF WRECK i Stockholm, som refererar till undersökningar (maj 2015), rör det sig om minst 15 fartygslämningar samt skeppsdelar från ett okänt antal vrak.

Sju av de 15 vraken är mellan 33 och 38 meter långa, enligt uppgift. Flera av dessa vrak tros vara byggda före regalskeppet Vasa.

Regalskeppet Vasa, som sjösattes år 1627, är 69 meter lång.

Marinarkeologerna har även funnit lämningar av flera generationer träbroar lagrade på varandra i sundet mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.

Skeppsholmen och Kastellholmen är två skärgårdsöar mitt i Stockholms stad. Namnen skvallrar om en militär närvaro långt tillbaka i tiden. Numera är holmarna allmänna platser. Men under långa perioder, med start från 1600-talet då Kronan flyttade varv och verkstäder till Skeppsholmen, var holmarna militära skyddsobjekt. På Skeppsholmens östra sida låg Galärvarv där Stockholm örlogsvarv bedrev verksamhet vid Galärvarvet fram till 1969.

Skeppsholmen och Kastellholmen ingår numera i Nationalstadsparken.

Mer om Skeppsholmen och Kastellholmen.

Kastellholmsvraket ligger strax utanför Kastellholmens nordvästra kaj – med fören innåt. Ett annat namn på detta vrak är ”Stockholm 639”.

Det är en ganska märklig känsla att stå vid kajen och titta ut på det relativt välbevarade vraket av ek, som bryter havsytan några tiotals meter utanför kajkanten.

Vissa år har man kunnat gå torrskodd ut till vraket. Detta hände blanda annat åren 2013, 2009 – men även vid flera tillfällen på 1940-talet. År 2013 ”återupptäcktes” Kastellholmsvraket i samband med Saltsjöns låga nivå. Saltsjön är en stor fjärd i Stockholms inlopp.

Så här beskriver VRAK – MUSEUM OF WRECKS Kastellholmsvraket:

”Kastellholmsvraket är ett spännande promenadmål. Det är nämligen ibland synligt ovanför vattenytan! När vattennivån är låg syns det 32 meter långa vraket väl, både förstäven och akterstäven står fortfarande upp. Det som syns är skrovet upp till mitten av hålskeppet, vilket är utrymmet längst ner i skeppet. Skeppet är  förvånansvärt välbevarat, trots sitt utsatta läge!”

Mer om fotografen Holger Ellgaard, vars bilder delvis illustrerar denna artikel.

Kastellholmsvraket, som troligen är från 1600-talet, har vid flera tillfällen delundersökts av marikarkeologer. Man har bland annat konstatera att vraket är kraftigt konstruerat.

Bland de arkeologiska fynden finns bland sju kanonkulor av järn, som påträffades på vrakets barbord sida. Ett durkslag, en bit tross, djurben och fragment av glaserat rödgods är andra fynd som påträffats runt vraket, men som marinarkeologerna tror ha ingått i skeppets inventarier.

Bland de konstruktionsdetaljer i vraket som marinarkeologerna har noterat, finns bland annat mastfoten för stormasten. Vid närmare undersökning visade det sig att mastfoten hade spruckit och senare (oklart när) lagats.

Analysen av de sju dendroprover som togs av stockar i vraket har inte gett någon säker datering, annat än det är från tiden efter 1621, enligt uppgift.

Exakt vilket örlogsfartyg det är fråga om är oklart, då det saknas konkreta bevis.

Det finns indicier som pekar mot att Kastellholmsvraket kan vara det danska örlogsfartyget Graa Ulv, som byggdes i Neustadt år 1645. Hon uppges varit bestyckad med 30 kanoner och var 36 meter lång och 9 meter bred. Graa Ulv erövrades av svenska flottan i samband med slaget vid Ebeltoftsviken utanför Jylland år 1659.

Enligt historiska källor rapporterades Graa Ulv som ”nersjunken” vid Kastellholmen år 1670.

Kastellholmsvraket är fyllt med sten, vilket enligt uppgift har gjorts för att sänka henne på platsen.

Så här beskriver VRAK- Museum of WRECK den stora mängden sten, samt Kastellholmsvrakets ursprung:

”Själva vraket är fyllt med sten. Det har gjorts eftersom skeppet sänkts för att vara en del i ett byggprojekt, kanske en bro som stod färdig år 1642. En annan teori är att det är vraket efter det danska skeppet Grå ulven, som svenskarna tog år 1659. Det skeppet sänktes sedan vid Kastellholmen 1670. Det har tagits flera prover på vraket, men tyvärr har ingen säker datering kunnat göras”

Fem av de femton vraken (V1, V2, V3, V4 och V5) inklusive Kastellholmsvraket i sundet, ligger på linje i riktning mellan södra Skeppsholmen och nordvästra Kastellholmen.

Det är längs samma sträcka som man har funnit rester av flera träbroar, eller ”kulturlager med träbroar” som marinarkeologerna beskriver det.

Dessa fem vrak har använts som fundament till träbrokonstruktionerna.

På en karta från 1736 (Carl Friedrich Hauswolf) är en träbro och åtskilliga skeppsvrak markerad längs den aktuella sträckan i sundet mellen norra Skeppsholmnen och nordvästra Kastellholmen.

På bottnen där Kastellholmsvraket ligger finns tjocka kulturlager. Utifrån fynden har arkeologerna daterat kulturlagrens till 1600/1700-tal, enligt VRAK- Museum of WRECK.

Enligt marinarkeologerna finns det på bottnen mängder av stockar, men även andra föremål av trä.

Längs den nuvarande kajen finns en 200 meter lång brygganläggning, som troligen är från 1600/1700-talet,registrerad i Firnlämningsregistret.

Mellan Kastellholmsvraket och kajen sticker träpålar upp genom ytan. Enligt uppgifter i Fornsök är dessa träpålar rester från hamnanläggningen. Men i ett reportage i Expressen den 28 mars 2013, säger marinarkeologerna att dessa träpålar är rester från en av de aktuella träbroar, som Kastellholmsvraket har ingått i.

Kastellholmsvraket är en del av Kungliga Nationalstadsparkens maritima kulturarv.

Redan i Äldre Västgötalagen från 1200-talet nämns Vite sten – ett gränsmärke mellan de Sydsvenska landskapen och Danmark.
Även i stadsdelen Kärrtorp i Stockholm finns en liknande gränssten, Vita sten, som på en karta från 1790-talet markerar gränsmötena mellan tre närbelägna gårdar.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Södermanland, Blekinge, Halland, Småland och Skåne. Intill Sockenvägen i stadsdelen Kärrtorp, som är en del av Skarpnäcks stadsdelsområde i södra Stockholms, står en gränssten med ovanligt namn – Vita sten. I en lantmäterikarta över Hammarby herrgård och säteri från 1792/1793 beskrivs platsen för denna gränssten (Vita sten) som följande:

”En av dem är Hwita sten. Här sluta Hammarby och Enskede ägor att gränsa mot varann och Skarpnäcks sätersgårdsägor vidtaga”

Vita sten i Kärrtorp är ett naturligt tresidigt stenblock, cirka två meter hög och med avsmalnande topp. Det är alltså fråga om ett äldre gränsmärke som markerar den plats där tre gårdar/gods ägor möttes på 1700-talet.

År 1804 beskrevs läge av Vita sten som ”Enskede rågång” – det vill säga en gränslinje mellan fastigheter.

Strax söder om Vita sten, på andra sidan av Sockenvägen, finns en bergrygg som i samma karta från 1792/1793 benämns som ”Gränsberget” – som var en del av samma gräns/rågång som Vita sten ingick i.

Det är oklart om Vita sten är ditflyttat av människohand, eller om det är ett så kallat flyttblock som den senaste inlandsisen lämnade kvar för cirka 10 000 år sedan. Mycket talar för det sistnämnda.

Vita sten i Kärrtorp ingick alltså ursprungligen i en kedja/rågång med flera gränsmärken, som för länge sedan är försvunna. Troligen försvann de i samband med exploateringen av området under 1900-talets första hälft.

Marken där stadsdelen Kärrtorp ligger tillhörde ursprungligen Hammarby gård.

Namnet på gränsstenen Vita sten i Kärrtorp har varierat genom åren.

På kartan över Stora och lilla Enskedes gård från år 1729: ”Stora stenen i Kiärr Laggen”.

Uppmätning av Hammarby gårds marker år 1792/1793: ”Whita sten”.

År 1804: ”Hvita sten”.

Enskede gård var ett storgods i Brännkyrka socken. Gården har en ganska komplicerad historia med bland annat en sammanslagning av tre mindre gårdsenheter i början av 1700-talet. Namnet Enskiæ, som anses vara Enskede gårds ursprung, nämns första gången i en köpehandling från år 1397. År 1904 köpte Stockholms stad Enskede gård.

Skarpnäcks gård, som såldes till Stockholm stad år 1922, var ett säteri och storgods i Brännkyrka socken. Säteriet går tillbaka till år 1660. Gården anses ha sitt ursprung i en medeltida by. Stadsdelen Skarpnäck har fått sitt namn från ett torp under Skarpnäcks ägor.

Hammarby var en herrgård/säteri som fram till år 1734 låg Brännkyrka socken. Det var en herrgård och säteri som år 1930 blev en del av Stockholms stad. Gårdens huvudbyggnad låg där Södra Hammarbyhamnen idag är belägen.

Vita sten i Kärttorp innehåller stora mängder av ljusa mineral, bland annat kvarts. Men stenen har även varit vitkalkat ända in på 1900-talet, enligt informationstavlan på platsen.

När traditionen med kalkning av Vita sten inleddes är oklart.

Senaste gången Vita sten i Kärrtorp vitkalkades var 2013. Det skedde på initiativ av Skarpnäcks Trädgårdsstadsförening. I samband med vitkalkningen satte Stadsmuseet upp informationsskylten på platsen.

Numera, i början av februari 2025 då Sverigereportage var på plats i Kärrtorp, var nästan all kalk borta. Buskars täckte delar av Vita sten. Endast på ena sidan finns rester av kalk kvar.

Vita/Vite sten som begrepp representerar en ålderdomlig/äldre typ av gränsmärken/råmärken. Till denna kategori hör bland annat flyttblock av varierande storlek och färg, sjöar, myrar, bäckar, bergsryggar, stenhällar och andra mer eller mindre iögonfallande naturformationer.

Så här skriver Riksantikvarieämbetet:

”Ålderdomliga typer av gränsmärken är femstenarör, en rest häll/sten med ålderdomlig inskription eller liknande, större jordfasta block eller annan naturbildning med eller utan känt namn”

En annan typ av gränsmärken, som är konstruerade av människohand, är bland annat femstenarör, enskilt (bearbetade) resta gränsstenar, stenmurar och diken.

Namnet Vita/Vite sten är inte unikt för Kärrtorp i Stockholm. Det är främst förknippat från den äldsta (fysiska) kända riksgränsen (gränsföredraget Landamäri) mellan de sydsvenska landskapen Danmark.

Denna gränsdragning mellan de Sydsvenska landskapen och Danmark nämns första gången i Äldre Västgötalagen från 1280-talet. Dock anser forskarna att denna svensk/danska riksgräns, som ursprungligen omfattade sex gränsmärken (Landamäri) är ett par hundra år äldre – från 1050-talet.

1050-talet representerar övergången mellan vikingatid och tidigmedeltid.

En av dessa sex gränsmärken, som anses markera gränsen mellan de Sydsvenska landskapen och Danmark under 1050-talet, kallas ”Hvitæ sten” – som tolkas som Vite sten. (Josef Svennung)

Den exakta lokaliseringen av de sex gränsstenarna längs gränsen från 1050, inte minst nummer fem ”Hvitæ sten”, är omdiskuterad – bland annat på grund av att det längs denna gräns finns fler ”Vita sten/Vite sten”. Sedan 1800-talet har flera platser för denna Hvitæ sten pekats ut.

Enligt Ortnamnsregistret (Institutet för språk och folkminnen) i Uppsala, finns namnet ’Vita sten” registrerat på 17 platser runt om i landet, från Södermanland (Kärrtorp), Arvika socken i Värmland och ner till Västergötland, Småland och Osby i Skåne. Notera att det handlar om ortnamn. Vita sten i Kärrtorp finns med i denna sökning, men inte Hvitæ sten/Vita sten i skånska Fagerhult.

En sökning på ”Vite sten” ger däremot träff på Hvitæ sten/Vite sten i skånska Fagerhult, men även i Dalsland.

I artikeln ”Hvitæ sten” i 1000-talets gräns mot Danmark” som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från år 1969, redogör professor (i latin och litteratur vid Uppsala Universitet) Josef Svennung kring sina teorier och sitt sökande efter Hvitæ sten/Vite sten längs den tidigmedeltida riksgränsen i de Sydsvenska landskapen.

Josef Svennung skriver:

”I vår äldsta bevarade bok på svenska, en handskrift från 1280-talet med Äldre Västgötalagen, har efter lagtexten med samma skrivarhand tillfogats en berättelse om en gränsdragning mellan det svenska och danska området, som företagits av konungarna Emund i Uppsala och Sven i Danmark…”

Beträffande”Vita/Vite stens” språkliga innebörd skriver Josef Svennung att hv i namnet Hvitæ sten bestämt talar för att färgadjektivet vit ingår i namnet. Han hänvisar till en teori om att den första delen av ”Hvitæ” innehåller det gamla verbet vita, som ursprungligen betyder: bevisa, styrka och intyga.

Vite sten skulle i så fall betyda: ”Stenen som bevisar gränsen”

Den vita/ ljusa färgen torde i så fall ha en sekundär betydelse.

Josef Svennung fortsätter:

”Ett Vita sten (med a i Vita) kan dock inte ha en verbform som förled, efter som den kräver ett – e Vite”

Slutsatsen är, enligt Josef Svennung, att ”Vite” sten är den korrekta stavningen.

1280-talet avser den äldsta kända avskriften av Äldre Västgötalagen.

Josef Svennung skriver att han lokaliserade ”Hvitæ sten” till skogsområdet strax norr om byn Healt i skånska Fagerhult. Svennung skriver att stenen är belägen intill en gammal vägsträckning – som enligt Fornsök är en 130 meter lång hålväg vid namn Vitestensvägen. Cirka 2,5 kilometer söder om den plats där Skåne, Hallands och Smålands gränser möts.

Hvitæ sten (norr om byn Healt) är en registrerad fornlämning – som består av ett rundat och flackt stenblock.

Gränsmötet mellan Skåne, Halland och Småland sker i norra delen av sjön Store sjö. Hvitæ sten uppges vara ett runt och flackt stenblock med riklig förekomst av en vit lav.

Josef Svennung fortsätter:

”Man antar att gränsdragningen (mellan Danmark och de sydsvenska landskapen reds. Anm) har ägt rum runt 1050.

Översatt till nutidssvenska står det följande i äldre Västgötalagen (äldsta kända avskriften) från 1280. Ingvar Lindqvist ”Västgötalagens litterära bilagor. Medeltida svensk småberälsekonst på poesi och prosa:

(Västgötalagens gränslista)

”Emund Slemme var konung

I Uppsala och Sven Tjugeskägg

I Danmark

De satte råmärken mellan

Sverige och Danmark.

Då nämndes:

Från Sverige

Cakaldi från Tiundaland

Bote från Fjärdhundraland

Gåse från Värmlans

Grimaldi från Östergötland

Nännir från Småland

Torsten från Västergötland;

från Danmark

Tolle från Jylland

Toti och Toki från Jylland

Gymkil från Själland

Dan från Skåne

Grimulf från Grimeton

i Halland

Dessa tolv satte sex stenar mellan

rikerna

Den första stenen står på Suntruås

den andra i Danabäck

den tredje är Kinnasten

den fjärde i Vraksnäs

den femte Vita sten

den sjätte Brömse sten mellan

mellan Blekinge och Möte”

I Skånes och Blekinges riksgräns från 1995, av lokalhistorikern Bertil Karlsjö, har författaren sökt i terrängen, samt i Dialekt – och ortnamnsregistret i Lund, efter Hvitæ sten/Vita/Vite sten och andra gränsmärken längs riksgränsen från år 1050.

Bertil Karlsjö skriver att den finns fem kända gränsmärken med namnet ”Vita/Vite sten” registrerade längs denna gräns – två längs Hallandsgränsen och tre på Blekingegränsen.

Vidare skriver Bertil Karlsjö att Josef Svennungs teori om att Hvitæ sten finns vid byn Healt, har vunnit ett ökat förtroende genom åren.

Byn Healt är alltså en av flera platser som sedan 1800-talet har pekats ut som Hvitæ stens läge.

Som gränsstenar representerar ”Vita sten/Vite sten” svårtolkade lämningar, inte minst beträffande tolkningen av den språkliga innebörden. Den allmänna tolkning, till exempel i informationstexten vid Vita sten i Kärrtorp, är att namnet på denna/dessa gränsstenar syftar på den fysiska färgen – som antingen är naturlig eller som har uppstått genom kalkning.

Dock inte sagt att alla kända gränsstenar med namnet Vite/Vite sten kan beläggas till ett tidigmedeltida ursprung; eller den språkliga innebörd, som Josef Svennung, redogör för. Det frågeställningen gäller bland annat Vita sten i Kärrtorp.

Åtskilliga av de Vita/Vite stenar i södra och mellersta delarna av landet som Sverigereportage kommit i kontakt med i samband med skrivandet av denna artikel, är präglade av mytbildning. Antingen är de av lokalhistoriska personligheter utpekade i terrängen, men inte dokumenterade i historiska kartor eller andra handlingar. Eller så är de dokumenterade i kartor, handlingar och register, men inte med säkerhet lokaliserade i terrängen.

Vita sten i Kärrtorp i södra Stockholm utmärker sig då den både är bekräftad i historiska kartor och lokaliserad i terrängen. Dock präglas den av flera obesvarade frågor.

Vita sten i Kärrtorp nämns först i kartmaterial från 1792/1793. Samma gränssten är dokumenterad år 1729, men då med namnet Stora stenen i Kiärr Laggen.

Varför samma gränssten i Kärrtorp nämns med två olika namn, med 64 års mellanrum, är oklart.

Kanske finns det runt om i bygderna flera ”Vite sten” längs ålderdomliga rågångar, som förblivit okända för den vetenskapliga forskningen, men som allt jämt lever kvar i folkminnet.