Med sitt monumentala centraltorn dominerar S:t Pers kyrkoruin än idag stadsbilden i den lilla staden Sigtuna intill Mälaren. Mycket är okänt kring denna 1100-kyrka som sedan 1600-talet är en ruin.
För artikelförfattaren har denna plats en särskild betydelse.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. S:t Pers kyrkoruin är på många sätt en gåta. I takt med att kyrkan förföll på 1500/1600-talet började Sigtunaborna att återanvända stenen i dess murverk till olika byggnationer i staden. Mycket av denna stenkyrkas forna glans har därför försvunnit.

Det finns många obesvarade frågor om S:t Pers kyrkoruins byggnadshistoria. Ett exempel är det stora centraltornet – som har haft minst fyra våningar. Hur till exempel tornets trappor såg ut och var konstruerade vet man inte.

I den byggnadsarkeologiska sammanställningen/rapporten: Sigtunas kyrkoruiner från år 2020, skriver arkeologen Anders Wikström bland annat om svårigheterna att datera S:t Pers kyrkoruin:

”Eftersom S:t Pers kyrka saknar få motsvarigheter har konst- och arkitekturhistoriker haft svårt att stildatera den.”

Tillkomsten av S:t Pers kyrka brukar anges från 1080-talet till början av 1200-talet – eller tidigt 1100-tal.

År 2019 gjordes analyser av bevarade bjälkar i centraltornet. Analysen gav en datering på 1090-1130.

Centraltornet är på många sätt en imponerande byggnad – särskilt om man står under korsmitten och tittar upp mot valvet. Detta korsvalv är enligt Riksantikvarieämbetet ett av de äldsta kända korsvalven i Sverige.

Som många andra tidigmedeltida kyrktorn har det diskuterats om tornet kan ha fungerat som försvarsanläggning. Arkeologen Gunnar Redelius nämner frågeställningen i Fornvännen från 1970:

”Det är en gammal tanke att S:t Per spelat en viktig roll som fästning eller tillflyktsort under oroliga tider. Det mäktiga tornet över korsmitten inbjuder direkt till ett sådant antagande, men helt naturligt har varje stenbyggnad under medeltiden kunnat erbjuda ett visst skydd mot våldsverkare.”

Ruinens norra korsarm är relativt välbevarad, medan den södra är fragmentarisk, efter att sten avlägsnats för att användas som byggmaterial i staden under historisk tid.

Med korsarm menas menas i S:t Pers fall långhusets utbyggnader i marknivå, norr och söder om centraltornet.

Från 1600-talet finns en av de första uppmätningarna, om inte den första, av S:t Per kyrkoruin.
På 1824 års uppmätning är centraltornet och resterna av det västra tornet markerade med svart.

Den tid då det växte tät vegetation på och i ruinens murverk, som ofta återges i gamla målningar, är sedan länge borta. Detta för att vegetation skadar kalkbruket som håller samman murar och valv.

Den äldsta kända åtgärden med syfte att restaurera S:t Pers kyrkoruin är från 1860-talet. Då beskrevs ruinen vara i dåligt skick. Flera ras skedde under kommande årtionden.

Under 2000-talet skedde den senaste restaureringen av S:t Per. Innan dess var ruinen inte öppen för allmänheten under en längre tid, på grund av rasrisk. Ruinen öppnades åter år 2019.

I kyrkans västra del finns rester av ytterligare ett torn (västtorn) – som har haft minst två våningar. Kvar av det västra tornet är bland annat rester av en dubbeltrappa samt en tornkammare med murat takvalv.

I anslutning till västtornet finns två in- och utgångar. En av ingångarna, den mot söder, är den som numera används. Trapporna som leder upp i västtornet är avspärrade med järngrindar. Men tornkammaren är tillgänglig. Därifrån har man utsikt genom långhuset mot centraltorn.

När man kommer in i långhuset möts man av två två stora pelare av sandsten, eller rättare sagt resterna av dem. Dessa pelare bar på medeltiden upp långhusets takvalv. Pelarna är från en senare bebyggelsefas. Ursprungligen tror man att långhuset hade ett platt innertak av trä.

Mot långhusets södra innevägg står en runsten uppställd. Fram till 1941 var den inmurad i kyrkan som tröskelsten.

Runristningen lyder:

”Torbjörn reste denna sten efter Asbjörn, sin broder. De äro söner till Dyrver(?) i…”

S:t Per är en av sex eller åtta stenkyrkor som under kort tid började uppföras när vikingatiden hade övergått till medeltiden. Vem eller vilka som uppförde dessa monumentala byggnadsverk vet man inte. Men forskarna tror att de uppfördes av och för kungamakten.

I den populärarkeologiska boken ”Vyer från medeltidens Sigtuna” skriver Sten Tesch, Sigtuna museums tidigare chef, med illustrationer av Jacques Vincent, följande om Sigtunas kyrkor:

”Stenkyrkorna är privata byggnadsföretag som kräver stor kapitalinvestering. De är i lika hög grad världsliga som kristna manifestationer, och de uppförs av rikets mest inflytelserika personer och familjer. Kyrkorna byggs byggs alltså varken av eller för folket.”

Även om S:t Per är en ruin så är den fortfarande mycket imponerande – vilket förstärks av att den är byggd på en höjd i Sigtuna stads västra del.

Sigtunas stenkyrkor, bland annat S:t Per, är uppfördes inom en cirka 500 meter lång sträcka (Prästgatan). Övriga stenkyrkor är bland annat S:t Lars, S:t Olof och Mariakyrkan. Den enda av dessa kyrkor som fortfarande är i bruk är Mariakyrkan, som byggdes av tegel och invigdes år 1247.

Sigtuna stad grundades i slutet av 900-talet som en kristen stad. Forskarna tror att det var kung Erik Edmundsson, även kallad Segersäll, som är grundaren. Hans son, kung Olof Skötkonung, grundade år 995 ett mynthus i Sigtuna – där Sveriges första myntning skedde.

S:t Per uppfördes troligen cirka hundraår efter att Sigtuna stad hade grundats.

Få arkeologiska undersökningar har gjorts i och vid S:t Per.

Den första undersökningen skedde år 1934 av Erik Floderus. Undersökningen var koncentrerad runt västtornet grund. Bland annat undersökte han en stengrund, intill tornets västra mur. Grunden var 9×14 meter och sträckte sig delvis in under det nuvarande västtornet. Den tolkades som grunden till ett större västtorn, som aldrig byggdes.

Den andra undersökningen, som bestod av flera schakt, genomfördes åren 1969-71. Bland annat undersöktes åter undergrunden intill västtornet. Även grundstenar till vapenhuset undersöktes. Totalt togs 17 schakt, i och utanför ruinen, upp.

Undersökning nummer tre genomfördes år 1982. Det skedde strax öster om S:t Per kurkoruin, intill Svenska kyrkans kanslihus (Prästgården) – som skulle byggas ut. Detta är den enda undersökning då påträffade gravar (tillhörande S:t Per) har undersökts.

”I sju av gravarna var skeletten orörda, alla i öst-västlig riktning och med huvudena i väster. Ingen av gravarna hade spår av kistor” skriver Anders Wikström om undersökningen 1982.

Den senaste undersökningen skedde år 2003 inför församlingshemmets byte av avlopp- och vattenledningar. I schakten för ledningarna, som drogs genom prästgårdens östra gräsmatta, påträffade kulturlager från tiden innan S:t Per byggdes. Dessa stadslager tros komma från den kungsgård som arkeologerna tror fanns på platsen.

I den intilliggande stadsbebyggelsen (Sigtuna ) har närmare 400 arkeologiska undersökningar genomförts.

I sitt ursprungliga skick och storlek måste S:t Per kyrka ha varit en obegripligt imponerande byggnad för den medeltida människan. Sigtuna bestod då av mer eller mindre enkla och låga trähus.

Sten Tesch skriver i Vyer från medeltidens Sigtuna:

”Kyrkorna reser sig högt över över den låga träbebyggelsen och dominerar stadsrummet. Kyrkorna är inte utplacerade på måfå utan ingår i ett medvetet utformat sakralt stadsrum för kyrkliga processioner.”

Oavsett var medeltidens stenkyrkor uppfördes eller om det var en kungskyrka i Sigtuna stad, en mindre sockenkyrkan någonstans på landsbygden, eller till exempel Husababys mäktiga kyrka i Västergötland (enligt legenden knuten till Erik Segersälls son – kung Olof Skötkonung), var de medeltida stenkyrkorna ofattbart påkostade och komplicerade byggen som reste över människorna för den nya gudens ära.

För undertecknad är S:t Per inte vilken kyrkoruin som helst. Det första minnet är från förskoleåren då besöket i den stora ruinen gjorde ett bestående intryck – vilket resulterade i ett senare intresse för arkeologi.

Under skolåren i intilliggande S:t Pers skola var det stora centralrornet ett naturligt blickfång från skolbänken under tråkiga lektioner. Även om man inte fick gå till ruinen på skoltid, gjorde man det ändå. De gånger man gick ner till Sigtuna och köpte godis i kiosk, gick man stigen på en liten höjdnivån strax öster om kyrkan, som sommartid var inbäddad i grönska och som på eftermiddagarna beskuggades av centraltornet.

I tjugo år jobbade jag som journalist på lokaltidningen Sigtunabygden. Jag vet inte hur många gånger jag fotat och skrivit om S:t Per kyrkoruin. Det har varit allt från bröllop, konstutställningar, historiska reportage och rena nyhetsartiklar – som till exempel när polisen hittade narkotika i ruinens mörka vråer. Vid ett tillfälle påträffades en avliden person inne i ruinen.

S:t Per är svår en svårfotograferad ruin. Proportionerna och storleken gör att det alltid är något som skymmer, eller att man får med omkringliggande detaljer som inte är önskvärda. Ruinen har i hundratals år avbildats med målning, teckning och fotografi.

Den bästa och (sannolikt) och i särklass den mest avbildade vinkeln är från väster. Men även från väster är ruinen svår att fotografera så att proportionerna blir rättvisa. Resterna av västtornet blir antingen för stort eller för litet.

Ett av de äldsta kända fotografierna av S:t Pers ruin är från år 1888. Den bilden är tagen från väster, från samma håll som Sverigereportages bild här ovan. På bilden från 1800-talet ser man att ruinen är omgärdad av mindre lador och andra jordbruksbyggnader. Marken ser ut att vara betad.

Denna lantliga prägel hade S:t Pers kyrkoruin en bra bit in på 1900-talet. Numera är det parkmark runt ruinen.

Även om jag inte längre jobbar på lokaltidningen och jag sedan länge är utflyttade från Sigtuna, upptäcker jag vid varje nytt besök detaljer och fotovinklar jag inte sett tidigare.

Det känns alltid högtidligt att komma till S:t Per – även om mina kunskaper om denna märkliga kyrkoruin är högst begränsade.

I det gamla bondesamhället högaktades fysisk styrka. För drängar och annat mansfolk fanns flera ”prov” för att bevisa styrka. Ett exempel var drängalyft, ovala stenblock med en vikt på upp till 160 kilo, som riktiga karlar skulle orka lyfta.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Nils Eriksson/Nordiska museet och Sörmlands museum/Public Domain.

Allmogehistoria. Intill muren vid Kungslena kyrka i Västergötland ligger ”drängalyftet” – ett 167 kilo tungt stenblock. Stenblock med denna folkliga typ av folkliga traditioner fanns en gång i tiden vid många gårdar och kyrkogårdsmurar.

Drängalyft, som i andra delar av landet även kallas för ”lyftstenar” och ”drängastenar” är relativt ovanliga lämningar. I Fornlämningsregistret finns 23 drängalyft registrerade – samtliga i södra Sverige.

Ett annat namn för drängalyft är ”lyftstenar”. Av den sistnämnda finns 25 registrerande – från Skåne till Jämtland.

Namnet drängalyft kommer från de styrkeprov som drängar var tvungna att göra för att få tjänst på gårdar, vilket vittnar om det ofattbart hårda kroppsarbete som jordbruket då innebar

Uppgifter om hur högt dessa stenar skulle lyftas för att drängen skulle bli godkänd varierar. Upp till brösthöjd verkar vara det mest förekommande kravet. Men det förekom även att stenarna, som alltså kunde väga upp till 160 kilo, skulle placeras på stenmurar. Högst anseende fick den dräng som kunde lyfta upp stenen i axelhöjd.

Drängstenarna är inte enbart kopplade till anställningsprov. Dem förknippas även med ungdomars mandomsprov – då under namnet ”pöjkasten”. Många av dessa mandomsprov, som ”finnkast”, ”pina kalv”, ”resa upp den döde” och ”åka väderkvarnshjul”, var fysiskt mycket krävande och farliga.

Att många av dessa stenar tycks varit placerade vid kyrkogårdar, där mycket folk samlades, vittnar om att dessa lyft hade stort publikt intresse.

Det är inte enbart drängstenarnas tyngd som gör dem svåra att lyfta. De är i regel runda eller ovala utan kanter, vilket gör att det är svårt att få tillräckligt fäste runt stenen, även om personen som försöker sig på ett lyft är urstark.

I detta sammanhang förekommer även ”giftasstenar”. I vissa fall tycks giftasstenar haft samma funktion som drängalyft – med den skillnaden att lyftet var ett krav för att brudgummen skulle få gifta sig med bruden. Giftasstenar är även namnet på stora flyttblock i markerna. I närheten av Muggebo i Småland finns ett fyra meter högt flyttblock som enligt en lokal tradition kallas för Giftasstenen. Det berättas att ungdomar som inte klarade av att klättra upp på flyttblocket utan hjälpmedel inte skulle bli gifta. I andra fall är giftasstenar flyttblock som förtrollats av svikna jättar.

Drängastenar är naturföremål med tradition som lätt glöms bort när äldre generationer försvinner. Stenblocken i sig är inte unika. Det förekommer dock drängalyft med inristade årtal. Har inte traditionen kring dessa lokala stenblock bevarats av hembygdsföreningar eller liknande, blir de svåra att skilja från alla liknande block.

Det finns betydligt fler kända dränalyft, som vårdas av hembygdsföreningar, än de fåtal som är registrerade. Huruvida alla kända drängalyft, drängastenar, pöjkalyft och lyftstenar är autentiska och inte sentida efterkonstruktioner är en svårbedömd fråga.

Än idag lockar drängalyftet vid Kungslena kyrka besökare till att mäta sina krafter. Åtskilliga är de personer som försökt nå lyfta stenen, vilket nedslagsgropar i det intilliggande gruset vittnar om. Men det förekommer även lyckade försök. Ett av dessa lyckade lyft är dokumenterat och finns att se på följande Youtubeklipp:

Kungslena drängasten

Medeltidsmuseet i Stockholm är unikt. Museet är byggt runt arkeologiska lämningar – bland annat 55 meter av den stadsmur som Gustav Vasa lät uppföra runt Stockholm på 1530-talet. Den 5 november stängde museet

Sverigereportage har tidigare skrivit om stadsmuren:

Medeltidsmuseet – Stockholms bevarade stadsmur

Stängningen och den kommande flytten av Medeltidsmuseet har mött stora protester.

Denna film är från Medeltidsmuseets sista öppna timmar för allmänheten.

Detta inlägg är för övrigt ett första försök till ett kommande filmat innehåll i bloggen.

Runt Vänerns vatten har det funnits ett stort antal fyrar. Vid Hällekis vid Kinnekulle finns en hamn med anor från 1500-talet – där en trätornsfyr minner om farliga vatten, där åtskilliga skeppsvrak vittnar om forna tiders hårda liv till sjös.
Av Hällekis sju fyrvaktare var tre kvinnor.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Anette och Jens Flyckt
Historiskt foto: Axel Lindhal/Teckniska museet.

Västergötland. Det som idag är Kinnekulle camping var i flera hundra år ett av områdets viktigaste hamnar. Hällekis (stavas även Hellekis), som ligger intill Vänerns strand och vid Kinnekulles fot, har som många andra orter i denna trakt en lång historia inom stenbrytning. Bland annat bröts det under medeltiden sandsten i Kinnekulle i vad som beskrivs industriell skala.

Riksantikvarieämbetet skriver att Hällekis var en av Vänerns viktigaste hamnar på 1500-talet.

Det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle grundades år 1856 intill Hällekis hamn. Av den gamla hamnen och stenhuggeri finns det inte många spår kvar av ovan jord. På platsen ligger numera Kinnekulles camping. Basen till en stor skorsten är ett av spåren ovan mark. Så sent som 1983 stod fortfarande skorstenen på platsen.

Sverigereportage har tidigare skrivit om ett annat mekaniskt stenhuggeri intill Kinnekulle, vid Vänerns strand:

Råbäcks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne.

Sjön kan gå hög på Vänern och farvattnen utanför Hällekis var och är förrädiska. I vattnen runt stenpiren finns sex stycken registrerade skeppsvrak. Flera av dem är daterade till 1800-talets mitt eller senare del. Dateringarna har skett efter fynd av mynt som hittats i vrakens mastfötter. Ett av vraken hade gått med 250 tunnor havre i lasten, då hon gick under utanför Hällekis hamn. Ett annat fartyg hade täljsten i lasten vid förlisningen.

År 1871 uppfördes en åttakantig, vitmålad träfyr på Hällekis pirhuvud. Fyren stod tidigare i Lindköping, varifrån den flyttades till Hällekis. Detta är inte vilken fyr som helst. Den är en av Vänerns äldsta och bäst bevarade trätornsfyrar.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet Hällekis fyrtorn:

”Tornet står på en sockel av huggen sten, samt är förankrat med plattjärn och järnstag i pirhuvudet. Ingången är typisk för trätornen från 1850-talet med profi lerad trekantsgavel och gedigen bräd dörr. Hela fyrtornet inklusive fyraltanen och den lilla lanterninen har en ålderdomlig karaktär. Interiören är väl bibehållen. Efter nersläckningen har tornet länge stått tomt, utan ny användning och med en oviss framtid.”

Västergötlands museum skrev år 2000 att Hällekis fyr är en kulturhistorisk byggnad med högt värde.

På listan på Hällekis sju fyrvaktare finns tre kvinnor nämnda. Den första var Sofia Karlsson – som tog över skötseln av fyren efter sim man, Carl Classon, som bara hann vara fyr år innan han avled.Hällekis andra kvinnliga fyrvaktare var Maria Klasson, änka efter Carl Classon, och den tredje fyrvaktaren hette Gerda Palm.

Hällekis fyrvaktare:1871 – 1891, Gustaf Andersson

1891 – 1898, Olaus Norén

1898 – 1902, Carl Klasson

1902 – 1920, Sofia Klasson, änka efter Carl

1920 – 1937, Maria Klasson

1937 – 1938, Gerda Palm

1938 – 1953, Malkom Blom

1967 släcktes Hällekis fyrtorn och har inte lyst sedan dess.

Fyrtornet har restaurerats vid flera tillfällen. Senaste restaureringen skedde våren och sommaren år 2000. Då renoverades bland annat koppartaket, trästomen, fasaden och fyraltanen. Lanterninen fick nytt glas. Allt arbete skedde med ursprungliga metoder och material.

Numera, 23 år efter restaureringen, flagnar färgen på fyrtornets fasad, vilket bland annat Svenska fyrsällskapet har uppmärksammat. I och med att piren delvis har rasat (stora stenblock har rasat ner i vattnet) och kommunen satt upp avspärrningsband, har Sverigereportage enbart kunna ta bilder på avstånd.

Redan i augusti 2006 uppmärksammade den lokala sajten Hällekis-Kuriren om raset