Foto: Jens Flyckt

Norrskenet varade inte längre. Någon bild hann jag ta innan det ebbade ut och försvann i mörkret.

Ekhagar, fossila åkrar, skärvstenshögar och gravhögar med kraftiga kantkjedjor. Det är några av de de arkeologiska värden som finns i Rimsö forntidsområde – beläget i Norrtälje kommun i östra Uppland. För 3 000 år sedan låg detta grav- och boplatsområde intill stranden intill en för länge sedan försvunnen sjö.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Där den forntida sjöns strand en gång låg slingrar sig landsvägen fram, i utkanten av en hage med ålderdomliga ekar. Där ligger två grav- och boplatsområden som sannolikt härrör från yngre bronsålder och förromersk järnålder: cirka 1 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Den första delen av området, den närmast vägen, utgörs av ca 145 kända fornlämningar.

Det som bland annat utmärker Rimsjö från andra gravfält i denna del av Uppland från samma tidsperiod, är framför allt de meterhöga gravhögarna med kraftiga kantkjedjor. Kantkjedjorna består av stenblock som är upp till en meter stora. Vissa av dem ställda på högkant tätt intill varandra.

Kantkjedja är en arkeologisk benämning på stenar som är lagda i marknivå runt forntida gravhögar.

Runt vissa högar finns runda fördjupningar som Riksantikvarieämbetet tolkar som kantrännor. Denna sorts rännor är omdiskuterade inom den arkeologiska forskningen. Fenomenet dateras i regel till järnålder. Varför dessa rännor grävdes är man inte överens om. Grovt beskrivet finns det två tolkningar: rituellt syfte samt en anläggningsmetod för att få högen att sevstörre än den är.

Rimsjö fornlämningsområde är inte arkeologiskt undersökt.

Rimsjö gravfält utgörs även av gravrösen och en treudd – en relativt vanligt typ av grav i detta område.

I områdets sydöstra del finns en nio meter stor, hästskoformad skärvstenshög. Det är en svårtolkad typ av fornlämning, som dessutom kan vara svår att upptäcka i terrängen för den oinvigde. Men tack vare betet är denna skärvstenshög tydlig i kulturlandskapet.

Skärvsten och skörbränd sten har antingen skarpa kanter eller en porös, kornig yta. Formen och ytan får stenen när kyls ner snabbt. Samma effekt får man om man lägger en sten i en lägereld under längre tid, och sedan häller vatten på den.

Denna skärvstenshög var tidigare gräsbevuxen. Men på grund av bökande vildsvin är den nästan helt avtorvad. På grund av, eller tacka vare, vildsvinens härjningar kunde arkeologerna konstatera att den aktuella skärvstenshögen har påfallande mörk jord och mycket talrika, mindre skärvstenar på ytan.

Skärvstenshögar förknippas i regel med yngre bronsåldersmiljöer. Namnet kommer från högarnas innehåll – stenar som påverkats av eld och stark värme. Arkeologiska undersökningar visar att dessa stenhögar även innehåller sot, kol, hushållssopor och ibland även gravgömmor.

Inom forskningen diskuteras bland annat skärvstenshögarnas ursprunglig syfte, datering och placering i landskapet. Faktum är att man vet relativt lite om dessa märkliga fornlämningar. Att samma hög ibland har används i flera hundra år gör dem svårdaterade.

Varför forntidens människor anlade skärvstenshögar och vilken innebörd de hade, är centrala frågeställningar, som man inte vet svaret på.

I masteruppsatsen: Skärvstenshögar i tid och rum – En landskapsanalys av Upplands skärvstenshögars geografiska och kronologiska placeringsmönster, skriver arkeologen Amanda Jeppsson:

”Oavsett om skärvstenshögarna ursprungligen var hävdmarkeringar, avfallshögar eller rituella bål kan det konstateras att de medvetet placerats i relation till strandlinjer.”

Norr om det södra gravfältet och skärvstenshögen breder ekhagen ut sig. Där finns ytterligare ett grav- och boplatsområde – som omfattas av cirka 33 kända fornlämningar: 21 runda stensättningar, 5 kvadratiska stensättningar och cirka 6 fossila åkrar.

Enkelt beskrivet är fossila åkrar små (varaktigt övergivna) och stenröjda odlingsytor. Ofta är de inte större än ett tiotal meter i diameter – arkeologiska eller historiska spår från förhistorisk och historisk odling.

En viktig insikt i kunskapen om tillkomsten av fossila åkrar, är vilka redskap som man hade tillgång till under förhistorisk tid till exempel bronsåldern. I hällristningarnas bildvärld, bland annat Aspbergers i Tanum, finns primitiva plogar (ådrar) avbildade.

Relativt få fynd av de första förhistoriska jordbruksredskapen (av trä). har gjorts i Sverige. De lösfynd som finns är i regel av ek. Enkelt beskrivet är det naturligt böjda ekgrenar som har bearbetats med handtag och spets av trä

En av Sveriges äldsta (om inte den äldsta) kända åderar är från mitten av bronsåldern. Den påträffades i Bälinge, Svarvarbo i Uppland år 1911 i samband med torrläggning av en mosse.

Bälingeplogen är 1.85 meter lång och består av en naturligt böjd ekgren. Genom att klyva den nedre (tjockare) delen av grenen/ådern, har man skapat två bredsidor som viker undan jorden när den dras. Bölingeplogen har även försetts med ett välformat handtag.

En fossil åker kan vara från bronsålder eller 1800-talet. Det finns flera arkeologiska definitioner och metoder för att datera fossila åkrar. Av utrymmesskäl går Sverigereportage in på detta.

I Rimsjö fornlämningsområde består de fossila åkrarna av flera oregelbundna, stenröjda ytor, 10-40 meter i diameter. De är flacka men svagt nersänkta mot mitten. Där finns även mindre terrasseringar och stensträngar som sammanbinder de fossila åkrarna.

Människorna som en gång i tiden röjde dessa ytor för hand, för att möjliggöra odling, lade stenarna i intilliggande (små) odlingsrösen. På bilden ovan syns några av odlingsrösena och den rektangulära, stenröjda ytan (odlingsyta) i mitten.

Flera av odlingsrösena har kommit i dagen på grund av vildsvinens bokningar.

I Rimsjös nord/sydvästra del av övergår de fossila åkerytorna som sannolikt har brukats senare och som ligger inanslutning till dagens åkermark.

Det som gör Rimsjö extra intressant är inte enbart mångfalden av fornlämningar. Där finns en kontinuitet i brukandet av marken.

Än idag finns det bostäder i närheten av gravfält-och boplatsområdet. Den beskrivna skörvstenshögen ligger mindre än 100 meter från närmaste byggnad. Även om de fossila åkrarna inte har plöjts sedan flera tusen år, så brukas de fortfarande som hagmark.

Att större delen av området dessutom är skyddat som naturreservat redan år 1946 har skapat en rik biologisk mångfald. Där växer darrgräs och andra mer eller mindre ovanliga växter – som växte på gravhögarna redan i en avlägsen forntid.

Fotnot: ”Forntidsområde” är ett begrepp som Sverigereportage valt att beskriva Rimsjö med. Detta för att på ett någorlunda pedagogiskt sätt urskilja och sammanfatta det aktuella området.

Rimsjö ligger i Lohärad i Norrtälje kommun.

För ett år sedan skrev Sverigereportage om att slaggstenar hade huggits loss och avlägsnats från Edsbro masugn – Stockholms läns enda bevarade masugn. Händelsen anmäldes till länsstyrelsen och Polismyndigheten, men skadegörelsen fortsätter.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Edsbro masugn och närliggande Skedbo bruk, med sina välbevarade hyttområden, är ett nationellt riksintresse sedan 2021.

Den 25 juni 2022 uppmärksammade Sverigereportage vandaliseringen och stölden:

Masugn från 1600-talet vandaliserades.

Edsbro, ett tidigare järnvägssamhälle, är beläget i nordöstra Stockholms län. Masugnen och dess tillhörande byggnader ligger i utkanten av det lilla samhället. Närmsta grannar är skogen, en verkstad, en fornborg, en medeltidskyrka och en skola.

De skador som Sverigereportage upptäckte förra året består av inmurade slaggstenar som någon huggit loss och avlägsnat från platsen. Se Sverigereportages tidigare artikel.

Det är oklart hur många slaggstenar som avlägsnat.

Norrtälje kommun, som äger masugnen, polisanmälde skadegörelsen år 2022.

Sommaren 2023 upptäckte Sverigereportage att skadegörelsen har fortsatt. I samma vägg i en av masugnens gångar, som 2022 utsattes för skadegörelse och varifrån slaggstenar avlägsnades, har ytterligare slaggstenar huggits loss.

Eventuellt har det avlägsnats slaggstenar på ytterligare platser i ruinen efter masugnen.

Slaggtegel kallas även bergslagssten och slaggsten. Den är en biprodukt vid järnframställning och som gjöts till rektangulära byggnadsstenar. Det är en lätthanterlig och hållbar byggnadssten. I Sverige förknippas slaggtegel framför allt med bruksmiljöer från 1700/1800-talet.

Metoden att gjuta slaggtegel kommer från Tyskland och Storbritannien, men vidareutvecklades på 1740-talet av den svenska byggmästaren, arkitekten och mekanikern Clas Eliander. 

Slaggstenar är eftertraktade inom byggnadsvården.

Till skillnad från det tidigare skadegörelse har hörnstenarna inte avlägsnats denna gång, utan ställts tillbaka löst på den plats de var inmurade, efter att kalkbruket knackats bort. Runt minst en slaggsten är kalkbruket helt bortknackat.

På bilden från 2022 syns tydligt att de aktuella hörnstenarna sitter ihop med kalkbruk. Men nu ligger dessa stenar alltså lösa i väggen.

Varför någon gjort sig besvär att knacka loss slaggstenarna och sedan ställa tillbaka dem, är oklart. Det råder inget tvivel om att det är fråga om skadegörelse av en lagskyddadad fornlämning.

År 1686 förstördes masugnen i närliggande Skedbo i en brand. Masungsrättigheterna flyttades då över till Edsbro – där masungn och klensmedja etablerades. Fram till 1919 tillverkades tackjärn i Edsbro.

Edsbro är ett av Upplands vallonbruk.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet vallonbruket i Edsbro och Skedbo, som räknas som en helhet:

”Bruksmiljö kring vallonbruket Skebobruk med masugnsrättigheter från 1680-talet i Edsbro, vilket utmärker sig för sin sammansatta industrimiljö och länets enda bevarade franska masugn. Miljöerna visar tillsammans på brukets lokaliseringsfaktorer, bebyggelsemönster, arbetsorganisation och social skiktning från 1600-talet till dess nedläggning på 1920-talet.”

Under det gångna året har länsstyrelsen i Stockholms län avsatt extra pengar för skötseln av Edsbro hyttområde.

I Kungslena kyrka finns en märklig figur. Det är helgonet Sankt Göran, iklädd struthätta och ringbrynja, som sticker ihjäl draken som är formad som ett dörrhandtag på dörren till sakristian.

Text och foto: Jens Flyckt

Västergötland. Denna typ av nitade järndörrar finns i åtskilliga kyrkorna i Västergötland, men även i kyrkor i andra landskap. Dörrarna har antingen stommar av ek eller järn, som är beslagna med nitade plåtar eller plåtremsor. Vissa dörrar är rikt dekorerade med järnbeslag. Kungslenas järnbeslag i form av en drakdödare är unik i sin enkla med sin egensinniga utformning.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Kungslena kyrka:

Gravstensmuseet vid Kungslena kyrka

Huvudmotivet på dörren är Sankt Göran som dödar draken, ett motiv som finns i många målningar och statyer i svenska och Europeiska kyrkor.

Legenden om Sankt Göran (Georgios), eller riddaren Örjan som han även kallas för, lär ha börjat vid 200-talets senare del då han föddes i Kappadokien i nuvarande Turkiet.

Han ska ha tjänstgjort som kristen officerare i den romerska armén i Palestina. Han togs till fånga av fienden och torterades för att avsäga sig sin kristna tro, men han vägrade. Han ska enligt legenden lidit martyrdöden år 303.

Sankt Göran ska senare, enligt legenden, ha uppenbarat sig för korsriddare i strid i det heliga landet. Han är skyddshelgon i flera länder och känd för att stå på de svagas sida och för att bota svåra sjukdomar.

Det där med draken kommer från Legenda aurea, en samling helgonlegender som sammanställdes på1200-talet. Legenden berättar om staden Silene i nuvarande Libyen. Där hade en hemsk drake, som förgiftade trakten, belägrat sig. Kort beskrivet hände följande:

En drake dyker upp och äter upp alla får och för att blidka det eldsprutande vidundret börjar staden offra människor till draken. Detta sker genom lottning.

En dag faller lotten på kungens oskuldsfullas dotter, som skickas ut i skogen mot sitt hemska öde som drakmat.

I sista stund dyker Sankt Göran upp på sin häst. Han frågar vad som står på. Kungadottern uppmanar honom att fly, vilket han vägrar göra.

Istället besegrar Sankt Göran draken. Han ber kungadottern att knyta ett av hennes klädesplagg runt drakens hals, vilket gör draken snäll och följsam som en hund.

Sankt Göran och kungadottern går sedan till staden med draken tätt bakom dem, vilket gör invånarna livrädda.

Sankt Göran lovar att dräpa draken om invånarna låter döpa sig, vilket de gör.

När dopen är klara och invånarna är kristna dödar Sankt Göran draken och rider sedan vidare.

Slut på legenden.

Legenden om Sankt Göran och draken spred sig från Europa och blev populär i det senmedeltida Sverige. Sveriges främsta exemplet på denna dyrkan anses den monumentala, förgyllda träskulpturen från 1480-talet i Storkyrkan i Stockholm.

Det finns oklarheter i dateringen av dörren i Kungslena kyrka och dess smidda beslag. Utifrån Sankt Göran kläder och utrustning har beslaget daterats till sent 1200-tal.

Både draken, det vill säga dörrhandtaget, det kronbeklädda huvudet och låsbläcket är smidesarbeten med hög kvalitet och fin patina. Sankt Göran däremot skiljer sig mot övrigt smidesarbeten på nämnda punkter. Om denna motsats är resultatet av en mångsidig smed, eller att Sankt Göran tillkommit vid ett annat tillfälle, kan diskuteras.

Sankt Görans ansikte enkelt och naivt skildrad, med utstickande haka och öppen mun. Hans struthätta (kort strut) är en klassisk huvudbonad som var vanlig på 1300-talet. Han bär en heltäckande ringbrynjan och en strykjärnsformade sköld. Det var i mitten i av 1200-talet som sköldarna fick denna form.

En av dörrens många rundnitar utgör centrum i skölden. En annan järnnit utgör Sankt Görans öga. Ögonniten är oval. Genom drakens fötter sitter fyra runda nitar.

Genom handen som håller i sprutet sitter en annan nit med rund skalle. En intressant detalj är att handen har fyra fingrar.

Det rektangulära låsblecket, med inåtvälvda sidor och utstickande centrum, är fastnitat på högkant med rundnitatar. Notera att nyckelhålets yttre plåt är ovalt av slitage. En intressant detalj är det lilla huvud på låsbleckets topp.

Sankt Görans ena fot är fastnitad bakom huvudet.

Huvudet, som är någon centimeter högt, bär krona, har gapande mun och djupa ögonhålor som lidande stirrar på betraktaren. På brösten finns märken som liknar en ringbrynja, eller som ska skildra en ärgad överkropp. Men märkena kan lika gärna vara skador eller tillfälliga märken när det smiddes. Genom bröstet är en järnnit med rundbskalle fäst.

Vem detta ansikte ska föreställa eller är oklart. Kanske är det Jesus som är avbildad. I den romanska kyrkokonsten, under 1100/1200-tal, avbildades ofta Jesus som en kung eller härskare med huvudkrona.

I den kristna tron har nyckeln dessutom ett starkt symbolvärde – en enande kraft som binder och löser; samt befriar. De medeltida dörrarnas järnbeslag och lås har därför som symboler en djup innebörd.

På dörren i Kungslena kyrka finns även fyra nitar med fyrkantiga skallar – med instansade korstecken. Dessa är fästa i ett kvadratiskt mönster. Möjligen håller dessa nitar fast dörrens stocklås.

Denna typ av korsförsedda dörrnitar förekommer sällsynt på flera medeltida kyrkodörrar runt om i Sverige, vilket Sverigereportage skrivit om tidigare:

Täby kyrkas medeltida dörrsmide

Typiskt för dessa nitskallar är S:t Georgekorset med en punkt ( totalt fyra punkter) mellan varje korsarm. På de kyrkdörrar där korsnitarna finns kvar är korsen ofta påtagligt slitna, som om de vidrörts många gånger. Så är även fallet med korsnitarna i Kungslena kyrka.

När Sverigereportage var på plats i Kungslena kyrka var sakristian låst. Dörrens insida har därför inte kunna dokumenteras. Enligt uppgift ska en del av nycken till sakrestian delvis vara formad som en prinsessas huvud.

Järndörren till sakristian i Kungslena kyrka är i sin utformning, detaljer, symbolik och ålder ett enastående, medeltida kulturarv. Det är en paradox att ett så lite är skrivet om detta dörrsmide. Denna historiska anonymitet är ett öde som Kungslenas dörr delar med många medeltida kyrkdörrar i kyrkor runt om Sverige, vilket Sverigereportage uppmärksammat vid flera tillfällen.