Medeltidsstaden Sigtuna anlades i slutet av 900-talet. Staden hade under vikingatid och tidig medeltid flera in- och utfarter. Den norra utfarten markeras idag av två runstenar intill gatan Runstigen.

Text och foto: Jens Flyckt

I nordvästra delen av Sigtunas stadskärna ligger den asfalterade lokalgatan Runstigen. Den följer bitvis den sträckning som den vikingatida vägsträckningen tros ha haft i slutet av 900-talet och början av 1000-talet.

Exakt hur den vikingatida/tidigmedeltida vägsträckningen såg ut vet man inte. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts på platsen. Det är runstenarna som indikerar att där fanns någon form av väg eller stig genom området.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 1945 skriver arkeologen och Sigtunaforskaren Erik Floderus (1902-1955) följande om runstenarna vid Runstigen:

”Sigtunas utfartsled mot norr, mot den centrala Upplands­ bygden under 1000-talet”

Runstenar restes eller ristades för att folk skulle se dem. Ungefär som med dagens reklamskyltar valdes platser där runstenarna fick mesta möjliga exponering – vid till exempel gränser och färdvägar.
Den aktuella färdvägen började sannolikt vid Prästgatan och fortsatte sedan norrut i terrängen. Prästgatan anlades under tidig medeltid.

Runstigens ena runsten, U 393, står med stor sannolikhet på ursprunglig plats, strax nedanför Klockbackens västra sluttning, cirka 85 meter norr om Prästgatan. Den låg ner på platsen fram till 1934, då den restes.
Runslingan är daterad till 1020-1080 eKr och är en av de äldst avbildade runstenarna i staden. Den finns dokumenterades redan år 1599.

Runstenen står i korsningen mellan Runstigen och den grusväg som leder upp på berget Klockbacken. Detta berg är framför allt känt för den dansbana som en gång låg där.

Runorna berättar om Ofeg som reste stenen till minne över sina två systrar. Runstenar som rest av en bror över systrar är mycket ovanliga. Kvinnonamnet Ridvi är endast känt från tre andra runinskrifter från Gotland.

”Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar, Tora och Ridvi.”

Denna runsten utmärker sig även i sin utformning. Runtexten som berättar om Ofegs systrar finns på stenens östra kortsida – som vätter Klockbacken och den vikingatida vägens förmodade sträckning.
På den sida av stenen, som är vänd mot söder, längs Runstigen och mot Prästgatan, finns en runslinga med kors som saknar runor. Ytan ytan är uppenbart grov.

Den andra runristningen, U 392, finns på ett flyttblock som idag ligger på gränsen till en privat tomt intill Runstigen – knappt 40 meter norr om Prästgatan. Den runristningen är daterad till 980-1015 eKr. Den är alltså äldre än den andra runristningen. När U 392 ristades bör Sigtuna som stad inte varit mer än något årtionde gammal.

Flyttblockets runslinga, som vätter mot väster och den vikingatida vägsträckningen, är skadad genom vittring och därför har delar av texten gått förlorad. Redan på 1600-talet var runristningen skadad på detta

Den fragmentariska runtexten berättar om Sven och nämner ett antal mansnamn.

”Sven lät rista dessa runor… hette den andra, Assur den tredje, Germund den fjärde… hette deras moder.”

Sven var troligen far till de namn som räknas upp. Tyvärr är även moderns namn borta.

Runstenarna U 392 och U 393 är bara två av Sigtuna stads 30-tal kända runstenar och runstensfragment. Dessutom tillkommer flera hundra runristade föremål från vikingatid och tidig medeltid, som djurben och vardagsföremål, som arkeologerna har hittat i Sigtunas bitvis metertjocka stadslager under det senaste hundra åren.

Sigtunas stadslager (som sträcker sig över en 1100×250-650 meter stor yta) är bitvis svart av kol, sot, bebyggelselämningar och andra arkeologiska fynd. U 393 och U 392 ligger inom stadslagrens nordvästra begränsning.

På en villatomt intill Klockbackens södra kant, drygt 40 meter söder om U 392, finns ytterligare en runristning – U 391. Den ristningen, vars ålder språkliga innebörd är omdiskuterad, är ristad av Frisernas gillebröder till minne av Albod, Slides bolagsman.

På en annan villatomt i närheten av U 391 och U 392 finns uppgifter om en runsten som påträffades vid schaktningsarbeten under modern tid. Antikvariska myndigheter kontaktades dock aldrig och runstenen grävdes ner på den plats den hittades – där den lär ligga kvar.

Det är inte osannolikt att Sigtunas norra utfart en gång i tiden kantades av ytterligare runstenar, som försvunnit då de återanvänds som byggnadsmaterial i stadens många stenkyrkor.

Färdväg är ett diffust begrepp.

Forntida landvägar kan vara uppenbart anlagda och kraftiga konstruktioner. Men allt för ofta är dessa transportsträckor på land inte anlagda, utan följer stränder, bergsryggar, åsar och liknande naturformationer. I sällsynta fall, där marken består av mjuka jordarter och sluttningen är den rätta, kan så kallade hålvägar bildas. Men i regel finns inga synliga spår av dessa tidiga vägar – som snarare var stigar. Så är även fallet med den vikingatida/medeltida färdvägen vid Runstigen.

Ett annat exempel är Sigtuna stads äldsta in och utfart från öster. – som är samtida med den norra. Denna färdväg markeras med tre runristningar – U 410, U 411 och U 412 på vardera sida av Garnsviken. En står vid Rosendal och två vid och i närheten av Norrthils strand.
Vid Norrthil-sidan finns fundamentet efter en brygga som är samtida med de två intilliggande runstenarna.

Norrthil är idag hårt exploaterat med villor. Den vikingatida/tidig medeltida bryggan och runstenarna ligger numera mitt i ett villaområde.
Innan byggstarten genomförde Sigtuna museum arkeologiska undersökningar i området. Trots att färdvägen, från färjelägret och förbi två runstenar utgörs av mjuk åkermark, hittades inga spår av vägen.

Egentligen borde dessa diffusa vägar eller stigar heta färdsträckor och inte vägar. Men för att inte krångla till det får de heta fördvägar.