Utanför Dala kyrkby i Västergötland står tre resta stenblock – med besynnerliga runristningar. Det var traktens stora man som reste och lät rista stenblocken, som uppges komma från en förstörd domarring – det vill säga forntida gravanläggning.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Västergötlands museum

Västergötland. Den som kommer körandes på vägen mellan Stenstorp och Åsebacken på Falbygden, noterar kanske tre resta stenblock på en gräsmatta intill infarten mot Dala kyrkby – inte långt från Dala ödekyrkogård. Enligt Riksantikvarieämbetet kan stenblocken komma från en förstörd domarring, men det är inte klarlagt. Det som gör stenblocken unika är deras runristningar.

Domarringar är en komplicerade fornlämningstyp.

Det var godsägaren, hovintendenten, historikern och tecknaren Pher Tham som lät rista och resa stenblocken med runor år 1796 – med ””3:ne gamla Göthiska Ordspråk”. För att vara historiska runristningar är de annorlunda.

Följande ordspråk är ristade på stenblocken:

Den södra stenen: ”Skyltid är alltid räddar.”

Den västra stenen: ”Bättre vara före än efter snar.”

Den östra stenen: ”Där lag slutar vidtager heder.”

Stenblocken står inte på den plats där Tham lät resa dem. Till sin nuvarande plats flyttades de i början av 1980-talet.

Var Dala domarring, även kallad Dala dommarsäte, ursprungligen stod någonstans har inte gått att få fram. Det finns ett fotografi, troligen från 1960/70-talet, på de runristad stenblocken.

På bilden syns ett öppet jordbrukslandskap som betas av nötkreatur. Det är en idyll som förstärks med närvaron av ett falurött trähus med vita knutar. I bakgrunden syns en stenmur som troligen markerar en mindre väg.

Är det någon av er läsare som har närmare information om Dala domarrings ursprungliga plats och varifrån Pher Tham hämtade stenblocken till sitt runmonument, får ni gärna lämna en kommentar.

Pher Tham var ägare till Dagsnäs gods vid Hornborgarsjön – väster om Dala kyrkby. Han beskrivs som en hängiven fornforskare – präglad av dåtidens nationalromantiska ideal. I likhet med många andra svenska godsägare, som drabbades av ett starkt forntidsintresse i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, samlade han på runstenar -som han flyttade till sitt gods från det omkringliggande kulturlandskapet.

Det här med att samla på runstenar och andra fornlämningar var inte unikt för Pehr Tham. Sverigereportage har tidigare skrivit om en annan hängiven, samtida fornforskare – hertig Karl i Rosersberg slott i Uppland:

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Pher Tham var en av de sista anhängarna av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Rudbeck hävdade i sitt verk Atlantis bland annat att Sverige var identisk med Atlantis – den mystiska ö och tillika högt stående civilisation, som enligt den grekiska filosofen Platon (428 f.Kr-348 f.Kr), försvann i havet för 12 000 år sedan. Verket Atlantis kritiserades hårt av dåtida forskare, som anklagade Dybeck för osaklighet och historieförfalskning.

Per Tham har beskrivits som den sista rubeckianen. I likhet med sin stora förebild tycks inte källkritik haft någon större betydelse för Tham. Ett exempel är en ask som stod på hans ägor, och som han på allvar hävdade var Ygdrasill – världsträdet i den fornnordiska mytologin.

Pehr Tam blev invald i flera akademier och låg bakom flera innovationer inom jordbruket. Några år innan sin död valdes han in i Götiska förbundet. Götiska förbundet var en nationalistisk sammanslutning, vars medlemmar hyllade, högaktade och idealiserade nordisk forntid. Det var i denna tid då man drack ur förgyllda kohorn och diktade om forntida hjältar .

Det nutida Götiska förbundet ska inte blandas samman med förbundet på 1800-talet med samma namn.

Pehr Tham hade även en annan sida – som tecknare. Han avbildade åtskilliga fornlämningar i Västergötland, bland annat den stora gånggriften på Ekornavallen.

Mer att läsa om Ekornavallen.

Dala domarring, eller Dala domarsäte, hör inte till Västergötlands största besöksmål, snarare tvärt om. Den är en i högsta grad anonym (men registrerad) kulturhistorisk lämning som få besökare lägger märket till.

Att den inte är mer känd beror sannolikt att runorna är från 1700-talet – så kallade sentida runor och inte 1000-talet.

Varför Pher Tham lät rista runor på dessa stenblock, och sedan resa dem i en grupp, är något oklart. En ledtråd är påståendet om att runtexterna skulle vara ”gamla ghötiska ordspråk”, vilket nämns i Västergötlands runinskrifter från 1958.

Det är känt att Pehr Tham var engagerad i den folkrörelse med lokalhistoriska västgötar som senare skulle bilda den så kallade Västgötaskolan. I en tid då den akademiska världen bestämt hävdade att Svealand var Svearikets vagga, ifrågasatte (och ifrågasätter) västgötarna allt mer denna allmänna uppfattning.

Kanske ville Pehr Tham skapa en ”fornlämning” med högt anseende enligt den tidens ideal, när han lät göra Dala domarring. Om stenblocken dessutom kom ifrån en domarring från järnåldern, vilket en lokal tradition hävdar, borde hans runmonument fått ännu mer tyngd i sin trovärdighet.

Eller som det står i Västergötlands runinskrifter om Dala domarring:

”Ett mäktigt minnesmärke över Västergötlands historia.”