Vid Bredäng i Stockholm lär skalden Carl Michael Bellman gömt sig undan från sina fordringsägare – bland flyttblock på en vacker udde intill Mälarens strand.
Om detta med Bellman stämmer är högst oklart, men för cirka 10 000 år sedan bildade naturen denna samling monumentala flyttblock som bär skaldens namn.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Vid Mälarens strand nedanför tätorten Bredäng i Stockholms stad står ett av naturens märkliga formationer. Intill stranden sträcker sig flera stora flyttblock, som transporterades dit av den senaste inlandsisen för cirka 10 000 år sedan, upp mot skyn. Två av blocken lutar på högkant mot varandra och bildar en mindre sal, grotta eller gång.
Det är inte ovanligt att stora flyttblock förknippas med myter, folktro och traditioner. Runt om i landet finns åtskilliga stenblock med traditioner.
I alla tider och i många altrakter har dessa gigantiska naturformationer av sten gett upphov till fantastiska myter och berättelser. Hit hör de så kallade jättekasten, stora flyttblock som troll och jättar fordom skall ha kastat mot kyrkor, för att tysta de ringande kyrkklockorna.
Sverigereportage har tidigare om flera sådana flyttblock.
Bellmans stenar/grotta förknippas även med en annan sägen/saga. Den handlar om ett brudpar som för 10 000 år sedan, kort efter att inlandsisen hade smält, reste stenblocken till deras första bostad.
Bellmans stenar/grotta finns avbildad på en karta från 1837. Då var Bellmans stenar en del av den engelska park som sjöofficeren och tecknaren Carl Fredric Coyet (1768-1857) lät anlägga i området under 1800-talets första del.
Det var där, under romantiken under 1800-talets första hälft, som dessa flyttblock blev mer än en naturformation.
Under romantiken drabbades åtskilliga slotts- och godsägare av ett stort nationalromantiskt forntidsintresse. Det var långt ifrån källkritisk forskning, utan ett samlande av artefakter, fornlämningar och hjältesagor. Fanns det inga runstenar eller andra fornlämningar att flytta, anlades grekiska tempel, ermitgrottor och liknande i de engelska parkerna. Fanns det ingen spännande myt, då hittade man på.
I Bellmans grotta finns naturliga håligheter där någon tycks ha täppt för med stenar, troligen för att förstärka intrycket av en grotta.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Rosersbergs slotts engelska park, fågelvägen cirka 30 kilometer norr om Bellmans stenar, där bland annat ett grotta byggdes intill Mälarens strand.
Falsk forntid vid Rosersberg slitt
Om Bellman någonsin gömde sig bland flyttblocken nedanför Bredäng är högst oklart. Berättelsen om paret som byggde grottan efter istiden är lättare att avfärda.
Kunskapen om att jorden haft nerisningar/istider tog sin början på 1800-talet, då teorin om att Skandinavien hade varit nerisad lades fram. Flera forskare förknippas med dessa teorier, bland annat det svenska naturvetaren och arkeologen Sven Nilsson (1787-1883).
Det var den amerikansk/Schweiziska naturvetaren Louis Agassiz (1807 -1873 ), som efter sina banbrytande undersökningar av Alpernas glaciärer, år 1840 lade fram en teori om att glaciärerna hade varit större och täckt norra jordklotet.
Men även den svenska gruvteknikern Daniel Tilas (1712-1772), som år 1742 lade fram teorin om att stora isflak kunde ha transporterat flyttblock långa sträckor, måste även nämnas.
Begreppet istid kan alltså spåras till 1800-talet.
Även om berättartraditionen om Bellman (troligen) och det äkta paret för 10 000 år sedan kan knytas till 1800-talet och den engelska parken, så är det en intressant och relativt okänd plats, i alla fall fall utanför Stockholm. Relativt lite är skrivet om dessa flyttblock.
En detalj som som inte är omnämnd och som de flesta besökare missar, är en anonym liten ristning långt upp på ett av flyttblockens vertikala väggar. Där är årtalet 1932 och någon form av symbol, kanske ett hjärta eller initialer, ristat i berget.
Kanske är ristningen en kärleksförklaring, eller en signatur från någon som besökte Bellmans grotta för 92 år sedan.
Sverigereportage 