Sporren har obegripligt små detaljer som en smed formade i det glödande järnet för 400 år sedan. Den är med sina kvinnofigurer knappast lik någon annan sporre från 1600-talet. Den berättar även om tidig arkeologisk forskning och om en familjefader som försvann i kriget.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är en minst sagt märklig bildvärld som avslöjas om man tittar närmare på den smidda sporren, som förvaras i Sigtuna Museum And Arts magasin. Trots att sporren legat i jorden under lång tid så är många detaljer välbevarade.

Sporre är ett ridverktyg som fästes med remmar kring hälarna på ryttarens stövlar. Sporrar används än idag för att skänkla under ritt, men är numera betydligt mer djurvänliga. På medeltiden bestod sporren av en spetsig pik. Under 1500-talet förlängdes piken med flerstjärnig trissa för ökad kontroll över hästen. Det skedde samtidigt som det bepansrade kavalleriet (rustningar) växte fram.

Denna sporre är daterad till 1600-talet. Den är ett arkeologiskt fynd från Olof Palmes den äldres samlingar.

Olof Palme, som var farbror med stadsministern med samma namn, grundade i början av 1900-talet Fornhemmet i Sigtuna stad. Det blev med tiden Sigtuna Museum And Art. Han var en föregångsperson inom den tidiga Sigtunaforskningen. Hans arkeologiska gärningar tog dock abrupt slut. Trots avsaknad av militär erfarenhet anmälde Palme sig som frivillig till finska inbördeskriget. Han stupade år 1918 i slaget vid Tammerfors.

Hemma i Sigtuna efterlämnade han hustru, fem barn en stor mängd arkeologiska föremål utan dokumentation. Sporren är en av dessa föremål.

Sporrens två kvinnofigurerna är mycket märkliga. Bägge är gjorda i samma pose, med blottade bröst, tydligt markerade bröstvårtor och armar som ska dölja den nakna kroppen. Huvudet är pumpaformat, med kraftiga ögonbryn och i den öppna munnen syns en enda tand.

Den andra kvinnofiguren har samma nakna pose, men påminner mer om ett skrattande troll med stor näsa, stort leende och med tydliga bröst.

Sannolikt förvärras ansiktsuttrycken av rostskador.

Sverigereportage har sökt i svenska och europeiska museers databaser där en stor mängd sporrar, från medeltid till nutid, är dokumenterade. Hitintills har inget som liknar sporren från Sigtuna påträffats.

Sporren, som är en hjulsporre med femuddigt stjärntrissa, har svängda och avsmalnande bygelarmar. Längst ut på bygelarmarna ska det finnas två hål, för fäste i ryttarens stövel. Det är i alla fall så som sporrarna vanligtvis är konstruerade.

På den högra bygelarmen finns två hål som är avsedda för ett snabbfäste på stöveln. På den vänstra armen saknas motsvarande hål, för fäste av en mindre hake.

Vad som hänt med sporrens ena bygelarm är oklart. Att det skulle vara fråga om en okänd fästanordning är knappast sannolikt. Kanske gick sporren sönder under ritt, föll till marken och gömdes i jorden. Dock talar frånvaron av brottyta mot skadeteorin.

Vem smeden som smidde sporren var lär vi aldrig få veta. Men hans skicklighet går inte ta miste på. Tack vare en rad historiska tillfälligheter har sporre har bevarats till eftervärlden.