En runsten med en mycket säregen form, med en ristning på två plan och en text som berättar om Greklandsfararen Vidbjörn, står vid länsväg 282 strax öster om Uppsala.

Text och foto: Jens Flyckt

Idag passerar motorfordon och cyklister nära den två meter höga runstenen som sannolikt står på, eller i närheten, av sin ursprungliga plats. Redan på vikingatiden stod runstenen intill en väg. Men den vikingatida vägen, som det inte finns några synliga spår av ovan mark, gick i en helt annan sträckning – tvärs över dagens åkermark.

Runtexten är daterad till 1000-talets andra hälft. Den berättar om en kvinna som reste runstenen till minne av sin man.

”Stenhild lät resa denna sten efter Vidbjörn greklandsfarare, sin man. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Åsmund Kåresson ristade.”

Ett 30-tal runstenar som berättar om greklandsresor, så kallade greklandsstenar, är kända. Majoriteten av dem finns i Uppland. När man på vikingatiden sade eller skrev att man varit i Grekland, menade man den Bysantinska riket, vars huvudstad var Konstantinopel – som i Norden kallades Miklagård. Idag heter staden Istanbul.

Byn Vedyxa ligger knappt en kilometer nordöst om runstenen. Byn nämns för första gången år 1348. Det finns inga uppgifter om att Vidbjörn var därifrån. Men sannolikt bodde han i närheten.

Runsten U 956 är alltså signerad av Åsmund Kåresson. Ett 60-tal runstenar är tillskrivna honom.

Åsmund och hans runristningar har länge intresserat forskarna. I sin formgivning räknas han som en av dåtidens främsta runristare – en runmästare. Men på det språkliga planet är det sämre ställt. På grund av att han ofta har stavat sitt eget namn fel misstänker vissa forskare att Åsmund Kåresson var ordblind – en vikingatida dyslektiker.

U 956 dokumenterades redan på 1600-talet av arkeologen Joan Rhezelius. År 1710 besökte fornfoskaren Johan Peringskiöld (1656-1720) runstenen, vars märkliga form han tolkade som att den var sönderslagen. Den var då omkullfallen.
Flera forskare, bland annat vetenskapsmannen Anders Celsius (1701-1744), besökte platsen flera gånger på 1720-talet. De konstaterade då att runstenen inte alls var sönderslagen.

U 956 skulle ligga omkullfallen i många år. Först 1988 restes den. Runslingan målades senast i år 2008, enligt Riksantikvarieämbetet.