Den är en levande fornlämning.
Kanske grodde den redan på 1600-talet.
I hundratals år har den vakat över passerande vandrare.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Att det finns träd som började gro långt före vår egen tid, och som kommer finnas kvar ytterligare hundratals år, ger perspektiv och en känsla av förgängelse. Gamla och jättelika enar har en särställning i den svenska folksjälen.

Jätteenen vid Kvarnbol står intill en grusväg, som på kartor kan beläggas till 1700-talet, någon kilometer väster om Rimbo i östra Uppland. Trots sin imponerande storlek och höga ålder, är den relativt okänd.

Men helt bortglömd är inte denna jätte. På platsen har Rimbo hembygdsförening satt upp en informationsskylt.

Enligt Rimbo hembygdsförening är stammen 2,10 meter i omkrets i brösthöjd (cirka 0,6 meter ovanför marknivån).

Omkretsen kan jämföras med jätteenen vid Råå i Närke. Den uppges vara 600 år gammal och cirka 2,8 meter i omkrets i brösthöjd.

Ett annat exempel är jätteenen i Ryd i närheten av Skillingaryd, som anses bara Sveriges högsta en, som mäter cirka 1,66 meter i omkrets.

I Skogsvännen från 1887 berättas om en gammal en vid Livland (Baltikum), som uppgavs bara så stor att två vuxna karlar inte kunde omfamna stammen. Den uppges ha varit 200 år gammal.

(Källa: Gunnar Arnborg, Eneboken, 1992)

Kvarnbol-enens exakta ålder inte känd. Men föreningen skriver att den bör vara 300/400 år gammal. Den kan alltså vara så gammal som från 1600-talets första hälft.

Detta med stora enars ålder omdiskuterad fråga. En storvuxen en med grov stam, är inte nödvändigtvis flera hundra år gammal.

Undersökningar från 1920-talets Småland visar att tillväxten varierar beroende på växtplats. Samma princip gäller för till exempel tallen. Små exemplar som växer på näringsfattiga marker, till exempel hällmarker, kan vara 300/400 år gamla. Medan tallar som växer på mer näringsrika marker, kan vara betydligt yngre men ändå avsevärt större.

Vissa exemplar skjuter i höjd med åldern, medan andra förblir låga och buskliknande i formen.

(Källa: Gunnar Arnborg, Eneboken, 1992)

Ett signum för riktigt gamla enar är den karakteristiska barken med seniga fördjupningar. Ett grenverk, där grenar antar märkliga former och snor in sig i varandra, är ett annat signum. Allt detta har Kvarnbol-enen.

Få träd har betytt så mycket för allmogen, som just enen.

Enen har än idag flera användningsområden, bland annat som krydda till brännvin och mat – men även som väldoftande dekoration vid juletid.

I vissa delar av landet tar man fortfarande in färskt enris vid juletid – som en garanti för julefrid.

I det svenska köket har enen i urminnes tider haft en stor roll. Den används fortfarande som krydda i diverse maträtter – och drycker.

En enkelt och ålderdomlig fiskrätt är enrisgädda – som med fördel tillagas på glödbädd under fältmässiga förhållanden.

Recept enrisgädda:

En nyfångad, urtagen och fjällad gädda på cirka 1 kilo.

Gäddan fylls med nyplockat enris och enbär. Tillsätt en bit smör och salt. Slå in gäddan i ugnsfolie och lägg den i glöden – med fiskens öppning uppåt.

När köttet släpper är den klar.

Enrisgädda kan ätas som den är, men kan med fördel kombineras med glödbakad potatis och en enkel (kall) sås på gräslök/dill och gräddfil.

Serveras och äts gärna vid någon strandkant, där sjöfåglarna sträcker om kvällarna.

En alkoholfri (lågjäst) läsk/måltidsdryck som man numera sällan hittar i butikerna, är enbärsdricka. Den kallas även för enbärsdrickat eller enedricka. Det är en dryck som är skriftlig belagd från 1700-talet, men som sannolikt är ännu äldre.

Ett fåtal svenska musterier tillverkar numera enedricka.

Enbärsdricka innehåller, förutom bland annat enbär och socker, även humle. Färgen är mörk. Smaken är med sin kryddiga och runda sötma unik, men påminner om svagdricka eller en vällagrad julmust.

Även inom folkmedicinen har enen spelat en stor roll – och gör så fortfarande i vissa trakter runt om i Sverige. Ett exempel är enbärsolja, som framställdes genom så kallad torrdestilation. Det var första hand barren som användes.

Enbärsolja såldes som ett universalläkemedel av apoteken – men även av omkringvandrande försäljare, fram till 1900-talets början.

Inom folktron ansåg man att andar levde i gamla enar – som skyddade torparnas enkla stugor, boskap – men även vandrare på ensliga vägar.

På tal om vägar finns det gamla belägg för att enen har används som vägmärken. I Historia om de nordiska folken från 1555, skriver Olaus Magnus att nordborna använde enar och enruskor som vägmärken.

Ett annat stort användningsområde är inom hantverk och byggnation. Av utrymmesskäl går Sverigereportage inte närmare i ämnet i denna artikel.

Jätteenen i Kvarnbol står inte skyddad av omgiven skog, eller på en betad enebacke. Den står i ett utsatt läge, intill en grusväg mitt i en åker, där det ofta blåser.

Den öppna och vindpinade tillvaron är möjligen anledningen till Kvarnbolenens utseende. Till skillnad mot många andra ålderdomliga jätteenar, som får en cypressliknande form, är enen i Kvarnbol motsatsen. Kronan är vid och yvig.

Den yviga kronan har ett imponerande grenverk – med ålderdomliga grena som slingrar sig runt varandra.

Det finns, eller har funnits, fler riktigt gamla enar med spretande kronor i Sverige. Ett exempel är enen i småländska Skäftesfall.

Enligt Rimbo hembygdsförening har Kvarnbol-enen tagit skada av tidigare dragning av elledningar.

När Sverigereportage besökte Kvarnbol-enen i november 2025, fanns en död gren. I övrigt såg enen ut att vara vid god vigör.

Rimbo hembygdsförening, som kan ses som Kvarnbolenens beskyddare, skriver att den fortfarande växer och ger enbär varje år.

I kulturlandskapet runt Kvarnbol, som bland annat omfattar Ekebyholms slott och Rånäs slott (och bruksmiljö), finns åtskilliga ekar, som är skyddade. Där finns även dubbelallén vid Ekebyholm, som blev naturminne redan år 1945.

Men jätteenen vid Kvarnbol är som sagt inte skyddad, trots att den sannolikt är lika gammal, eller till och med äldre, än många av traktens skyddade ekar.

Begreppet ”jätteträd” syftar i nästa alltid på gamla lövträd, som ekar. Beträffande ekar har de stora biologiska världen. Cirka 1750 arter är knutna till gamla ekar.

Dessutom var ekar under hundratals år skyddade och avsedda för kronans skeppsbyggen.

Hur många arter som är knutna till gamla enar, som den vid Kvarnbol, är inte lätt att redovisa.

Gamla enar har varken Gustav (Eriksson) Vasa eller någon annan svensk regent hävdat sin rätt till. Om eken är slottens, godsens och herresätenas träd, är enarna torpens, de magra markernas och de hårt arbetande folkets träd.

Enen är en överlevare som kom till våra breddgrader för cirka 12 000 år sedan, i samband med att den senaste inlandsisen smälte. Den är köldtålig och växer i hela landet. Den har i fjällvärlden hittats på höjder upp till 1450 meter över havet.

Den sega, uthålliga och envisa enen, som uthärdar och överlever på de mest utsatta platserna, är Smålands landskapsträd.

I det gamla bondesamhället sågs enen som en beskyddare. Enar vid vägkanter skydda resanden mot faror. Vid eländiga stugor vaktade enen människorna som bodde däri. Den ansågs även skydda skördarna.

För dem som kommer vandrandes på grusvägen i Kvarnbol om mörka höstkvällar eller kalla vinternätter, då vinden far över åkrarnas mörka plogfåror, kan plötsligt ana ett mörkt och ohyggligt väsen som avtecknar sig mot natthimmeln.

Men det är ingen fara.

Detta är jätteenen vid Kvarnbol, som i hundratals år har vakat över den lilla människan, som kommit vandrandes på den intilliggande grusvägen.