Från 1850-talet och en bit in på 1900-talet restes tusentals grindstolpar av sten längs svenska järnvägar.
Åtskilliga grindstolpar markerar järnvägsövergångar för så kallade ägovägar – som förband böndernas inägor med varandra.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt
Uppland. Endast fyra grindstolpar, två på vardera sida om den gamla banvallen, indikerar att det en gång i tiden fanns en järnvägsövergång och en jordbruksväg, som försvann åt varsitt håll i den uppländska jodbruksbygden, på platsen. De grindstolpar som fortfarande står kvar längs nerlagda banvallar runt om i landet, är ett anonymt och försvinnande kulturarv.
Färgbilderna i denna artikel kunde varit tagna var som helst i Sverige – men de är från banvallen mellan Rimbo och Norrtälje i Roslagen. Där står åtskilliga grindstolpar kvar, trots att det var länge sedan som det sista tåget gick.
Järnvägen mellan Norrtälje och Rimbo stod klar år 1874. Den smalspåriga rälsen är sedan 40 år uppriven, men banvallen är kvar och trafikeras numera av cyklister, fotgängare och ryttare. Så här ser det ut i många trakter i landet.
Sverigereportage har tidigare skrivit om detta smalspåriga järnvägsnät, som en gång i tiden var en förbindelse mellan Uppsala, Norrtälje och Stockholm. Idag utgör Roslagsbanan och museijärnvägen Lännakatten, de enda kvarvarande (separerade) sträckorna av detta järnvägsnät.
Även om grindstolpar vid en allmän övergång vid Ostkustbanan har Sverigereportage tidigare skrivit om:
Denna typ av grindstolpar restes även vid vägskäl och landsvägar, där grindar hindrade kor, får etcetrea att komma in på grannmarken. Det är denna miljö som den svenska konstnären August Malmström skildrar i sin tavla Grindslanten.
Det förekom även grindstolpar av trä längs järnvägarna. Men dessa är i regel för länge sedan borta. Det är oklart i vilken omfattning grindstolpar av trä förekom i tidiga järnvägsmiljöer.
Dessa tidiga, grindförsedda järnvägsövergångar, är inte enbart förbisedd järnvägshistoria. De grindstolpar som står kvar på ursprungliga platser spelar även en viktig roll i förståelsen av det gamla bondesamhällets försvunna vägar.
De vägar som korsade de tidigaste banvallarna kan grovt delas in i två kategorier:
1 Allmänna vägar.
2 Ägovägar – som var enskilda.
Många allmänna övergångar utvecklades med tiden. De breddades, försågs med bommar och asfalterades i takt med att vägar och järnvägar byggdes ut.
När svenska järnvägsövergångar fick bommar är oklart. Men mycket tyder på att det skedde redan på 1880-talet. (SJs minnesskrift 1856-1906)
Innan bommarna automatiserades sköttes manuellt av av banvaktare.
En järnvägs bom fälls uppåt. En grind fälls åt sidan.
Ägovägar är (enskilda) kortare transportvägar för gårdarnas jord- och skogsbruk – till exempel från gården och till inägomark.
Sverigereportage har frågat frågat lantbrukare och ställt frågor på lantbruksforum om vad begreppet ”ägoväg” innebär idag och vilka namnvariationer som förekommer. Det visade sig att variationen av namn är stor, även om det är samma ofta enkla väg till och från gården som det handlar om.
Här följer några exempel på namn:
Inomgårdsväg.
Ägoväg.
Inägoväg.
Markväg.
Åkerväg.
Gräsväg.
Det tycks även finnas diadektala skillnader. I Skåne kallas dessa vägar för vångavaj.
Hur länge järnvägsövergångar för ägovägar var i bruk är oklart. Sannolikt blev de mindre aktuella i takt med att järnvägarna fick flera spår. Elektrifieringen som påbörjades på 1930 talet och tågens högre hastigheter, var sannolikt andra bidragande faktorer.
Längs vissa sträckor, bland annat enkelspåriga industribanor och museijärnvägar, är övergångar för ägovägar fortfarande i bruk.
En avvikande detalj med övergångar för ägovägar, jämfört med gårdsnära ägovägar, är att de i regel inte var belägna i närheten av någon gård eller ekonomibyggnad. Det beror på att järnvägens banvall splittrade jordbrukslandskapet, vilket skapade ett behov av ägovägar som förband gårdarnas marker – över järnvägen.
Utan dessa övergångar för ägovägar hade gårdarnas marker varit separerade och omöjliga att bruka.
I en motion i Riksdagen år 1977 föreslogs en ändring av ägovägarnas övergångar, som alltså inte inte var allmänna vägar. I motionen finns följande beskrivning:
”1 samband med markreservationer för järnvägsbyggen medgavs på sin tid ett stort antal s. k. ägovägar över järnvägen därför att det ansågs ofrånkomligt att möjliggöra fortsatt jordbruk och skogsbruk inom ägor som kom att delas genom framdragningen av järnvägen”
Övergångarna i denna artikel har uteslutande tillhört ägovägar.
Flertalet av ägovägarna i denna artikel var inte anlagda, förutom över rälsen, utan följde naturens topografi. Grindstenarna intill banvallen är i regel de enda synliga spår som återstår av dessa ägovägar från 1800-talet.
När övergångarna slutade användas försvann de anslutande ägovägarna. På åkermark plöjdes de bort. I skogsmarker växte de igen.
Enstaka ägovägar med kvarvarande grindstolpar existerar fortfarande längs denna forna järnvägssträcka som denna artikel handlar om. Dessa fungerar som förbindelse mellan enskilda fastigheter men även byar och banvallen.
Lite är känt om ägovägarna i det gamla jordbrukssamhällets tid. Vägar är i regel svårdaterade. Är de dessutom inte anlagda,det vill säga att vägkropp och diken inte finns, och inte förekommer i kartmaterial, försvinner de lätt när naturen tar tillbaka vad människan en gång i tiden tog.
Cyklister och fotgängare som idag trafikerar banvallen mellan Rimbo och Norrtälje, har antagligen lite eller ingen kunskap om vilken funktion dessa grindstolpar har haft. De flesta vet nog inte ens att det är en banvall de färdas på.
Trots att dessa stolpförsedda övergångar utgör en unik inblick i det gamla bondesamhällets småskaliga jordbrukslandskap och de tidigaste järnvägsmiljöerna, saknar de antikvariskt skydd, då de inte är tillräckligt gamla för att klassas som fornlämningar.
De stolpförsedda övergångar är ett hotat kulturarv – från en tid då ångloken för första gången kom dånandes fram på nylagd räls genom kulturlandskapet.
Sverigereportage 