Vid Husby i Markim står en runsten som berättar om en förstfödd och enda son, som dog ung. På vikingatiden reste föräldrarna stenen intill en intilliggande väg.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Runsten (U 326) är utifrån en formulering i runtexten unik. Runorna berättar om Holmgärd och Sigröd och deras enda son Sven, som föddes sent och dog ung.

Det som gör denna minnesskrift unik är formuleringen ”sent född”, som varken är känt från någon annan runsten, från fornsvenskan eller från isländskan.

”Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar efter Sven, sin son, sent född”

Runinskriften är daterad till 1000-talets första hälft.

Stenens undre del är avslagen och försvunnen. Men utifrån gamla avbildningar är den försvunna den försvunna runtexten känd.

Förleden i det fornsvenska ordet, som tolkas som ’sent född”, betyder ”sen”, ”sena kvällen” eller ”sent färdig”. Det har tolkats som att makarna länge hade väntat på ett barn, men att lyckan blev kortvarig och förbyts till sorg när Sven dör ung.

Inskriptionen är alltså två föräldrars uttryck över den döda sonen.

Stenblocket är vackert hugget. Som många andra runstenar gör lav och mossa att runslingan numera är otydlig.

Stenen står på en berghäll några meter från vägen, strax innan gården Husby. Stenen flyttades till sin nuvarande plats någon gång efter år 1924. Enligt flera historiska källor (bland annat karta) stod den ursprungligen cirka 125 meter nordost om sin ursprung plats, intill vägen mellan Markim kyrka och Husby. Den ursprungliga platsen är idag ett större, vattenfyllt dike.

Historiska källor uppger även att runstenen användes på 1600/1700-talet som grindsten vid övergången över ån/diket. Stenen hålls uppe med stöd av ett metallstag som är fäst genom stenen och runristningen. Det är en brutal behandling av en runsten. Hålet är rektangulärt, vilket vittnar om att ursprungligen kan ha tagits upp för att fästa grindens gångjärn i. Hål av samma storlek och form återfinns i de många grindstenar som står kvar i kulturlandskapen.

Det finns inga synliga spår efter den vikingatida bron på platsen. Numera leder en modern vägtrumma vattnet i diket under vägen.

Det är oklart varför runstenen flyttades. Sannolikt berodde det på breddning av den gamla vägen, som slingrar sig fram i Markims fornlämningstäta kulturlandskap, eller annan ombyggnation, som innebar att stenen stod i vägen.

Där vägen överkorsar ån går det fortfarande se spår efter efter en historisk stenkonstruktion/bro. Bearbetade stenblock, som som återanvänds till övergången (sekundär användning) vittnar om att det funnits en historisk stenbro på platsen. Detta är dock inte den vikingatida bron.

Enligt runtexten lät Holmgärd och Sigröd resa två stenar till minne av den döda sonen.

Den andra stenen är sedan länge borta. På storskiftskarta från 1764 är två runstenar markerade vid bron, enligt Riksantikvarieämbetet. Stenarna beskrivs då stå intillvarandra, några meter strax söder om den nuvarande övergången.

Även om vägen har moderniserats (breddats, höjts och asfalterats) och den kvarvarande runstenen har flyttats 125 meter, kan man med vägens gamla karaktär, fortfarande förnimma det vikingatida kulturlandskapet.