Hans jordiska stoft återbördades till den skog han jagade i under större delen av sitt liv. En samling naturstenar markerar hans grav, som på många sätt liknar en grav från järnåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Våren 2023 drabbades 77-åriga Erik av stroke och i april avled han. Han var en hängiven jägare. Stora delar av sitt liv tillbringade han i hemmaskogen. Och där, inte långt från sitt favoritpass där han sköt flera hundra vildsvin, begravde familjen hans aska.

Fotnot: Erik hette något annat. Hans familj har inget emot att Sverigereportage skriver om honom, så länge plats eller namn inte nämns.

Jag träffade Erik för första gången för tio år sedan. Senare kom jag att jaga på samma mark. Vid ett tillfälle blev vi ståendes kvar i skymningen, där hans grav nu ligger, och diskuterade jakt och natur.

Sista gången Erik satt på sitt pass var i slutet av mars. Kort därefter blev han sjuk. Han ville komma hem från sjukhuset, men så blev det aldrig. Han var för dålig.

Erik hade tydligt sagt att han ville ha en så enkel begravning som möjligt, med så lite inblandning av kyrkan som möjligt. Och så blev det. Efter att familjen beviljats tillstånd av Länsstyrelsen samlades familjen i skogen, inte långt från hans pass.

Där i skogen spred/grävde familjen ner askan efter Erik. Ett mindre stenröse anlades som en grav.

Hans grav är en enkel samling av stenar som tagits från platsen. Den ligger på en bergshöjd i en skogsbacke som vätter mot öster, söder och väster. Platsen är relativt öppen efter en huggning för några år sedan. Fyra mindre granar som bildar en rektangel som ramar in Eriks gravröse.

Erik är inte den första person att begravas i denna skog. En bit därifrån finns en nästan identisk ensamliggande grav. Men den graven är cirka 2 000 år äldre än Eriks.

Ensamliggande gravar är ett arkeologiskt benämning på en typ av gravar som i regel dateras till den forntida tidsperiod som kallas järnålder. Det var en tid då de döda i regel begravdes i ättens gravfält. Ibland begravdes de döda i ensamliggande gravar. Att Eriks grav liknar en grav från järnåldern är dock en slump.

Hans äldsta son, som även han är en hängiven jägare och som bor mitt i jaktmarken i närheten av pappans grav, berättar att askspridningen var en stilla tillställning med familjen samlad. Han kände sig manad att säga några ord.

-Han ville absolut inte ha någon präst närvarande. Jag berättade om alla våra jaktminnen, om hur många vildsvin han sköt, om att han sköt sin första älg där borta och att hans lyckligast tid var innan han började med golfen. Jag ska se till att det kommer upp en skylt med hans namn på platsen, säger sonen.

På frågan om hur det känns att ha sin fars aska begravd på den egna marken, svarar han:

-Det känns helt naturligt. Han fick som han ville. Här uppe på skogen hör han hemma. Vi valde en plats där det är sol hela dagen. Jag vill även jag att min aska sprids där den dagen det är dags. Kanske kan det få ungarna att bo kvar när jag är borta, säger han.

Härom dagen gick jag förbi den plats där Erik och jag stod och pratade och där hans aska är spridd/begraven bland granrötter, aspar, mossa och blommande skogsstjärnor. Det slog mig att det kanske är som i den gamla myten, om att jägare aldrig dör – de går bara längre in i skogen.